"Analysen har flyttat från huvudet till magen.
Vill man veta vad någon tänker, får man en rapport om hur hormonerna har det."
(Anders Piltz)
fredag 1 januari 2010
DAGENS CITAT den 1 januari 2010
GOTT NYTT ÅR OCH EN NYHET FÖR GÖTABROBLOGGEN
Det har varit litet glest med uppdateringarna på Götabrobloggen i höst. Tanken är att det skall bli ändring på det. Inspirerad av Anton Fagerstedts adventskalender med adventstoner för varje dag av olika författare i sin blogg, tänkte jag att man kunde låta olika människor komma till tals varje dag i Götabrobloggen. Oj, vilket projekt kanske ni tänker, men tanken är att de skall komma tilltals genom citat som jag under åren samlat på mig. Jag tänker mig att försöka uppdatera med ett dagens citat varje dag. Vi får se hur jag lyckas. Det blir säkert några luckor, men många skall det bli är tanken.
Gott nytt år till er alla.
fredag 11 december 2009
Hur relativ är synden?
Igår handlade TV-programmet Existens i SVT2 om synden. Man utgick från två kvinnor som växt upp i pingströrelsen och de fick berätta om de syndakataloger som fanns där när de var unga. Man lät även ungdomar och ungdomspastor i pingstkyrkan i Umeå komma tilltals och "rösta" om olika saker är synd. Även EFK:S ordförande Stefan Swärd fick några minuters möjlighet att kommentera.(Han kommenterar också sin medverkan och programmet på sin blogg idag.) Hela upplägget på programmet var att visa att syndabegreppet förändrats och själva slutklämmen som programledaren ger är "En sak är i varje fall säker: synd idag är inte samma sak som synd igår, oavsett vad som står i Bibeln!" Man har tesen att synd är relativt och vill visa detta genom programmet.
Frågeställningarna är intressanta och viktiga. Problemet med programmet är att man inte problematiserar eller låter det bli ett verkligt försök att se hur man skall förklara det faktum att syndabegreppet förändrats. Det ges ingen vettig teologisk analys av detta faktum. Det ges heller inte utrymme för att se att det också finns en kontinuitet och oföränderlighet i vissa syndabegrepp. Man låter inte hela bilden tala, utan bara det som stöder tesen.
Jag tror att det är viktigt att vi som kristna vågar tala om synden som synd. Men dör att vi ska kunna göra det, måste vi tänka till kring vad synd faktiskt är och skall förstås. Vi måste också tänka till när det gäller det uppenbara faktum att syndabegreppet faktiskt har förändrats över tid, Om vi inte funderar ochtalar om detta kommer vi att hamna i en situation där kyrkan slutar kunna tala om synd överhuvudtaget.
JAg tror att vi behöver ta hänsyn till följande plan för att vi skall kunna tala om synden:
1. På ett principellt plan. Om vi skall förstå synden behöver vi förstå att synd faktiskt är en verklighet och inte något kyrkan hittat på. När vi talar om synd så måste vi utifrån Bibeln se att det finns grundläggande, skapelsegivina naturliga normer som Gud fstlagt såsom Skaparen. Precis som Stefan Swärd sa i programmet så finns det t.ex. 10 Guds bud (2 Mos 20, 5 Mos 5) och Bergspredikan (Matt 5-7) med flera tydliga avsnitt som ger principer och riktlinjer som är gudagivna. Dessa grundläggande principer måste vi kunna tydliggöra och vi måste inse att Gud faktiskt har rätt att definiera dem.
2. På en kulturellt plan. Det andra planet vi måste ha med åtanke är det kulturella. De skapelsegivna principerna måste ju alltid inkultureras. Evangeliet om Jesus är ett så fantastiskt budskap att det har en förmåga att passa in i alla kulturer, utan att förlora sin skärpa. Men detta betyder också att synden på sätt och vis blir något relativiserad. Kulturer har olika områden där människor binds och skadas. Det finns olika områden där kulturen vänder sig mot det Gud tänkt och blir förtryckande. Vissa saker kan i en kulturell miljö vara ett problem men inte i en annan. Det är bara att ta kortspel som ett exempel. I en subkultur (som den svenska 1800-talskulturen)där kortspel kunde innebära att man spelade bort både hus och hem, är det inte konstigt att kyrkan markerar mot detta, därför att människor är bundna i ett beroende och ett beteende som får förödande konsekvenser. Problemet kommer när man demoniserar kortspel överhuvudtaget och ser synden sitta i kortet oavsett vilket sammanhang och syfte det sker. Församlingen idag måste våga se företeelser i vår egen kultur. Var finns de företeelser som vi idag binds av och som förslavar oss. Denna kulturella medvetenhet är av nöden om vi skall kunna tala om synd. Vi måste lära oss avslöja kulturen i oss själva och våra sammanhang, för att kunna hjälpa människor matt bli fria. Vi måste också se bli mycket bättre på att tillämpa de bibliska principerna i vår egen samtid.
3. På ett personligt plan. Det tredje planet vi måste ha med i vår tänkande kring synden är det personliga planet Olika människor har olika problemområden i sitt liv, olika vanor och olater som binder och förstör deras och deraas omgivnings liv. På sätt och vis kan man ju saga att också detta bidrar till en mer subjektiv syn på synden och relativierar den, men detta innebär att vi tillämpar de absoluta skapelsegivna principerna i våra egna liv.
4. På ett gemenskapsplan. Det fjärde området som man måste ta hänsyn till är faktiskt det relationella. När vi i en individualiserad och privatreligiös och privatmoralisk tid, så är det svårt att se att gemenskapens gemensamma normer faktiskt kan vara något positivt. Men faktum är att alla kulturer skapar normer och värderingar som den bekänner sig till. I den kristna gemenskapen måste det finnas normer grundade på Bibeln, kärleken och gemenskapen. Synd är faktiskt först och främst ett relationellt ord, precis som kärleken. Synden är den yttersta motsatsen till det dubbla kärleksbudet som är så central i den kristna tron och livet.
5. På ett identitetsplan. När vi talar om syndens olika plan finns det också ett identitetsplan vi måste nämna. Det är ju detta som ofta skapar syndakataloger, där man listar identitetsmarkörer som man kan använda för att definiera sig själv och andra. Mycket av den felaktiga syndhanteringen i den svenska frikyrkans historia handlar just om detta. Vad kännetecknar dem som är med och innanför, och inte minst lika viktigt, vilka kännetecken är inte accepterade och tillåtna. Det hjälper gruppen att kanna sig trygg och får lätt att dra gränsen till "utgruppen". Detta plan måste vi vara medvetna om hur viktigt det är i all mänsklig social gemenskap och vilka oerhörda risker det innebär för fel benämningar av syndabeteckningar. Det är lätt att definiera det främmande som synd och fel, och vi har svårt att se vad vårt eget sammanhang skapar för negativa markörer.
Synd är ett sådant brott mot förnuftet, sanningen och samvetet, en brist på kärlek till Gud och människor, på grund av en förvriden värdeskala. (Anders Piltz)
Vi är människor, inte änglar. Syndare allihop - och vi kan få syndernas förlåtelse. Att påminna oss om detta, att vårda denna bild, skulle vi kunna ha kyrkan till. (Ulrika Knutsson)
Frågeställningarna är intressanta och viktiga. Problemet med programmet är att man inte problematiserar eller låter det bli ett verkligt försök att se hur man skall förklara det faktum att syndabegreppet förändrats. Det ges ingen vettig teologisk analys av detta faktum. Det ges heller inte utrymme för att se att det också finns en kontinuitet och oföränderlighet i vissa syndabegrepp. Man låter inte hela bilden tala, utan bara det som stöder tesen.
Jag tror att det är viktigt att vi som kristna vågar tala om synden som synd. Men dör att vi ska kunna göra det, måste vi tänka till kring vad synd faktiskt är och skall förstås. Vi måste också tänka till när det gäller det uppenbara faktum att syndabegreppet faktiskt har förändrats över tid, Om vi inte funderar ochtalar om detta kommer vi att hamna i en situation där kyrkan slutar kunna tala om synd överhuvudtaget.
JAg tror att vi behöver ta hänsyn till följande plan för att vi skall kunna tala om synden:
1. På ett principellt plan. Om vi skall förstå synden behöver vi förstå att synd faktiskt är en verklighet och inte något kyrkan hittat på. När vi talar om synd så måste vi utifrån Bibeln se att det finns grundläggande, skapelsegivina naturliga normer som Gud fstlagt såsom Skaparen. Precis som Stefan Swärd sa i programmet så finns det t.ex. 10 Guds bud (2 Mos 20, 5 Mos 5) och Bergspredikan (Matt 5-7) med flera tydliga avsnitt som ger principer och riktlinjer som är gudagivna. Dessa grundläggande principer måste vi kunna tydliggöra och vi måste inse att Gud faktiskt har rätt att definiera dem.
2. På en kulturellt plan. Det andra planet vi måste ha med åtanke är det kulturella. De skapelsegivna principerna måste ju alltid inkultureras. Evangeliet om Jesus är ett så fantastiskt budskap att det har en förmåga att passa in i alla kulturer, utan att förlora sin skärpa. Men detta betyder också att synden på sätt och vis blir något relativiserad. Kulturer har olika områden där människor binds och skadas. Det finns olika områden där kulturen vänder sig mot det Gud tänkt och blir förtryckande. Vissa saker kan i en kulturell miljö vara ett problem men inte i en annan. Det är bara att ta kortspel som ett exempel. I en subkultur (som den svenska 1800-talskulturen)där kortspel kunde innebära att man spelade bort både hus och hem, är det inte konstigt att kyrkan markerar mot detta, därför att människor är bundna i ett beroende och ett beteende som får förödande konsekvenser. Problemet kommer när man demoniserar kortspel överhuvudtaget och ser synden sitta i kortet oavsett vilket sammanhang och syfte det sker. Församlingen idag måste våga se företeelser i vår egen kultur. Var finns de företeelser som vi idag binds av och som förslavar oss. Denna kulturella medvetenhet är av nöden om vi skall kunna tala om synd. Vi måste lära oss avslöja kulturen i oss själva och våra sammanhang, för att kunna hjälpa människor matt bli fria. Vi måste också se bli mycket bättre på att tillämpa de bibliska principerna i vår egen samtid.
3. På ett personligt plan. Det tredje planet vi måste ha med i vår tänkande kring synden är det personliga planet Olika människor har olika problemområden i sitt liv, olika vanor och olater som binder och förstör deras och deraas omgivnings liv. På sätt och vis kan man ju saga att också detta bidrar till en mer subjektiv syn på synden och relativierar den, men detta innebär att vi tillämpar de absoluta skapelsegivna principerna i våra egna liv.
4. På ett gemenskapsplan. Det fjärde området som man måste ta hänsyn till är faktiskt det relationella. När vi i en individualiserad och privatreligiös och privatmoralisk tid, så är det svårt att se att gemenskapens gemensamma normer faktiskt kan vara något positivt. Men faktum är att alla kulturer skapar normer och värderingar som den bekänner sig till. I den kristna gemenskapen måste det finnas normer grundade på Bibeln, kärleken och gemenskapen. Synd är faktiskt först och främst ett relationellt ord, precis som kärleken. Synden är den yttersta motsatsen till det dubbla kärleksbudet som är så central i den kristna tron och livet.
5. På ett identitetsplan. När vi talar om syndens olika plan finns det också ett identitetsplan vi måste nämna. Det är ju detta som ofta skapar syndakataloger, där man listar identitetsmarkörer som man kan använda för att definiera sig själv och andra. Mycket av den felaktiga syndhanteringen i den svenska frikyrkans historia handlar just om detta. Vad kännetecknar dem som är med och innanför, och inte minst lika viktigt, vilka kännetecken är inte accepterade och tillåtna. Det hjälper gruppen att kanna sig trygg och får lätt att dra gränsen till "utgruppen". Detta plan måste vi vara medvetna om hur viktigt det är i all mänsklig social gemenskap och vilka oerhörda risker det innebär för fel benämningar av syndabeteckningar. Det är lätt att definiera det främmande som synd och fel, och vi har svårt att se vad vårt eget sammanhang skapar för negativa markörer.
Synd är ett sådant brott mot förnuftet, sanningen och samvetet, en brist på kärlek till Gud och människor, på grund av en förvriden värdeskala. (Anders Piltz)
Vi är människor, inte änglar. Syndare allihop - och vi kan få syndernas förlåtelse. Att påminna oss om detta, att vårda denna bild, skulle vi kunna ha kyrkan till. (Ulrika Knutsson)
söndag 6 december 2009
Gästbloggar
onsdag 25 november 2009
Varför förknippas kyrkan inte med solidaritet?
Dagen berättar idag om en amerikansk undersökning, som visar att amerikanerna förknippar nedanstående bibelordet "Försvara dem som hjälplösa. Var rättvis och ge rättvisa åt de fattiga och hemlösa." (Ord´31:8-9) mer med Barak Obama än med Bibeln. Bara 13% av det mycket mer "kristna" USA förknippade ordet med Bibeln, medan 18 med Obama, 9 med Dalai i Lama, 8 med Martin Luther King Jr, 4 med Oprah Winfrey och 3 med U2-sångaren Bono. Frågan är hur det skulle varit i Sverige. Förmodligen inte fler som förknippade ett sådant Bibelord med just Bibeln.
Undersökningen visade också att amerikanerna menade att Bibeln handlar "mest om himmel, helvete, äktenskapsbrott, stolthet och svartsjuka." Det amerikanska bibelsällskapet planerar att ge ut en "The Poverty och Justice Bible" där man lyfter fram 2100 versar som talar om fattigdom och rättvisa.
Det är ju märkligt hur dåligt kyrkan i USA, men även i Sverige, misslyckats med att betona den här sidan. Det är tragiskt att människor inte ser att Bibeln och den kristna tron är så nära kopplad till solidaritet och hjälp till de fattiga. Jag tror att det finns flera orsaker till detta. Här följer några som jag ser:'
1. Kyrkan har ofta varit lierad med makten. I Sverige är det ju så historiskt att den kristna kyrkan historiskt varit en del av statsapparaten och makthavarnas förlängda arm. Det är sant att man faktiskt haft ansvaret för mycket av det sociala arbetet i socknarna fram till 1900-talet, med kyrkoherden som ordförande i fattigvårdsnämnder osv. Men ofta blev han mer myndighetsutövare än ett uttryck för Jesu empatiska förhållningingssätt med de fattiga. När det gällde rättvisefrågor har kyrkan alltför ofta ställt sig på statens sida och betonat stabiliteten på bekostnad av rättvisa och rättfärdighet.
2. Kyrkan har betonat den personliga frälsningen på bekostnad av de sociala och universella aspekterna. I mycket av väckelsekristendom och evangelikalism har utgångspunkten varit individens frälsning. Som ju är viktig och biblisk. Detta är ett tydligt arv från upplysningen och det moderna, där individen hamnat i centrum. I traditionellt evangelikalt tänkande går vi från individen utåt till den kristna gemenskapen och ut i världen. Frågan är om inte denna rörelse skapat de problem som kyrkan har när det gäller trovärdigheten. Hade vi vänt på perspektivet och sett Guds stora tanke och vision om en förnyad skapelse och ett Guds rike först och sedan gått inåt mot ett nytt sätt och leva i vilket individen frälses för att passa in i hade säkert betoningarna varit annorlunda. Vi hade sluppit att kyrkan understött den individualistiska trenden som vuxit sig starkare och starkare.
3. Kyrkans selektiva bibelanvändning. Om nu det finns över 2100 bibelverser som handlar om fattigdomsbekämpning och rättvisa i Bibeln och detta inte har präglat oss som kristen kyrka, så visar det hur selektiv vi läser vår Bibel. Det är summan av Guds ord som är sanning (Ps 119:160). Ibland betonar vi olika delar så mycket på bekostnad av andra att man kan fundera på sanningshalten.
4. Kyrkan betoning har varit väldigt andlig på bekostnad av det materiella. När kyrkan växte fram i den hellenistiska miljön påverkades den en hel del av dess dualistiska syn på ande och materia. Det andliga blev bättre på bekostnad av det materiella verkligheterna. Detta är inte Bibliskt Bibeln håller ihop dessa båda utan att rangordna. Gud bryr sig både om det yttre och det inre, både kropp och själ. Om vi talar om själens eviga frälsning blir lätt fattigdom och rättvisa ett underordnat problem, som ses som mindre viktigt.''
5. Kyrkan har inte tänkt missionellt och inkarnerande. I och med kyrkans betoning på byggnader och verksamhet utifrån dessa uppfattas lätt dess dess budskap som att man skall komma dit, istället för att den finns närvarande inkarnerad och missionellt engagerad i den omvärld i vilken den finns. Om kyrkan ser sin uppgift som att inkarnera Jesus i den här världen hamnar betoningen på vad det innebär att efterfölja Jesus, vad han skulle göra och hur man manifesterar Jeusnärvaro i olika sammanhang i den här världen, istället för hur man skall få människor att komma till den egna kyrkan. Det blir ingen skillnad på evangelisation och diakoni, allt blir mission. Allt det som är gott står för Gud, allt det som är ont är vår uppgift att bekämpa. Orättvisor, fattigdom, orättfärdighet osv. blir en del av missionuppdraget, liksom att föra människor in i en levande relation till Jesus Kristus.
6. Kyrkan har alltid hållt frågorna om pengar ifrån sig. Trots att Bibeln är full av texter som behandlar rättvisa och fattigdom, och att Jesus talar mer om pengar än om både bön och evangelisation, så har vi svårt att tala om detta i kyrkan Vi vrider på oss så fort ekonomiska frågor kommer upp. Det är för närgånget. Synder och orättfärdighet av ekonomisk art håller vi gärna ifrån oss och lägger oss inte gärna i andras hanhavande av pengar. Vi har separerat ekonomin från det kristna livet och förpassat det till en privat svär. Ger vi bara vårt tionde eller vad det nu ska kalla det så har kyrkan inget att säga. Vi har hamnat i ett mycket märkligt förhållande till pengar. Ganska långt från den egendomsgemenskap som präglade den första församlingen.
Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgilitgheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande. (Stefan Einhorn)
Dagen
Undersökningen visade också att amerikanerna menade att Bibeln handlar "mest om himmel, helvete, äktenskapsbrott, stolthet och svartsjuka." Det amerikanska bibelsällskapet planerar att ge ut en "The Poverty och Justice Bible" där man lyfter fram 2100 versar som talar om fattigdom och rättvisa.
Det är ju märkligt hur dåligt kyrkan i USA, men även i Sverige, misslyckats med att betona den här sidan. Det är tragiskt att människor inte ser att Bibeln och den kristna tron är så nära kopplad till solidaritet och hjälp till de fattiga. Jag tror att det finns flera orsaker till detta. Här följer några som jag ser:'
1. Kyrkan har ofta varit lierad med makten. I Sverige är det ju så historiskt att den kristna kyrkan historiskt varit en del av statsapparaten och makthavarnas förlängda arm. Det är sant att man faktiskt haft ansvaret för mycket av det sociala arbetet i socknarna fram till 1900-talet, med kyrkoherden som ordförande i fattigvårdsnämnder osv. Men ofta blev han mer myndighetsutövare än ett uttryck för Jesu empatiska förhållningingssätt med de fattiga. När det gällde rättvisefrågor har kyrkan alltför ofta ställt sig på statens sida och betonat stabiliteten på bekostnad av rättvisa och rättfärdighet.
2. Kyrkan har betonat den personliga frälsningen på bekostnad av de sociala och universella aspekterna. I mycket av väckelsekristendom och evangelikalism har utgångspunkten varit individens frälsning. Som ju är viktig och biblisk. Detta är ett tydligt arv från upplysningen och det moderna, där individen hamnat i centrum. I traditionellt evangelikalt tänkande går vi från individen utåt till den kristna gemenskapen och ut i världen. Frågan är om inte denna rörelse skapat de problem som kyrkan har när det gäller trovärdigheten. Hade vi vänt på perspektivet och sett Guds stora tanke och vision om en förnyad skapelse och ett Guds rike först och sedan gått inåt mot ett nytt sätt och leva i vilket individen frälses för att passa in i hade säkert betoningarna varit annorlunda. Vi hade sluppit att kyrkan understött den individualistiska trenden som vuxit sig starkare och starkare.
3. Kyrkans selektiva bibelanvändning. Om nu det finns över 2100 bibelverser som handlar om fattigdomsbekämpning och rättvisa i Bibeln och detta inte har präglat oss som kristen kyrka, så visar det hur selektiv vi läser vår Bibel. Det är summan av Guds ord som är sanning (Ps 119:160). Ibland betonar vi olika delar så mycket på bekostnad av andra att man kan fundera på sanningshalten.
4. Kyrkan betoning har varit väldigt andlig på bekostnad av det materiella. När kyrkan växte fram i den hellenistiska miljön påverkades den en hel del av dess dualistiska syn på ande och materia. Det andliga blev bättre på bekostnad av det materiella verkligheterna. Detta är inte Bibliskt Bibeln håller ihop dessa båda utan att rangordna. Gud bryr sig både om det yttre och det inre, både kropp och själ. Om vi talar om själens eviga frälsning blir lätt fattigdom och rättvisa ett underordnat problem, som ses som mindre viktigt.''
5. Kyrkan har inte tänkt missionellt och inkarnerande. I och med kyrkans betoning på byggnader och verksamhet utifrån dessa uppfattas lätt dess dess budskap som att man skall komma dit, istället för att den finns närvarande inkarnerad och missionellt engagerad i den omvärld i vilken den finns. Om kyrkan ser sin uppgift som att inkarnera Jesus i den här världen hamnar betoningen på vad det innebär att efterfölja Jesus, vad han skulle göra och hur man manifesterar Jeusnärvaro i olika sammanhang i den här världen, istället för hur man skall få människor att komma till den egna kyrkan. Det blir ingen skillnad på evangelisation och diakoni, allt blir mission. Allt det som är gott står för Gud, allt det som är ont är vår uppgift att bekämpa. Orättvisor, fattigdom, orättfärdighet osv. blir en del av missionuppdraget, liksom att föra människor in i en levande relation till Jesus Kristus.
6. Kyrkan har alltid hållt frågorna om pengar ifrån sig. Trots att Bibeln är full av texter som behandlar rättvisa och fattigdom, och att Jesus talar mer om pengar än om både bön och evangelisation, så har vi svårt att tala om detta i kyrkan Vi vrider på oss så fort ekonomiska frågor kommer upp. Det är för närgånget. Synder och orättfärdighet av ekonomisk art håller vi gärna ifrån oss och lägger oss inte gärna i andras hanhavande av pengar. Vi har separerat ekonomin från det kristna livet och förpassat det till en privat svär. Ger vi bara vårt tionde eller vad det nu ska kalla det så har kyrkan inget att säga. Vi har hamnat i ett mycket märkligt förhållande till pengar. Ganska långt från den egendomsgemenskap som präglade den första församlingen.
Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgilitgheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande. (Stefan Einhorn)
Dagen
söndag 22 november 2009
Dags för dokusåpabojkott?
Idag finns ett intressant debattinlägg på Aftonbladet debatt, skrivet av Linda Broberg med anledning av att dokusåpan Paradise hotel just startat. Det intressanta är att linda själv varit med i dokusåpan Big Brother 2002. Hennes insikter om dokusåpan och vad det gör med människor bör tas på allvar, just därför att hon har varit med själv. Hennes fråga är värt att ta på största allvar:
Jag tänker på Jackie och på de andra som med största sannolikhet kommer att gå lite längre än nödvändigt och planerat i nationell tv, och undrar om de tar mer skada av den här tiden än vad man förstår?
När dokusåporna drog igång för tio femton år sedan talades det om förnedrings-TV. Sedan dess har nivån förändrats radikalt och det som då var upprörande är ingenting idag. Så fungerar ju TV-mediet. Man måste hela tiden bli litet värre och litet mer för att fortsätta kittla oss tittare. Och vi sitter där och tittar. Kanske förfasar vi oss, men vi följer med och mellan avsnittet är kvällstidningarna fulla av rubriker om vad som händer och skall hända härnäst och vid sidan om. Kanske är det dags att stänga av, att säga att nu räcker det. Det borde ju inte vara så svårt. Det finns en sådan knapp på fjärrkontrollen, om vi inte orkar släpa oss upp ur soffan fram till huvudströmbrytaren på själva TVn.
Man kan ju tycka att deltagarna får skylla sig själv som ställer upp i TV på både det ena och det andra. Men jag tror Linda Broberg slår huvudet på spiken när hon definierar det i termer av bekräftelsebehov och samtidigt konstaterar att det inte funkar:
Varför jag som 21-åring hade ett sådant bekräftelsebehov och en så stark önskan att höras och synas har jag fortfarande inget bra svar på. Vad jag däremot vet och genom erfarenhet har lärt mig är att 15 minuter i rampljuset inte räcker för någon som jag. Mycket vill ha mer och ärligt talat, för mig spelade det ingen roll hur hårt jag än försökte intala mig själv (men mest andra) att det var en kul grej och att alla snart har glömt mig: Det var ändå tråkigt när månaderna gick och jag inte längre blev igenkänd.
Jag tror det är dags att stänga av:
1. För de inblandades skull. Man kan som sagt tycka att de får skylla sig själva. Men det räcker inte som argument för att jag skall sitta och titta på något som inte är bra för de inblandade. Om ingen tittade skulle inte möjligheten finnas till dessa desperata försök att få bekräftelse och bli känd. Egentligen är man faktiskt delaktig i folks elände på samma sätt som pedofilen som sitter och tittar på barnporr. Njuter av andras dumheter och förnedring. Det är nog dags att stänga av.
I och med att TV-mediet kräver ständig stegring, så är det nog så att man väljer att utnyttja människors svagheter för att få tittare. Man använder människor för att få tittarsiffror och för att använda Big Broither-Lndas ord:
Att det är människor av speciell karaktär, och förmodligen med viss personlighetsstörning, som kommer med i den här typen av serier är enkelt att förstå. Impulsiva, spexiga och gränslösa individer gör bra tv och levererar de ändå inte som tänkt, släng in ett par vinare och saken är biff. Spritorgier och guppande täcken är nämligen inte bara fullt naturliga inslag i dagens såpor utan snarare ett krav.
Jag vil i varje fall inte vara en del av detta och därför stänger jag av. Inte för att vara bättre än någon annan, utan för att det räcker nu.
2. För min egen skull. Självklart borde jag stänga av också för min egen skull. Är detta något jag faktiskt mår bra av? Är det något jag egentligen vill se? Står dessa intriger, dubbelspel och guppande täcken för något som är "uppbyggligt" som den gamla kristna termen säger. Jag tror det är avtrubbande och destruktivt, därför att det objektifierar medmänniskorna som deltar. De är inte längre människor utan något man ser på TV. Det kan ju verka moralistiskt (detta så populära skällsord), men jag tror alltid vi borde vara medvetna om vad vi ser och gör, och vad det gör med oss. Det kittlar, men är det nyttigt? Personligen tror jag det är dags att stänga av.
Är det inte konstigt, t ex, att man automatiskt antar att det är någon slags ära att framträda i TV? (Richard Foster)
Om Jesus skulle frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV. (Malcolm Mudderidge)
Det finns en historia om en man som kommer till helvetet och glatt överraskad utbrister: "Å, jag visste inte att ni hade TV här!" Varpa jourhavande demon likgiltigt svarar: "Vi har bara TV här." (Magnus Malm)
måndag 2 november 2009
Vad har hänt med Mohammed Omar?
I radioprogrammet Kaliber i P1 och i Ekot i helgen presenterar Mohammed Omar planer på att starta ett nytt politiskt parti (läs 1, 2, 3, lyssna 1, 2 3. Även tidningen Dagen rapporterar om det, liksom en del andra medier. Det är inte så länge sedan Omar var en respekterad kulturpersonlighet, känd föreläsare, respekterad poet och en förespråkare för dialog och samförstånd mellan religionerna. Han och den kristne författaren gav tillsammans ut boken Vem är du? på bokförlaget Cordia som var ett försök till förståelse över religions gränserna. Han berättade ofta om sina kontakter och sina positiva erfarenheter från kyrkan. Nu står han på Sergels torg och skriker "Död åt Israel!". Nu vill ha bilda ett politiskt parti med enda syftet att vara mot Israel och det han benämner som sionismen. Han vill inte vara en snäll muslim längre, utan bjuder in alla som är emot Israel till att vara med i partiet. Det spelar ingen roll var man finns på den politiska skalan, eller ens om man finns på den. Han bjuder in både höger- och vänsterextremister, liksom muslimer och nazister bara man hatar Israel och judar. Han bjuder in alla bara man hatar judar. Det är förintelseförnekare och antisemiter som välkomnas. Hans språkbruk är varken poetiskt eller politiskt. Det är bara hatets retorik kvar. Hur kunde det bli så?
HAT!
Jag skulle säga att svaret på frågan hur det kunde gå så är hatet. Muhammed Omars resa från moderat resonabel muslim till agiterande islamist beskriver han själv som ett resultat av Israels Gazakrig i vintras. Om detta är den utlösande faktorn, så är det som det skapat hos Omar hat, (o)rent och ogrumlat hat. Och hatet är fruktansvärt och får förödande konsekvenser för den människa, som låter det få sig i sina klor av stål, vilka kramar ur medmänskligheten ur hennes hjärta.
1. Hatet förblindar. HAtet är en oerhört stark känsla. När det får grepp om oss, så blir vi blinda. Vi ser inte längre klart, utan hela vårt seende färgas av hatets svarta färger. Man tycker sig se klart, men den fantastiska mänskliga förmågan att se nyanser och färgskiftningar försvinner och allt förvandlas till svart eller vitt. Hatet skapar hämndbegär, vill skada, fördriva förstöra. Och man tror att det är rätt och rättfärdigt. Man inse inte att man förespråkar samma mynt som det man hatar. Man ser inte att man blir som det man hatar - omänsklig!
2. Hatet demoniserar. I och med hatets svart-vita förblindande karaktär, så demoniserar det motståndarna. De förvandlas från medmänniskor till motståndare, från individer till idioter, från någon som är som jag till någon som är perverterat annorlunda. Hatet tvingar oss ut på krigståg, en som man tycker rättfärdig och nödvändig strid. Fienden måste besegras, förgöras, utplånas. Och då helgar ändamålen medlen. Då är varje allians mot fienden helig och rätt. Inget får hindra, för man slåss ju mot den ondska som hatet definierat. Man har helgat kriget, kriget mot den man demoniserat och opersonliggjort. Det är ondskan man slåss mot, den yttersta ondskan som man rättfärdigt måste hata. Och man tror man skall uppnå tillfredsställelse.
3. Hatet är ingen framkomlig väg. Hat gör oss omänskliga och omöjliggör dialog och därmed lösning på mellanmänskliga problem. Det leder till hämnd och omöjliggör försoning. Varje försök att lösa ett mänskligt problem med hjälp av hat och hämnd är dömt att misslyckas. Det är bara genom förlåtelse, förståelse och försoning som förändring är möjlig. Att ta rätten i egna händer är att göra sig till Gud, göra sig själv ofelbar och allvetande. Låt Gud ta hand om det som är hans "jobb", det som endast han utifrån sitt fullkomligt nådiga och rättfärdiga väsen kan göra, men som vi inte har kapacitet eller auktoritet att handskas med. Låt oss inte gripas av hatets enkla lösningar på de svåraste av problem. Och måtte Mohammed Omar hitta en annan drivkraft än hatets.
Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. (Rom 12:14-19)
Uthärdar man inte beröring tar man till terror, det "heliga" kriget. Inga krig är heliga.Krig innebär alltid ett vanhelgande av alla värden. (Anders Piltz)
Hämnden ger sällan den tillfredställelse som man kan föreställa sig. (Ann Heberlein)
Läs även gärna följande krönika från den 2 oktober i Nerikes Allehanda.
HAT!
Jag skulle säga att svaret på frågan hur det kunde gå så är hatet. Muhammed Omars resa från moderat resonabel muslim till agiterande islamist beskriver han själv som ett resultat av Israels Gazakrig i vintras. Om detta är den utlösande faktorn, så är det som det skapat hos Omar hat, (o)rent och ogrumlat hat. Och hatet är fruktansvärt och får förödande konsekvenser för den människa, som låter det få sig i sina klor av stål, vilka kramar ur medmänskligheten ur hennes hjärta.
1. Hatet förblindar. HAtet är en oerhört stark känsla. När det får grepp om oss, så blir vi blinda. Vi ser inte längre klart, utan hela vårt seende färgas av hatets svarta färger. Man tycker sig se klart, men den fantastiska mänskliga förmågan att se nyanser och färgskiftningar försvinner och allt förvandlas till svart eller vitt. Hatet skapar hämndbegär, vill skada, fördriva förstöra. Och man tror att det är rätt och rättfärdigt. Man inse inte att man förespråkar samma mynt som det man hatar. Man ser inte att man blir som det man hatar - omänsklig!
2. Hatet demoniserar. I och med hatets svart-vita förblindande karaktär, så demoniserar det motståndarna. De förvandlas från medmänniskor till motståndare, från individer till idioter, från någon som är som jag till någon som är perverterat annorlunda. Hatet tvingar oss ut på krigståg, en som man tycker rättfärdig och nödvändig strid. Fienden måste besegras, förgöras, utplånas. Och då helgar ändamålen medlen. Då är varje allians mot fienden helig och rätt. Inget får hindra, för man slåss ju mot den ondska som hatet definierat. Man har helgat kriget, kriget mot den man demoniserat och opersonliggjort. Det är ondskan man slåss mot, den yttersta ondskan som man rättfärdigt måste hata. Och man tror man skall uppnå tillfredsställelse.
3. Hatet är ingen framkomlig väg. Hat gör oss omänskliga och omöjliggör dialog och därmed lösning på mellanmänskliga problem. Det leder till hämnd och omöjliggör försoning. Varje försök att lösa ett mänskligt problem med hjälp av hat och hämnd är dömt att misslyckas. Det är bara genom förlåtelse, förståelse och försoning som förändring är möjlig. Att ta rätten i egna händer är att göra sig till Gud, göra sig själv ofelbar och allvetande. Låt Gud ta hand om det som är hans "jobb", det som endast han utifrån sitt fullkomligt nådiga och rättfärdiga väsen kan göra, men som vi inte har kapacitet eller auktoritet att handskas med. Låt oss inte gripas av hatets enkla lösningar på de svåraste av problem. Och måtte Mohammed Omar hitta en annan drivkraft än hatets.
Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. (Rom 12:14-19)
Uthärdar man inte beröring tar man till terror, det "heliga" kriget. Inga krig är heliga.Krig innebär alltid ett vanhelgande av alla värden. (Anders Piltz)
Hämnden ger sällan den tillfredställelse som man kan föreställa sig. (Ann Heberlein)
Läs även gärna följande krönika från den 2 oktober i Nerikes Allehanda.
tisdag 27 oktober 2009
Vad är egentligen en gudstjänst?
Under rubriken "Skiljer sig gudstänsten från Melodifestivalen?" skriver Sten-Gunnar Hedin om gudstjänsten i sin gästkrönika i Dagen. In inledningen ställer han en massa retoriska frågor:
Har gudstjänsten blivit ett möte mellan producent och konsument? Är församlingen mer än brukshundsklubben? Hennes sammankomster av annat slag än Melodifestivalen? Är inte prästens roll en annan än auktionsutroparens? Har inte pastorn en uppgift större än programledarens? Utför inte sångare och musiker en insats som skiljer sig från framträdande i Melodifestivalen?
Liknande frågor kom till mig när jag i söndags tittade på TV-gudstjänsten från pingstkyrkan i Skellefteå. Detta är ingen kritik av TV-gudstjänster som sådana, eller av Pingstkyrkan i Skellefteå, utan tankar kring vad som hände där i TV-gudstjänsten. Det var inte innehållet som det var fel på, utan just produktionen av innehållet. Det blev så tydligt att det som annonserats som en gudstjänst, bara blivit en TV-produktion. Det som presenterades som en gudstjänst var inte en inspelad eller livesänd gudstjänst från en av Sveriges kyrkor, utan något som klipps ihop och arrangerats. Det blev så tydligt att den unisona församlingssången leddes av en dirigent och att den var inspelad separat. Vittnesbörden och predikan var hållna inte i en gudstjänst utan framför en kamera, förmodligen helt skilt från en gudstjänstfirande gemenskap. Det var ett antal inslag vilka helt klart var inspelade var för sig och sedan producerade och sammansatta till något som skulle föreställa en gudstjänst, men inte blev det. Det blev en produktion och inget mer. I och med att man plockade bort de olika delarna från dess naturliga församlingens och gudstjänstsammanhang när man spelade in dem, så blev det heller inte bra när man försökte sätta ihop dem till en gudstjänst.
Varför går det inte att göra så. allt fanns ju där, som man ville ha med i en gudstjänst? Jag tror att svaret ligger i det som den gamla frikyrkliga beteckningen "möte" uttrycker. Det blir inget möte. Gudstjänsten är något i högsta grad relationellt. Det handlar om relationen till Gud, men också mellan de medverkande i gudstjänsten. Det måste till detta dubbla möte för att det skall bli en gudstjänst. Utan detta blir det bara en platt produktion. De som agerar i en gudstjänst är beroende av mötet med den gudstjänstfirande församlingen. Finns den inte där förvandlas predikan till ett föredrag till en opersonlig åhörarskara, vittnesbörden ord utan adressat. Gudstjänsten måste bli ett möte, annars blir den ingen gudstjänst med den Gud som själv är relation.
Ett andra skäl till att det inte går att göra så här och kalla det gudstjänst är att i och med att man kopplar isär de olika delarna från varandra så blir det inget av den process som en verklig gudstjänst är. Denna process rullar fram och är inte möjlig att fullt ut förutsäga, ens i den bäst planerade gudstjänst. Om man då bara fogar ihop en massa bitar utan att se till det gudomliga skeende som möjliggörs just genom att bitarna verkligen följer på varandra, utan är helt separata och dit redigerade i efterhand, missar man hela den dynamik som en gudstjänst måste vara. En gudstjänst är ett skeende, inte bara en massa kristna inslag. I den processen kan vi inte fullkomligt ha kontrollen på det sätt som en TV-producent önskar. Man kan inte klocka allt och redigera som man vill.
Kritiken blev övertydlig i den s.k. TV-gudstjänsten, men riskerna finns även i våra vanliga gudstjänster. Vi kan vara med i samlingar som aldrig blir möten och vi kan producera en samling inslag, som inte skapar en skapande gudomlig process.
Gudstjänster är faktiskt viktiga. Alldeles för viktiga för att produceras sönder. Min önskan är att Sveriges Television skall sända verkliga gudstjänster, som förmedlar möten både mellan Gud och människor. SVT måste våga släppa kontrollen och inte överproducera perfekta gudstjänster. En verklig gudstjänst kan inte helt kontrolleras, det måste SVT inse och våga bejaka. För gudstjänster behövs också i TV.
Har gudstjänsten blivit ett möte mellan producent och konsument? Är församlingen mer än brukshundsklubben? Hennes sammankomster av annat slag än Melodifestivalen? Är inte prästens roll en annan än auktionsutroparens? Har inte pastorn en uppgift större än programledarens? Utför inte sångare och musiker en insats som skiljer sig från framträdande i Melodifestivalen?
Liknande frågor kom till mig när jag i söndags tittade på TV-gudstjänsten från pingstkyrkan i Skellefteå. Detta är ingen kritik av TV-gudstjänster som sådana, eller av Pingstkyrkan i Skellefteå, utan tankar kring vad som hände där i TV-gudstjänsten. Det var inte innehållet som det var fel på, utan just produktionen av innehållet. Det blev så tydligt att det som annonserats som en gudstjänst, bara blivit en TV-produktion. Det som presenterades som en gudstjänst var inte en inspelad eller livesänd gudstjänst från en av Sveriges kyrkor, utan något som klipps ihop och arrangerats. Det blev så tydligt att den unisona församlingssången leddes av en dirigent och att den var inspelad separat. Vittnesbörden och predikan var hållna inte i en gudstjänst utan framför en kamera, förmodligen helt skilt från en gudstjänstfirande gemenskap. Det var ett antal inslag vilka helt klart var inspelade var för sig och sedan producerade och sammansatta till något som skulle föreställa en gudstjänst, men inte blev det. Det blev en produktion och inget mer. I och med att man plockade bort de olika delarna från dess naturliga församlingens och gudstjänstsammanhang när man spelade in dem, så blev det heller inte bra när man försökte sätta ihop dem till en gudstjänst.
Varför går det inte att göra så. allt fanns ju där, som man ville ha med i en gudstjänst? Jag tror att svaret ligger i det som den gamla frikyrkliga beteckningen "möte" uttrycker. Det blir inget möte. Gudstjänsten är något i högsta grad relationellt. Det handlar om relationen till Gud, men också mellan de medverkande i gudstjänsten. Det måste till detta dubbla möte för att det skall bli en gudstjänst. Utan detta blir det bara en platt produktion. De som agerar i en gudstjänst är beroende av mötet med den gudstjänstfirande församlingen. Finns den inte där förvandlas predikan till ett föredrag till en opersonlig åhörarskara, vittnesbörden ord utan adressat. Gudstjänsten måste bli ett möte, annars blir den ingen gudstjänst med den Gud som själv är relation.
Ett andra skäl till att det inte går att göra så här och kalla det gudstjänst är att i och med att man kopplar isär de olika delarna från varandra så blir det inget av den process som en verklig gudstjänst är. Denna process rullar fram och är inte möjlig att fullt ut förutsäga, ens i den bäst planerade gudstjänst. Om man då bara fogar ihop en massa bitar utan att se till det gudomliga skeende som möjliggörs just genom att bitarna verkligen följer på varandra, utan är helt separata och dit redigerade i efterhand, missar man hela den dynamik som en gudstjänst måste vara. En gudstjänst är ett skeende, inte bara en massa kristna inslag. I den processen kan vi inte fullkomligt ha kontrollen på det sätt som en TV-producent önskar. Man kan inte klocka allt och redigera som man vill.
Kritiken blev övertydlig i den s.k. TV-gudstjänsten, men riskerna finns även i våra vanliga gudstjänster. Vi kan vara med i samlingar som aldrig blir möten och vi kan producera en samling inslag, som inte skapar en skapande gudomlig process.
Gudstjänster är faktiskt viktiga. Alldeles för viktiga för att produceras sönder. Min önskan är att Sveriges Television skall sända verkliga gudstjänster, som förmedlar möten både mellan Gud och människor. SVT måste våga släppa kontrollen och inte överproducera perfekta gudstjänster. En verklig gudstjänst kan inte helt kontrolleras, det måste SVT inse och våga bejaka. För gudstjänster behövs också i TV.
söndag 25 oktober 2009
"Vi är alla fundamentalister!" (Fredrik Lindström)
Citatet i rubriken är hämtat från Fredrik Lindströms krönika på Aftonbladets kultursida. Krönikan är ett oerhört intressant, ärlig och insiktsfull. Den är värd att läsa i sin helhet. Lindström lyfter fram ett antal saker som egentligen är självklara, men som så sällan sägs, av andra än kristna företrädare. Jag vill lyfta fram några av hans insikter:
1. Människan är religiös till sitt väsen.
Människan är nämligen religiös. Alltid. Alla. Ateister som kristna, agnostiker som muslimer och så vidare.
Den engelske forskaren Richard Dawkins har blivit ett slags ledargestalt för moderna ateister och religionskritiker. För mig är han den mest religiöse av alla.
2. Alla människor tror på något.
Religion handlar om tro – och den människa som inte tror på någonting finns inte.
3. Även en vetenskaplig världsbild bygger på att man väljer att tro på den.
Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen?... Därför att den åskådningen övertygar oss bättre än något annat. Om än ofullständig så är den i alla fall den bästa tillgängliga världsförklaringen. Det är det enda skälet – våra känslor tyr sig till den, klamrar sig fast vid den. För vi kan inte välja att inte tro på något alls.
4. Alla människor är fundamentalistiska på vissa områden.
Vi är också fundamentalister. Demokrati- och individualism-fundamentalister. Vi är extremt stränga med livets okränkbarhet och människans frihet. Likaså med den empiriska vetenskapen. De sakerna är lika heliga för oss som sakrament och budord. Men är förstås inte skrivna i sten.
5. Även en vetenskaplig världsbild har brister och kan inte förklara allt.
Vi kan se enorma fördelar med vår världsbild – jag tror själv stenhårt på såväl yttrandefriheten som på evolutionen – men det skulle samtidigt vara absurt att sticka under stol med att det finns nackdelar med vår tro.
6. Punkt 1-5 är något som är självklart men inte alla erkänner.
Religion håller som så mycket annat på att bli ett dom andra-begrepp, det vill säga något som vi tror andra har men inte vi.
Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen? Och varför uppfattar vi dem som inte gör det som förtappade, precis som de kristna en gång såg på hedningar?
1. Människan är religiös till sitt väsen.
Människan är nämligen religiös. Alltid. Alla. Ateister som kristna, agnostiker som muslimer och så vidare.
Den engelske forskaren Richard Dawkins har blivit ett slags ledargestalt för moderna ateister och religionskritiker. För mig är han den mest religiöse av alla.
2. Alla människor tror på något.
Religion handlar om tro – och den människa som inte tror på någonting finns inte.
3. Även en vetenskaplig världsbild bygger på att man väljer att tro på den.
Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen?... Därför att den åskådningen övertygar oss bättre än något annat. Om än ofullständig så är den i alla fall den bästa tillgängliga världsförklaringen. Det är det enda skälet – våra känslor tyr sig till den, klamrar sig fast vid den. För vi kan inte välja att inte tro på något alls.
4. Alla människor är fundamentalistiska på vissa områden.
Vi är också fundamentalister. Demokrati- och individualism-fundamentalister. Vi är extremt stränga med livets okränkbarhet och människans frihet. Likaså med den empiriska vetenskapen. De sakerna är lika heliga för oss som sakrament och budord. Men är förstås inte skrivna i sten.
5. Även en vetenskaplig världsbild har brister och kan inte förklara allt.
Vi kan se enorma fördelar med vår världsbild – jag tror själv stenhårt på såväl yttrandefriheten som på evolutionen – men det skulle samtidigt vara absurt att sticka under stol med att det finns nackdelar med vår tro.
6. Punkt 1-5 är något som är självklart men inte alla erkänner.
Religion håller som så mycket annat på att bli ett dom andra-begrepp, det vill säga något som vi tror andra har men inte vi.
Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen? Och varför uppfattar vi dem som inte gör det som förtappade, precis som de kristna en gång såg på hedningar?
tisdag 20 oktober 2009
Faderlig kärlek
För några veckor sedan visades detta youtubeklipp på en gudstjänst en onsdagskväll i kapellet på Götabro. En pappa som tar med sin handikappade son genom tävlingen Iron Man på Hawaii. Ett fantastiskt bevis på en faders kärlek. Det grep mig. Titta och berörs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
