tisdag 27 oktober 2009

Vad är egentligen en gudstjänst?

Under rubriken "Skiljer sig gudstänsten från Melodifestivalen?" skriver Sten-Gunnar Hedin om gudstjänsten i sin gästkrönika i Dagen. In inledningen ställer han en massa retoriska frågor:

Har gudstjänsten blivit ett möte mellan producent och konsument? Är församlingen mer än brukshundsklubben? Hennes sammankomster av annat slag än Melodifestivalen? Är inte prästens roll en annan än auktionsutroparens? Har inte pastorn en uppgift större än programledarens? Utför inte sångare och musiker en insats som skiljer sig från framträdande i Melodifestivalen?

Liknande frågor kom till mig när jag i söndags tittade på TV-gudstjänsten från pingstkyrkan i Skellefteå. Detta är ingen kritik av TV-gudstjänster som sådana, eller av Pingstkyrkan i Skellefteå, utan tankar kring vad som hände där i TV-gudstjänsten. Det var inte innehållet som det var fel på, utan just produktionen av innehållet. Det blev så tydligt att det som annonserats som en gudstjänst, bara blivit en TV-produktion. Det som presenterades som en gudstjänst var inte en inspelad eller livesänd gudstjänst från en av Sveriges kyrkor, utan något som klipps ihop och arrangerats. Det blev så tydligt att den unisona församlingssången leddes av en dirigent och att den var inspelad separat. Vittnesbörden och predikan var hållna inte i en gudstjänst utan framför en kamera, förmodligen helt skilt från en gudstjänstfirande gemenskap. Det var ett antal inslag vilka helt klart var inspelade var för sig och sedan producerade och sammansatta till något som skulle föreställa en gudstjänst, men inte blev det. Det blev en produktion och inget mer. I och med att man plockade bort de olika delarna från dess naturliga församlingens och gudstjänstsammanhang när man spelade in dem, så blev det heller inte bra när man försökte sätta ihop dem till en gudstjänst.

Varför går det inte att göra så. allt fanns ju där, som man ville ha med i en gudstjänst? Jag tror att svaret ligger i det som den gamla frikyrkliga beteckningen "möte" uttrycker. Det blir inget möte. Gudstjänsten är något i högsta grad relationellt. Det handlar om relationen till Gud, men också mellan de medverkande i gudstjänsten. Det måste till detta dubbla möte för att det skall bli en gudstjänst. Utan detta blir det bara en platt produktion. De som agerar i en gudstjänst är beroende av mötet med den gudstjänstfirande församlingen. Finns den inte där förvandlas predikan till ett föredrag till en opersonlig åhörarskara, vittnesbörden ord utan adressat. Gudstjänsten måste bli ett möte, annars blir den ingen gudstjänst med den Gud som själv är relation.

Ett andra skäl till att det inte går att göra så här och kalla det gudstjänst är att i och med att man kopplar isär de olika delarna från varandra så blir det inget av den process som en verklig gudstjänst är. Denna process rullar fram och är inte möjlig att fullt ut förutsäga, ens i den bäst planerade gudstjänst. Om man då bara fogar ihop en massa bitar utan att se till det gudomliga skeende som möjliggörs just genom att bitarna verkligen följer på varandra, utan är helt separata och dit redigerade i efterhand, missar man hela den dynamik som en gudstjänst måste vara. En gudstjänst är ett skeende, inte bara en massa kristna inslag. I den processen kan vi inte fullkomligt ha kontrollen på det sätt som en TV-producent önskar. Man kan inte klocka allt och redigera som man vill.

Kritiken blev övertydlig i den s.k. TV-gudstjänsten, men riskerna finns även i våra vanliga gudstjänster. Vi kan vara med i samlingar som aldrig blir möten och vi kan producera en samling inslag, som inte skapar en skapande gudomlig process.

Gudstjänster är faktiskt viktiga. Alldeles för viktiga för att produceras sönder. Min önskan är att Sveriges Television skall sända verkliga gudstjänster, som förmedlar möten både mellan Gud och människor. SVT måste våga släppa kontrollen och inte överproducera perfekta gudstjänster. En verklig gudstjänst kan inte helt kontrolleras, det måste SVT inse och våga bejaka. För gudstjänster behövs också i TV.

söndag 25 oktober 2009

"Vi är alla fundamentalister!" (Fredrik Lindström)

Citatet i rubriken är hämtat från Fredrik Lindströms krönika på Aftonbladets kultursida. Krönikan är ett oerhört intressant, ärlig och insiktsfull. Den är värd att läsa i sin helhet. Lindström lyfter fram ett antal saker som egentligen är självklara, men som så sällan sägs, av andra än kristna företrädare. Jag vill lyfta fram några av hans insikter:

1. Människan är religiös till sitt väsen.

Människan är nämligen religiös. Alltid. Alla. Ateister som kristna, agnostiker som muslimer och så vidare.

Den engelske forskaren Richard Dawkins har blivit ett slags ledargestalt för moderna ateister och religionskritiker. För mig är han den mest religiöse av alla.

2. Alla människor tror på något.

Religion handlar om tro – och den människa som inte tror på någonting finns inte.

3. Även en vetenskaplig världsbild bygger på att man väljer att tro på den.

Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen?... Därför att den åskådningen övertygar oss bättre än något annat. Om än ofullständig så är den i alla fall den bästa tillgängliga världsförklaringen. Det är det enda skälet – våra känslor tyr sig till den, klamrar sig fast vid den. För vi kan inte välja att inte tro på något alls.

4. Alla människor är fundamentalistiska på vissa områden.

Vi är också fundamentalister. Demokrati- och individualism-fundamentalister. Vi är extremt stränga med livets okränkbarhet och människans frihet. Likaså med den empiriska vetenskapen. De sakerna är lika heliga för oss som sakrament och budord. Men är förstås inte skrivna i sten.

5. Även en vetenskaplig världsbild har brister och kan inte förklara allt.

Vi kan se enorma fördelar med vår världsbild – jag tror själv stenhårt på såväl yttrandefriheten som på evolutionen – men det skulle samtidigt vara absurt att sticka under stol med att det finns nackdelar med vår tro.

6. Punkt 1-5 är något som är självklart men inte alla erkänner.

Religion håller som så mycket annat på att bli ett dom andra-begrepp, det vill säga något som vi tror andra har men inte vi.

Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen? Och varför uppfattar vi dem som inte gör det som förtappade, precis som de kristna en gång såg på hedningar?

tisdag 20 oktober 2009

Faderlig kärlek

För några veckor sedan visades detta youtubeklipp på en gudstjänst en onsdagskväll i kapellet på Götabro. En pappa som tar med sin handikappade son genom tävlingen Iron Man på Hawaii. Ett fantastiskt bevis på en faders kärlek. Det grep mig. Titta och berörs.