Robert Mugabe har valts till Zimbawes president i en andra valomgång, där den rättmätlige vinnaren Morgan Tsvangirai valde att dra sig ur för att rädda sitt eget liv och undvika ett blodbad (länk 1, 2, 3, 4. Mugabe har styrt landet från maktövertagandet på slutet av 70-talet. Han har från att ha varit en frihetshjälte, som faktiskt vid maktövertagandet intog en försonlig attityd till sina forna motståndare de vita, utvecklats till en despot av sällan skådat slag. Han har allt mer kännetecknats av med alla medel behålla sin makt. Hans havmilitära, halvprivata milisgrupper har trakasserat varje politisk motståndare och han har kört det rika landet i botten. Och han verkar inte se det. Makten har förblindat honom fullständigt. Maktens väsen är ju just detta vilja kontrollera och i och med det förblindar den och dödar kärleken. "Absolut makt korrumperar absolut", är ett sant påstående, men lika sant är att absolut makt önskar kontrollera absolut. Och kontroll är faktiskt motsatsen till kärlekens frihet. En välvillig tolkning av Mugabe är att han faktiskt slogs för sitt folks bästa under befrielsen under det rasistiska frörtrycket i dåtidens Rhodesia, men idag har förlorat all empati och kärlek till sitt eget folk och endast älskar sin egen makt, position och person. Och därmed hatar varje person som han inte kan kontrollera. Makten har förblindat honom och kan förblida vem som helst! Det är inte underligt att Bibeln faktiskt fördömer eller använder envåldshärskare som avskräckande exempel från Nimrod i 1 Moseboken till Antikrist i Uppenbarelseboken.
FRA-debatten (länk 1, 2, 3, 4, 5, 6) har fyllt både bloggar (inget ämne har i veckan varit så frekvent på svenska bloggar som detta, t.o.m. vanligare än ordet sex!!!)och nyhets media. Debatten har både gällt sakfrågan, riksdagsdebatten och det politiska spelet. Sakfrågan är ytterst komplicerad, men ett ökat kontrollsamhälle är aldrig eftersträvansvärt, även om vissa kontrollmekanismer behövs för att förhindra brott. Kontroll som från början var avsedd för folkets bästa och stiftats p.g.a. en omsorg om folkets bästa och kärlek till landets invånare kan så lätt användas och missbrukas i maktens tjänst. Inbyggd i makten ligger frestelsen och längtan att kontrollera (ofta förklätt i skepnad av ord om folkets bästa gentemot yttre fiender). Och återigen är det inte att ta miste på¨att Bibeln varnar för detta (utan att förakta staten som sådan och dess maktbefogenheter) med dess yttersta bild av kontrollsamhället i antikrists rike i Uppenbarelseboken 13.
Sakfrågan är som sagt komplicerad, men partipiskans vinande i framförallt Folkpartiet och Centerpartiet är skrämmande och visar på att rubrikens påstående om makten är korrekt. De påtryckningar som skett ledande medlemmar mot de oliktänkande är obehagligt. Frågan är inget man gått till val på. Det handlar inte om svikna valloften, utan det handlar om personers samvetsbetänkligheter i en svår etisk fråga. Att i ett sådant sammanhang komma och tvinga in dem i ledet visar på både okänslighet, förblindat perspektiv och maktfullkomlighet. Önskan att få igenom förslaget går före människors samveten och etiska övertygelse. Att kontrollera så att alla röstar rätt och tycker rätt och inte äventyrar den egna maktpositionen går före allt annat, vilket är djupt tragiskt (Även om FRA-frågan gäller C och FP innebär det inte att andra partier i andra frågor har gjort samma sak, men här är exemplet tydligt och offentligt).
Irlands nej till den nya EU-författningen visar också på vad makten gör med människan. Ett folk väljer i demokratiska val att säga nej till något som de har rätt att besluta om och då börjar man tala om att de röstat fel. I en demokrati har inte folket fel, men när folket inte följer maktelitens önskningar är de dumma eller har inte förstått. Liknande språkbruk användes även i Sverige efter EMU-omröstningen. Makten ser inte att någon annan faktiskt kan ha rätt. Egentligen har man inte rätt att ha fel, för makten har alltid rätt.
På en massa andra plan är rubrikens påstående lika sanna. Det gäller alltifrån de stora sammanhangen till de allra minsta. Varje form av makt har i sig den inneboende tendensen att förblindas, vilja kontrollera och bevaka sin makt. Det gäller även i våra privata liv, så som familjer Även här finns risken att vilja att kontrollera dödar den verkliga kärlekens frihet. På samma sätt gäller det i föreningar och församlingar att maktens frestelser alltid finns och maktmänniskor kan de bästa bli. I den första delen av trilogin om "Sagan om ringen (härskarringen heter den ju faktiskt), så visar just detta maktperspektiv väldigt tydligt. När goda människor får tag i ringen så förvandlas de till oigenkännlighet. Det gäller de godmodigá Bilbo och Frodo, liksom alvdrottningen. Makten förvandlar de vackraste ansikten till fula trynen.
Jesus är i högsta grad medveten om denna risk och avväpnar makten genom sin utgivande kärlek och han säger att vi befrias på samma sätt:
Jesus kallade till sig dem och sade: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. [45] Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många."
Mark 10:42-45
Makten måste styras av kärleken, annars dör kärleken!!!
"Tanken att människor kan vara fria är nämligen ytterst skrämmande för alla med makt" (Noam Chomskey)
"Det enda botemelet mot kärleken till makten är kärlekens makt." (Shem McAdam)
lördag 28 juni 2008
tisdag 24 juni 2008
Tro och politik - i USA och i Sverige
För svenska frikyrkokristna framstår USA lätt som ett drömland. 70% räknar sig som troende och 58% ber varje dag (länk). Det borde ju innebära ett idealsamhälle, vilket ju inre riktigt är fallet - enorm brottslighet, 2% av den manliga amerikanska befolkningen sitter i fängelse, stora klyftor mellan rika och fattiga, väldigt många är faktiskt fattiga i världens rikaste land. Så något idealsamhälle är det inte, även om det också finns en massa gott - självklart! Utifrån den starka ställningen den kristna tron har i det amerikanska samhället och hos medborgarna, så är det självklart så att den också påverkar politiken och den offentliga debatten p ett sätt som inte sker i Sverige - på gott och ont. I Sverige har det ju blivit omöjligt att argumentera utifrån en kristen ideologisk ståndpunkt utan att förlöjligas som "dum i huvet". Några reflektioner kring tro och politik:
1. Kristen tro är politisk, men inte partipolitisk. I USA är det självklart att den kristna tron skall påverka politik och värderingar, vilket det borde vara i Sverige också. Kristen tro är politisk, måste vara politisk, om vi tror att den påverkar hela livet. Men, och detta är ett mycket viktigt men, den är inte partipolitisk. Kristen tro passar inte in på höger-vänsterskalan. Guds rike står över sådana indelningar och här finns det ett problem, för i USA blir lätt bibeltro lika med högerkristen med vissa värderingar som ofta är mer byggda på konservatism och liberalism än på kristen tro. Samma risk finns i Sverige i och med att vår frikyrka hämtar så mycket impulser från det stora landet i väster, att vi går i samma fälla. Kristen tro måste vara politisk och ha saker att säga i politiska frågor, men det handlar inte om att stödja ett visst parti eller ett visst block. Man blirtvungen att se på varje sakfråga för sig. Man kan vara höger i en fråga och långt ut till vänster i en annan. Det är inget problem - det är ett måste.
2. Kristen tro får inte sammanblandas med nationalism, rasism eller patriotism. Historien är full av exempel på att när den kristna tron sammanblandas med staten och allierar sig med makten så slutar den att vara sann mot sin Herre. Alltifrån kejsar Konstantins och hans efterträdares upphöjande av den kristna tron till statsreligion i Romarriket har Guds församling gång på gång frestats till att ställa sig på maktens eller den egna nationens sida i konflikter och krig. Om man skall lyssna till propagandan så är alltid Gud på den egna sidan. Den amerikanska mentaliteten kännetecknas av en kristet civilreligion, där USA ses som "det utlovade landet" med en speciell plats i Guds plan för världen. Retoriken är att de amerikanska värderingarna måste spridas över världen och detta är en sorts gudomligt uppdrag. De amerikanska kristna kan inte hålla isär Amerika och Guds rike, vilket inte minst dokumentären "Guds vänner i USA" visade för ett par veckor sedan på SVT. Evangeliet är tydligt på att nationsskillnaderna är av rent praktisk natur (Se tex Rom 13 och Apg 15) och skillnaderna i Guds rike är utraderade:
Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla. (Kol 3:11)
3. Kristen tro påverkar underifrån. Även om kristen tro är i högsta grad politisk till sitt väsen, så är dess påverkan alltid främst underifrån. Det är genom att göra rättfärdiga gärningar, genom att radikalt följa Jesus Kristus, genom ett kärleksutgivande alternativ, som styrs av herren och hans värderingar som påverkan sker. Orden utan handling blir bara skadliga och avfärdas (ofta med rätta)som skenhelighet och dubbelmoral. Jesus sände oss ut i världen med ett uppdrag att vara lärjungar som gör lärjungar i kärelekstjänst för människorna, utan denna dimension är det bättre att vara tyst.
4. Kristen samhällspåverkan är inte för att skydda egenintresset, utan för människornas skull. Mycket av de försök som görs både i USA och Sverige har som mål att skydda de kristnas egenintresse. De är försök att som alla grupper söka bevara sina särintressen genom olika lobbyingansträngningar. Men frågan är om detta är kyrkans uppgift. Att skydda sig själv är inte rätt perspektiv, det är grundat i ett makttänkande, som är historielöst och som gör att kyrkan löper risken att förlora sin själv, som är Guds rike.
Det amerikanska idealet gör också att vi så lätt hamnar i en annan form av historielöshet. Vi idealiserar den svenska historien med en tanke att det var bättre förr, när Sverige var "ett kristet land". Denna romantisering av historien visar bara hur litet kontakt vi har med den verklighet som är fiikyrkans historia. Det var när Sverige var ett kristet land som frikyrkan bröt fram och faktiskt förföljdes, med både tvångsdop, kyrkgorådsförbud, reseförbud, passtvång, fängelsestraff och t.o.m. landsförvisning.
1. Kristen tro är politisk, men inte partipolitisk. I USA är det självklart att den kristna tron skall påverka politik och värderingar, vilket det borde vara i Sverige också. Kristen tro är politisk, måste vara politisk, om vi tror att den påverkar hela livet. Men, och detta är ett mycket viktigt men, den är inte partipolitisk. Kristen tro passar inte in på höger-vänsterskalan. Guds rike står över sådana indelningar och här finns det ett problem, för i USA blir lätt bibeltro lika med högerkristen med vissa värderingar som ofta är mer byggda på konservatism och liberalism än på kristen tro. Samma risk finns i Sverige i och med att vår frikyrka hämtar så mycket impulser från det stora landet i väster, att vi går i samma fälla. Kristen tro måste vara politisk och ha saker att säga i politiska frågor, men det handlar inte om att stödja ett visst parti eller ett visst block. Man blirtvungen att se på varje sakfråga för sig. Man kan vara höger i en fråga och långt ut till vänster i en annan. Det är inget problem - det är ett måste.
2. Kristen tro får inte sammanblandas med nationalism, rasism eller patriotism. Historien är full av exempel på att när den kristna tron sammanblandas med staten och allierar sig med makten så slutar den att vara sann mot sin Herre. Alltifrån kejsar Konstantins och hans efterträdares upphöjande av den kristna tron till statsreligion i Romarriket har Guds församling gång på gång frestats till att ställa sig på maktens eller den egna nationens sida i konflikter och krig. Om man skall lyssna till propagandan så är alltid Gud på den egna sidan. Den amerikanska mentaliteten kännetecknas av en kristet civilreligion, där USA ses som "det utlovade landet" med en speciell plats i Guds plan för världen. Retoriken är att de amerikanska värderingarna måste spridas över världen och detta är en sorts gudomligt uppdrag. De amerikanska kristna kan inte hålla isär Amerika och Guds rike, vilket inte minst dokumentären "Guds vänner i USA" visade för ett par veckor sedan på SVT. Evangeliet är tydligt på att nationsskillnaderna är av rent praktisk natur (Se tex Rom 13 och Apg 15) och skillnaderna i Guds rike är utraderade:
Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla. (Kol 3:11)
3. Kristen tro påverkar underifrån. Även om kristen tro är i högsta grad politisk till sitt väsen, så är dess påverkan alltid främst underifrån. Det är genom att göra rättfärdiga gärningar, genom att radikalt följa Jesus Kristus, genom ett kärleksutgivande alternativ, som styrs av herren och hans värderingar som påverkan sker. Orden utan handling blir bara skadliga och avfärdas (ofta med rätta)som skenhelighet och dubbelmoral. Jesus sände oss ut i världen med ett uppdrag att vara lärjungar som gör lärjungar i kärelekstjänst för människorna, utan denna dimension är det bättre att vara tyst.
4. Kristen samhällspåverkan är inte för att skydda egenintresset, utan för människornas skull. Mycket av de försök som görs både i USA och Sverige har som mål att skydda de kristnas egenintresse. De är försök att som alla grupper söka bevara sina särintressen genom olika lobbyingansträngningar. Men frågan är om detta är kyrkans uppgift. Att skydda sig själv är inte rätt perspektiv, det är grundat i ett makttänkande, som är historielöst och som gör att kyrkan löper risken att förlora sin själv, som är Guds rike.
Det amerikanska idealet gör också att vi så lätt hamnar i en annan form av historielöshet. Vi idealiserar den svenska historien med en tanke att det var bättre förr, när Sverige var "ett kristet land". Denna romantisering av historien visar bara hur litet kontakt vi har med den verklighet som är fiikyrkans historia. Det var när Sverige var ett kristet land som frikyrkan bröt fram och faktiskt förföljdes, med både tvångsdop, kyrkgorådsförbud, reseförbud, passtvång, fängelsestraff och t.o.m. landsförvisning.
måndag 16 juni 2008
En ”skriande frustration”
Ännu ett läsår är avslutat på Götabro. Vi har oerhört nöjda deltagare. Utvärderingarna ger utbildningarna toppbetyg. Vi är jättetacksamma för våra underbara studenter. Församlingarna där praktikanterna från Bibelskola Tjänst är oerhört nöjda med både utbildningen och eleverna som har hjälp dem och som de har tagit hand om på ett utmärkt sätt. Bibelskola Tjänst är en fantastiskt bra fungerande ungdomsledarutbildning, kanske Sveriges bästa. Samtidigt är det så att vi flera gånger i veckan får påringningar från församlingar som söker ungdomsledare. Vi har en vägg ”tapetserad” med lediga ungdomsledarplatser runt om i Sverige från alla samfund. Samtidigt presenteras just i dagarna en internationellt jämförande undersökning att väldigt få svenska ungdomar ens tror på Gud. Behovet av ungdomsledare är skriande. Och då kan man känna en viss frustration att vi har så få att erbjuda. Så känner du någon som skulle passa som ungdomsledare, så uppmuntra honom eller henne att söka Bibelskola Tjänst på Götabro.
"Ett motkulturellt ungdomsarbete inriktar sig främst på att visa unga kristna och blivande sådana hur man lever för Kristus i världen. Ett motkulturellt ungdomsarbete formar en bibelbaserad urskiljningsförmåga,ledd av den helige Ande, hos sina medlemmar. Förmodligen kräver deta att någon (ungdomsledare, inte föräldrar) är med ungdomarna på fester, filmer, konserter - inte som förkläden utan som följeslagare (och ibland som elever - be dem visa dig sin värld). Ungdomar behöver lära sig handskas med sina val utifrån principer... Var tillsammans med dem och hjälp dem upptäcka hur de kan ´leva ut evangeliet i sin omvärld." (Graham Cray)
"Ett motkulturellt ungdomsarbete inriktar sig främst på att visa unga kristna och blivande sådana hur man lever för Kristus i världen. Ett motkulturellt ungdomsarbete formar en bibelbaserad urskiljningsförmåga,ledd av den helige Ande, hos sina medlemmar. Förmodligen kräver deta att någon (ungdomsledare, inte föräldrar) är med ungdomarna på fester, filmer, konserter - inte som förkläden utan som följeslagare (och ibland som elever - be dem visa dig sin värld). Ungdomar behöver lära sig handskas med sina val utifrån principer... Var tillsammans med dem och hjälp dem upptäcka hur de kan ´leva ut evangeliet i sin omvärld." (Graham Cray)
onsdag 11 juni 2008
Frikyrklig högskoleutbildning
En utredning presenterar förslag till ett gemensamt framtida teologiskt seminarium för de tre samfunden Pingströrelsen (PR), Evangeliska Frikyrkan (EFK) och Alliansmissionen (SAM). Samtal har förts under en längre tid (Se). Inom vissa delar av rörelserna har det historiskt funnits motstånd mot akademiska studier, främst inom PR (Se), men tidigare även inom EFK och SAM. Det har setts i ett motsatsförhållande till den Helige Andes verk. Idag är inte de teologiska skillnaderna särskilt stora mellan samfunden, så utvecklingen är väl naturlig och positiv. Ett frikyrkligt teologiskt seminarium, vid sidan av Universitetens teologiska fakulteter och Baptistsamfundets (SB) och Missionskyrkans (MK)Teologiska Högskola i Stockholm, samt Evangeliska Fosterlandsstiftelsens (EFS) Johannelund i Uppsala skulle kunna blir något riktigt bra.Det finns dock några förutsättningar för att rättfärdiga dess existens, vilka inte är av ekonomisk art.
1. Ett väckelsekristet teologiskt alternativ. Poängen med en sammanslagning måste vara att tydliggöra och förnya den teologi som är samfundens. EFK har nyckelorden: evangelikal (ordet börjar bli problematiskt då det i dagsläget börjar användas liktydligt med fundamentalistiskt, jag återkommer till det i ett senare inlägg), baptistisk, karismatisk och missionsinriktad. Dessa kanske kan sammanfattas med ordet väckelsekristet, och det är kanske inte så svårt för de andra två att ställa upp på dem (utom möjligen baptistisk för vissa inom SAM). En gemensam frikyrklig teologisk högskoleutbildning måste fokusera på detta. Och till det måste läggas en lärjungaaspekt, som är ofrånkomlig i ett kristet tänkande. En frikyrklig höskola utan fokus på uppdraget (missionen) att göra lärjungar har faktiskt inget berättigande. En teologisk högskola måste ha som syfte och mål att bistå församlingarna med hjälp till ett förnyat teologiskt tänkande i överensstämmelse med den egna traditionen. Poängen med en frikyrklig teologisk högskola måste vara att vara ett alternativ, att i positiv mening vara annorlunda.
2. Ett väckelsekristet pedagogiskt alternativ. Hand i hand med teologin måste pedagogiken gå. I utarbetandet av en gemensam teologisk högskola borde man ställa frågan: Vad är en frikyrklig pedagogik? Även på denna punkt har frikyrkan ett unikt arv att förvalta. Man skulle kunna skapa ett nytt sätt att tänka pedagogiskt. Pedagogiken skulle vara teologiskt motiverad, men även historiskt. Det finns i det frikyrkliga arvet som sagt en skepsis mot akademin, både befogad och obefogad. Den befogaqde skepcisen har mycket att göra med pedagogiken. En frikyrklig pedagogik säger att kunskapen i sig inte är målet, utan det den åstadkommer i individens och kollektivets liv. Kunskapen är alltså aldrig ett självändamål, utan kopplat till uppdraget att göra lärjungar. Detta innebär att studierna mycket tydligt måste inkludera studentens hela liv i utbildningen, man kan inte nöja sig med mindre än förändring på ett personligt och andligt plan. Detta måste tänkas in mycket konkret och hävdas mycket energiskt för att en fikyrklig teologisk högskola överhuvudtaget skall ha berättigande. Den måste vara annorlunda, i positiv mening också pedagogiskt annorlunda.
Läsaren må inte tro att det räcker med läsning utan Andens smörjelse, spekulation utan fromhet, forskning utan häpnad, kringsyn utan jubel, flit utan vördnad, vetenskap utan kärlek, intelligens utan ödmjukhet, studium utan Guds nåd, att spegla världen utan den gudomligt ingjutna visheten. (Bonaventura)
1. Ett väckelsekristet teologiskt alternativ. Poängen med en sammanslagning måste vara att tydliggöra och förnya den teologi som är samfundens. EFK har nyckelorden: evangelikal (ordet börjar bli problematiskt då det i dagsläget börjar användas liktydligt med fundamentalistiskt, jag återkommer till det i ett senare inlägg), baptistisk, karismatisk och missionsinriktad. Dessa kanske kan sammanfattas med ordet väckelsekristet, och det är kanske inte så svårt för de andra två att ställa upp på dem (utom möjligen baptistisk för vissa inom SAM). En gemensam frikyrklig teologisk högskoleutbildning måste fokusera på detta. Och till det måste läggas en lärjungaaspekt, som är ofrånkomlig i ett kristet tänkande. En frikyrklig höskola utan fokus på uppdraget (missionen) att göra lärjungar har faktiskt inget berättigande. En teologisk högskola måste ha som syfte och mål att bistå församlingarna med hjälp till ett förnyat teologiskt tänkande i överensstämmelse med den egna traditionen. Poängen med en frikyrklig teologisk högskola måste vara att vara ett alternativ, att i positiv mening vara annorlunda.
2. Ett väckelsekristet pedagogiskt alternativ. Hand i hand med teologin måste pedagogiken gå. I utarbetandet av en gemensam teologisk högskola borde man ställa frågan: Vad är en frikyrklig pedagogik? Även på denna punkt har frikyrkan ett unikt arv att förvalta. Man skulle kunna skapa ett nytt sätt att tänka pedagogiskt. Pedagogiken skulle vara teologiskt motiverad, men även historiskt. Det finns i det frikyrkliga arvet som sagt en skepsis mot akademin, både befogad och obefogad. Den befogaqde skepcisen har mycket att göra med pedagogiken. En frikyrklig pedagogik säger att kunskapen i sig inte är målet, utan det den åstadkommer i individens och kollektivets liv. Kunskapen är alltså aldrig ett självändamål, utan kopplat till uppdraget att göra lärjungar. Detta innebär att studierna mycket tydligt måste inkludera studentens hela liv i utbildningen, man kan inte nöja sig med mindre än förändring på ett personligt och andligt plan. Detta måste tänkas in mycket konkret och hävdas mycket energiskt för att en fikyrklig teologisk högskola överhuvudtaget skall ha berättigande. Den måste vara annorlunda, i positiv mening också pedagogiskt annorlunda.
Läsaren må inte tro att det räcker med läsning utan Andens smörjelse, spekulation utan fromhet, forskning utan häpnad, kringsyn utan jubel, flit utan vördnad, vetenskap utan kärlek, intelligens utan ödmjukhet, studium utan Guds nåd, att spegla världen utan den gudomligt ingjutna visheten. (Bonaventura)
onsdag 4 juni 2008
ÄNTLIGEN!
Äntligen har EFK skapat ett forum, där de viktiga samtalen kan föras - Mötesplats EFK. Tanken är att vara ett ställe där det skall finnas möjlighet "att samtala om tankar och åsikter som är relevanta för rörelsen." Måtte det bli så. Och måtte många engagera sig. Jag hoppas att det blir ett ställe där många, inte bara pastorer och teologer, även om deras engagemang också är viktigt, vill vara med och samtala. Jag hoppas också att samtalen kan kännetecknas av ärlighet, öppenhet och respekt, att det skall vara högt i tak - även de tillsynes tokigaste åsikterna kan få oss att tänka nytt och rätt i ett andra steg. Jag tror detta kan bli viktigt av flera skäl:
1. Det skulle kunna ge rörelsen vitalitet. Att samtalet hålls levande skapar vitalitet i den typ av rörelse som ett frikyrkosamfund är. Det är konservativt till sin karaktär på gott och ont. Sanningsanspråk, erfarenhetskristendom (jag hittade inget bättre ord och menar det som något positivt) och lång tradition skapar alltid risk för konservatism och förändringsobenägenhet. Ett forum där åsikter kan ventileras på ett bra sätt kan hjälpa till att hålla rörelsen vital. Det är ju så att det är "tillsammans med alla de heliga [vi] förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er/[oss]." Ef 3:18-19
Det finns en ruta för att ge förslag på ämnen som bör tas upp. Jag hoppas att den används.
2. Det skulle kunna hjälpa till att överbrygga klyftan mellan Sverigekontor och församlingar. Det är ett ofrånkomligt problem att det uppstår en viss distans mellan den centrala administrationen och ledningen och "gräsrötterna". Ett samtalsforum på jämbördig nivå i ett samtal med ömsesidigt lyssnad skulle kunna hjälpa till att minska den klyftan. Jag hoppas att många som inte har något att skriva ändå går in och läser samtalen.
Det finns en ruta för att ge förslag på ämnen som bör tas upp. Jag hoppas att den används av människor i våra församlingar och att ämnena inte bara föreslås centralt.
"Med undantag för bikten ges det intet, varigenom själen blottas så fullständigt som i det religiöst-intellektuella samtalet. Man kan vara böjd i bön tillsammans med andra utan att ge sig själv, även om man beder högt. Man kan ligga på knä vid nattvardsbordet utan att ge någonting av sig själv åt den själ, som böjer knä vid ens sida. Man kan sjunga ur samma sångbok som andra och arbeta för samma organisation som d utan att ge sig själv åt den fullkomliga gemenskapen. men att vara verkligt aktiv i ett andligt samtal utan att ge sig själv är omöjligt." (Frank Mangs)
1. Det skulle kunna ge rörelsen vitalitet. Att samtalet hålls levande skapar vitalitet i den typ av rörelse som ett frikyrkosamfund är. Det är konservativt till sin karaktär på gott och ont. Sanningsanspråk, erfarenhetskristendom (jag hittade inget bättre ord och menar det som något positivt) och lång tradition skapar alltid risk för konservatism och förändringsobenägenhet. Ett forum där åsikter kan ventileras på ett bra sätt kan hjälpa till att hålla rörelsen vital. Det är ju så att det är "tillsammans med alla de heliga [vi] förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er/[oss]." Ef 3:18-19
Det finns en ruta för att ge förslag på ämnen som bör tas upp. Jag hoppas att den används.
2. Det skulle kunna hjälpa till att överbrygga klyftan mellan Sverigekontor och församlingar. Det är ett ofrånkomligt problem att det uppstår en viss distans mellan den centrala administrationen och ledningen och "gräsrötterna". Ett samtalsforum på jämbördig nivå i ett samtal med ömsesidigt lyssnad skulle kunna hjälpa till att minska den klyftan. Jag hoppas att många som inte har något att skriva ändå går in och läser samtalen.
Det finns en ruta för att ge förslag på ämnen som bör tas upp. Jag hoppas att den används av människor i våra församlingar och att ämnena inte bara föreslås centralt.
"Med undantag för bikten ges det intet, varigenom själen blottas så fullständigt som i det religiöst-intellektuella samtalet. Man kan vara böjd i bön tillsammans med andra utan att ge sig själv, även om man beder högt. Man kan ligga på knä vid nattvardsbordet utan att ge någonting av sig själv åt den själ, som böjer knä vid ens sida. Man kan sjunga ur samma sångbok som andra och arbeta för samma organisation som d utan att ge sig själv åt den fullkomliga gemenskapen. men att vara verkligt aktiv i ett andligt samtal utan att ge sig själv är omöjligt." (Frank Mangs)
tisdag 27 maj 2008
Var finns visionen om det goda samhället
Under de senaste två veckorna känns det som det haglat förslag rörande skolan och familjen. När det gäller skolan har det idag kommit en utredning som föreslår lärarlegitimation. Det har talats om att endast behöriga lärare skall få sätta betyg. Det är också endast dessa som skall kunna få tillsvidareanställning. Ett annat förslag handlade om att särskilt begåvade elever skall få gå i "elitklasser". Tidigare i vår har serien "Klass 9a" gått på SVT där situationen i skolan också aktualiserats. Skolan är alltså högaktuell. Även familjepolitiken har hamnat i fokus. Socialdemokraterna har sitt förslag om förlängd föräldraförsäkring med en månad, regeringen sitt om vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus. och Miljöpartiet sitt om barntid - en möjlighet att gå ned i tjänst under barnets tre första år. Många förslag som leder till några frågeställningar.
Var finns visionen om det goda samhället? En känsla man får är att man från de olika partierna försöker lösa en skola i kris, utan att se den i det större sammanhanget. Man föreslår och motföreslår, men allt blir ju bara ett försök att bemöta symptom som är tecken på en djupare liggande sjuka. Kanske är det så att man bara putsar på ytan. Var finns talet om det goda samhället? Visionen som gåratt bygga på. Den amerikanske presidentkandidaten Barack Obama entusiasmerar skarorna inte så mycket med massa detaljförslag, utan genom en vision om ett annat samhälle. Precis så gjorde också Martin Luther King. Sådana visioner känns i den svenska kontexten förlänge sedan borta ur debatten. Det blir så lätt bara en massa förslag för att vinna väljare, för att få¨publicitet. Man sätter upp fingret i vädret och undrar vart det blåser och så gäller det att hitta ett förslag som passar in i opinionsläget. Var finns visionen om något större. Kanske skulle visionen om Guds rike kunna fungera, eller ivart fall stå modell, en modell bortom höger och vänster och bortom heliga kor och trendkänslig mediamani.
Var finns förslagen som stöttar familjen? I floran av förslag undrar man vart de avgörande förslagen för förändring av familjepolitiken, som verkligen kan förändra familjernas situation. En månad längre förändraförsäkring torde inte lösa ett dugg, inte heller ett vårdnadsbidrag eller minskad arbetstid under barnens tre första år, även om Miljöpartiet här nog faktiskt har det förslag som mest tangerar problematiken - att föräldrar har för litet tid med sina barn, men det gäller kanske inte främst när de är under tre år, utan snarare när de blir litet äldre. Inte minst när de blir tonåringar. Tal om kvalitetstid med barnen är ju en myt, som får oss föräldrar att döva vårt samvete. Det är faktiskt inte så att kvalité kan ersätta kvantitet när det gäller tid med våra barn. Skolpolitiken och problemen i skolan kan inte lösas utan föräldrarnas vilja, inblandning och ansvar - och för det behövs tid. En samhälle byggt på två heltidsarbetande föräldrar som ideal kommer aldrig att skapa möjligheter till tid, ork och engagemang från föräldrarnas sida. Skolpolitik utan ett större grepp, som innebär en helt ny familjepolitik kommer att misslyckas. Skolan kan aldrig lösas samhällets problem. Det är inte dess uppgift. Däremot kan en förändrad möjlighet till föräldraskap göra det.
Guds rike var från början en social idé. (Stanley Jones)
Var finns visionen om det goda samhället? En känsla man får är att man från de olika partierna försöker lösa en skola i kris, utan att se den i det större sammanhanget. Man föreslår och motföreslår, men allt blir ju bara ett försök att bemöta symptom som är tecken på en djupare liggande sjuka. Kanske är det så att man bara putsar på ytan. Var finns talet om det goda samhället? Visionen som gåratt bygga på. Den amerikanske presidentkandidaten Barack Obama entusiasmerar skarorna inte så mycket med massa detaljförslag, utan genom en vision om ett annat samhälle. Precis så gjorde också Martin Luther King. Sådana visioner känns i den svenska kontexten förlänge sedan borta ur debatten. Det blir så lätt bara en massa förslag för att vinna väljare, för att få¨publicitet. Man sätter upp fingret i vädret och undrar vart det blåser och så gäller det att hitta ett förslag som passar in i opinionsläget. Var finns visionen om något större. Kanske skulle visionen om Guds rike kunna fungera, eller ivart fall stå modell, en modell bortom höger och vänster och bortom heliga kor och trendkänslig mediamani.
Var finns förslagen som stöttar familjen? I floran av förslag undrar man vart de avgörande förslagen för förändring av familjepolitiken, som verkligen kan förändra familjernas situation. En månad längre förändraförsäkring torde inte lösa ett dugg, inte heller ett vårdnadsbidrag eller minskad arbetstid under barnens tre första år, även om Miljöpartiet här nog faktiskt har det förslag som mest tangerar problematiken - att föräldrar har för litet tid med sina barn, men det gäller kanske inte främst när de är under tre år, utan snarare när de blir litet äldre. Inte minst när de blir tonåringar. Tal om kvalitetstid med barnen är ju en myt, som får oss föräldrar att döva vårt samvete. Det är faktiskt inte så att kvalité kan ersätta kvantitet när det gäller tid med våra barn. Skolpolitiken och problemen i skolan kan inte lösas utan föräldrarnas vilja, inblandning och ansvar - och för det behövs tid. En samhälle byggt på två heltidsarbetande föräldrar som ideal kommer aldrig att skapa möjligheter till tid, ork och engagemang från föräldrarnas sida. Skolpolitik utan ett större grepp, som innebär en helt ny familjepolitik kommer att misslyckas. Skolan kan aldrig lösas samhällets problem. Det är inte dess uppgift. Däremot kan en förändrad möjlighet till föräldraskap göra det.
Guds rike var från början en social idé. (Stanley Jones)
söndag 18 maj 2008
Den svårhanterliga karismatiken
Den senaste veckan har karismatik varit i fokus på olika sätt i tidningen Dagen. Det har gällt dels väckelsen i Florida (1, 2, 3, 4, 5.) med en mängd bloggkommentarer till varje artikel, och dels en debattartikel av Stnley Sjöberg om karismatisk teologi som grunden för enhet. Precis som Elisabeth konstaterar så väcker väckelse och karismatik starka känslor, men måste kunna prövas. Några saker kan vara viktiga att komma ihåg, när det gäller karismatiken.
1. Karismatiken är en naturlig del av den kristna tron och spiritualiteten. Karismatik och nådegåvor är en självklar del av den kristna tron. Både Jesus (Mark 16:15-18 och Paulus (1 Kor 12-14)betonar att det är något helt normalt i ett kristet liv efter pingstens. I ! Kor betonar Paulus vikten av att ha kunskap om nådegåvorna och hur de ska användas(1 Kor 12:1). Det är inget man kan ha eller mista, utan något som skall finnas där. Avarter och missbruk får inte innebära att vi kastar ut barnet med badvattnet.
2. Karismatik är mer än en form. En av riskerna med den uppmärksamhet som de karismatiska uttrycken ofta får är att de knyts till en viss form av möten. Det är så lätt att blanda ihop en känslosam mötesform med karismatik, men karismatik är större än så och inte alls bundet till en viss yttre form. Gåvor fungerar i alla kristna traditioner och liturgier. Vi har så lätt att blanda ihop Andens verk med metoder eller former. Här finns en risk om man skall bygga kristen enhet på karismatik eller karismatisk teologi; bygger man på en gemensam form eller på Jesus? Blir inte formen eller teologin exkluderande på ett sätt som Jesus inte var,
3. Karismatik är mer än det spektakulära. Uppmärksamheten kring Floridaväckelsen pekar på ett av karismatikens svåraste dilemman. Karismatiken kan ta sig spektakulära uttryck i form av under och tecken, men den står för så mycket mer än det. Vi fascineras över att det händer saker långt borta, och fastnar vid det spektakulära, medan detta bara är en del av sann kristen spiritualitet. Det kan vara samma mekanismer i oss som vill läsa om och se det på TV eller nätet, som driver oss att läsa kvällstidningsjournalisik. De flesta av nådegåvorna är inte alls spektakulära, utan fungerar i mer undanskymda situationer.
4. Karismatik är inte konsumtion. Det karismatiska mötet blir, tvärt emot vad bibeln säger om karsimatiken, något man konsumerar. Man vill vara med för att få, medan själva de karismatiska gåvorna ges för att kunna ge (1 Kor 12:7, kap 13). De stora spektakulära mötena skapar så lätt en konsumtionsmentalitet hos oss som kristna, istället för att få oss aktiva och delaktiga. Poängen är att "var och en har något att bidra med" (1 Kor 14:26) och vi tror att det handlar om att se på precis som på ett underhållningsprogram på TV.
5. Karismatiken är demokratisk, inte elitistisk. Hela poängen med att Gud ger Anden till oss är ju att alla skall ha del av den, att ingen skall ställas utanför. I Joels profetia (Joel 2:28ff) är det en oerhört stark betoning på att det gäller "allt kött", samma sak finns i berättelsen om händelserna på pingsdagen (Apg 2), där "alla var samlade" och "alla uppfylldes av ande", eldslågorna fördelade sig "på var och en" och alla hörde just sitt språk talas. Även i kapitlen om nådegåvorna i 1 Kor 12-14, så är det demokratiska motivet oerhört tydligt:
Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. (1 Kor 12:13)
Karismatiken får aldrig användas elitistiskt. Det är inte bara vissa som är använda av Gud och smorda, utan ALLA kristna har den helige Ande. Det är värt att notera att den enda gång smörjelse nämns i Nya Testamentet är för att visa just på detta faktum. Ingen ledare har ensamt tolkningsföreträde, utan alla kristna har fått samma smörjelse - den helige Ande (1 Joh 2:20-27). Det verkar t.o.m. som upphävandet av denna demokratiska princip och ett elitistiskt hävdande av ledarens särställning är ett antikristligt drag.
6. Karismatiken är relationell och församlingsanknuten. De karismatiska gåvorna ges till individer i ett kollektiv. Det är till för Kristi kropp och inte för att brukas av individer efter eget tycke och smak. Här finns kanske den största risken med den profetrörelse som Todd Bentley är en del av. De har ställt sig utanför och kört sitt eget race. I början av 1990-talet valde de s.k. kallade Kentuckyprofeterna att inlemmas i Vinyardrörelsen under John Wimbers ledarskap, vilket gav dem trovädighet och vissa avarter kunde kontrolleras, men ganska snart kom en brytning, där profeterna i mycket är oberoende, och därmed har risken ökat för att de egna uppenbarelserna blir det centrala. Korrektiv saknas och det är inte konstigt att ett antal underliga läror florerar.
7. Karismatiken är ett uttryck för Guds nåd, inte individers mognad. Karismatikens verktyg är nådegåvor. Det ligger i själva namnet att de ges av nåd. De har faktiskt ingenting med andlig mognad att göra. Här har vi kanske den största frestelsen, att blanda ihop fungerande gåvor givna av nåd med andlig mognad och auktoritet. Man får aldrig låta sig förblindas av de yttre tecknen. De funkar för att Gud givit dem, inte för att personen har förtjänat dem. Oavsett hur spektakulärt det verkar, så säger det faktiskt inget om personens mognad och om man skall ge den auktoritet på andra områden än att man kan tacka Gud för att gåvan används. Karismatikern får aldrig få idolstatus, då har vi tappat fokus. Jesus varnar faktisk för att bara se på undren och tecknen, de kan utföras även av falska profeter (Matt 7:15-20). Och Gud använder oss trots dålig teologi.
8. Karismatiken måste prövas. Är det något som Bibeln är solklar på är att de karismatiska uttrycken måste få prövas. Det gäller alla gåvors användning, men inte minst profetian (1 Thess 5:19-21):
Släck inte anden, förakta inga profetior, men pröva allt. Ta vara på det som är bra.
Ett genialiskt råd för allt prövning. Och låt oss inte fastna i det förhållningssätt som vi så ofta hamnar i: "Pröva allt, men kom bara ihåg det dåliga."
9. De spektakulära karismatiska uttrycken är tänkta främst i en missionerande kontext. Undren och tecknen är först och främst tänkta för den som inte tror, för att väcka intresse och visa på Guds rikes verklighet. Både bibliskt och kyrkohistorisk så är det så undren och tecknen fungerat. När evangeliet skall bryta ny mark och nå nya områden, så finns det ofta mer spektakulära uttryck med. Det finns alltså ett syfte med det spektakulära och det är inte för att tillfredsställa vår nyfikenhet.
10. Karismatiken är en möjlighet här och nu, inte bara där och då. Det allra viktigaste förhållningssättet till karismatiken är ju att den är en möjlighet här, eftersom samma helige Ande är utgjuten över alla troende. Man behöver inte åka till USA för att få vara med om något. Det handlar om att börja praktisera här och nu. Fokus på Florida och andra väckelser där det händer saker är förmodligen ett uttryck för att vi inte förstått att det går att börja här och nu, och gärna i ett evangeliserande sammanhang. Åkandet till USA och tittandet på utsändningarna är väl ett uttryck för vår egen andefattiga verkligehet.
"Om Jesus skulle frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV" (Malcolm Mudderidge)
1. Karismatiken är en naturlig del av den kristna tron och spiritualiteten. Karismatik och nådegåvor är en självklar del av den kristna tron. Både Jesus (Mark 16:15-18 och Paulus (1 Kor 12-14)betonar att det är något helt normalt i ett kristet liv efter pingstens. I ! Kor betonar Paulus vikten av att ha kunskap om nådegåvorna och hur de ska användas(1 Kor 12:1). Det är inget man kan ha eller mista, utan något som skall finnas där. Avarter och missbruk får inte innebära att vi kastar ut barnet med badvattnet.
2. Karismatik är mer än en form. En av riskerna med den uppmärksamhet som de karismatiska uttrycken ofta får är att de knyts till en viss form av möten. Det är så lätt att blanda ihop en känslosam mötesform med karismatik, men karismatik är större än så och inte alls bundet till en viss yttre form. Gåvor fungerar i alla kristna traditioner och liturgier. Vi har så lätt att blanda ihop Andens verk med metoder eller former. Här finns en risk om man skall bygga kristen enhet på karismatik eller karismatisk teologi; bygger man på en gemensam form eller på Jesus? Blir inte formen eller teologin exkluderande på ett sätt som Jesus inte var,
3. Karismatik är mer än det spektakulära. Uppmärksamheten kring Floridaväckelsen pekar på ett av karismatikens svåraste dilemman. Karismatiken kan ta sig spektakulära uttryck i form av under och tecken, men den står för så mycket mer än det. Vi fascineras över att det händer saker långt borta, och fastnar vid det spektakulära, medan detta bara är en del av sann kristen spiritualitet. Det kan vara samma mekanismer i oss som vill läsa om och se det på TV eller nätet, som driver oss att läsa kvällstidningsjournalisik. De flesta av nådegåvorna är inte alls spektakulära, utan fungerar i mer undanskymda situationer.
4. Karismatik är inte konsumtion. Det karismatiska mötet blir, tvärt emot vad bibeln säger om karsimatiken, något man konsumerar. Man vill vara med för att få, medan själva de karismatiska gåvorna ges för att kunna ge (1 Kor 12:7, kap 13). De stora spektakulära mötena skapar så lätt en konsumtionsmentalitet hos oss som kristna, istället för att få oss aktiva och delaktiga. Poängen är att "var och en har något att bidra med" (1 Kor 14:26) och vi tror att det handlar om att se på precis som på ett underhållningsprogram på TV.
5. Karismatiken är demokratisk, inte elitistisk. Hela poängen med att Gud ger Anden till oss är ju att alla skall ha del av den, att ingen skall ställas utanför. I Joels profetia (Joel 2:28ff) är det en oerhört stark betoning på att det gäller "allt kött", samma sak finns i berättelsen om händelserna på pingsdagen (Apg 2), där "alla var samlade" och "alla uppfylldes av ande", eldslågorna fördelade sig "på var och en" och alla hörde just sitt språk talas. Även i kapitlen om nådegåvorna i 1 Kor 12-14, så är det demokratiska motivet oerhört tydligt:
Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. (1 Kor 12:13)
Karismatiken får aldrig användas elitistiskt. Det är inte bara vissa som är använda av Gud och smorda, utan ALLA kristna har den helige Ande. Det är värt att notera att den enda gång smörjelse nämns i Nya Testamentet är för att visa just på detta faktum. Ingen ledare har ensamt tolkningsföreträde, utan alla kristna har fått samma smörjelse - den helige Ande (1 Joh 2:20-27). Det verkar t.o.m. som upphävandet av denna demokratiska princip och ett elitistiskt hävdande av ledarens särställning är ett antikristligt drag.
6. Karismatiken är relationell och församlingsanknuten. De karismatiska gåvorna ges till individer i ett kollektiv. Det är till för Kristi kropp och inte för att brukas av individer efter eget tycke och smak. Här finns kanske den största risken med den profetrörelse som Todd Bentley är en del av. De har ställt sig utanför och kört sitt eget race. I början av 1990-talet valde de s.k. kallade Kentuckyprofeterna att inlemmas i Vinyardrörelsen under John Wimbers ledarskap, vilket gav dem trovädighet och vissa avarter kunde kontrolleras, men ganska snart kom en brytning, där profeterna i mycket är oberoende, och därmed har risken ökat för att de egna uppenbarelserna blir det centrala. Korrektiv saknas och det är inte konstigt att ett antal underliga läror florerar.
7. Karismatiken är ett uttryck för Guds nåd, inte individers mognad. Karismatikens verktyg är nådegåvor. Det ligger i själva namnet att de ges av nåd. De har faktiskt ingenting med andlig mognad att göra. Här har vi kanske den största frestelsen, att blanda ihop fungerande gåvor givna av nåd med andlig mognad och auktoritet. Man får aldrig låta sig förblindas av de yttre tecknen. De funkar för att Gud givit dem, inte för att personen har förtjänat dem. Oavsett hur spektakulärt det verkar, så säger det faktiskt inget om personens mognad och om man skall ge den auktoritet på andra områden än att man kan tacka Gud för att gåvan används. Karismatikern får aldrig få idolstatus, då har vi tappat fokus. Jesus varnar faktisk för att bara se på undren och tecknen, de kan utföras även av falska profeter (Matt 7:15-20). Och Gud använder oss trots dålig teologi.
8. Karismatiken måste prövas. Är det något som Bibeln är solklar på är att de karismatiska uttrycken måste få prövas. Det gäller alla gåvors användning, men inte minst profetian (1 Thess 5:19-21):
Släck inte anden, förakta inga profetior, men pröva allt. Ta vara på det som är bra.
Ett genialiskt råd för allt prövning. Och låt oss inte fastna i det förhållningssätt som vi så ofta hamnar i: "Pröva allt, men kom bara ihåg det dåliga."
9. De spektakulära karismatiska uttrycken är tänkta främst i en missionerande kontext. Undren och tecknen är först och främst tänkta för den som inte tror, för att väcka intresse och visa på Guds rikes verklighet. Både bibliskt och kyrkohistorisk så är det så undren och tecknen fungerat. När evangeliet skall bryta ny mark och nå nya områden, så finns det ofta mer spektakulära uttryck med. Det finns alltså ett syfte med det spektakulära och det är inte för att tillfredsställa vår nyfikenhet.
10. Karismatiken är en möjlighet här och nu, inte bara där och då. Det allra viktigaste förhållningssättet till karismatiken är ju att den är en möjlighet här, eftersom samma helige Ande är utgjuten över alla troende. Man behöver inte åka till USA för att få vara med om något. Det handlar om att börja praktisera här och nu. Fokus på Florida och andra väckelser där det händer saker är förmodligen ett uttryck för att vi inte förstått att det går att börja här och nu, och gärna i ett evangeliserande sammanhang. Åkandet till USA och tittandet på utsändningarna är väl ett uttryck för vår egen andefattiga verkligehet.
"Om Jesus skulle frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV" (Malcolm Mudderidge)
Men alla de andra då?
Med anledning av att man under lördagen samlades till interreligiös bön i Malmö, som tidningen Dagen rapporterar om, måste man inse att behovet av diskussion kring en kristen religionsteologi och förhållningssätt till andra religiösa företrädare är stort. Finns det en genomtänkt ideologi bakom medverkan i ett sån´t sammanhang från de kristna företrädarna, eller är det bara av någon sorts allmän välvilja och känsla för sin stad som gör att man ställer upp. Jag skulle vilja föreslå följande förhållningssätt i relation till "de andra religionerna"?
1. Erkänn det goda, men förneka inte skillnaderna. Från ett bibliskt och teologiskt perspektiv måste man se att det finns likheter i undervisningen hos både Buddha, Muhammed och Jesus, i alla fall när det gäller stora delar av etiken. Detta är inget problem, då vi som kristna tror på en allmän uppenbarelse, ibland kallad naturlig lag när det gäller etik, och att alla människor är skapade till Guds avbild (1 Mos 1§:26-30, Jak 3:9). Självklart finns det allmänmänskligt goda sidor i alla religioner och det kan och ska inte förnekas. Men samtidigt går det inte att förneka att det finns avgörande skillnader mellan religionerna. Trots likheterna finns det oförenliga skillnader, vilka inte heller får förnekas. Att se skillnaderna innebär att man också kan se att allt i de andra religionerna faktiskt inte är gott. Varje religion eller kultur behöver inte vara god eller stå över kritik bara för att det är just en kultur eller religion. De går att bedöma, ifrågasätta och kritisera. De andra religionerna är en blandning av gott, men det finns också det som är ont, rent av demoniskt i dem (5 Mos 32:17, Ps 106:37)
2. Se Jesus anspråk som kristendomens, världs- och frälsningshistoriens unika centrum. Bibel och Jesus själv hävdar med all tydlighet att Jesu person och det han gör är fullkomligt unikt. Han är "vägen, sanningen och livet" och ingen kommer till Fadern utom genom Honom (Joh 14:6). Bibelns författare pekar med hela handen och säger att med Jesus så har man Livet, men utan sakanar man det (Joh 3:36, 1 Joh 5:12). Det unika med kristendomen är inte i första hand en fantastisk och överlägsen etik, utan personen Jesus Kristus, Hans död och uppståndelse, vilken möjliggör förnyad kontakt med Gud för en mänsklighet som vänt Gud ryggen. Han är Guds själv som kommer människan till mötes, genom att dela hennes villkor och "kräver" ett ställningstagande.
3. Var villig och beredd till dialog. Den grund hållning jag skisserat ovan leder till att dialog alltid är möjlig. Det finns ingen anledning till att inte föra ett samtal. Vägran att föra ett samtal är både uttryck för en brist på respekt för de andra och faktiskt också för den egna tron. En vägran till samtal och dialog bygger på någon form av rädsla för de andra och för besmittelse och en otrygghet i den egna tron som är främmande för de kristna tron. Det finns inga människor eller situationer som man behöver rädas om Jesus är trons centrum. Möjligheten till dialog grundar sig i att båda parter har egna övertygelser och respekt för varandra. Det handlar om att lyssna och förstå, inte att i första hand övertyga varandra. Genom dialog förstår man andra och sig själv bättre. (Den öppna religionsdialogen är inte en evangelisationsstrategi, det är ett annat sorts samtal av mer personlig art).
4. Ställ upp på gemensamma praktiska satsningar för människors och samhällets bästa. Den ovannämnda grundhållningen skapar också en förutsättning för gemensamma aktioner och satsningar på det etiskt och moraliska området, på det diakonala området, det politiska området o.s.v. Finns det en situation där alla är överens om att det behövs en förändring eller ett ställningstagande kan olika religioner ställa sig sida vid sida för rättfärdigheten i samhället. Det är inget att vara rädd för, utan är ett sätt att faktiskt leva i den här världen och göra gott för den.
5. Undvik böne- och gudstjänst gemenskap över religionsgränserna. Konsekvensen av den skisserande grundhållningen på bönens och gudstjänstens område måste bli att man där drar en gräns för gemenskapen. Man kan och ska acceptera varandras rätt till att fira gudstjänst och be, men om man som kristen gör det tillsammans med andra religioner ger man en legitimitet för religions sanningshalt och lika värde i relation till frälsningen och gudsrelationen, vilket inte är möjligt at förena med en biblisk syn på Jesus. Ställningstagandet mot gemensam bön är alltså inte av rädsla för egen del, utan för att det tar bort Jesu unicitet. Det förminskar Jesu storhet och centrala plats i den kristna tron. Faktum är att det inte heller betyder att Gud inte om han vill kan höra både en buddhists och en muslims böner; det är en fråga vi får lämna till Gud, men den vardagliga gemenskap med den levande Guden ges i Jesus Kristus och ingen annanstans enligt Bibeln.
Därför finns det ingen sann kunskap om Gud utan någon personlig övertygelse, och föreställningen om en sund tro som saknar personligt engagemang är en motsäglese. (Oz Guiness)
5
1. Erkänn det goda, men förneka inte skillnaderna. Från ett bibliskt och teologiskt perspektiv måste man se att det finns likheter i undervisningen hos både Buddha, Muhammed och Jesus, i alla fall när det gäller stora delar av etiken. Detta är inget problem, då vi som kristna tror på en allmän uppenbarelse, ibland kallad naturlig lag när det gäller etik, och att alla människor är skapade till Guds avbild (1 Mos 1§:26-30, Jak 3:9). Självklart finns det allmänmänskligt goda sidor i alla religioner och det kan och ska inte förnekas. Men samtidigt går det inte att förneka att det finns avgörande skillnader mellan religionerna. Trots likheterna finns det oförenliga skillnader, vilka inte heller får förnekas. Att se skillnaderna innebär att man också kan se att allt i de andra religionerna faktiskt inte är gott. Varje religion eller kultur behöver inte vara god eller stå över kritik bara för att det är just en kultur eller religion. De går att bedöma, ifrågasätta och kritisera. De andra religionerna är en blandning av gott, men det finns också det som är ont, rent av demoniskt i dem (5 Mos 32:17, Ps 106:37)
2. Se Jesus anspråk som kristendomens, världs- och frälsningshistoriens unika centrum. Bibel och Jesus själv hävdar med all tydlighet att Jesu person och det han gör är fullkomligt unikt. Han är "vägen, sanningen och livet" och ingen kommer till Fadern utom genom Honom (Joh 14:6). Bibelns författare pekar med hela handen och säger att med Jesus så har man Livet, men utan sakanar man det (Joh 3:36, 1 Joh 5:12). Det unika med kristendomen är inte i första hand en fantastisk och överlägsen etik, utan personen Jesus Kristus, Hans död och uppståndelse, vilken möjliggör förnyad kontakt med Gud för en mänsklighet som vänt Gud ryggen. Han är Guds själv som kommer människan till mötes, genom att dela hennes villkor och "kräver" ett ställningstagande.
3. Var villig och beredd till dialog. Den grund hållning jag skisserat ovan leder till att dialog alltid är möjlig. Det finns ingen anledning till att inte föra ett samtal. Vägran att föra ett samtal är både uttryck för en brist på respekt för de andra och faktiskt också för den egna tron. En vägran till samtal och dialog bygger på någon form av rädsla för de andra och för besmittelse och en otrygghet i den egna tron som är främmande för de kristna tron. Det finns inga människor eller situationer som man behöver rädas om Jesus är trons centrum. Möjligheten till dialog grundar sig i att båda parter har egna övertygelser och respekt för varandra. Det handlar om att lyssna och förstå, inte att i första hand övertyga varandra. Genom dialog förstår man andra och sig själv bättre. (Den öppna religionsdialogen är inte en evangelisationsstrategi, det är ett annat sorts samtal av mer personlig art).
4. Ställ upp på gemensamma praktiska satsningar för människors och samhällets bästa. Den ovannämnda grundhållningen skapar också en förutsättning för gemensamma aktioner och satsningar på det etiskt och moraliska området, på det diakonala området, det politiska området o.s.v. Finns det en situation där alla är överens om att det behövs en förändring eller ett ställningstagande kan olika religioner ställa sig sida vid sida för rättfärdigheten i samhället. Det är inget att vara rädd för, utan är ett sätt att faktiskt leva i den här världen och göra gott för den.
5. Undvik böne- och gudstjänst gemenskap över religionsgränserna. Konsekvensen av den skisserande grundhållningen på bönens och gudstjänstens område måste bli att man där drar en gräns för gemenskapen. Man kan och ska acceptera varandras rätt till att fira gudstjänst och be, men om man som kristen gör det tillsammans med andra religioner ger man en legitimitet för religions sanningshalt och lika värde i relation till frälsningen och gudsrelationen, vilket inte är möjligt at förena med en biblisk syn på Jesus. Ställningstagandet mot gemensam bön är alltså inte av rädsla för egen del, utan för att det tar bort Jesu unicitet. Det förminskar Jesu storhet och centrala plats i den kristna tron. Faktum är att det inte heller betyder att Gud inte om han vill kan höra både en buddhists och en muslims böner; det är en fråga vi får lämna till Gud, men den vardagliga gemenskap med den levande Guden ges i Jesus Kristus och ingen annanstans enligt Bibeln.
Därför finns det ingen sann kunskap om Gud utan någon personlig övertygelse, och föreställningen om en sund tro som saknar personligt engagemang är en motsäglese. (Oz Guiness)
5
fredag 9 maj 2008
Ekonomi eller empati
Flera tidningar presenterar idag resultatet av demoskops senaste väljarbarometer (t.ex. SvD, Dagen, DN), som visar att det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna (SD)för första gången är över 4%-spärren och skulle komma in i riksdagen om det var val idag och om undersökningen stämmer. Väljarundersökningar skall alltid tas med en nypa salt, men trenden är ändå tydligt. Detta för oss in på orsakerna till detta. Jag tror politikerna i Sverige delvis får skylla sig själva, genom den utveckling man låtit den politiska debatten ta under de senaste årtiondena.
Problemet med att det bara är ekonomiska argument som räknas. I och med att utvecklingen av den politiska debatten och den politiska ar idag uteslutande (i stort sett) har fokuserat på ekonomi och pekunjära argument, så har man spelat SD i händerna. När alla frågor avgörs utifrån om det är ekonomiskt försvarbart, så får SD ett övertag i debatten om flyktingpolitiken. Deras sätt att se på frågan får tolkningsföreträde. Det är lätt för dem att peka på alla kostnader flyktingmottagande innebär. Det är enkla argument, tydliga siffror. Även om detta inte är sant rent samhällsekonomisk och vi faktiskt behöver invandring för att klara vår samhällsekonomi (se t.ex.), så är dessa argument mycket svårare att förstå. Problemet är den ekonomisering som har skett de senaste åren.
Marknaden och ekonomin har under de tre senaste decennierna blivit lika med normen för rätt eller fel beslut. Ett mycket problematiskt förhållningssätt, särskilt när det gäller marknaden som inte är en moralisk aktör över huvud taget, utan som styrs av intressent av största vinst för dess aktörer. I och med att politikerna gått i denna fälla och slutat att argumentera ideologiskt skapas ett utrymme för SD:s argument och en plattform för dem i den svenska väljarkåren.
Det skriande behovet av empatisk debatt. När ekonomin blir styrande försvinner empatin. Argumentationen måste ske utifrån en människosyn som bygger på likavärde och inlevelse i andras situation. Det hade krävts en empatisk intelligens hos våra politiker på ett tidigt stadium för att möta det mörka moln som faktiskt SD utgör. Politiker måste idag våga ta debatten inte utifrån endast ekonomi, utan från empati. Vi behöver en empatisk politisk debatt.
Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv. 3 Mos 19:34a
"Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgiltigheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande." (Stefan Einhorn)
Problemet med att det bara är ekonomiska argument som räknas. I och med att utvecklingen av den politiska debatten och den politiska ar idag uteslutande (i stort sett) har fokuserat på ekonomi och pekunjära argument, så har man spelat SD i händerna. När alla frågor avgörs utifrån om det är ekonomiskt försvarbart, så får SD ett övertag i debatten om flyktingpolitiken. Deras sätt att se på frågan får tolkningsföreträde. Det är lätt för dem att peka på alla kostnader flyktingmottagande innebär. Det är enkla argument, tydliga siffror. Även om detta inte är sant rent samhällsekonomisk och vi faktiskt behöver invandring för att klara vår samhällsekonomi (se t.ex.), så är dessa argument mycket svårare att förstå. Problemet är den ekonomisering som har skett de senaste åren.
Marknaden och ekonomin har under de tre senaste decennierna blivit lika med normen för rätt eller fel beslut. Ett mycket problematiskt förhållningssätt, särskilt när det gäller marknaden som inte är en moralisk aktör över huvud taget, utan som styrs av intressent av största vinst för dess aktörer. I och med att politikerna gått i denna fälla och slutat att argumentera ideologiskt skapas ett utrymme för SD:s argument och en plattform för dem i den svenska väljarkåren.
Det skriande behovet av empatisk debatt. När ekonomin blir styrande försvinner empatin. Argumentationen måste ske utifrån en människosyn som bygger på likavärde och inlevelse i andras situation. Det hade krävts en empatisk intelligens hos våra politiker på ett tidigt stadium för att möta det mörka moln som faktiskt SD utgör. Politiker måste idag våga ta debatten inte utifrån endast ekonomi, utan från empati. Vi behöver en empatisk politisk debatt.
Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv. 3 Mos 19:34a
"Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgiltigheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande." (Stefan Einhorn)
fredag 2 maj 2008
Hur manifesterar vi Jesus?
I morgon, den 3 maj, genomförs en Jesusmanifestation i Stockholm. Kristna från olika håll och samfund strömmar för att manifestera Jesus i Kungsträdgården och på en mängd andra platser. Initiativet är lovvärt och dess viktigaste uppgift är nog att manifestera kristen enhet (Joh 17). Kyrkoherde emeritus Hakon Långström som skall leda gudstjänsten i Kungsträdgården lyfter just fram detta som det viktigaste:
"Jag tror att det här är en början på något nytt och att det blir en glädje för människor att upptäcka att vi är många tusen tillsammans. Se en pingstvän bredvid en katolik, en syrian bredvid en svenskkyrklig. Höra hur det kan låta, se hur det kan se ut. Denna mångfald är en rikedom. Vi har olika syn på nattvard, olika sätt att döpa, men har tron på den treenige Guden, Jesus och bönhörelsen gemensamt."
Behovet av enhet och fokus på Jesus är enormt. Samtidigt måste vi fundera på varför man gör en sådan här manifestation och vilken Jesus det är man presenterar. Efter att ha lyssnat till Alan Hirschs vad jag skulle kalla profetiska undervisning på EFK-UNGs förkonferens på Götabro måste vi ställa oss några frågor?
1. Hur manifesterar vi Jesus bäst? Utan att säga att manifestationen i Stockholm inte kan spela en viss roll, så måste man ändå fråga sig om detta är det bästa sättet att manifestera Jesus på. Den verkliga manifestationen av Jesus idag sker inte uppifrån, utan nerifrån. Det handlar om lärjungaskap, att formas efter evangeliernas Jesus. Det är det sätt Bibeln framförallt presenterar Jesusmanifestationen i världen. Förvandlade människor som följer Jesus av Nasareth och är fyllda av hans kärlek och kraft, och som betjänar världen är den största Jesusmanifestationen. Glömmer vi detta och förlitar oss på något storslaget missar vi helt poängen.
2. Vilken Jesus är det vi presenterar? Alan Hirsch ställer den utmanande frågan i sin undervisning. Vilken Jesus är det vi följer, tror på och presenterar. Är det evangeliernas Jesus, eller är det en anpassad Jesus, där allt utmanande och anstötligt tagits bort?
3. På vilket sätt skall vi vara provocerande? Under Jesus manifestationen kommer det att hållas ett antal mindre manifestationer runt om i Stockholm. Man kommer t.ex att utanför en moské tala om Jesus, som Guds son och utanför Kungliga Tekniska Högskolan tala skapelsetron. Detta måste tolkas som att man vill vara radikal och provokativ. Även om man menar att man inte vänder sig mot någon, så gör man det ju genom sin placering av mötena. Är det detta sätt som man skall provocera på? För vems skull gör man detta. För muslimernas, för Jesus, eller för att det känns bra och radikalt som kristen? Motiven är säkerligen mixade, men varje provokation måste noggrant övervägas. Varför och på vilket sätt skall man vara provocerande. Jesus var och är helt klart provocerande i sitt levnadssätt och i sina anspråk. Hur är vi provocerande i hans efterföljd och med vilka motiv?
4. Vem behöver provoceras av Jesus? I sitt seminarium på Götabro pekade Alan Hirsch oerhört tydligt på att det är den evangelikala (religiösa) kyrkan som löper störst risk idag att bli fariséernas efterträdare i vår tid. Därför är det faktiskt framförallt vi som bibeltroende kristna som behehöver provoceras av Jesus. Det är så lätt att man alltid lägger problemet utanför sig själv och det egna sammanhanget, så lätt att det blir de andra (i olika former, i det här fallet det ickekristna svenska samhället) som behöver provoceras och utmanas, trots att problemet ligger hos oss, i vår Jesusbild och i vår brist på efterföljelse av den provocerande Jesus.
"'Låt Gud vara Gud' - den principen leder oss in på lärjungaskapets väg. Men de snävare gudsbilderna tillfredställer oss och tränger ut honom och därmed är vi tillbaka på den lättare väg som leder till billig nåd och formell tro." (Oz Guiness)
"En kristendom utan lärjungaskap är alltid en kristendom utan Kristus." (Dietrich Bonhoeffer)
"Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom." (Kol 3:17)
"Jag tror att det här är en början på något nytt och att det blir en glädje för människor att upptäcka att vi är många tusen tillsammans. Se en pingstvän bredvid en katolik, en syrian bredvid en svenskkyrklig. Höra hur det kan låta, se hur det kan se ut. Denna mångfald är en rikedom. Vi har olika syn på nattvard, olika sätt att döpa, men har tron på den treenige Guden, Jesus och bönhörelsen gemensamt."
Behovet av enhet och fokus på Jesus är enormt. Samtidigt måste vi fundera på varför man gör en sådan här manifestation och vilken Jesus det är man presenterar. Efter att ha lyssnat till Alan Hirschs vad jag skulle kalla profetiska undervisning på EFK-UNGs förkonferens på Götabro måste vi ställa oss några frågor?
1. Hur manifesterar vi Jesus bäst? Utan att säga att manifestationen i Stockholm inte kan spela en viss roll, så måste man ändå fråga sig om detta är det bästa sättet att manifestera Jesus på. Den verkliga manifestationen av Jesus idag sker inte uppifrån, utan nerifrån. Det handlar om lärjungaskap, att formas efter evangeliernas Jesus. Det är det sätt Bibeln framförallt presenterar Jesusmanifestationen i världen. Förvandlade människor som följer Jesus av Nasareth och är fyllda av hans kärlek och kraft, och som betjänar världen är den största Jesusmanifestationen. Glömmer vi detta och förlitar oss på något storslaget missar vi helt poängen.
2. Vilken Jesus är det vi presenterar? Alan Hirsch ställer den utmanande frågan i sin undervisning. Vilken Jesus är det vi följer, tror på och presenterar. Är det evangeliernas Jesus, eller är det en anpassad Jesus, där allt utmanande och anstötligt tagits bort?
3. På vilket sätt skall vi vara provocerande? Under Jesus manifestationen kommer det att hållas ett antal mindre manifestationer runt om i Stockholm. Man kommer t.ex att utanför en moské tala om Jesus, som Guds son och utanför Kungliga Tekniska Högskolan tala skapelsetron. Detta måste tolkas som att man vill vara radikal och provokativ. Även om man menar att man inte vänder sig mot någon, så gör man det ju genom sin placering av mötena. Är det detta sätt som man skall provocera på? För vems skull gör man detta. För muslimernas, för Jesus, eller för att det känns bra och radikalt som kristen? Motiven är säkerligen mixade, men varje provokation måste noggrant övervägas. Varför och på vilket sätt skall man vara provocerande. Jesus var och är helt klart provocerande i sitt levnadssätt och i sina anspråk. Hur är vi provocerande i hans efterföljd och med vilka motiv?
4. Vem behöver provoceras av Jesus? I sitt seminarium på Götabro pekade Alan Hirsch oerhört tydligt på att det är den evangelikala (religiösa) kyrkan som löper störst risk idag att bli fariséernas efterträdare i vår tid. Därför är det faktiskt framförallt vi som bibeltroende kristna som behehöver provoceras av Jesus. Det är så lätt att man alltid lägger problemet utanför sig själv och det egna sammanhanget, så lätt att det blir de andra (i olika former, i det här fallet det ickekristna svenska samhället) som behöver provoceras och utmanas, trots att problemet ligger hos oss, i vår Jesusbild och i vår brist på efterföljelse av den provocerande Jesus.
"'Låt Gud vara Gud' - den principen leder oss in på lärjungaskapets väg. Men de snävare gudsbilderna tillfredställer oss och tränger ut honom och därmed är vi tillbaka på den lättare väg som leder till billig nåd och formell tro." (Oz Guiness)
"En kristendom utan lärjungaskap är alltid en kristendom utan Kristus." (Dietrich Bonhoeffer)
"Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom." (Kol 3:17)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
