Återigen har EFK:S ordförande Stefan Swärds blogg kommit i fokus för den kristna debatten. Efter ett inlägg om Brian McLarens ramadanfirade svarade Örebro Missionsskolas rektor Pekka Mellergård och ifrågasatte Swärds mandat att uttala sig för hela EFK:s räkning. Debatten har refererats i Dagen (Länk 1, 2,, 3, 4) och rapporterades t.o.m. i Nerikes Allehanda i veckan. Båda dessa sakfrågor är intressanta och värda en diskussion, men lika intressant är att fundera kring bloggosfärens välsignelser och förbannelser, dess positiva sidor och dess avarter, dess möjligheter och dess faror ur ett kristet perspektiv.
1. Bloggandets välsignelser Det finns ett antal kristna bloggare av större eller mindre intresse. Bloggandet innebär en möjlighet för alla att komma till tals. Det ger möjlighet att viktiga frågor lyfts fram och möjlighet ges till det samtal som så väl behöver föras inom svensk kristenhet. Bloggandets största välsignelse är att det inbjuder alla till en fri debatt. Det aktuella samtalet mellan Stefan och Pekka är både intressant och viktigt. De känner varandra och har respekt för varandra som kristna och personer. De tycker inte lika om allting, men klarar4 av av att föra en någorlunda saklig debatt. Här visar sig bloggandets fördelar. Det skapar forum för debatt och samtal. Det kristna samtalet får aldrig tystna och här kan faktiskt bloggandet vara till hjälp.
2. Bloggandets risker. Debatten mellan Swärd och Mellergård har förts på en till stora delar respektfullt sätt, men den blottar även bloggandets brister och faror. Det gäller som sagt inte så mycket huvuddebattörerna, även om de också kan dras med i stridens hetta, som dem som genom möjligheten att kommentera ställer sig på ena eller andra sidan. Här blir det lätt en "läktarmentalitet". Man verkar tro att man precis som på en fotbollsläktare har rätt att häva ur sig vilka nedsättande beskrivningar som helst (vilket jag inte tror att man har där heller egentligen). Bloggandets mentalitet är i grunden inte kristen, därför att allt är tillåtet och kulturen är ofta väldigt hård och rå. Man får (och ska) säga vad man tycker och gärna vara elak. Tonen är ofta rå, men oftast inte hjärtlig, Svaren skall komma snabbt och blir därför ofta inte särskilt genomtänka och ibland väldigt sårande. Här måste vi som kristna människor vara oerhört observanta på oss själva, så vi inte dras med och anpassar oss till något som inte är kristet (jag tror det gäller även på fotbollsläktaren).
Den anonymitet som också är möjligt på bloggkommentarerna gör också att det är lätt att gå i fällan. Man behöver aldrig stå till svars för sina åsikter och vad man har sagt som kan såra. Jet är lätt att hamna i en attityd av att jag inte behöver bry mig om den andre. Ur en kristen synpunkt klan man aldrig tillåta sig att säga eller skriva vad som helst. Jakobs ord om tungan i Jak 3, är lika tillämpliga på tangenttryckningar på datorn. Man blir häpen när man läser de genmälen och skällsord som vissa anser sig ha rätt att häva ur sig på bloggkommentarerna. Här behöver vi alla tänka till. Vad gör bloggosfären med oss. Formen får inte bli en ursäkt för det som inte går att rubricera som annat än ont.
I det tämligen anonyma bloggkommenterandet är det också väldigt lätt att kategorisera människor och sätta etiketter på andra. Genom att göra detta avfärdar man dem lätt och behöver inte lyssna på dem (Jag skall återkomma till detta med etiketterande i ett senare inlägg). Mitt intryck är att vi bloggare och kommentatorer faktiskt är fler som tycker än som är villiga att lyssna och förstå. Alla kan och vill göra sin röst hörd, men hur många av oss läser och lyssnar, prövar och behåller det goda. Vi häver ur oss våra åsikter, istället för att faktiskt försöka förstå den andre och vad han eller hon vill säga. Våra ord är viktiga, men andras missförstår vi väldigt lätt.
Låt oss alla söka att även på bloggarna söka vara ett kristet alternativ! Låt oss föra en öppen och ärlig debatt och ett samtal präglat av ömsesidighet och strävan efter förståelse, i stället för att dras med i något som faktiskt är destruktivt och söndrande.
Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den tackar och lovar vi vår herre och fader, med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbilder. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan samma källsprång ge både sött och bittert vatten? Och, mina bröder, inte kan ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon eller en saltkälla ge sötvatten. (Jak 3:8-12)
Öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. (Ef 4:29-30)
lördag 29 augusti 2009
tisdag 18 augusti 2009
Alexander Bard och friheten
Det började med att Alexander Bard och tre andra folkpartister i nätverket Liberati i förra veckan publicerade en debattartikel i DN där de argumenterade för fri sprutor till natkomaner i Stockholm (En artikel som idag besvaras på DN debatt av andra folkpartister). Han fick genast mothugg av andra folkpartister, som ifrågasätter Bards agenda. I förra veckan beslutade sig ockspå den kristne artisten och politikern Roland Utbult att lämna Folkpartiet för Kristdemokraterna (Dagen 1, vilket ledde till att Bard uttryckte att fler kristna borde lämna folkpartiet (Dagen), 2, 3, 4) Han uppmanade tillexempel prästen Cecilia Wikström att lämna partiet och hon svarade att Bard är en patetisk kristofob (Dagen). Frågan har även kommenterats på Dagens ledarsida och i dess ledarblogg
Den cirkus som Bard satt igång inom Folkpartiet är intressant, därför att Bard företräder något som han kallar pragmatiskt liberalism, till skillnad från kallsisk liberalism, social liberalsim och nyliberalism. Som jag förstår Bard så är han mot begrepp som moral och moralism blir för honom det värsta tänkbara. Han använder ofta orden synonymt. Han drar individens frihet till sin yttersta gräns (också ordet gränser, liksom ordet norm är negativit laddat för Bard). Det är inte så konstigt att det blir en krick för Bard med en kristen syn på liberalism och frihet. Och om det är denna definition av liberalism som kommer att käneteckna Folkpartiet liberalerna, så blir det problematiskt om itne omöjligt att vara folkpartist och kristen. Frågan är om det är en sådan föskjutning på gång, men Jan Björklund verkar ju stå för mer normer och värderingar, åtminstone i skolan.
Man kan ju alltid fundera kring vad Alexander Bards uppväxt inom frikyrkan har spelat för roll. Hur begränsande var den för honom och varför är hans avståndstagande så starkt. Det var ju så starkt att han under en tid på 1980-talet kallade sig satanist, vilket faktiskt är intressant fortfarande om man tänker sig satanismen i form av den materiella satanismen som Anton LaVey presenterade i Satansbibeln, där huvudbudskapet är "Gör vad du vill". Det finns faktiskt en del som jämställer ultraliberalismen med satanism (googla gärna).
Några tankar kring frihetsbegreppet:
1. Frihet som inte påverkar och berör andra är inte möjligt. Vi hamnar så lätt i en utopisk bild av friheten, som är så individualistiskt präglad att vi inte tror att våra val och beteenden inte påverkar andra. Vi tror att det finns en privatsfär, där våra val bara gäller oss. Detta är ju en myt, då våra val och handlingar faktiskt påverkar oss själva och i och med att vi påverkats, så påverkar det våra relationer till andra.
2. Frihet måste vara en frihet till det goda, inte till vad som helst. Den andra bilden av utopiska friheten är att vi skall kunna göra precis vad vi vill, utan några etiska eller moraliska betänkligheter. Men inte helelr detta är möjligt. Sann frihet måste vara moralisk. En frihet som är så obegränsad, att den inte medför ansvar för godheten är inte varken sann eller god. Den bibliska friheten beskrivs i de paradoxala termerna av ett slaveri för Gud, det goda och det rättfärdiga (t.ex. Rom 6:15-22, Gal 5:13-26).
3. Friheten begränsas av naturliga normer. När vår samtid basunerar ut budskap om att vi sakll spränga våra gränser, så är det sant ur ett perspektiv. Vi skall spränga de gränser som är destruktiva, men det finns faktiskt gränser som är positiva, de skapelsegivna. När gränslösheten soch gränsöverskridandet blir något gott i sig, så skapas både stress och ohälsa. Den dygd som heter förnöjsamhet, som alltid måste finnas som motpol till våra strävanden framåt och vidare, blir bortglömd och föraktad. Att förverkliga sig sjäklv innebär inte bara att spränga begränsningar, det handlar faktiskt också om att accdeptera sina gränser. Utan ett sådant accepterande blir både individen och samhället sjukt. Som Magnus Malm konstaterar:
Det ligger i djävulens världsbild att gränsen isig är ett hån mot den egna självkänslan, ett underkännande av det egna världet, och därför måste den till varje pris bekämpas. Det är otänkbart att självförverkligandet skulle kunna ligga på insidan av en gräns.
Det gränslösa livet är inte möjligt, för vi finns här i tid och rum, begränsade av vår kropp, vilket visar på att gränserna finns och faktiskt är bra för oss. Vi är skapade med begränsingar, vilket kan kännas frustrerande, men är också förutsättningen för beroende och närhet. Utan begränsningen gör vi oss själva till Gud och det blir både jobbigt och ensamt för oss.
Den cirkus som Bard satt igång inom Folkpartiet är intressant, därför att Bard företräder något som han kallar pragmatiskt liberalism, till skillnad från kallsisk liberalism, social liberalsim och nyliberalism. Som jag förstår Bard så är han mot begrepp som moral och moralism blir för honom det värsta tänkbara. Han använder ofta orden synonymt. Han drar individens frihet till sin yttersta gräns (också ordet gränser, liksom ordet norm är negativit laddat för Bard). Det är inte så konstigt att det blir en krick för Bard med en kristen syn på liberalism och frihet. Och om det är denna definition av liberalism som kommer att käneteckna Folkpartiet liberalerna, så blir det problematiskt om itne omöjligt att vara folkpartist och kristen. Frågan är om det är en sådan föskjutning på gång, men Jan Björklund verkar ju stå för mer normer och värderingar, åtminstone i skolan.
Man kan ju alltid fundera kring vad Alexander Bards uppväxt inom frikyrkan har spelat för roll. Hur begränsande var den för honom och varför är hans avståndstagande så starkt. Det var ju så starkt att han under en tid på 1980-talet kallade sig satanist, vilket faktiskt är intressant fortfarande om man tänker sig satanismen i form av den materiella satanismen som Anton LaVey presenterade i Satansbibeln, där huvudbudskapet är "Gör vad du vill". Det finns faktiskt en del som jämställer ultraliberalismen med satanism (googla gärna).
Några tankar kring frihetsbegreppet:
1. Frihet som inte påverkar och berör andra är inte möjligt. Vi hamnar så lätt i en utopisk bild av friheten, som är så individualistiskt präglad att vi inte tror att våra val och beteenden inte påverkar andra. Vi tror att det finns en privatsfär, där våra val bara gäller oss. Detta är ju en myt, då våra val och handlingar faktiskt påverkar oss själva och i och med att vi påverkats, så påverkar det våra relationer till andra.
2. Frihet måste vara en frihet till det goda, inte till vad som helst. Den andra bilden av utopiska friheten är att vi skall kunna göra precis vad vi vill, utan några etiska eller moraliska betänkligheter. Men inte helelr detta är möjligt. Sann frihet måste vara moralisk. En frihet som är så obegränsad, att den inte medför ansvar för godheten är inte varken sann eller god. Den bibliska friheten beskrivs i de paradoxala termerna av ett slaveri för Gud, det goda och det rättfärdiga (t.ex. Rom 6:15-22, Gal 5:13-26).
3. Friheten begränsas av naturliga normer. När vår samtid basunerar ut budskap om att vi sakll spränga våra gränser, så är det sant ur ett perspektiv. Vi skall spränga de gränser som är destruktiva, men det finns faktiskt gränser som är positiva, de skapelsegivna. När gränslösheten soch gränsöverskridandet blir något gott i sig, så skapas både stress och ohälsa. Den dygd som heter förnöjsamhet, som alltid måste finnas som motpol till våra strävanden framåt och vidare, blir bortglömd och föraktad. Att förverkliga sig sjäklv innebär inte bara att spränga begränsningar, det handlar faktiskt också om att accdeptera sina gränser. Utan ett sådant accepterande blir både individen och samhället sjukt. Som Magnus Malm konstaterar:
Det ligger i djävulens världsbild att gränsen isig är ett hån mot den egna självkänslan, ett underkännande av det egna världet, och därför måste den till varje pris bekämpas. Det är otänkbart att självförverkligandet skulle kunna ligga på insidan av en gräns.
Det gränslösa livet är inte möjligt, för vi finns här i tid och rum, begränsade av vår kropp, vilket visar på att gränserna finns och faktiskt är bra för oss. Vi är skapade med begränsingar, vilket kan kännas frustrerande, men är också förutsättningen för beroende och närhet. Utan begränsningen gör vi oss själva till Gud och det blir både jobbigt och ensamt för oss.
torsdag 30 juli 2009
Gräddfiler eller likhet inför lagen.
En av veckans stora nyheter har varit den gotländske landshövdingen Marianne Samuelssons uttalanden och handlanden i relation till vissa kända och inflytelserika personers tillstånd för byggnationer i strandnära områden. Sveriges radio har haft det som en huvudnyhet under två dagar (länk 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11. Hennes uttalanden är mycket märkliga, där hon argumenterar för att man måste vara rädd om företagare för att inte förlora arbetstillfällen i regionen. (Dagenlänkar 1, 2 Uttalandena blir än märkligare om man tänker på vad Samuelsson sade i TV för 11 år sedan: "Låt dem flytta då!" i samband med risken att vissa nyckelpersoner i näringslivet skulle lämna landet.
Det allra märkligaste uttalandet i samband med den här nyheten är att entreprenören Johan Staël von Holstein menar att Marianne Samuelsson har gjort helt rätt på Expressens debattsida. Han menar att det är entreprenörerna som för utvecklingen framåt och därför är de värda förmåner.
Dessa märkliga människovärdeshaverier är värda några kommentarer.
1. Likhet inför lagen är grundläggande Att man reagerar så starkt mot påståendena hos Samuelsson och Saël von Holstein är att detta är en sådan självklar princip. Principen är grundad i en kristen människosyn (som även präglat det humanistiska sättet att tänka). Ett samhälle där lagen inte gäller vissa, för att de på något sätt har förtjänat att stå över lagen hamnar snart i ett moraliskt moras. Detta är ju själva grogrunden för korruption, både pekunjär och vänskaps. Helt plötsligt kan man köpa sig fri från lagen, antingen genom pengar, förtjänster eller kontakter. Att argumentera för något sådant är inte bara märkligt. Det är faktiskt att argumentera för något ont. Om inte alla är lika inför lagen, har samma rättigheter och skyldigheter och samma värde har den utveckling Sra'el von Holstein menar skett fullständigt raserats. Snart är vi tillbaka i ett feodalt samhälle där de med pengar skapar egna lagar och regler. Dit vill nog ingen.
2. Sammanblandning av tacksamhet och förmåner. Det stora misstaget som Samuelsson och von Holstein gör är att de bländas av personers framgång och rikedom. Detta gäller kanske även de personer som försökt få förmåner i relation till strandskyddet. När man tror att man är mer värd och har rätt till förmåner på grund av att man har pengar eller har lyckats, så har man blandat samman två saker - tacksamhet och förmåner. Självklart skall man visa tacksamhet och uttrycka den för de människor som lyckats och som på ett bra sätt skapat arbetstillfällen och främjat ekonomin i ett land eller en region. Det entreprenörerna åstadkommer är viktigt och uppskattning skall visas i form av erkännanden, när detta är befogat, men det kan aldrig leda till gräddfiler eller särbehandling. Personerna har gjort bra saker, arbetat hårt, vilket är värt att prisas, men det skapar ändå inga rättigheter som andra inte har.
3. Fel bedömningen av olika arbetsinsatser. Det finns ingen som kan förneka att det behövs drivande människor som sätter igång saker och får saker gjorda. De behövs, men de är aldrig ensamma. De har medarbetare. Betoningen på entreprenörskapet gör att en person kommer i fokus, en persons begåvning lyfts fram på bekostnad av andra. Det kan verka som om entreprenören skapat allt på egen hand, men det är ju inte sant. Han behöver både arbetare och tjänstemän som utför arbetet, och deras arbete är faktiskt lika värdefullt. Tanken på framgång och utveckling leder så lätt till att vi ser bara frontfiguren och att vi värderar människors värde utifrån deras framgång. ´
4. Entrerenörens gåvas baksida. Framgångsrika personer är också ofta väldigt duktiga på att övertyga och kommunicera. Detta är en risk både för dem själva och för andra. Det är lätt att hamna i manipulativa förhållanden, medvetet eller omedvetet. Man får helt enkelt som man vill och ingen kritiserar för det brukar vara bra och verkar alltid vara bra.
5. Motivationsmissen. Också tror vi att entreprenören driv av att få en gräddfil. Hans drivkraft är ju själva jobbet och utmaningen. Entreprenören slutar inte vara entreprenör bara för att han inte ställs över lagen eller får andra förmåner.
6. Individualismens och tillväxtstänkandets seger över solidariteten? Är detta sätt att tänka och argumnetera ett tecken på att individualisemen coh ekonomismen gått så långt att den är på väg att ställa sig över den gemensamma solidariteten? Är det bara ett naturligt steg utifrån de värderingar som är gällande i vårt samhälle? Jag hoppas att det inte är så och att reaktionerna som faktiskt kommit på Samuelssons märkliga uttalanden är ett tecken på detta!
Om arbetet är en gudstjänst borde det istället leda till andra konsekvenser. Varje arbete borde ha samma värde. (Björne Erixon)
Det allra märkligaste uttalandet i samband med den här nyheten är att entreprenören Johan Staël von Holstein menar att Marianne Samuelsson har gjort helt rätt på Expressens debattsida. Han menar att det är entreprenörerna som för utvecklingen framåt och därför är de värda förmåner.
Dessa märkliga människovärdeshaverier är värda några kommentarer.
1. Likhet inför lagen är grundläggande Att man reagerar så starkt mot påståendena hos Samuelsson och Saël von Holstein är att detta är en sådan självklar princip. Principen är grundad i en kristen människosyn (som även präglat det humanistiska sättet att tänka). Ett samhälle där lagen inte gäller vissa, för att de på något sätt har förtjänat att stå över lagen hamnar snart i ett moraliskt moras. Detta är ju själva grogrunden för korruption, både pekunjär och vänskaps. Helt plötsligt kan man köpa sig fri från lagen, antingen genom pengar, förtjänster eller kontakter. Att argumentera för något sådant är inte bara märkligt. Det är faktiskt att argumentera för något ont. Om inte alla är lika inför lagen, har samma rättigheter och skyldigheter och samma värde har den utveckling Sra'el von Holstein menar skett fullständigt raserats. Snart är vi tillbaka i ett feodalt samhälle där de med pengar skapar egna lagar och regler. Dit vill nog ingen.
2. Sammanblandning av tacksamhet och förmåner. Det stora misstaget som Samuelsson och von Holstein gör är att de bländas av personers framgång och rikedom. Detta gäller kanske även de personer som försökt få förmåner i relation till strandskyddet. När man tror att man är mer värd och har rätt till förmåner på grund av att man har pengar eller har lyckats, så har man blandat samman två saker - tacksamhet och förmåner. Självklart skall man visa tacksamhet och uttrycka den för de människor som lyckats och som på ett bra sätt skapat arbetstillfällen och främjat ekonomin i ett land eller en region. Det entreprenörerna åstadkommer är viktigt och uppskattning skall visas i form av erkännanden, när detta är befogat, men det kan aldrig leda till gräddfiler eller särbehandling. Personerna har gjort bra saker, arbetat hårt, vilket är värt att prisas, men det skapar ändå inga rättigheter som andra inte har.
3. Fel bedömningen av olika arbetsinsatser. Det finns ingen som kan förneka att det behövs drivande människor som sätter igång saker och får saker gjorda. De behövs, men de är aldrig ensamma. De har medarbetare. Betoningen på entreprenörskapet gör att en person kommer i fokus, en persons begåvning lyfts fram på bekostnad av andra. Det kan verka som om entreprenören skapat allt på egen hand, men det är ju inte sant. Han behöver både arbetare och tjänstemän som utför arbetet, och deras arbete är faktiskt lika värdefullt. Tanken på framgång och utveckling leder så lätt till att vi ser bara frontfiguren och att vi värderar människors värde utifrån deras framgång. ´
4. Entrerenörens gåvas baksida. Framgångsrika personer är också ofta väldigt duktiga på att övertyga och kommunicera. Detta är en risk både för dem själva och för andra. Det är lätt att hamna i manipulativa förhållanden, medvetet eller omedvetet. Man får helt enkelt som man vill och ingen kritiserar för det brukar vara bra och verkar alltid vara bra.
5. Motivationsmissen. Också tror vi att entreprenören driv av att få en gräddfil. Hans drivkraft är ju själva jobbet och utmaningen. Entreprenören slutar inte vara entreprenör bara för att han inte ställs över lagen eller får andra förmåner.
6. Individualismens och tillväxtstänkandets seger över solidariteten? Är detta sätt att tänka och argumnetera ett tecken på att individualisemen coh ekonomismen gått så långt att den är på väg att ställa sig över den gemensamma solidariteten? Är det bara ett naturligt steg utifrån de värderingar som är gällande i vårt samhälle? Jag hoppas att det inte är så och att reaktionerna som faktiskt kommit på Samuelssons märkliga uttalanden är ett tecken på detta!
Om arbetet är en gudstjänst borde det istället leda till andra konsekvenser. Varje arbete borde ha samma värde. (Björne Erixon)
måndag 20 juli 2009
Vår övertro på kunskap och information
Vissa historiker menar att vi övergått från industrisamhället till informationssamhället Och visst ligger det något i det. Allt färre arbetar med produktion och vi översköljs ständigt med mängder av information. Mediernas makt och påverkan är enorm (jag gjorde en felskrivning här först som blev intressant: Mediernas makt är en orm!!) Detta skifte över till det vi kan kalla ett informationssamhälle visar också på ett mentalt skifte, som pågått en längre tid, men som blir allt tydligare både när det gäller skola och annat. Vi tror att kunskapen skall rädda oss!. Detta visar sig så väl inom utbildningspolitiken, där det pågått en tydlig förskjutning mot allt mer betoning på kunskap, i betydelsen fakta kunskap och teoretisk kunskap. En utveckling som inte stämmer med den pedagogiska forskningen som talar mycket om kunskap i handling och andra begrepp, men detta speglar inte av sig på utbildningspolitiken som tror att bara människor får högre kunskapsnivå, enligt deras definition, så kommer problemen att lösas.
Samma övertro på kunskap och information finns på en mängd områden, men det visar sig att informationen inte räcker, kunskapen räcker inte för att förändra människors beteenden. Det just nu aktuella är klimatfrågan och biståndsfrågorna, men det gäller en mängd områden, där vi faktiskt får kunskap, men inte ändrar vårt beteenden. Få människor, om ens någon, slutar röka p.g.a. varningstexterna på cigarettpaketen. Det är nog inte information som förändrar människornas beteenden.
Information är inte dåligt eller ont, men för mycket kan faktiskt ha motsatt effekt. När vi blir så informerade att vi inte längre berörs, så skapar informationen bara ett hårt skal, som gör att vi håller den ifrån oss. När vi får en kunskap som berör något djupare än vårt intellekt, som påverkar vår känsla, men inte bara den, för den kan också hjälpa till att göra oss till tjockhudingar, utan även vilja påverkas och berörs, då påverkas våra liv.
Risken finns att vi informerar bort kärleken och engagemanget Vi har hört allt förrut och blir kalla. Det gäller att låta sig beröras och låta denna beröring leda till handling, annars bygger vi ett skal.
Jag tror att vi alla behöver en mediastrategi, där vi faktiskt väljer att begränsa informationsflödet, väljer att låta oss beröras av det vi ser och inte bara håller det på avstånd och väljer att sätta oss i rörelse. För då är det så lätt att inget händer vare sig i våra liv eller vår värld.
Faran med informationen finns också inom kyrkan. Vi har hört mycket, men gjort litet. Vår andliga hud har tjocknat och fått valkar som gör att vi inte berörs längre av det Guds ord som är tänkt att förändra, förvandla och påverka. Kunskap och information är bra, men låt oss inte drabbas av en övertro på att det är lösningen.
Jesus är frälsare, inte föreläsare. (Magnus Malm)
Målet kan inte vara att kunskapen ökas och sprids till allt fler, utan att kärleken växer och praktiseras bland allt fler. (Magnus Malm)
Samma övertro på kunskap och information finns på en mängd områden, men det visar sig att informationen inte räcker, kunskapen räcker inte för att förändra människors beteenden. Det just nu aktuella är klimatfrågan och biståndsfrågorna, men det gäller en mängd områden, där vi faktiskt får kunskap, men inte ändrar vårt beteenden. Få människor, om ens någon, slutar röka p.g.a. varningstexterna på cigarettpaketen. Det är nog inte information som förändrar människornas beteenden.
Information är inte dåligt eller ont, men för mycket kan faktiskt ha motsatt effekt. När vi blir så informerade att vi inte längre berörs, så skapar informationen bara ett hårt skal, som gör att vi håller den ifrån oss. När vi får en kunskap som berör något djupare än vårt intellekt, som påverkar vår känsla, men inte bara den, för den kan också hjälpa till att göra oss till tjockhudingar, utan även vilja påverkas och berörs, då påverkas våra liv.
Risken finns att vi informerar bort kärleken och engagemanget Vi har hört allt förrut och blir kalla. Det gäller att låta sig beröras och låta denna beröring leda till handling, annars bygger vi ett skal.
Jag tror att vi alla behöver en mediastrategi, där vi faktiskt väljer att begränsa informationsflödet, väljer att låta oss beröras av det vi ser och inte bara håller det på avstånd och väljer att sätta oss i rörelse. För då är det så lätt att inget händer vare sig i våra liv eller vår värld.
Faran med informationen finns också inom kyrkan. Vi har hört mycket, men gjort litet. Vår andliga hud har tjocknat och fått valkar som gör att vi inte berörs längre av det Guds ord som är tänkt att förändra, förvandla och påverka. Kunskap och information är bra, men låt oss inte drabbas av en övertro på att det är lösningen.
Jesus är frälsare, inte föreläsare. (Magnus Malm)
Målet kan inte vara att kunskapen ökas och sprids till allt fler, utan att kärleken växer och praktiseras bland allt fler. (Magnus Malm)
söndag 5 juli 2009
En politisk vecka och Guds rike.
Den gångna veckan har präglats av två saker inom svensk politik. Det ena är politikerveckan i Almedalen på Gotland. Ett gigantiskt politiskt jippo, där alla "viktiga människor träffas", enligt Margot Wallström. Ett påstående som visar på den förblindning som ätt drabbar maktens människor. Alla viktiga människor var inte där, därför att alla var inte där. Större delen av svensk politisk elit var säkert där. En mängd lobby- och intressegrupper var där, men alla viktiga människor var inte där, därför att alla var inte där. Det är så lätt att låta makten förblinda och beräkna människovärde och vikt utifrån personers ställning och samhällsposition. Alemedalsveckan blir så lätt ett jippo, där man måste göra just jippo av de politiska förslagen för att få uppmärksamhet. Det blir väldigt lätt populism och yta. För ett tag sedan mötte jag en man som finns inom näringslivet som sa "Det är bara imagen som spelar roll, Det är varumärket som betyder något." Efter att ha tänkt på det så blir jag rädd, för det kanske är sant i samtiden, samtidigt som det ju är en jättelögn. Det är ju faktiskt innehållet som är viktigt, inte förpackningen. Om politiken sysslar mer med förpackningen än innehållet, mer med populism och röstfiske än ideologiskt tänkande har den faktiskt förlorat sin trovärdighet. Om politikern blivit en pastor Jansson med fingret i vädret för att se vart det blåser istället för att bära på övertygelser så är det som allmänt kallas för politikerförakt befogat.
Den andra stora politiska händelsen är att Sverige nu för ett halvår kommer att vara ordförande i EU. Med stor pompa och ståt manifesterades detta den 1 juli och Fredrik Reinfeld höll ett statsmannatal i Almedalen, där Sverige nu spelar huvudrollen i världspolitiken, inte minst på miljöområdet. Litet hybris kanske, men i alla fall ideologiskt.
I ljuset av detta kan det vara värt att påminna sig om Jesu vision om Guds rike. Ett rike som finns tillgängligt överallt. Jesus är dess regent och dess ministär ser ut som följer:
Kärleken är statsminister
Generositeten och förvaltarskapet är finansministero
Omsorgen och gemenskapen är socialminister
Freden och försoningen är försvarsminister
Nyfikenheten och sanningen är utbildningsminister
Nåden och rättvisan är justitieminister
Humorn och skönheten är kulturminister
Tjänandet och kreativiteten är näringsminister
Meningsfullheten och nådegåvorna är arbetsmarknadsminister
Medvetenheten och ansvarstagandet är miljöminister
Toleransen och öppenheten är integrationsminister
Förtroendet och det globala perspektivet är utrikesminister
Helande och omsorg är sjukvårdsministero
Hälsan och djuretiken är jordbruksminister
Barmhärtigheten och behoven är biståndsminister
Rättfram öppenhet är grundtonen i Guds rike. (Stanley Jones)
I honom ser Guds rike ut över oss med milda ögon och berör oss med varma frälsande händer. Jesus är Guds rike personifierat. Jesus gjorde uttrycken "för min skull" och "för evangeliets skull" till synonyma begrepp. (Stanley Jones)
Den andra stora politiska händelsen är att Sverige nu för ett halvår kommer att vara ordförande i EU. Med stor pompa och ståt manifesterades detta den 1 juli och Fredrik Reinfeld höll ett statsmannatal i Almedalen, där Sverige nu spelar huvudrollen i världspolitiken, inte minst på miljöområdet. Litet hybris kanske, men i alla fall ideologiskt.
I ljuset av detta kan det vara värt att påminna sig om Jesu vision om Guds rike. Ett rike som finns tillgängligt överallt. Jesus är dess regent och dess ministär ser ut som följer:
Kärleken är statsminister
Generositeten och förvaltarskapet är finansministero
Omsorgen och gemenskapen är socialminister
Freden och försoningen är försvarsminister
Nyfikenheten och sanningen är utbildningsminister
Nåden och rättvisan är justitieminister
Humorn och skönheten är kulturminister
Tjänandet och kreativiteten är näringsminister
Meningsfullheten och nådegåvorna är arbetsmarknadsminister
Medvetenheten och ansvarstagandet är miljöminister
Toleransen och öppenheten är integrationsminister
Förtroendet och det globala perspektivet är utrikesminister
Helande och omsorg är sjukvårdsministero
Hälsan och djuretiken är jordbruksminister
Barmhärtigheten och behoven är biståndsminister
Rättfram öppenhet är grundtonen i Guds rike. (Stanley Jones)
I honom ser Guds rike ut över oss med milda ögon och berör oss med varma frälsande händer. Jesus är Guds rike personifierat. Jesus gjorde uttrycken "för min skull" och "för evangeliets skull" till synonyma begrepp. (Stanley Jones)
onsdag 1 juli 2009
För mycket nöter på själen. och snärjer vår glädje!
Ni som följt Götabrobloggen kanske undrar varför inget nytt har sagt eller skrivits under den senaste månaden. Det började med att tiden inte räckte till för att skriva. Och att bloggandet plötsligt kändes kravfyllt istället för så lustfyllt som det varit tidigare. Det blev från början helt enkelt inte av, därför att det kändes som att man måste ha något så fantastiskt att säga. Och för det andra så blev det massmediala tempot för högt, så att när jag var redo att kommentera en händelse efter att "tänt färdigt" (vilket man ju aldrig gör!)kring en sak, så var det något nytt som man borde haft en åsikt om. Jag hann liksom inte med varken i det massmediala tempot eller i mitt eget vardagliga. Då kände jag att det är faktiskt bättre att låta bli.
Bloggandet, precis som allt annat, är mycket bättre som tjänare än som herre. När något förvandlas från att ha varit något roligt och gott till att bli något som bara driver med piska är det dags att ta en paus, en i vår tid så populär time-ou.
Så det som i början var ett framtvingat uppehåll blev ganska snart ett fritt val. Jag bestämde mig helt enkelt för att inte skriva något på en månad. Det ligger faktiskt en fantastisk befrielse att i bland välja att säga !Nej"! Vi tror ju så lätt att det är farligt att avstå, men vi måste lära oss att avstå för att verkligen bli fria. Det finns i varje människas liv saker som man ska bejaka och säga sitt "Ja" till, men det finns också det man måste medvetet säga "Nej" till. Om vi inte lyckas med detta och inser vilka anspråk från oss själva eller andra som nöter på själen, så kommer vi aldrig att bli de fria varelser vi vill vara. Anspråken kommer att binda oss.
Att inse att mina ord och åsikter faktiskt inte är så viktiga är en befrielse. Att inte behöva hinna med i mediasnurren gör att det blir roligt. Jag tänker fortsätta blogga. Och jag tänker strunta i att jag ibland kommer ligga litet efter, för mitt sätt är att tänka efter (och då hamnar man väl som ordet säger litet efter).
Jag är sugen att skriva igen. Det känns kul. Men låt oss göra oss av med det som nöter på själen så att vi hinner med både Jesus och oss själva.
Min månadslånga fasta från bloggandet är över, men jag tror den varit viktig. Även ens egna ord och åsikter kan nöta på ens själ.
Bloggandet, precis som allt annat, är mycket bättre som tjänare än som herre. När något förvandlas från att ha varit något roligt och gott till att bli något som bara driver med piska är det dags att ta en paus, en i vår tid så populär time-ou.
Så det som i början var ett framtvingat uppehåll blev ganska snart ett fritt val. Jag bestämde mig helt enkelt för att inte skriva något på en månad. Det ligger faktiskt en fantastisk befrielse att i bland välja att säga !Nej"! Vi tror ju så lätt att det är farligt att avstå, men vi måste lära oss att avstå för att verkligen bli fria. Det finns i varje människas liv saker som man ska bejaka och säga sitt "Ja" till, men det finns också det man måste medvetet säga "Nej" till. Om vi inte lyckas med detta och inser vilka anspråk från oss själva eller andra som nöter på själen, så kommer vi aldrig att bli de fria varelser vi vill vara. Anspråken kommer att binda oss.
Att inse att mina ord och åsikter faktiskt inte är så viktiga är en befrielse. Att inte behöva hinna med i mediasnurren gör att det blir roligt. Jag tänker fortsätta blogga. Och jag tänker strunta i att jag ibland kommer ligga litet efter, för mitt sätt är att tänka efter (och då hamnar man väl som ordet säger litet efter).
Jag är sugen att skriva igen. Det känns kul. Men låt oss göra oss av med det som nöter på själen så att vi hinner med både Jesus och oss själva.
Min månadslånga fasta från bloggandet är över, men jag tror den varit viktig. Även ens egna ord och åsikter kan nöta på ens själ.
måndag 1 juni 2009
Om den oförnuftige teg ansågs också hon för vis!
Tidningen Dagen refererar till radioprogrammet Kalibers granskning av Sverigedemokraterna och dess kandidat Elena Yurkovskaya, som uttalat sig om invandrare bl.a. med följande ord: "Invandrare är analfabeter och primitiva individer." Ibland är det så man baxnar och undrar hur folk tänker, eller om människan tänker. Snacka om att kasta sten när man sitter i glashus, eller såga i sin egen gren. Det räcker ju att notera hennes namn, för att se att hon själv har invandrar bakgrund och går man in och lyssnar, så har man ju en tydligt bruten svenska. Hur är man funtad när man uttrycker sig på det sättet, utan att inse att man själv är en del av den utpekade gruppen. Fullkomligt ologiskt och ofattbart dumt.
Men detta visar just på hur ologisk och dum främlingsfientligheten är. Det handlar inte om ekonomiska frågor, inte om statistik eller ens att bevara ett svenskt kulturarv (om det nu finns något statiskt sådant, vilket man måste betvivla), utan om rädslor och fördomar. Det problem som man placerar på människor utanför sig själv, finns egentligen inom en själv. Rädsla och fördomar befrämjar inte visheten det är tydligt.
Att a priori avvisa det nya, det okända, det andra är att sluta växa. Rasismen och fundamentalismen skyr det okända som rubbar cirklarna och skapar oklarheter om gränserna. De är båda utväxter på samma träd, som heter ångest för oklarhet. (Anders Piltz)
Men detta visar just på hur ologisk och dum främlingsfientligheten är. Det handlar inte om ekonomiska frågor, inte om statistik eller ens att bevara ett svenskt kulturarv (om det nu finns något statiskt sådant, vilket man måste betvivla), utan om rädslor och fördomar. Det problem som man placerar på människor utanför sig själv, finns egentligen inom en själv. Rädsla och fördomar befrämjar inte visheten det är tydligt.
Att a priori avvisa det nya, det okända, det andra är att sluta växa. Rasismen och fundamentalismen skyr det okända som rubbar cirklarna och skapar oklarheter om gränserna. De är båda utväxter på samma träd, som heter ångest för oklarhet. (Anders Piltz)
fredag 29 maj 2009
Samfundskartan ritas om, och om och om igen!
Under förra helgen beslutade de tre samfunden Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan att inom de närmaste åren bilda ett gemensamt samfund. För något år sedan hade ungdomsförbunden i de tre samfunden gått före och bildat Equmenia. För 12 år sedan bildades Evangeliska Frikyrkan (EFK)(då under namnet Nybygget - Kristen Samverkan) av Örebro Missionen och Helgelseförbundet/Fribaptistsamfundet (som några år tidigare slagit sig samman. Det senaste exemplet är det förslag som finns att Pingsrörelsen, Svenska Alliansmissionen och EFK skall slå samman sina teologiska utbildningar. På lokal nivå har en mängd olika församlingar från olika samfund och i olika konstellationer slagits samman och bildats under de senaste decennierna. Det är helt klart att samfundskartan håller på att ritas om. Detta är en utveckling som vi måste vara medvetna om, bejaka som möjligheter och inte se som ett hot. Kartan kommer att fortsätta ritas om. Det är en nödvändighet om svensk kristenhet skall överleva och vända trenden. Om svensk kristenhet vill vara med om det som vi i allmänhet betecknar som "väckelse", alltså att människor kommer till tro på Jesus och samhället påverkas av oss kristna, så måste vi inse att kartan kommer att ritas om. Förändringarna är oundvikliga i ett sådant skeende. Några tankar:
1. Samfundslojaliteten kommer att försvagas ännu mer. Detta är redan ett faktum. Det är inte mot ett visst samfund man har sin lojalitet. I Dagenartikeln om skolsammanslagningen konstateras: "Studenterna har redan valt, kan man säga. De går i den skola de själva föredrar, och församlingarna ser inte till skola när de väljer pastorer," vilket visar på att lojaliteten inte är vad den varit och förmodligen inte kommer att bli det igen. Det är tveksamt om de gamla samfunden kan förvänta sig att vända denna trend. De skillnader som en gång var så viktiga ses idag inte som viktiga för det egna identitetskapandet. Man ser andra saker som viktigare vid valet av församling och för vad man offrar sina pengar till. Lojaliteten kommer att i ännu högre grad vara till den lokala församlingen och inte till det eller de samfund man samverkar med.
2. Församlings- och medlemsbegreppet kommer att förändras. Vi ser redan nu en trend där man funderar kring vad det är att vara församling och hur man definierar dess gränser och vem som är dess medlemmar. Självklart kommer den gamla frikyrkliga föreningsmodellen att finnas kvar länge än, liksom den territoriella församlingen inom Svenska Kyrkan, men i längden kommer dessa att kompletteras av andra former av att vara församling. Det är en oundviklig trend både för att och om trenden skall vända.
3. Församlingarna måste struktureras utifrån Jesus Kristus, det missionella uppdraget och lärjungaskapandet - Guds rike helt enkelt.> Fokus måste förflyttas från konsumtionskristendom till något annat och viktigare mer centralt. Om inte blicken får koncentreras på vem och varför, så kommer förändringen inte att ske. Församlingarna måste vara beredda att prioritera Guds rike i hela dess omfång för att förändring skall ske. Det sentimentala och nostalgiska förhållandet till kyrkbyggnaderna måste överges. Kyrkor och kapell som inte fyller sin funktion bör avyttras. Församlingens verksamhet handlar inte om vad som händer i en viss byggnad, utan om hur människors behov möts.
4. Nya nätverk kommer att krävas. Nya församlingar utifrån nya sätt att vara församling kommer att bildas. Om dessa planteringar lyckas kommer de att nätverka med andra församlingar, både etablerade moderförsamlingar och andra gemenskaper. Som Stefan Swärd säger på sin hemsida: "Det är nödvändigt med församlingar som växer, som för människor till tro på Kristus och som grundar nya församlingar - och som är helt fokuserade på detta. Det är apostolisk kristendom. Och församlingar som vill gå i den riktningen kommer att hitta varandra och samarbeta".
5. Den centrala administrationen behöver slimmas. Utvecklingen som vi ser att samfund går samman och börjar samarbeta behöver fortsätta. Den centrala administrationen kommer att behöva slimmas och frågan måste ställas vad är dess huvuduppgift. Trenden kommer inte att vändas av initiativ på central nivå, utan på lokal. Församlingsplanteringsprojekt initieras bättre från en eller flera lokala församlingar än att de skall finansieras och organiseras centralt.
Ecclesia Semper Reformanda - Kyrkan behöver ständigt reformeras
1. Samfundslojaliteten kommer att försvagas ännu mer. Detta är redan ett faktum. Det är inte mot ett visst samfund man har sin lojalitet. I Dagenartikeln om skolsammanslagningen konstateras: "Studenterna har redan valt, kan man säga. De går i den skola de själva föredrar, och församlingarna ser inte till skola när de väljer pastorer," vilket visar på att lojaliteten inte är vad den varit och förmodligen inte kommer att bli det igen. Det är tveksamt om de gamla samfunden kan förvänta sig att vända denna trend. De skillnader som en gång var så viktiga ses idag inte som viktiga för det egna identitetskapandet. Man ser andra saker som viktigare vid valet av församling och för vad man offrar sina pengar till. Lojaliteten kommer att i ännu högre grad vara till den lokala församlingen och inte till det eller de samfund man samverkar med.
2. Församlings- och medlemsbegreppet kommer att förändras. Vi ser redan nu en trend där man funderar kring vad det är att vara församling och hur man definierar dess gränser och vem som är dess medlemmar. Självklart kommer den gamla frikyrkliga föreningsmodellen att finnas kvar länge än, liksom den territoriella församlingen inom Svenska Kyrkan, men i längden kommer dessa att kompletteras av andra former av att vara församling. Det är en oundviklig trend både för att och om trenden skall vända.
3. Församlingarna måste struktureras utifrån Jesus Kristus, det missionella uppdraget och lärjungaskapandet - Guds rike helt enkelt.> Fokus måste förflyttas från konsumtionskristendom till något annat och viktigare mer centralt. Om inte blicken får koncentreras på vem och varför, så kommer förändringen inte att ske. Församlingarna måste vara beredda att prioritera Guds rike i hela dess omfång för att förändring skall ske. Det sentimentala och nostalgiska förhållandet till kyrkbyggnaderna måste överges. Kyrkor och kapell som inte fyller sin funktion bör avyttras. Församlingens verksamhet handlar inte om vad som händer i en viss byggnad, utan om hur människors behov möts.
4. Nya nätverk kommer att krävas. Nya församlingar utifrån nya sätt att vara församling kommer att bildas. Om dessa planteringar lyckas kommer de att nätverka med andra församlingar, både etablerade moderförsamlingar och andra gemenskaper. Som Stefan Swärd säger på sin hemsida: "Det är nödvändigt med församlingar som växer, som för människor till tro på Kristus och som grundar nya församlingar - och som är helt fokuserade på detta. Det är apostolisk kristendom. Och församlingar som vill gå i den riktningen kommer att hitta varandra och samarbeta".
5. Den centrala administrationen behöver slimmas. Utvecklingen som vi ser att samfund går samman och börjar samarbeta behöver fortsätta. Den centrala administrationen kommer att behöva slimmas och frågan måste ställas vad är dess huvuduppgift. Trenden kommer inte att vändas av initiativ på central nivå, utan på lokal. Församlingsplanteringsprojekt initieras bättre från en eller flera lokala församlingar än att de skall finansieras och organiseras centralt.
Ecclesia Semper Reformanda - Kyrkan behöver ständigt reformeras
söndag 24 maj 2009
Henrik Schyffert om ironi och allvar
I lördags direktsände SVT Herik Schyfferts soloshow The 90's - ett försvarstal. En fantastisk skickligt genomförd show. Full av igenkänningsmärken för den som var med. Och med ett budskap som är ständigt aktuellt om ironi och allvar. Schyffert lyckas på ett personligt och eget sätt hålla balansen mellan humor och allvar på ett lysande sätt. Han använde till och med spänningen mellan dem för att få fram sitt budskap. Såg du den inte så gör det på SVT Play. Genom sitt budskap lyckas Shyffert lyfta fram några viktiga saker när det gäller ironi och allvar.
1. Ironi är roligt. Ironin har varit en del av den mänskliga humorn sedan urminnes tider. Ironi är faktiskt roligt. Att säga en sak och mena en annan kan i rätt sammanhang vara fruktansvärt kul. Det är inget fel med att vara ironisk om de inblandade förstår ironin. Humor är en Gusds gåva och en gudomlig egenskap, utan vilket inget verkligen existerar.
2.Ironi kan tydliggöra ett budskap. Genom att man säger en sak men menar en annan kan man faktiskt förstärka ett budskap. Genom att skruva till det så långt som till det rakt motsatta kan man både göra budskapet roligt och tydligt. Det är ett stilgrepp som också används av ett antal av Bibelns gestalter. Profeterna gör det (se tex Am 3:12, 4:1, 4:4, och Mika [inte skriftprofeten] 1 Kung 22) och även Jesus verkar i sina liknelser och frågor faktiskt åtminstone gränsa till att vara ironisk. Det är ett fantastiskt sätt att få människor att reagera, därför att till en början kan det skapa en viss oro och osäkerhet som tvingar oss att stanna upp och fundera, att ta saker på allvar. En sådan osäkerhet är faktiskt av godo, när den får leda vidare till beröring och ställningstagande.
3. Ironi kan vara farligt. Ibland fungerar ironin som flykt. Genom att man kan vara ironisk mot allt och alla behöver man inte ta något på allvar. Man kan skämta bort allt som borde beröra och det som jag borde ta ansvar för. Man kan hålla saker ifrån sig, aldrig engagera sig eller låta sig beröras eller låta någon komma riktigt nära. Ironin gör att man inte behöver ta ansvar eller bry sig. I dess fullkomliga form utvecklas den till ett livsmönster som faktiskt leder till en oförmåga att älska. Ironin kan skapa en jargong och ett klimat som stänger ute och som blir ytlig. Ingen kommer våga vara riktigt ärlig och visst är det en fara.
"Människan är avgränsad från de andra varelserna, sa grekerna, genom förnuftet, språket och förmågan att skratta. Sokrates tillade ironin som det typiskt mänskliga." (Anders Piltz)
"Humor rymmer förmågan att skratta åt sig själv." (Amos Oz)
"Humor förutsätter självironi: detsamma har hänt mig....Humor förutsätter med ett annat uttryck ödmjukhet... Humor är i själva verket insikten att en avgrund är befäst mellan ideal och verklighet." (Anders Piltz)
1. Ironi är roligt. Ironin har varit en del av den mänskliga humorn sedan urminnes tider. Ironi är faktiskt roligt. Att säga en sak och mena en annan kan i rätt sammanhang vara fruktansvärt kul. Det är inget fel med att vara ironisk om de inblandade förstår ironin. Humor är en Gusds gåva och en gudomlig egenskap, utan vilket inget verkligen existerar.
2.Ironi kan tydliggöra ett budskap. Genom att man säger en sak men menar en annan kan man faktiskt förstärka ett budskap. Genom att skruva till det så långt som till det rakt motsatta kan man både göra budskapet roligt och tydligt. Det är ett stilgrepp som också används av ett antal av Bibelns gestalter. Profeterna gör det (se tex Am 3:12, 4:1, 4:4, och Mika [inte skriftprofeten] 1 Kung 22) och även Jesus verkar i sina liknelser och frågor faktiskt åtminstone gränsa till att vara ironisk. Det är ett fantastiskt sätt att få människor att reagera, därför att till en början kan det skapa en viss oro och osäkerhet som tvingar oss att stanna upp och fundera, att ta saker på allvar. En sådan osäkerhet är faktiskt av godo, när den får leda vidare till beröring och ställningstagande.
3. Ironi kan vara farligt. Ibland fungerar ironin som flykt. Genom att man kan vara ironisk mot allt och alla behöver man inte ta något på allvar. Man kan skämta bort allt som borde beröra och det som jag borde ta ansvar för. Man kan hålla saker ifrån sig, aldrig engagera sig eller låta sig beröras eller låta någon komma riktigt nära. Ironin gör att man inte behöver ta ansvar eller bry sig. I dess fullkomliga form utvecklas den till ett livsmönster som faktiskt leder till en oförmåga att älska. Ironin kan skapa en jargong och ett klimat som stänger ute och som blir ytlig. Ingen kommer våga vara riktigt ärlig och visst är det en fara.
"Människan är avgränsad från de andra varelserna, sa grekerna, genom förnuftet, språket och förmågan att skratta. Sokrates tillade ironin som det typiskt mänskliga." (Anders Piltz)
"Humor rymmer förmågan att skratta åt sig själv." (Amos Oz)
"Humor förutsätter självironi: detsamma har hänt mig....Humor förutsätter med ett annat uttryck ödmjukhet... Humor är i själva verket insikten att en avgrund är befäst mellan ideal och verklighet." (Anders Piltz)
måndag 18 maj 2009
Elitklasser - hot och/eller möjlighet?
Igår presenterades ett förslag på att elitklasser, s.k. profilklasser skall bli möjliga i grundskolan i alla ämnen och inte bara i musik och idrott. Möjligheten finns redan på gymnasiet och nu vill man att den även ges på grundskolenivå. Jag kan se både risker och möjligheter med förslaget
MÖJLIGHETER:
1. Man kan fånga upp och utveckla de unika talanger som finns. Syftet är självklart att fånga upp individers unika begåvning och fallenhet för vissa ämnen. Genom att ge möjlighet till att redan tidigt få specialisera sig och slippa att hela tiden vänta in andra elever, så ges möjligheten till att dessa barn och ungdomar får möjlighet att utvecklas utifrån sin potential. För detta finns det självklara samhällsekonomiska fördelar, då man får människor med spetskompetens på vissa områden, som kanske annars inte skulle tas till vara.
2. Man får möjlighet att uppgradera alla olika talanger till samma nivå och ger alla begåvningar samma möjligheter. Eftersom möjligheten redan finns inom musik och idrott, så är det egentligen bara en förändring som ger alla olika begåvningar samma möjligheter.
3. Motivationen skulle kunna behållas. Genom specialklasser kan motivationen bibehållas hos dem som verkligen är intresserade och gillar ett ämne. Istället för att hela tiden vänta in och hålla på med tråkig repetition, så kan man utmanas och hela tiden känna lusten att gå vidare.
4. Man skulle kunna få möjlighet att lägga ännu mer energi på de som har det svårt i vissa ämnen. I den bästa av världar skulle det faktiskt också kunna innebära att de svagare eleverna får mer stöd och inte behöver känna samma stress och press om de duktigaste eleverna inte finns där. En ouppnåelig jämförelsepunkt skulle ju vara borta.
RISKER:
1. Risken är att den svenska grundskolan urholkas. Den mest uppenbara risken är ju att möjligheten i punkt 4 förvandlas till en mardröm, att mindre möjligheter och resurser läggs på de normalbegåvade och på de svaga, att elitklasserna får alla resurser och att de bästa pedagogerna söker sig dit, så att det inte alls blir en skola med lika möjligheter.
2. Risken är att det blir en enorm press. Med en intagning av specialbegåvade elever till elitklasser genom intagningsprov, så finns det stora risker att man redan från början inte bygger in motivation i systemet, utan krav och press. I en elitklass kommer det att vara en benhård konkurrenssituation, där man vet att man är bra och begåvad, men pressen kommer att finnas på att bli bäst. Frågan är också om inte pressen från föräldrarnas sida kommer att öka på barnen när med detta system. Risken är uppenbar att föräldrarna och lärarna kommer att driva elever till att söka elitklasser, ibland mot elevens egen vilja och motivation. Frågan är hur tidigt man skall behöva känna sig driven av krav från omgivningen.
3. Risken finns att betoningen på IQ sker på bekostnad av EQ. I ett elitistiskt system är det nästan oundvikligt att man skapar en situation där den utpekade förmågan blir viktigare än allt annat. I en sådan situation blir lätt den sociala kompetensen lidande. Risken är att man får fram människor med stora kunskapsmässiga kvalitéer som saknar eller åtminstone blir fattiga på empati. Elitism i alla dess former hämmar nästan alltid medkänslan. Elitismen får lätt fascistoida konsekvenser. Det är lätt att man i betoningen på den utvalda kvaliteten glömmer saker som allas lika värde och rättigheter.
Länkar
SvD 1, 2, 3, 4
DN 1
Expressen 1, 2
Aftonbladet 1
Dagen 1
MÖJLIGHETER:
1. Man kan fånga upp och utveckla de unika talanger som finns. Syftet är självklart att fånga upp individers unika begåvning och fallenhet för vissa ämnen. Genom att ge möjlighet till att redan tidigt få specialisera sig och slippa att hela tiden vänta in andra elever, så ges möjligheten till att dessa barn och ungdomar får möjlighet att utvecklas utifrån sin potential. För detta finns det självklara samhällsekonomiska fördelar, då man får människor med spetskompetens på vissa områden, som kanske annars inte skulle tas till vara.
2. Man får möjlighet att uppgradera alla olika talanger till samma nivå och ger alla begåvningar samma möjligheter. Eftersom möjligheten redan finns inom musik och idrott, så är det egentligen bara en förändring som ger alla olika begåvningar samma möjligheter.
3. Motivationen skulle kunna behållas. Genom specialklasser kan motivationen bibehållas hos dem som verkligen är intresserade och gillar ett ämne. Istället för att hela tiden vänta in och hålla på med tråkig repetition, så kan man utmanas och hela tiden känna lusten att gå vidare.
4. Man skulle kunna få möjlighet att lägga ännu mer energi på de som har det svårt i vissa ämnen. I den bästa av världar skulle det faktiskt också kunna innebära att de svagare eleverna får mer stöd och inte behöver känna samma stress och press om de duktigaste eleverna inte finns där. En ouppnåelig jämförelsepunkt skulle ju vara borta.
RISKER:
1. Risken är att den svenska grundskolan urholkas. Den mest uppenbara risken är ju att möjligheten i punkt 4 förvandlas till en mardröm, att mindre möjligheter och resurser läggs på de normalbegåvade och på de svaga, att elitklasserna får alla resurser och att de bästa pedagogerna söker sig dit, så att det inte alls blir en skola med lika möjligheter.
2. Risken är att det blir en enorm press. Med en intagning av specialbegåvade elever till elitklasser genom intagningsprov, så finns det stora risker att man redan från början inte bygger in motivation i systemet, utan krav och press. I en elitklass kommer det att vara en benhård konkurrenssituation, där man vet att man är bra och begåvad, men pressen kommer att finnas på att bli bäst. Frågan är också om inte pressen från föräldrarnas sida kommer att öka på barnen när med detta system. Risken är uppenbar att föräldrarna och lärarna kommer att driva elever till att söka elitklasser, ibland mot elevens egen vilja och motivation. Frågan är hur tidigt man skall behöva känna sig driven av krav från omgivningen.
3. Risken finns att betoningen på IQ sker på bekostnad av EQ. I ett elitistiskt system är det nästan oundvikligt att man skapar en situation där den utpekade förmågan blir viktigare än allt annat. I en sådan situation blir lätt den sociala kompetensen lidande. Risken är att man får fram människor med stora kunskapsmässiga kvalitéer som saknar eller åtminstone blir fattiga på empati. Elitism i alla dess former hämmar nästan alltid medkänslan. Elitismen får lätt fascistoida konsekvenser. Det är lätt att man i betoningen på den utvalda kvaliteten glömmer saker som allas lika värde och rättigheter.
Länkar
SvD 1, 2, 3, 4
DN 1
Expressen 1, 2
Aftonbladet 1
Dagen 1
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
