Varför förknippas kyrkan inte med solidaritet?

Dagen berättar idag om en amerikansk undersökning, som visar att amerikanerna förknippar nedanstående bibelordet "Försvara dem som hjälplösa. Var rättvis och ge rättvisa åt de fattiga och hemlösa." (Ord´31:8-9) mer med Barak Obama än med Bibeln. Bara 13% av det mycket mer "kristna" USA förknippade ordet med Bibeln, medan 18 med Obama, 9 med Dalai i Lama, 8 med Martin Luther King Jr, 4 med Oprah Winfrey och 3 med U2-sångaren Bono. Frågan är hur det skulle varit i Sverige. Förmodligen inte fler som förknippade ett sådant Bibelord med just Bibeln.

Undersökningen visade också att amerikanerna menade att Bibeln handlar "mest om himmel, helvete, äktenskapsbrott, stolthet och svartsjuka." Det amerikanska bibelsällskapet planerar att ge ut en "The Poverty och Justice Bible" där man lyfter fram 2100 versar som talar om fattigdom och rättvisa.

Det är ju märkligt hur dåligt kyrkan i USA, men även i Sverige, misslyckats med att betona den här sidan. Det är tragiskt att människor inte ser att Bibeln och den kristna tron är så nära kopplad till solidaritet och hjälp till de fattiga. Jag tror att det finns flera orsaker till detta. Här följer några som jag ser:'

1. Kyrkan har ofta varit lierad med makten. I Sverige är det ju så historiskt att den kristna kyrkan historiskt varit en del av statsapparaten och makthavarnas förlängda arm. Det är sant att man faktiskt haft ansvaret för mycket av det sociala arbetet i socknarna fram till 1900-talet, med kyrkoherden som ordförande i fattigvårdsnämnder osv. Men ofta blev han mer myndighetsutövare än ett uttryck för Jesu empatiska förhållningingssätt med de fattiga. När det gällde rättvisefrågor har kyrkan alltför ofta ställt sig på statens sida och betonat stabiliteten på bekostnad av rättvisa och rättfärdighet.

2. Kyrkan har betonat den personliga frälsningen på bekostnad av de sociala och universella aspekterna. I mycket av väckelsekristendom och evangelikalism har utgångspunkten varit individens frälsning. Som ju är viktig och biblisk. Detta är ett tydligt arv från upplysningen och det moderna, där individen hamnat i centrum. I traditionellt evangelikalt tänkande går vi från individen utåt till den kristna gemenskapen och ut i världen. Frågan är om inte denna rörelse skapat de problem som kyrkan har när det gäller trovärdigheten. Hade vi vänt på perspektivet och sett Guds stora tanke och vision om en förnyad skapelse och ett Guds rike först och sedan gått inåt mot ett nytt sätt och leva i vilket individen frälses för att passa in i hade säkert betoningarna varit annorlunda. Vi hade sluppit att kyrkan understött den individualistiska trenden som vuxit sig starkare och starkare.

3. Kyrkans selektiva bibelanvändning. Om nu det finns över 2100 bibelverser som handlar om fattigdomsbekämpning och rättvisa i Bibeln och detta inte har präglat oss som kristen kyrka, så visar det hur selektiv vi läser vår Bibel. Det är summan av Guds ord som är sanning (Ps 119:160). Ibland betonar vi olika delar så mycket på bekostnad av andra att man kan fundera på sanningshalten.

4. Kyrkan betoning har varit väldigt andlig på bekostnad av det materiella. När kyrkan växte fram i den hellenistiska miljön påverkades den en hel del av dess dualistiska syn på ande och materia. Det andliga blev bättre på bekostnad av det materiella verkligheterna. Detta är inte Bibliskt Bibeln håller ihop dessa båda utan att rangordna. Gud bryr sig både om det yttre och det inre, både kropp och själ. Om vi talar om själens eviga frälsning blir lätt fattigdom och rättvisa ett underordnat problem, som ses som mindre viktigt.''

5. Kyrkan har inte tänkt missionellt och inkarnerande. I och med kyrkans betoning på byggnader och verksamhet utifrån dessa uppfattas lätt dess dess budskap som att man skall komma dit, istället för att den finns närvarande inkarnerad och missionellt engagerad i den omvärld i vilken den finns. Om kyrkan ser sin uppgift som att inkarnera Jesus i den här världen hamnar betoningen på vad det innebär att efterfölja Jesus, vad han skulle göra och hur man manifesterar Jeusnärvaro i olika sammanhang i den här världen, istället för hur man skall få människor att komma till den egna kyrkan. Det blir ingen skillnad på evangelisation och diakoni, allt blir mission. Allt det som är gott står för Gud, allt det som är ont är vår uppgift att bekämpa. Orättvisor, fattigdom, orättfärdighet osv. blir en del av missionuppdraget, liksom att föra människor in i en levande relation till Jesus Kristus.

6. Kyrkan har alltid hållt frågorna om pengar ifrån sig. Trots att Bibeln är full av texter som behandlar rättvisa och fattigdom, och att Jesus talar mer om pengar än om både bön och evangelisation, så har vi svårt att tala om detta i kyrkan Vi vrider på oss så fort ekonomiska frågor kommer upp. Det är för närgånget. Synder och orättfärdighet av ekonomisk art håller vi gärna ifrån oss och lägger oss inte gärna i andras hanhavande av pengar. Vi har separerat ekonomin från det kristna livet och förpassat det till en privat svär. Ger vi bara vårt tionde eller vad det nu ska kalla det så har kyrkan inget att säga. Vi har hamnat i ett mycket märkligt förhållande till pengar. Ganska långt från den egendomsgemenskap som präglade den första församlingen.

Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgilitgheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande. (Stefan Einhorn)

Dagen

Dags för dokusåpabojkott?

Idag finns ett intressant debattinlägg på Aftonbladet debatt, skrivet av Linda Broberg med anledning av att dokusåpan Paradise hotel just startat. Det intressanta är att linda själv varit med i dokusåpan Big Brother 2002. Hennes insikter om dokusåpan och vad det gör med människor bör tas på allvar, just därför att hon har varit med själv. Hennes fråga är värt att ta på största allvar:

Jag tänker på Jackie och på de andra som med största sannolikhet kommer att gå lite längre än nödvändigt och planerat i nationell tv, och undrar om de tar mer skada av den här tiden än vad man förstår?

När dokusåporna drog igång för tio femton år sedan talades det om förnedrings-TV. Sedan dess har nivån förändrats radikalt och det som då var upprörande är ingenting idag. Så fungerar ju TV-mediet. Man måste hela tiden bli litet värre och litet mer för att fortsätta kittla oss tittare. Och vi sitter där och tittar. Kanske förfasar vi oss, men vi följer med och mellan avsnittet är kvällstidningarna fulla av rubriker om vad som händer och skall hända härnäst och vid sidan om. Kanske är det dags att stänga av, att säga att nu räcker det. Det borde ju inte vara så svårt. Det finns en sådan knapp på fjärrkontrollen, om vi inte orkar släpa oss upp ur soffan fram till huvudströmbrytaren på själva TVn.

Man kan ju tycka att deltagarna får skylla sig själv som ställer upp i TV på både det ena och det andra. Men jag tror Linda Broberg slår huvudet på spiken när hon definierar det i termer av bekräftelsebehov och samtidigt konstaterar att det inte funkar:

Varför jag som 21-åring hade ett sådant bekräftelsebehov och en så stark önskan att höras och synas har jag fortfarande inget bra svar på. Vad jag däremot vet och genom erfarenhet har lärt mig är att 15 minuter i rampljuset inte räcker för någon som jag. Mycket vill ha mer och ärligt talat, för mig spelade det ingen roll hur hårt jag än försökte intala mig själv (men mest andra) att det var en kul grej och att alla snart har glömt mig: Det var ändå tråkigt när månaderna gick och jag inte längre blev igenkänd.

Jag tror det är dags att stänga av:

1. För de inblandades skull. Man kan som sagt tycka att de får skylla sig själva. Men det räcker inte som argument för att jag skall sitta och titta på något som inte är bra för de inblandade. Om ingen tittade skulle inte möjligheten finnas till dessa desperata försök att få bekräftelse och bli känd. Egentligen är man faktiskt delaktig i folks elände på samma sätt som pedofilen som sitter och tittar på barnporr. Njuter av andras dumheter och förnedring. Det är nog dags att stänga av.

I och med att TV-mediet kräver ständig stegring, så är det nog så att man väljer att utnyttja människors svagheter för att få tittare. Man använder människor för att få tittarsiffror och för att använda Big Broither-Lndas ord:

Att det är människor av speciell karaktär, och förmodligen med viss personlighetsstörning, som kommer med i den här typen av serier är enkelt att förstå. Impulsiva, spexiga och gränslösa individer gör bra tv och levererar de ändå inte som tänkt, släng in ett par vinare och saken är biff. Spritorgier och guppande täcken är nämligen inte bara fullt naturliga inslag i dagens såpor utan snarare ett krav.

Jag vil i varje fall inte vara en del av detta och därför stänger jag av. Inte för att vara bättre än någon annan, utan för att det räcker nu.

2. För min egen skull. Självklart borde jag stänga av också för min egen skull. Är detta något jag faktiskt mår bra av? Är det något jag egentligen vill se? Står dessa intriger, dubbelspel och guppande täcken för något som är "uppbyggligt" som den gamla kristna termen säger. Jag tror det är avtrubbande och destruktivt, därför att det objektifierar medmänniskorna som deltar. De är inte längre människor utan något man ser på TV. Det kan ju verka moralistiskt (detta så populära skällsord), men jag tror alltid vi borde vara medvetna om vad vi ser och gör, och vad det gör med oss. Det kittlar, men är det nyttigt? Personligen tror jag det är dags att stänga av.

Är det inte konstigt, t ex, att man automatiskt antar att det är någon slags ära att framträda i TV? (Richard Foster)

Om Jesus skulle frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV. (Malcolm Mudderidge)

Det finns en historia om en man som kommer till helvetet och glatt överraskad utbrister: "Å, jag visste inte att ni hade TV här!" Varpa jourhavande demon likgiltigt svarar: "Vi har bara TV här." (Magnus Malm)

Vad har hänt med Mohammed Omar?

I radioprogrammet Kaliber i P1 och i Ekot i helgen presenterar Mohammed Omar planer på att starta ett nytt politiskt parti (läs 1, 2, 3, lyssna 1, 2 3. Även tidningen Dagen rapporterar om det, liksom en del andra medier. Det är inte så länge sedan Omar var en respekterad kulturpersonlighet, känd föreläsare, respekterad poet och en förespråkare för dialog och samförstånd mellan religionerna. Han och den kristne författaren gav tillsammans ut boken Vem är du? på bokförlaget Cordia som var ett försök till förståelse över religions gränserna. Han berättade ofta om sina kontakter och sina positiva erfarenheter från kyrkan. Nu står han på Sergels torg och skriker "Död åt Israel!". Nu vill ha bilda ett politiskt parti med enda syftet att vara mot Israel och det han benämner som sionismen. Han vill inte vara en snäll muslim längre, utan bjuder in alla som är emot Israel till att vara med i partiet. Det spelar ingen roll var man finns på den politiska skalan, eller ens om man finns på den. Han bjuder in både höger- och vänsterextremister, liksom muslimer och nazister bara man hatar Israel och judar. Han bjuder in alla bara man hatar judar. Det är förintelseförnekare och antisemiter som välkomnas. Hans språkbruk är varken poetiskt eller politiskt. Det är bara hatets retorik kvar. Hur kunde det bli så?

HAT!

Jag skulle säga att svaret på frågan hur det kunde gå så är hatet. Muhammed Omars resa från moderat resonabel muslim till agiterande islamist beskriver han själv som ett resultat av Israels Gazakrig i vintras. Om detta är den utlösande faktorn, så är det som det skapat hos Omar hat, (o)rent och ogrumlat hat. Och hatet är fruktansvärt och får förödande konsekvenser för den människa, som låter det få sig i sina klor av stål, vilka kramar ur medmänskligheten ur hennes hjärta.

1. Hatet förblindar. HAtet är en oerhört stark känsla. När det får grepp om oss, så blir vi blinda. Vi ser inte längre klart, utan hela vårt seende färgas av hatets svarta färger. Man tycker sig se klart, men den fantastiska mänskliga förmågan att se nyanser och färgskiftningar försvinner och allt förvandlas till svart eller vitt. Hatet skapar hämndbegär, vill skada, fördriva förstöra. Och man tror att det är rätt och rättfärdigt. Man inse inte att man förespråkar samma mynt som det man hatar. Man ser inte att man blir som det man hatar - omänsklig!

2. Hatet demoniserar. I och med hatets svart-vita förblindande karaktär, så demoniserar det motståndarna. De förvandlas från medmänniskor till motståndare, från individer till idioter, från någon som är som jag till någon som är perverterat annorlunda. Hatet tvingar oss ut på krigståg, en som man tycker rättfärdig och nödvändig strid. Fienden måste besegras, förgöras, utplånas. Och då helgar ändamålen medlen. Då är varje allians mot fienden helig och rätt. Inget får hindra, för man slåss ju mot den ondska som hatet definierat. Man har helgat kriget, kriget mot den man demoniserat och opersonliggjort. Det är ondskan man slåss mot, den yttersta ondskan som man rättfärdigt måste hata. Och man tror man skall uppnå tillfredsställelse.

3. Hatet är ingen framkomlig väg. Hat gör oss omänskliga och omöjliggör dialog och därmed lösning på mellanmänskliga problem. Det leder till hämnd och omöjliggör försoning. Varje försök att lösa ett mänskligt problem med hjälp av hat och hämnd är dömt att misslyckas. Det är bara genom förlåtelse, förståelse och försoning som förändring är möjlig. Att ta rätten i egna händer är att göra sig till Gud, göra sig själv ofelbar och allvetande. Låt Gud ta hand om det som är hans "jobb", det som endast han utifrån sitt fullkomligt nådiga och rättfärdiga väsen kan göra, men som vi inte har kapacitet eller auktoritet att handskas med. Låt oss inte gripas av hatets enkla lösningar på de svåraste av problem. Och måtte Mohammed Omar hitta en annan drivkraft än hatets.

Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. (Rom 12:14-19)

Uthärdar man inte beröring tar man till terror, det "heliga" kriget. Inga krig är heliga.Krig innebär alltid ett vanhelgande av alla värden. (Anders Piltz)

Hämnden ger sällan den tillfredställelse som man kan föreställa sig. (Ann Heberlein)

Läs även gärna följande krönika från den 2 oktober i Nerikes Allehanda.

Vad är egentligen en gudstjänst?

Under rubriken "Skiljer sig gudstänsten från Melodifestivalen?" skriver Sten-Gunnar Hedin om gudstjänsten i sin gästkrönika i Dagen. In inledningen ställer han en massa retoriska frågor:

Har gudstjänsten blivit ett möte mellan producent och konsument? Är församlingen mer än brukshundsklubben? Hennes sammankomster av annat slag än Melodifestivalen? Är inte prästens roll en annan än auktionsutroparens? Har inte pastorn en uppgift större än programledarens? Utför inte sångare och musiker en insats som skiljer sig från framträdande i Melodifestivalen?

Liknande frågor kom till mig när jag i söndags tittade på TV-gudstjänsten från pingstkyrkan i Skellefteå. Detta är ingen kritik av TV-gudstjänster som sådana, eller av Pingstkyrkan i Skellefteå, utan tankar kring vad som hände där i TV-gudstjänsten. Det var inte innehållet som det var fel på, utan just produktionen av innehållet. Det blev så tydligt att det som annonserats som en gudstjänst, bara blivit en TV-produktion. Det som presenterades som en gudstjänst var inte en inspelad eller livesänd gudstjänst från en av Sveriges kyrkor, utan något som klipps ihop och arrangerats. Det blev så tydligt att den unisona församlingssången leddes av en dirigent och att den var inspelad separat. Vittnesbörden och predikan var hållna inte i en gudstjänst utan framför en kamera, förmodligen helt skilt från en gudstjänstfirande gemenskap. Det var ett antal inslag vilka helt klart var inspelade var för sig och sedan producerade och sammansatta till något som skulle föreställa en gudstjänst, men inte blev det. Det blev en produktion och inget mer. I och med att man plockade bort de olika delarna från dess naturliga församlingens och gudstjänstsammanhang när man spelade in dem, så blev det heller inte bra när man försökte sätta ihop dem till en gudstjänst.

Varför går det inte att göra så. allt fanns ju där, som man ville ha med i en gudstjänst? Jag tror att svaret ligger i det som den gamla frikyrkliga beteckningen "möte" uttrycker. Det blir inget möte. Gudstjänsten är något i högsta grad relationellt. Det handlar om relationen till Gud, men också mellan de medverkande i gudstjänsten. Det måste till detta dubbla möte för att det skall bli en gudstjänst. Utan detta blir det bara en platt produktion. De som agerar i en gudstjänst är beroende av mötet med den gudstjänstfirande församlingen. Finns den inte där förvandlas predikan till ett föredrag till en opersonlig åhörarskara, vittnesbörden ord utan adressat. Gudstjänsten måste bli ett möte, annars blir den ingen gudstjänst med den Gud som själv är relation.

Ett andra skäl till att det inte går att göra så här och kalla det gudstjänst är att i och med att man kopplar isär de olika delarna från varandra så blir det inget av den process som en verklig gudstjänst är. Denna process rullar fram och är inte möjlig att fullt ut förutsäga, ens i den bäst planerade gudstjänst. Om man då bara fogar ihop en massa bitar utan att se till det gudomliga skeende som möjliggörs just genom att bitarna verkligen följer på varandra, utan är helt separata och dit redigerade i efterhand, missar man hela den dynamik som en gudstjänst måste vara. En gudstjänst är ett skeende, inte bara en massa kristna inslag. I den processen kan vi inte fullkomligt ha kontrollen på det sätt som en TV-producent önskar. Man kan inte klocka allt och redigera som man vill.

Kritiken blev övertydlig i den s.k. TV-gudstjänsten, men riskerna finns även i våra vanliga gudstjänster. Vi kan vara med i samlingar som aldrig blir möten och vi kan producera en samling inslag, som inte skapar en skapande gudomlig process.

Gudstjänster är faktiskt viktiga. Alldeles för viktiga för att produceras sönder. Min önskan är att Sveriges Television skall sända verkliga gudstjänster, som förmedlar möten både mellan Gud och människor. SVT måste våga släppa kontrollen och inte överproducera perfekta gudstjänster. En verklig gudstjänst kan inte helt kontrolleras, det måste SVT inse och våga bejaka. För gudstjänster behövs också i TV.

"Vi är alla fundamentalister!" (Fredrik Lindström)

Citatet i rubriken är hämtat från Fredrik Lindströms krönika på Aftonbladets kultursida. Krönikan är ett oerhört intressant, ärlig och insiktsfull. Den är värd att läsa i sin helhet. Lindström lyfter fram ett antal saker som egentligen är självklara, men som så sällan sägs, av andra än kristna företrädare. Jag vill lyfta fram några av hans insikter:

1. Människan är religiös till sitt väsen.

Människan är nämligen religiös. Alltid. Alla. Ateister som kristna, agnostiker som muslimer och så vidare.

Den engelske forskaren Richard Dawkins har blivit ett slags ledargestalt för moderna ateister och religionskritiker. För mig är han den mest religiöse av alla.

2. Alla människor tror på något.

Religion handlar om tro – och den människa som inte tror på någonting finns inte.

3. Även en vetenskaplig världsbild bygger på att man väljer att tro på den.

Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen?... Därför att den åskådningen övertygar oss bättre än något annat. Om än ofullständig så är den i alla fall den bästa tillgängliga världsförklaringen. Det är det enda skälet – våra känslor tyr sig till den, klamrar sig fast vid den. För vi kan inte välja att inte tro på något alls.

4. Alla människor är fundamentalistiska på vissa områden.

Vi är också fundamentalister. Demokrati- och individualism-fundamentalister. Vi är extremt stränga med livets okränkbarhet och människans frihet. Likaså med den empiriska vetenskapen. De sakerna är lika heliga för oss som sakrament och budord. Men är förstås inte skrivna i sten.

5. Även en vetenskaplig världsbild har brister och kan inte förklara allt.

Vi kan se enorma fördelar med vår världsbild – jag tror själv stenhårt på såväl yttrandefriheten som på evolutionen – men det skulle samtidigt vara absurt att sticka under stol med att det finns nackdelar med vår tro.

6. Punkt 1-5 är något som är självklart men inte alla erkänner.

Religion håller som så mycket annat på att bli ett dom andra-begrepp, det vill säga något som vi tror andra har men inte vi.

Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen? Och varför uppfattar vi dem som inte gör det som förtappade, precis som de kristna en gång såg på hedningar?

Faderlig kärlek

För några veckor sedan visades detta youtubeklipp på en gudstjänst en onsdagskväll i kapellet på Götabro. En pappa som tar med sin handikappade son genom tävlingen Iron Man på Hawaii. Ett fantastiskt bevis på en faders kärlek. Det grep mig. Titta och berörs.

Insiktsfullt av Birger Schlaug

I den debatartikel i Dagen idag talar förre språkröret Birger Schlaug om Gud och kyrkan, dess tro och dess trovärdighet. Schlaugs insikter känns i det närmaste profetiska:

En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka. Även om jag och mängder med andra tycker att det är trevligt, gott och klokt.

Ska man tro på en Gud och på en skrift man anser är helig, då ska man också göra det. Allt annat blir fånigt. Hur trevligt, demokratiskt och mysigt vi än kan tycka att det är.

Om en kyrkas uppfattningar först har malts genom den kvarn där bara det som är politiskt korrekt, och som går under benämningen "modernt", kommer ut känns det mest som en förening vilken som helst. Det har också ett värde. Men det har nog inget med Gud att göra.

Det är intressant att en poerson som i artikeln inte bekänner sig som troende har sådana insikter. Schlaug isar en förmåga som många i det sekulariserade SVerige saknar, förmågan att sätta sig in i en troendes tänkande. I det sekulariserade samhället blir religionen obegriplig och måste därför anpassas, men Schlaug visar på att denna anpassning inte kan ske utifrån tidens vindar, utan måste ske i trohet mot den heliga urkunden, i detta fall Bibeln. Schöaug visar istället på hur absurt det blir när det är tyckanden som står över Gud och när det är politik som är överordnad Guds ord.

Inte alls främst kvinnoprästmotståndare!

Biskop eremitus Bertil Gärtner har flyttat hem. Bertil Gärtner blev det röda skynket för alla dem som inte höll med majoriteten i ämbetsfrågan. Han fick stämpeln kvinnoprästmotståndare, men det var ju faktiskt inte det som var deet viktigaste för honom. Det var en konsekvens av en övertygelse. Man behöver inte hålla med honom i sakfrågan, vilket jag inte gör, men måste respektera han övertygelser ochden ödmjukhet med vilken han faktiskt stod för den. Bertil Gärtner är värd respekt för mycket och borde slippa att kommas ihåg bara på grund av att han hade en anna övertygelse än en kyrklig och samhällelig majoritets snabba fördömanden. Han blir ett exempel på hur man inte behöver lyssna på någon som man stämplat ebn etikett på. (Jag har ju lovat att återkomma till detta och skall försöka göra det i veckan som kommer.) Här följer några personliga reflektioner kring det som Bertil Gärtner faktiskt stod för:

1. Bertil Gärtner är värd respekt för sina övertygelser. Gärtner precis som alla som har en stark övertygelse är värda att lyssna på och respektera. INte nödvändigtvis hålla med, men försöka förstå varför deras ståndpunkt är som den är och så stark.

2. Bertil Gärtner är värd respekt för att han vågade gå mot strömmen. I en tid och i ett land där endast en åsikt åt gången är godtagbar och accepterad i många frågor är Gärtner värd respekt för att han inte följde med strömmen och var beredd att bli sedd som konservativ och bakåtsträvare.

3. Bertil Gärtner är värd respekt för sin öppenhet och vilja till förnyelse. Tvärt emot den massmediala bilden av Gärtner som bakåtsträvare så visade han en stor öppenhet för förnyelse. Han fanns med i sammanhang inom kyrkan som jobbade med dessa frågor. Han öppnade upp för karismatik. Han var en av initiativtagarna till karismatiska konferenser såsom Göteborg 90, men deltagare som John Wimber och Paul Cain. Det visar på en öppenhet och en ödmjukhet i relation till den egna traditionen som på så många håll saknas inom svensk krustenhet.

4. Bertil Gärtner är värd respekt för sin vilja att vara trogen Bibeln och kyrkans tro. Det kritik Gärtner så ofta fick utstå och vara måltavla för, var ju egentligen grundad i en kärlek till Guds ord och till kyrkan. Han strävade efter en trohet mot det som kyrkan alltid stått för.

5. Bertil Gärtner är värd respekt för att han skapade rum för oliktänkande och hindrade splittring. Mna kan tycka vad man vill om den synod som bildades av honom och andra inom svenska kyrkan, men dess syfte var ju att bereda plats och gemenskap för dem som var en tydlig minoritet inom Svenska Kyrkan. Genom att göra detta lyckades han ju faktiskt med konstycket att hålla ihop kyrkan och undvika splittring, tvärt emot hur många skulle tolka det.

6. Bertil Gärtner är värd respekt för förmågan att hålla ihop bibeltro med akademisk skärpa. Gärtner var faktiskt en aktad akademiker. Professor vid det kända universitetet Princeton i USA i NT-exegetik. Han författade vetenskapliga artiklar och kommentarer till bibelböcker. Han lyckades med och gjorde på ett bra sätt det som så många andra misslyckats med, att både ha en skarp hjärna och ett brinnande hjärta.

Bertil Gärtner är värd att minnas för annat än sitt motstånd mot kvinnliga präster. Vi har faktiskt en hel del att lära av hans exempel.

Länk Dagen

Bloggosfärens välsignelser och förbannelser

Återigen har EFK:S ordförande Stefan Swärds blogg kommit i fokus för den kristna debatten. Efter ett inlägg om Brian McLarens ramadanfirade svarade Örebro Missionsskolas rektor Pekka Mellergård och ifrågasatte Swärds mandat att uttala sig för hela EFK:s räkning. Debatten har refererats i Dagen (Länk 1, 2,, 3, 4) och rapporterades t.o.m. i Nerikes Allehanda i veckan. Båda dessa sakfrågor är intressanta och värda en diskussion, men lika intressant är att fundera kring bloggosfärens välsignelser och förbannelser, dess positiva sidor och dess avarter, dess möjligheter och dess faror ur ett kristet perspektiv.

1. Bloggandets välsignelser Det finns ett antal kristna bloggare av större eller mindre intresse. Bloggandet innebär en möjlighet för alla att komma till tals. Det ger möjlighet att viktiga frågor lyfts fram och möjlighet ges till det samtal som så väl behöver föras inom svensk kristenhet. Bloggandets största välsignelse är att det inbjuder alla till en fri debatt. Det aktuella samtalet mellan Stefan och Pekka är både intressant och viktigt. De känner varandra och har respekt för varandra som kristna och personer. De tycker inte lika om allting, men klarar4 av av att föra en någorlunda saklig debatt. Här visar sig bloggandets fördelar. Det skapar forum för debatt och samtal. Det kristna samtalet får aldrig tystna och här kan faktiskt bloggandet vara till hjälp.

2. Bloggandets risker. Debatten mellan Swärd och Mellergård har förts på en till stora delar respektfullt sätt, men den blottar även bloggandets brister och faror. Det gäller som sagt inte så mycket huvuddebattörerna, även om de också kan dras med i stridens hetta, som dem som genom möjligheten att kommentera ställer sig på ena eller andra sidan. Här blir det lätt en "läktarmentalitet". Man verkar tro att man precis som på en fotbollsläktare har rätt att häva ur sig vilka nedsättande beskrivningar som helst (vilket jag inte tror att man har där heller egentligen). Bloggandets mentalitet är i grunden inte kristen, därför att allt är tillåtet och kulturen är ofta väldigt hård och rå. Man får (och ska) säga vad man tycker och gärna vara elak. Tonen är ofta rå, men oftast inte hjärtlig, Svaren skall komma snabbt och blir därför ofta inte särskilt genomtänka och ibland väldigt sårande. Här måste vi som kristna människor vara oerhört observanta på oss själva, så vi inte dras med och anpassar oss till något som inte är kristet (jag tror det gäller även på fotbollsläktaren).

Den anonymitet som också är möjligt på bloggkommentarerna gör också att det är lätt att gå i fällan. Man behöver aldrig stå till svars för sina åsikter och vad man har sagt som kan såra. Jet är lätt att hamna i en attityd av att jag inte behöver bry mig om den andre. Ur en kristen synpunkt klan man aldrig tillåta sig att säga eller skriva vad som helst. Jakobs ord om tungan i Jak 3, är lika tillämpliga på tangenttryckningar på datorn. Man blir häpen när man läser de genmälen och skällsord som vissa anser sig ha rätt att häva ur sig på bloggkommentarerna. Här behöver vi alla tänka till. Vad gör bloggosfären med oss. Formen får inte bli en ursäkt för det som inte går att rubricera som annat än ont.

I det tämligen anonyma bloggkommenterandet är det också väldigt lätt att kategorisera människor och sätta etiketter på andra. Genom att göra detta avfärdar man dem lätt och behöver inte lyssna på dem (Jag skall återkomma till detta med etiketterande i ett senare inlägg). Mitt intryck är att vi bloggare och kommentatorer faktiskt är fler som tycker än som är villiga att lyssna och förstå. Alla kan och vill göra sin röst hörd, men hur många av oss läser och lyssnar, prövar och behåller det goda. Vi häver ur oss våra åsikter, istället för att faktiskt försöka förstå den andre och vad han eller hon vill säga. Våra ord är viktiga, men andras missförstår vi väldigt lätt.

Låt oss alla söka att även på bloggarna söka vara ett kristet alternativ! Låt oss föra en öppen och ärlig debatt och ett samtal präglat av ömsesidighet och strävan efter förståelse, i stället för att dras med i något som faktiskt är destruktivt och söndrande.


Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den tackar och lovar vi vår herre och fader, med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbilder. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan samma källsprång ge både sött och bittert vatten? Och, mina bröder, inte kan ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon eller en saltkälla ge sötvatten. (Jak 3:8-12)

Öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. (Ef 4:29-30)

Alexander Bard och friheten

Det började med att Alexander Bard och tre andra folkpartister i nätverket Liberati i förra veckan publicerade en debattartikel i DN där de argumenterade för fri sprutor till natkomaner i Stockholm (En artikel som idag besvaras på DN debatt av andra folkpartister). Han fick genast mothugg av andra folkpartister, som ifrågasätter Bards agenda. I förra veckan beslutade sig ockspå den kristne artisten och politikern Roland Utbult att lämna Folkpartiet för Kristdemokraterna (Dagen 1, vilket ledde till att Bard uttryckte att fler kristna borde lämna folkpartiet (Dagen), 2, 3, 4) Han uppmanade tillexempel prästen Cecilia Wikström att lämna partiet och hon svarade att Bard är en patetisk kristofob (Dagen). Frågan har även kommenterats på Dagens ledarsida och i dess ledarblogg

Den cirkus som Bard satt igång inom Folkpartiet är intressant, därför att Bard företräder något som han kallar pragmatiskt liberalism, till skillnad från kallsisk liberalism, social liberalsim och nyliberalism. Som jag förstår Bard så är han mot begrepp som moral och moralism blir för honom det värsta tänkbara. Han använder ofta orden synonymt. Han drar individens frihet till sin yttersta gräns (också ordet gränser, liksom ordet norm är negativit laddat för Bard). Det är inte så konstigt att det blir en krick för Bard med en kristen syn på liberalism och frihet. Och om det är denna definition av liberalism som kommer att käneteckna Folkpartiet liberalerna, så blir det problematiskt om itne omöjligt att vara folkpartist och kristen. Frågan är om det är en sådan föskjutning på gång, men Jan Björklund verkar ju stå för mer normer och värderingar, åtminstone i skolan.

Man kan ju alltid fundera kring vad Alexander Bards uppväxt inom frikyrkan har spelat för roll. Hur begränsande var den för honom och varför är hans avståndstagande så starkt. Det var ju så starkt att han under en tid på 1980-talet kallade sig satanist, vilket faktiskt är intressant fortfarande om man tänker sig satanismen i form av den materiella satanismen som Anton LaVey presenterade i Satansbibeln, där huvudbudskapet är "Gör vad du vill". Det finns faktiskt en del som jämställer ultraliberalismen med satanism (googla gärna).

Några tankar kring frihetsbegreppet:

1. Frihet som inte påverkar och berör andra är inte möjligt. Vi hamnar så lätt i en utopisk bild av friheten, som är så individualistiskt präglad att vi inte tror att våra val och beteenden inte påverkar andra. Vi tror att det finns en privatsfär, där våra val bara gäller oss. Detta är ju en myt, då våra val och handlingar faktiskt påverkar oss själva och i och med att vi påverkats, så påverkar det våra relationer till andra.

2. Frihet måste vara en frihet till det goda, inte till vad som helst. Den andra bilden av utopiska friheten är att vi skall kunna göra precis vad vi vill, utan några etiska eller moraliska betänkligheter. Men inte helelr detta är möjligt. Sann frihet måste vara moralisk. En frihet som är så obegränsad, att den inte medför ansvar för godheten är inte varken sann eller god. Den bibliska friheten beskrivs i de paradoxala termerna av ett slaveri för Gud, det goda och det rättfärdiga (t.ex. Rom 6:15-22, Gal 5:13-26).

3. Friheten begränsas av naturliga normer. När vår samtid basunerar ut budskap om att vi sakll spränga våra gränser, så är det sant ur ett perspektiv. Vi skall spränga de gränser som är destruktiva, men det finns faktiskt gränser som är positiva, de skapelsegivna. När gränslösheten soch gränsöverskridandet blir något gott i sig, så skapas både stress och ohälsa. Den dygd som heter förnöjsamhet, som alltid måste finnas som motpol till våra strävanden framåt och vidare, blir bortglömd och föraktad. Att förverkliga sig sjäklv innebär inte bara att spränga begränsningar, det handlar faktiskt också om att accdeptera sina gränser. Utan ett sådant accepterande blir både individen och samhället sjukt. Som Magnus Malm konstaterar:

Det ligger i djävulens världsbild att gränsen isig är ett hån mot den egna självkänslan, ett underkännande av det egna världet, och därför måste den till varje pris bekämpas. Det är otänkbart att självförverkligandet skulle kunna ligga på insidan av en gräns.

Det gränslösa livet är inte möjligt, för vi finns här i tid och rum, begränsade av vår kropp, vilket visar på att gränserna finns och faktiskt är bra för oss. Vi är skapade med begränsingar, vilket kan kännas frustrerande, men är också förutsättningen för beroende och närhet. Utan begränsningen gör vi oss själva till Gud och det blir både jobbigt och ensamt för oss.