Under rubriken "Skiljer sig gudstänsten från Melodifestivalen?" skriver Sten-Gunnar Hedin om gudstjänsten i sin gästkrönika i Dagen. In inledningen ställer han en massa retoriska frågor:
Har gudstjänsten blivit ett möte mellan producent och konsument? Är församlingen mer än brukshundsklubben? Hennes sammankomster av annat slag än Melodifestivalen? Är inte prästens roll en annan än auktionsutroparens? Har inte pastorn en uppgift större än programledarens? Utför inte sångare och musiker en insats som skiljer sig från framträdande i Melodifestivalen?
Liknande frågor kom till mig när jag i söndags tittade på TV-gudstjänsten från pingstkyrkan i Skellefteå. Detta är ingen kritik av TV-gudstjänster som sådana, eller av Pingstkyrkan i Skellefteå, utan tankar kring vad som hände där i TV-gudstjänsten. Det var inte innehållet som det var fel på, utan just produktionen av innehållet. Det blev så tydligt att det som annonserats som en gudstjänst, bara blivit en TV-produktion. Det som presenterades som en gudstjänst var inte en inspelad eller livesänd gudstjänst från en av Sveriges kyrkor, utan något som klipps ihop och arrangerats. Det blev så tydligt att den unisona församlingssången leddes av en dirigent och att den var inspelad separat. Vittnesbörden och predikan var hållna inte i en gudstjänst utan framför en kamera, förmodligen helt skilt från en gudstjänstfirande gemenskap. Det var ett antal inslag vilka helt klart var inspelade var för sig och sedan producerade och sammansatta till något som skulle föreställa en gudstjänst, men inte blev det. Det blev en produktion och inget mer. I och med att man plockade bort de olika delarna från dess naturliga församlingens och gudstjänstsammanhang när man spelade in dem, så blev det heller inte bra när man försökte sätta ihop dem till en gudstjänst.
Varför går det inte att göra så. allt fanns ju där, som man ville ha med i en gudstjänst? Jag tror att svaret ligger i det som den gamla frikyrkliga beteckningen "möte" uttrycker. Det blir inget möte. Gudstjänsten är något i högsta grad relationellt. Det handlar om relationen till Gud, men också mellan de medverkande i gudstjänsten. Det måste till detta dubbla möte för att det skall bli en gudstjänst. Utan detta blir det bara en platt produktion. De som agerar i en gudstjänst är beroende av mötet med den gudstjänstfirande församlingen. Finns den inte där förvandlas predikan till ett föredrag till en opersonlig åhörarskara, vittnesbörden ord utan adressat. Gudstjänsten måste bli ett möte, annars blir den ingen gudstjänst med den Gud som själv är relation.
Ett andra skäl till att det inte går att göra så här och kalla det gudstjänst är att i och med att man kopplar isär de olika delarna från varandra så blir det inget av den process som en verklig gudstjänst är. Denna process rullar fram och är inte möjlig att fullt ut förutsäga, ens i den bäst planerade gudstjänst. Om man då bara fogar ihop en massa bitar utan att se till det gudomliga skeende som möjliggörs just genom att bitarna verkligen följer på varandra, utan är helt separata och dit redigerade i efterhand, missar man hela den dynamik som en gudstjänst måste vara. En gudstjänst är ett skeende, inte bara en massa kristna inslag. I den processen kan vi inte fullkomligt ha kontrollen på det sätt som en TV-producent önskar. Man kan inte klocka allt och redigera som man vill.
Kritiken blev övertydlig i den s.k. TV-gudstjänsten, men riskerna finns även i våra vanliga gudstjänster. Vi kan vara med i samlingar som aldrig blir möten och vi kan producera en samling inslag, som inte skapar en skapande gudomlig process.
Gudstjänster är faktiskt viktiga. Alldeles för viktiga för att produceras sönder. Min önskan är att Sveriges Television skall sända verkliga gudstjänster, som förmedlar möten både mellan Gud och människor. SVT måste våga släppa kontrollen och inte överproducera perfekta gudstjänster. En verklig gudstjänst kan inte helt kontrolleras, det måste SVT inse och våga bejaka. För gudstjänster behövs också i TV.
tisdag 27 oktober 2009
söndag 25 oktober 2009
"Vi är alla fundamentalister!" (Fredrik Lindström)
Citatet i rubriken är hämtat från Fredrik Lindströms krönika på Aftonbladets kultursida. Krönikan är ett oerhört intressant, ärlig och insiktsfull. Den är värd att läsa i sin helhet. Lindström lyfter fram ett antal saker som egentligen är självklara, men som så sällan sägs, av andra än kristna företrädare. Jag vill lyfta fram några av hans insikter:
1. Människan är religiös till sitt väsen.
Människan är nämligen religiös. Alltid. Alla. Ateister som kristna, agnostiker som muslimer och så vidare.
Den engelske forskaren Richard Dawkins har blivit ett slags ledargestalt för moderna ateister och religionskritiker. För mig är han den mest religiöse av alla.
2. Alla människor tror på något.
Religion handlar om tro – och den människa som inte tror på någonting finns inte.
3. Även en vetenskaplig världsbild bygger på att man väljer att tro på den.
Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen?... Därför att den åskådningen övertygar oss bättre än något annat. Om än ofullständig så är den i alla fall den bästa tillgängliga världsförklaringen. Det är det enda skälet – våra känslor tyr sig till den, klamrar sig fast vid den. För vi kan inte välja att inte tro på något alls.
4. Alla människor är fundamentalistiska på vissa områden.
Vi är också fundamentalister. Demokrati- och individualism-fundamentalister. Vi är extremt stränga med livets okränkbarhet och människans frihet. Likaså med den empiriska vetenskapen. De sakerna är lika heliga för oss som sakrament och budord. Men är förstås inte skrivna i sten.
5. Även en vetenskaplig världsbild har brister och kan inte förklara allt.
Vi kan se enorma fördelar med vår världsbild – jag tror själv stenhårt på såväl yttrandefriheten som på evolutionen – men det skulle samtidigt vara absurt att sticka under stol med att det finns nackdelar med vår tro.
6. Punkt 1-5 är något som är självklart men inte alla erkänner.
Religion håller som så mycket annat på att bli ett dom andra-begrepp, det vill säga något som vi tror andra har men inte vi.
Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen? Och varför uppfattar vi dem som inte gör det som förtappade, precis som de kristna en gång såg på hedningar?
1. Människan är religiös till sitt väsen.
Människan är nämligen religiös. Alltid. Alla. Ateister som kristna, agnostiker som muslimer och så vidare.
Den engelske forskaren Richard Dawkins har blivit ett slags ledargestalt för moderna ateister och religionskritiker. För mig är han den mest religiöse av alla.
2. Alla människor tror på något.
Religion handlar om tro – och den människa som inte tror på någonting finns inte.
3. Även en vetenskaplig världsbild bygger på att man väljer att tro på den.
Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen?... Därför att den åskådningen övertygar oss bättre än något annat. Om än ofullständig så är den i alla fall den bästa tillgängliga världsförklaringen. Det är det enda skälet – våra känslor tyr sig till den, klamrar sig fast vid den. För vi kan inte välja att inte tro på något alls.
4. Alla människor är fundamentalistiska på vissa områden.
Vi är också fundamentalister. Demokrati- och individualism-fundamentalister. Vi är extremt stränga med livets okränkbarhet och människans frihet. Likaså med den empiriska vetenskapen. De sakerna är lika heliga för oss som sakrament och budord. Men är förstås inte skrivna i sten.
5. Även en vetenskaplig världsbild har brister och kan inte förklara allt.
Vi kan se enorma fördelar med vår världsbild – jag tror själv stenhårt på såväl yttrandefriheten som på evolutionen – men det skulle samtidigt vara absurt att sticka under stol med att det finns nackdelar med vår tro.
6. Punkt 1-5 är något som är självklart men inte alla erkänner.
Religion håller som så mycket annat på att bli ett dom andra-begrepp, det vill säga något som vi tror andra har men inte vi.
Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen? Och varför uppfattar vi dem som inte gör det som förtappade, precis som de kristna en gång såg på hedningar?
tisdag 20 oktober 2009
Faderlig kärlek
För några veckor sedan visades detta youtubeklipp på en gudstjänst en onsdagskväll i kapellet på Götabro. En pappa som tar med sin handikappade son genom tävlingen Iron Man på Hawaii. Ett fantastiskt bevis på en faders kärlek. Det grep mig. Titta och berörs.
tisdag 29 september 2009
Insiktsfullt av Birger Schlaug
I den debatartikel i Dagen idag talar förre språkröret Birger Schlaug om Gud och kyrkan, dess tro och dess trovärdighet. Schlaugs insikter känns i det närmaste profetiska:
En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka. Även om jag och mängder med andra tycker att det är trevligt, gott och klokt.
Ska man tro på en Gud och på en skrift man anser är helig, då ska man också göra det. Allt annat blir fånigt. Hur trevligt, demokratiskt och mysigt vi än kan tycka att det är.
Om en kyrkas uppfattningar först har malts genom den kvarn där bara det som är politiskt korrekt, och som går under benämningen "modernt", kommer ut känns det mest som en förening vilken som helst. Det har också ett värde. Men det har nog inget med Gud att göra.
Det är intressant att en poerson som i artikeln inte bekänner sig som troende har sådana insikter. Schlaug isar en förmåga som många i det sekulariserade SVerige saknar, förmågan att sätta sig in i en troendes tänkande. I det sekulariserade samhället blir religionen obegriplig och måste därför anpassas, men Schlaug visar på att denna anpassning inte kan ske utifrån tidens vindar, utan måste ske i trohet mot den heliga urkunden, i detta fall Bibeln. Schöaug visar istället på hur absurt det blir när det är tyckanden som står över Gud och när det är politik som är överordnad Guds ord.
En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka. Även om jag och mängder med andra tycker att det är trevligt, gott och klokt.
Ska man tro på en Gud och på en skrift man anser är helig, då ska man också göra det. Allt annat blir fånigt. Hur trevligt, demokratiskt och mysigt vi än kan tycka att det är.
Om en kyrkas uppfattningar först har malts genom den kvarn där bara det som är politiskt korrekt, och som går under benämningen "modernt", kommer ut känns det mest som en förening vilken som helst. Det har också ett värde. Men det har nog inget med Gud att göra.
Det är intressant att en poerson som i artikeln inte bekänner sig som troende har sådana insikter. Schlaug isar en förmåga som många i det sekulariserade SVerige saknar, förmågan att sätta sig in i en troendes tänkande. I det sekulariserade samhället blir religionen obegriplig och måste därför anpassas, men Schlaug visar på att denna anpassning inte kan ske utifrån tidens vindar, utan måste ske i trohet mot den heliga urkunden, i detta fall Bibeln. Schöaug visar istället på hur absurt det blir när det är tyckanden som står över Gud och när det är politik som är överordnad Guds ord.
söndag 20 september 2009
Inte alls främst kvinnoprästmotståndare!
Biskop eremitus Bertil Gärtner har flyttat hem. Bertil Gärtner blev det röda skynket för alla dem som inte höll med majoriteten i ämbetsfrågan. Han fick stämpeln kvinnoprästmotståndare, men det var ju faktiskt inte det som var deet viktigaste för honom. Det var en konsekvens av en övertygelse. Man behöver inte hålla med honom i sakfrågan, vilket jag inte gör, men måste respektera han övertygelser ochden ödmjukhet med vilken han faktiskt stod för den. Bertil Gärtner är värd respekt för mycket och borde slippa att kommas ihåg bara på grund av att han hade en anna övertygelse än en kyrklig och samhällelig majoritets snabba fördömanden. Han blir ett exempel på hur man inte behöver lyssna på någon som man stämplat ebn etikett på. (Jag har ju lovat att återkomma till detta och skall försöka göra det i veckan som kommer.) Här följer några personliga reflektioner kring det som Bertil Gärtner faktiskt stod för:
1. Bertil Gärtner är värd respekt för sina övertygelser. Gärtner precis som alla som har en stark övertygelse är värda att lyssna på och respektera. INte nödvändigtvis hålla med, men försöka förstå varför deras ståndpunkt är som den är och så stark.
2. Bertil Gärtner är värd respekt för att han vågade gå mot strömmen. I en tid och i ett land där endast en åsikt åt gången är godtagbar och accepterad i många frågor är Gärtner värd respekt för att han inte följde med strömmen och var beredd att bli sedd som konservativ och bakåtsträvare.
3. Bertil Gärtner är värd respekt för sin öppenhet och vilja till förnyelse. Tvärt emot den massmediala bilden av Gärtner som bakåtsträvare så visade han en stor öppenhet för förnyelse. Han fanns med i sammanhang inom kyrkan som jobbade med dessa frågor. Han öppnade upp för karismatik. Han var en av initiativtagarna till karismatiska konferenser såsom Göteborg 90, men deltagare som John Wimber och Paul Cain. Det visar på en öppenhet och en ödmjukhet i relation till den egna traditionen som på så många håll saknas inom svensk krustenhet.
4. Bertil Gärtner är värd respekt för sin vilja att vara trogen Bibeln och kyrkans tro. Det kritik Gärtner så ofta fick utstå och vara måltavla för, var ju egentligen grundad i en kärlek till Guds ord och till kyrkan. Han strävade efter en trohet mot det som kyrkan alltid stått för.
5. Bertil Gärtner är värd respekt för att han skapade rum för oliktänkande och hindrade splittring. Mna kan tycka vad man vill om den synod som bildades av honom och andra inom svenska kyrkan, men dess syfte var ju att bereda plats och gemenskap för dem som var en tydlig minoritet inom Svenska Kyrkan. Genom att göra detta lyckades han ju faktiskt med konstycket att hålla ihop kyrkan och undvika splittring, tvärt emot hur många skulle tolka det.
6. Bertil Gärtner är värd respekt för förmågan att hålla ihop bibeltro med akademisk skärpa. Gärtner var faktiskt en aktad akademiker. Professor vid det kända universitetet Princeton i USA i NT-exegetik. Han författade vetenskapliga artiklar och kommentarer till bibelböcker. Han lyckades med och gjorde på ett bra sätt det som så många andra misslyckats med, att både ha en skarp hjärna och ett brinnande hjärta.
Bertil Gärtner är värd att minnas för annat än sitt motstånd mot kvinnliga präster. Vi har faktiskt en hel del att lära av hans exempel.
Länk Dagen
1. Bertil Gärtner är värd respekt för sina övertygelser. Gärtner precis som alla som har en stark övertygelse är värda att lyssna på och respektera. INte nödvändigtvis hålla med, men försöka förstå varför deras ståndpunkt är som den är och så stark.
2. Bertil Gärtner är värd respekt för att han vågade gå mot strömmen. I en tid och i ett land där endast en åsikt åt gången är godtagbar och accepterad i många frågor är Gärtner värd respekt för att han inte följde med strömmen och var beredd att bli sedd som konservativ och bakåtsträvare.
3. Bertil Gärtner är värd respekt för sin öppenhet och vilja till förnyelse. Tvärt emot den massmediala bilden av Gärtner som bakåtsträvare så visade han en stor öppenhet för förnyelse. Han fanns med i sammanhang inom kyrkan som jobbade med dessa frågor. Han öppnade upp för karismatik. Han var en av initiativtagarna till karismatiska konferenser såsom Göteborg 90, men deltagare som John Wimber och Paul Cain. Det visar på en öppenhet och en ödmjukhet i relation till den egna traditionen som på så många håll saknas inom svensk krustenhet.
4. Bertil Gärtner är värd respekt för sin vilja att vara trogen Bibeln och kyrkans tro. Det kritik Gärtner så ofta fick utstå och vara måltavla för, var ju egentligen grundad i en kärlek till Guds ord och till kyrkan. Han strävade efter en trohet mot det som kyrkan alltid stått för.
5. Bertil Gärtner är värd respekt för att han skapade rum för oliktänkande och hindrade splittring. Mna kan tycka vad man vill om den synod som bildades av honom och andra inom svenska kyrkan, men dess syfte var ju att bereda plats och gemenskap för dem som var en tydlig minoritet inom Svenska Kyrkan. Genom att göra detta lyckades han ju faktiskt med konstycket att hålla ihop kyrkan och undvika splittring, tvärt emot hur många skulle tolka det.
6. Bertil Gärtner är värd respekt för förmågan att hålla ihop bibeltro med akademisk skärpa. Gärtner var faktiskt en aktad akademiker. Professor vid det kända universitetet Princeton i USA i NT-exegetik. Han författade vetenskapliga artiklar och kommentarer till bibelböcker. Han lyckades med och gjorde på ett bra sätt det som så många andra misslyckats med, att både ha en skarp hjärna och ett brinnande hjärta.
Bertil Gärtner är värd att minnas för annat än sitt motstånd mot kvinnliga präster. Vi har faktiskt en hel del att lära av hans exempel.
Länk Dagen
lördag 29 augusti 2009
Bloggosfärens välsignelser och förbannelser
Återigen har EFK:S ordförande Stefan Swärds blogg kommit i fokus för den kristna debatten. Efter ett inlägg om Brian McLarens ramadanfirade svarade Örebro Missionsskolas rektor Pekka Mellergård och ifrågasatte Swärds mandat att uttala sig för hela EFK:s räkning. Debatten har refererats i Dagen (Länk 1, 2,, 3, 4) och rapporterades t.o.m. i Nerikes Allehanda i veckan. Båda dessa sakfrågor är intressanta och värda en diskussion, men lika intressant är att fundera kring bloggosfärens välsignelser och förbannelser, dess positiva sidor och dess avarter, dess möjligheter och dess faror ur ett kristet perspektiv.
1. Bloggandets välsignelser Det finns ett antal kristna bloggare av större eller mindre intresse. Bloggandet innebär en möjlighet för alla att komma till tals. Det ger möjlighet att viktiga frågor lyfts fram och möjlighet ges till det samtal som så väl behöver föras inom svensk kristenhet. Bloggandets största välsignelse är att det inbjuder alla till en fri debatt. Det aktuella samtalet mellan Stefan och Pekka är både intressant och viktigt. De känner varandra och har respekt för varandra som kristna och personer. De tycker inte lika om allting, men klarar4 av av att föra en någorlunda saklig debatt. Här visar sig bloggandets fördelar. Det skapar forum för debatt och samtal. Det kristna samtalet får aldrig tystna och här kan faktiskt bloggandet vara till hjälp.
2. Bloggandets risker. Debatten mellan Swärd och Mellergård har förts på en till stora delar respektfullt sätt, men den blottar även bloggandets brister och faror. Det gäller som sagt inte så mycket huvuddebattörerna, även om de också kan dras med i stridens hetta, som dem som genom möjligheten att kommentera ställer sig på ena eller andra sidan. Här blir det lätt en "läktarmentalitet". Man verkar tro att man precis som på en fotbollsläktare har rätt att häva ur sig vilka nedsättande beskrivningar som helst (vilket jag inte tror att man har där heller egentligen). Bloggandets mentalitet är i grunden inte kristen, därför att allt är tillåtet och kulturen är ofta väldigt hård och rå. Man får (och ska) säga vad man tycker och gärna vara elak. Tonen är ofta rå, men oftast inte hjärtlig, Svaren skall komma snabbt och blir därför ofta inte särskilt genomtänka och ibland väldigt sårande. Här måste vi som kristna människor vara oerhört observanta på oss själva, så vi inte dras med och anpassar oss till något som inte är kristet (jag tror det gäller även på fotbollsläktaren).
Den anonymitet som också är möjligt på bloggkommentarerna gör också att det är lätt att gå i fällan. Man behöver aldrig stå till svars för sina åsikter och vad man har sagt som kan såra. Jet är lätt att hamna i en attityd av att jag inte behöver bry mig om den andre. Ur en kristen synpunkt klan man aldrig tillåta sig att säga eller skriva vad som helst. Jakobs ord om tungan i Jak 3, är lika tillämpliga på tangenttryckningar på datorn. Man blir häpen när man läser de genmälen och skällsord som vissa anser sig ha rätt att häva ur sig på bloggkommentarerna. Här behöver vi alla tänka till. Vad gör bloggosfären med oss. Formen får inte bli en ursäkt för det som inte går att rubricera som annat än ont.
I det tämligen anonyma bloggkommenterandet är det också väldigt lätt att kategorisera människor och sätta etiketter på andra. Genom att göra detta avfärdar man dem lätt och behöver inte lyssna på dem (Jag skall återkomma till detta med etiketterande i ett senare inlägg). Mitt intryck är att vi bloggare och kommentatorer faktiskt är fler som tycker än som är villiga att lyssna och förstå. Alla kan och vill göra sin röst hörd, men hur många av oss läser och lyssnar, prövar och behåller det goda. Vi häver ur oss våra åsikter, istället för att faktiskt försöka förstå den andre och vad han eller hon vill säga. Våra ord är viktiga, men andras missförstår vi väldigt lätt.
Låt oss alla söka att även på bloggarna söka vara ett kristet alternativ! Låt oss föra en öppen och ärlig debatt och ett samtal präglat av ömsesidighet och strävan efter förståelse, i stället för att dras med i något som faktiskt är destruktivt och söndrande.
Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den tackar och lovar vi vår herre och fader, med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbilder. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan samma källsprång ge både sött och bittert vatten? Och, mina bröder, inte kan ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon eller en saltkälla ge sötvatten. (Jak 3:8-12)
Öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. (Ef 4:29-30)
1. Bloggandets välsignelser Det finns ett antal kristna bloggare av större eller mindre intresse. Bloggandet innebär en möjlighet för alla att komma till tals. Det ger möjlighet att viktiga frågor lyfts fram och möjlighet ges till det samtal som så väl behöver föras inom svensk kristenhet. Bloggandets största välsignelse är att det inbjuder alla till en fri debatt. Det aktuella samtalet mellan Stefan och Pekka är både intressant och viktigt. De känner varandra och har respekt för varandra som kristna och personer. De tycker inte lika om allting, men klarar4 av av att föra en någorlunda saklig debatt. Här visar sig bloggandets fördelar. Det skapar forum för debatt och samtal. Det kristna samtalet får aldrig tystna och här kan faktiskt bloggandet vara till hjälp.
2. Bloggandets risker. Debatten mellan Swärd och Mellergård har förts på en till stora delar respektfullt sätt, men den blottar även bloggandets brister och faror. Det gäller som sagt inte så mycket huvuddebattörerna, även om de också kan dras med i stridens hetta, som dem som genom möjligheten att kommentera ställer sig på ena eller andra sidan. Här blir det lätt en "läktarmentalitet". Man verkar tro att man precis som på en fotbollsläktare har rätt att häva ur sig vilka nedsättande beskrivningar som helst (vilket jag inte tror att man har där heller egentligen). Bloggandets mentalitet är i grunden inte kristen, därför att allt är tillåtet och kulturen är ofta väldigt hård och rå. Man får (och ska) säga vad man tycker och gärna vara elak. Tonen är ofta rå, men oftast inte hjärtlig, Svaren skall komma snabbt och blir därför ofta inte särskilt genomtänka och ibland väldigt sårande. Här måste vi som kristna människor vara oerhört observanta på oss själva, så vi inte dras med och anpassar oss till något som inte är kristet (jag tror det gäller även på fotbollsläktaren).
Den anonymitet som också är möjligt på bloggkommentarerna gör också att det är lätt att gå i fällan. Man behöver aldrig stå till svars för sina åsikter och vad man har sagt som kan såra. Jet är lätt att hamna i en attityd av att jag inte behöver bry mig om den andre. Ur en kristen synpunkt klan man aldrig tillåta sig att säga eller skriva vad som helst. Jakobs ord om tungan i Jak 3, är lika tillämpliga på tangenttryckningar på datorn. Man blir häpen när man läser de genmälen och skällsord som vissa anser sig ha rätt att häva ur sig på bloggkommentarerna. Här behöver vi alla tänka till. Vad gör bloggosfären med oss. Formen får inte bli en ursäkt för det som inte går att rubricera som annat än ont.
I det tämligen anonyma bloggkommenterandet är det också väldigt lätt att kategorisera människor och sätta etiketter på andra. Genom att göra detta avfärdar man dem lätt och behöver inte lyssna på dem (Jag skall återkomma till detta med etiketterande i ett senare inlägg). Mitt intryck är att vi bloggare och kommentatorer faktiskt är fler som tycker än som är villiga att lyssna och förstå. Alla kan och vill göra sin röst hörd, men hur många av oss läser och lyssnar, prövar och behåller det goda. Vi häver ur oss våra åsikter, istället för att faktiskt försöka förstå den andre och vad han eller hon vill säga. Våra ord är viktiga, men andras missförstår vi väldigt lätt.
Låt oss alla söka att även på bloggarna söka vara ett kristet alternativ! Låt oss föra en öppen och ärlig debatt och ett samtal präglat av ömsesidighet och strävan efter förståelse, i stället för att dras med i något som faktiskt är destruktivt och söndrande.
Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den tackar och lovar vi vår herre och fader, med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbilder. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan samma källsprång ge både sött och bittert vatten? Och, mina bröder, inte kan ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon eller en saltkälla ge sötvatten. (Jak 3:8-12)
Öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. (Ef 4:29-30)
tisdag 18 augusti 2009
Alexander Bard och friheten
Det började med att Alexander Bard och tre andra folkpartister i nätverket Liberati i förra veckan publicerade en debattartikel i DN där de argumenterade för fri sprutor till natkomaner i Stockholm (En artikel som idag besvaras på DN debatt av andra folkpartister). Han fick genast mothugg av andra folkpartister, som ifrågasätter Bards agenda. I förra veckan beslutade sig ockspå den kristne artisten och politikern Roland Utbult att lämna Folkpartiet för Kristdemokraterna (Dagen 1, vilket ledde till att Bard uttryckte att fler kristna borde lämna folkpartiet (Dagen), 2, 3, 4) Han uppmanade tillexempel prästen Cecilia Wikström att lämna partiet och hon svarade att Bard är en patetisk kristofob (Dagen). Frågan har även kommenterats på Dagens ledarsida och i dess ledarblogg
Den cirkus som Bard satt igång inom Folkpartiet är intressant, därför att Bard företräder något som han kallar pragmatiskt liberalism, till skillnad från kallsisk liberalism, social liberalsim och nyliberalism. Som jag förstår Bard så är han mot begrepp som moral och moralism blir för honom det värsta tänkbara. Han använder ofta orden synonymt. Han drar individens frihet till sin yttersta gräns (också ordet gränser, liksom ordet norm är negativit laddat för Bard). Det är inte så konstigt att det blir en krick för Bard med en kristen syn på liberalism och frihet. Och om det är denna definition av liberalism som kommer att käneteckna Folkpartiet liberalerna, så blir det problematiskt om itne omöjligt att vara folkpartist och kristen. Frågan är om det är en sådan föskjutning på gång, men Jan Björklund verkar ju stå för mer normer och värderingar, åtminstone i skolan.
Man kan ju alltid fundera kring vad Alexander Bards uppväxt inom frikyrkan har spelat för roll. Hur begränsande var den för honom och varför är hans avståndstagande så starkt. Det var ju så starkt att han under en tid på 1980-talet kallade sig satanist, vilket faktiskt är intressant fortfarande om man tänker sig satanismen i form av den materiella satanismen som Anton LaVey presenterade i Satansbibeln, där huvudbudskapet är "Gör vad du vill". Det finns faktiskt en del som jämställer ultraliberalismen med satanism (googla gärna).
Några tankar kring frihetsbegreppet:
1. Frihet som inte påverkar och berör andra är inte möjligt. Vi hamnar så lätt i en utopisk bild av friheten, som är så individualistiskt präglad att vi inte tror att våra val och beteenden inte påverkar andra. Vi tror att det finns en privatsfär, där våra val bara gäller oss. Detta är ju en myt, då våra val och handlingar faktiskt påverkar oss själva och i och med att vi påverkats, så påverkar det våra relationer till andra.
2. Frihet måste vara en frihet till det goda, inte till vad som helst. Den andra bilden av utopiska friheten är att vi skall kunna göra precis vad vi vill, utan några etiska eller moraliska betänkligheter. Men inte helelr detta är möjligt. Sann frihet måste vara moralisk. En frihet som är så obegränsad, att den inte medför ansvar för godheten är inte varken sann eller god. Den bibliska friheten beskrivs i de paradoxala termerna av ett slaveri för Gud, det goda och det rättfärdiga (t.ex. Rom 6:15-22, Gal 5:13-26).
3. Friheten begränsas av naturliga normer. När vår samtid basunerar ut budskap om att vi sakll spränga våra gränser, så är det sant ur ett perspektiv. Vi skall spränga de gränser som är destruktiva, men det finns faktiskt gränser som är positiva, de skapelsegivna. När gränslösheten soch gränsöverskridandet blir något gott i sig, så skapas både stress och ohälsa. Den dygd som heter förnöjsamhet, som alltid måste finnas som motpol till våra strävanden framåt och vidare, blir bortglömd och föraktad. Att förverkliga sig sjäklv innebär inte bara att spränga begränsningar, det handlar faktiskt också om att accdeptera sina gränser. Utan ett sådant accepterande blir både individen och samhället sjukt. Som Magnus Malm konstaterar:
Det ligger i djävulens världsbild att gränsen isig är ett hån mot den egna självkänslan, ett underkännande av det egna världet, och därför måste den till varje pris bekämpas. Det är otänkbart att självförverkligandet skulle kunna ligga på insidan av en gräns.
Det gränslösa livet är inte möjligt, för vi finns här i tid och rum, begränsade av vår kropp, vilket visar på att gränserna finns och faktiskt är bra för oss. Vi är skapade med begränsingar, vilket kan kännas frustrerande, men är också förutsättningen för beroende och närhet. Utan begränsningen gör vi oss själva till Gud och det blir både jobbigt och ensamt för oss.
Den cirkus som Bard satt igång inom Folkpartiet är intressant, därför att Bard företräder något som han kallar pragmatiskt liberalism, till skillnad från kallsisk liberalism, social liberalsim och nyliberalism. Som jag förstår Bard så är han mot begrepp som moral och moralism blir för honom det värsta tänkbara. Han använder ofta orden synonymt. Han drar individens frihet till sin yttersta gräns (också ordet gränser, liksom ordet norm är negativit laddat för Bard). Det är inte så konstigt att det blir en krick för Bard med en kristen syn på liberalism och frihet. Och om det är denna definition av liberalism som kommer att käneteckna Folkpartiet liberalerna, så blir det problematiskt om itne omöjligt att vara folkpartist och kristen. Frågan är om det är en sådan föskjutning på gång, men Jan Björklund verkar ju stå för mer normer och värderingar, åtminstone i skolan.
Man kan ju alltid fundera kring vad Alexander Bards uppväxt inom frikyrkan har spelat för roll. Hur begränsande var den för honom och varför är hans avståndstagande så starkt. Det var ju så starkt att han under en tid på 1980-talet kallade sig satanist, vilket faktiskt är intressant fortfarande om man tänker sig satanismen i form av den materiella satanismen som Anton LaVey presenterade i Satansbibeln, där huvudbudskapet är "Gör vad du vill". Det finns faktiskt en del som jämställer ultraliberalismen med satanism (googla gärna).
Några tankar kring frihetsbegreppet:
1. Frihet som inte påverkar och berör andra är inte möjligt. Vi hamnar så lätt i en utopisk bild av friheten, som är så individualistiskt präglad att vi inte tror att våra val och beteenden inte påverkar andra. Vi tror att det finns en privatsfär, där våra val bara gäller oss. Detta är ju en myt, då våra val och handlingar faktiskt påverkar oss själva och i och med att vi påverkats, så påverkar det våra relationer till andra.
2. Frihet måste vara en frihet till det goda, inte till vad som helst. Den andra bilden av utopiska friheten är att vi skall kunna göra precis vad vi vill, utan några etiska eller moraliska betänkligheter. Men inte helelr detta är möjligt. Sann frihet måste vara moralisk. En frihet som är så obegränsad, att den inte medför ansvar för godheten är inte varken sann eller god. Den bibliska friheten beskrivs i de paradoxala termerna av ett slaveri för Gud, det goda och det rättfärdiga (t.ex. Rom 6:15-22, Gal 5:13-26).
3. Friheten begränsas av naturliga normer. När vår samtid basunerar ut budskap om att vi sakll spränga våra gränser, så är det sant ur ett perspektiv. Vi skall spränga de gränser som är destruktiva, men det finns faktiskt gränser som är positiva, de skapelsegivna. När gränslösheten soch gränsöverskridandet blir något gott i sig, så skapas både stress och ohälsa. Den dygd som heter förnöjsamhet, som alltid måste finnas som motpol till våra strävanden framåt och vidare, blir bortglömd och föraktad. Att förverkliga sig sjäklv innebär inte bara att spränga begränsningar, det handlar faktiskt också om att accdeptera sina gränser. Utan ett sådant accepterande blir både individen och samhället sjukt. Som Magnus Malm konstaterar:
Det ligger i djävulens världsbild att gränsen isig är ett hån mot den egna självkänslan, ett underkännande av det egna världet, och därför måste den till varje pris bekämpas. Det är otänkbart att självförverkligandet skulle kunna ligga på insidan av en gräns.
Det gränslösa livet är inte möjligt, för vi finns här i tid och rum, begränsade av vår kropp, vilket visar på att gränserna finns och faktiskt är bra för oss. Vi är skapade med begränsingar, vilket kan kännas frustrerande, men är också förutsättningen för beroende och närhet. Utan begränsningen gör vi oss själva till Gud och det blir både jobbigt och ensamt för oss.
torsdag 30 juli 2009
Gräddfiler eller likhet inför lagen.
En av veckans stora nyheter har varit den gotländske landshövdingen Marianne Samuelssons uttalanden och handlanden i relation till vissa kända och inflytelserika personers tillstånd för byggnationer i strandnära områden. Sveriges radio har haft det som en huvudnyhet under två dagar (länk 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11. Hennes uttalanden är mycket märkliga, där hon argumenterar för att man måste vara rädd om företagare för att inte förlora arbetstillfällen i regionen. (Dagenlänkar 1, 2 Uttalandena blir än märkligare om man tänker på vad Samuelsson sade i TV för 11 år sedan: "Låt dem flytta då!" i samband med risken att vissa nyckelpersoner i näringslivet skulle lämna landet.
Det allra märkligaste uttalandet i samband med den här nyheten är att entreprenören Johan Staël von Holstein menar att Marianne Samuelsson har gjort helt rätt på Expressens debattsida. Han menar att det är entreprenörerna som för utvecklingen framåt och därför är de värda förmåner.
Dessa märkliga människovärdeshaverier är värda några kommentarer.
1. Likhet inför lagen är grundläggande Att man reagerar så starkt mot påståendena hos Samuelsson och Saël von Holstein är att detta är en sådan självklar princip. Principen är grundad i en kristen människosyn (som även präglat det humanistiska sättet att tänka). Ett samhälle där lagen inte gäller vissa, för att de på något sätt har förtjänat att stå över lagen hamnar snart i ett moraliskt moras. Detta är ju själva grogrunden för korruption, både pekunjär och vänskaps. Helt plötsligt kan man köpa sig fri från lagen, antingen genom pengar, förtjänster eller kontakter. Att argumentera för något sådant är inte bara märkligt. Det är faktiskt att argumentera för något ont. Om inte alla är lika inför lagen, har samma rättigheter och skyldigheter och samma värde har den utveckling Sra'el von Holstein menar skett fullständigt raserats. Snart är vi tillbaka i ett feodalt samhälle där de med pengar skapar egna lagar och regler. Dit vill nog ingen.
2. Sammanblandning av tacksamhet och förmåner. Det stora misstaget som Samuelsson och von Holstein gör är att de bländas av personers framgång och rikedom. Detta gäller kanske även de personer som försökt få förmåner i relation till strandskyddet. När man tror att man är mer värd och har rätt till förmåner på grund av att man har pengar eller har lyckats, så har man blandat samman två saker - tacksamhet och förmåner. Självklart skall man visa tacksamhet och uttrycka den för de människor som lyckats och som på ett bra sätt skapat arbetstillfällen och främjat ekonomin i ett land eller en region. Det entreprenörerna åstadkommer är viktigt och uppskattning skall visas i form av erkännanden, när detta är befogat, men det kan aldrig leda till gräddfiler eller särbehandling. Personerna har gjort bra saker, arbetat hårt, vilket är värt att prisas, men det skapar ändå inga rättigheter som andra inte har.
3. Fel bedömningen av olika arbetsinsatser. Det finns ingen som kan förneka att det behövs drivande människor som sätter igång saker och får saker gjorda. De behövs, men de är aldrig ensamma. De har medarbetare. Betoningen på entreprenörskapet gör att en person kommer i fokus, en persons begåvning lyfts fram på bekostnad av andra. Det kan verka som om entreprenören skapat allt på egen hand, men det är ju inte sant. Han behöver både arbetare och tjänstemän som utför arbetet, och deras arbete är faktiskt lika värdefullt. Tanken på framgång och utveckling leder så lätt till att vi ser bara frontfiguren och att vi värderar människors värde utifrån deras framgång. ´
4. Entrerenörens gåvas baksida. Framgångsrika personer är också ofta väldigt duktiga på att övertyga och kommunicera. Detta är en risk både för dem själva och för andra. Det är lätt att hamna i manipulativa förhållanden, medvetet eller omedvetet. Man får helt enkelt som man vill och ingen kritiserar för det brukar vara bra och verkar alltid vara bra.
5. Motivationsmissen. Också tror vi att entreprenören driv av att få en gräddfil. Hans drivkraft är ju själva jobbet och utmaningen. Entreprenören slutar inte vara entreprenör bara för att han inte ställs över lagen eller får andra förmåner.
6. Individualismens och tillväxtstänkandets seger över solidariteten? Är detta sätt att tänka och argumnetera ett tecken på att individualisemen coh ekonomismen gått så långt att den är på väg att ställa sig över den gemensamma solidariteten? Är det bara ett naturligt steg utifrån de värderingar som är gällande i vårt samhälle? Jag hoppas att det inte är så och att reaktionerna som faktiskt kommit på Samuelssons märkliga uttalanden är ett tecken på detta!
Om arbetet är en gudstjänst borde det istället leda till andra konsekvenser. Varje arbete borde ha samma värde. (Björne Erixon)
Det allra märkligaste uttalandet i samband med den här nyheten är att entreprenören Johan Staël von Holstein menar att Marianne Samuelsson har gjort helt rätt på Expressens debattsida. Han menar att det är entreprenörerna som för utvecklingen framåt och därför är de värda förmåner.
Dessa märkliga människovärdeshaverier är värda några kommentarer.
1. Likhet inför lagen är grundläggande Att man reagerar så starkt mot påståendena hos Samuelsson och Saël von Holstein är att detta är en sådan självklar princip. Principen är grundad i en kristen människosyn (som även präglat det humanistiska sättet att tänka). Ett samhälle där lagen inte gäller vissa, för att de på något sätt har förtjänat att stå över lagen hamnar snart i ett moraliskt moras. Detta är ju själva grogrunden för korruption, både pekunjär och vänskaps. Helt plötsligt kan man köpa sig fri från lagen, antingen genom pengar, förtjänster eller kontakter. Att argumentera för något sådant är inte bara märkligt. Det är faktiskt att argumentera för något ont. Om inte alla är lika inför lagen, har samma rättigheter och skyldigheter och samma värde har den utveckling Sra'el von Holstein menar skett fullständigt raserats. Snart är vi tillbaka i ett feodalt samhälle där de med pengar skapar egna lagar och regler. Dit vill nog ingen.
2. Sammanblandning av tacksamhet och förmåner. Det stora misstaget som Samuelsson och von Holstein gör är att de bländas av personers framgång och rikedom. Detta gäller kanske även de personer som försökt få förmåner i relation till strandskyddet. När man tror att man är mer värd och har rätt till förmåner på grund av att man har pengar eller har lyckats, så har man blandat samman två saker - tacksamhet och förmåner. Självklart skall man visa tacksamhet och uttrycka den för de människor som lyckats och som på ett bra sätt skapat arbetstillfällen och främjat ekonomin i ett land eller en region. Det entreprenörerna åstadkommer är viktigt och uppskattning skall visas i form av erkännanden, när detta är befogat, men det kan aldrig leda till gräddfiler eller särbehandling. Personerna har gjort bra saker, arbetat hårt, vilket är värt att prisas, men det skapar ändå inga rättigheter som andra inte har.
3. Fel bedömningen av olika arbetsinsatser. Det finns ingen som kan förneka att det behövs drivande människor som sätter igång saker och får saker gjorda. De behövs, men de är aldrig ensamma. De har medarbetare. Betoningen på entreprenörskapet gör att en person kommer i fokus, en persons begåvning lyfts fram på bekostnad av andra. Det kan verka som om entreprenören skapat allt på egen hand, men det är ju inte sant. Han behöver både arbetare och tjänstemän som utför arbetet, och deras arbete är faktiskt lika värdefullt. Tanken på framgång och utveckling leder så lätt till att vi ser bara frontfiguren och att vi värderar människors värde utifrån deras framgång. ´
4. Entrerenörens gåvas baksida. Framgångsrika personer är också ofta väldigt duktiga på att övertyga och kommunicera. Detta är en risk både för dem själva och för andra. Det är lätt att hamna i manipulativa förhållanden, medvetet eller omedvetet. Man får helt enkelt som man vill och ingen kritiserar för det brukar vara bra och verkar alltid vara bra.
5. Motivationsmissen. Också tror vi att entreprenören driv av att få en gräddfil. Hans drivkraft är ju själva jobbet och utmaningen. Entreprenören slutar inte vara entreprenör bara för att han inte ställs över lagen eller får andra förmåner.
6. Individualismens och tillväxtstänkandets seger över solidariteten? Är detta sätt att tänka och argumnetera ett tecken på att individualisemen coh ekonomismen gått så långt att den är på väg att ställa sig över den gemensamma solidariteten? Är det bara ett naturligt steg utifrån de värderingar som är gällande i vårt samhälle? Jag hoppas att det inte är så och att reaktionerna som faktiskt kommit på Samuelssons märkliga uttalanden är ett tecken på detta!
Om arbetet är en gudstjänst borde det istället leda till andra konsekvenser. Varje arbete borde ha samma värde. (Björne Erixon)
måndag 20 juli 2009
Vår övertro på kunskap och information
Vissa historiker menar att vi övergått från industrisamhället till informationssamhället Och visst ligger det något i det. Allt färre arbetar med produktion och vi översköljs ständigt med mängder av information. Mediernas makt och påverkan är enorm (jag gjorde en felskrivning här först som blev intressant: Mediernas makt är en orm!!) Detta skifte över till det vi kan kalla ett informationssamhälle visar också på ett mentalt skifte, som pågått en längre tid, men som blir allt tydligare både när det gäller skola och annat. Vi tror att kunskapen skall rädda oss!. Detta visar sig så väl inom utbildningspolitiken, där det pågått en tydlig förskjutning mot allt mer betoning på kunskap, i betydelsen fakta kunskap och teoretisk kunskap. En utveckling som inte stämmer med den pedagogiska forskningen som talar mycket om kunskap i handling och andra begrepp, men detta speglar inte av sig på utbildningspolitiken som tror att bara människor får högre kunskapsnivå, enligt deras definition, så kommer problemen att lösas.
Samma övertro på kunskap och information finns på en mängd områden, men det visar sig att informationen inte räcker, kunskapen räcker inte för att förändra människors beteenden. Det just nu aktuella är klimatfrågan och biståndsfrågorna, men det gäller en mängd områden, där vi faktiskt får kunskap, men inte ändrar vårt beteenden. Få människor, om ens någon, slutar röka p.g.a. varningstexterna på cigarettpaketen. Det är nog inte information som förändrar människornas beteenden.
Information är inte dåligt eller ont, men för mycket kan faktiskt ha motsatt effekt. När vi blir så informerade att vi inte längre berörs, så skapar informationen bara ett hårt skal, som gör att vi håller den ifrån oss. När vi får en kunskap som berör något djupare än vårt intellekt, som påverkar vår känsla, men inte bara den, för den kan också hjälpa till att göra oss till tjockhudingar, utan även vilja påverkas och berörs, då påverkas våra liv.
Risken finns att vi informerar bort kärleken och engagemanget Vi har hört allt förrut och blir kalla. Det gäller att låta sig beröras och låta denna beröring leda till handling, annars bygger vi ett skal.
Jag tror att vi alla behöver en mediastrategi, där vi faktiskt väljer att begränsa informationsflödet, väljer att låta oss beröras av det vi ser och inte bara håller det på avstånd och väljer att sätta oss i rörelse. För då är det så lätt att inget händer vare sig i våra liv eller vår värld.
Faran med informationen finns också inom kyrkan. Vi har hört mycket, men gjort litet. Vår andliga hud har tjocknat och fått valkar som gör att vi inte berörs längre av det Guds ord som är tänkt att förändra, förvandla och påverka. Kunskap och information är bra, men låt oss inte drabbas av en övertro på att det är lösningen.
Jesus är frälsare, inte föreläsare. (Magnus Malm)
Målet kan inte vara att kunskapen ökas och sprids till allt fler, utan att kärleken växer och praktiseras bland allt fler. (Magnus Malm)
Samma övertro på kunskap och information finns på en mängd områden, men det visar sig att informationen inte räcker, kunskapen räcker inte för att förändra människors beteenden. Det just nu aktuella är klimatfrågan och biståndsfrågorna, men det gäller en mängd områden, där vi faktiskt får kunskap, men inte ändrar vårt beteenden. Få människor, om ens någon, slutar röka p.g.a. varningstexterna på cigarettpaketen. Det är nog inte information som förändrar människornas beteenden.
Information är inte dåligt eller ont, men för mycket kan faktiskt ha motsatt effekt. När vi blir så informerade att vi inte längre berörs, så skapar informationen bara ett hårt skal, som gör att vi håller den ifrån oss. När vi får en kunskap som berör något djupare än vårt intellekt, som påverkar vår känsla, men inte bara den, för den kan också hjälpa till att göra oss till tjockhudingar, utan även vilja påverkas och berörs, då påverkas våra liv.
Risken finns att vi informerar bort kärleken och engagemanget Vi har hört allt förrut och blir kalla. Det gäller att låta sig beröras och låta denna beröring leda till handling, annars bygger vi ett skal.
Jag tror att vi alla behöver en mediastrategi, där vi faktiskt väljer att begränsa informationsflödet, väljer att låta oss beröras av det vi ser och inte bara håller det på avstånd och väljer att sätta oss i rörelse. För då är det så lätt att inget händer vare sig i våra liv eller vår värld.
Faran med informationen finns också inom kyrkan. Vi har hört mycket, men gjort litet. Vår andliga hud har tjocknat och fått valkar som gör att vi inte berörs längre av det Guds ord som är tänkt att förändra, förvandla och påverka. Kunskap och information är bra, men låt oss inte drabbas av en övertro på att det är lösningen.
Jesus är frälsare, inte föreläsare. (Magnus Malm)
Målet kan inte vara att kunskapen ökas och sprids till allt fler, utan att kärleken växer och praktiseras bland allt fler. (Magnus Malm)
söndag 5 juli 2009
En politisk vecka och Guds rike.
Den gångna veckan har präglats av två saker inom svensk politik. Det ena är politikerveckan i Almedalen på Gotland. Ett gigantiskt politiskt jippo, där alla "viktiga människor träffas", enligt Margot Wallström. Ett påstående som visar på den förblindning som ätt drabbar maktens människor. Alla viktiga människor var inte där, därför att alla var inte där. Större delen av svensk politisk elit var säkert där. En mängd lobby- och intressegrupper var där, men alla viktiga människor var inte där, därför att alla var inte där. Det är så lätt att låta makten förblinda och beräkna människovärde och vikt utifrån personers ställning och samhällsposition. Alemedalsveckan blir så lätt ett jippo, där man måste göra just jippo av de politiska förslagen för att få uppmärksamhet. Det blir väldigt lätt populism och yta. För ett tag sedan mötte jag en man som finns inom näringslivet som sa "Det är bara imagen som spelar roll, Det är varumärket som betyder något." Efter att ha tänkt på det så blir jag rädd, för det kanske är sant i samtiden, samtidigt som det ju är en jättelögn. Det är ju faktiskt innehållet som är viktigt, inte förpackningen. Om politiken sysslar mer med förpackningen än innehållet, mer med populism och röstfiske än ideologiskt tänkande har den faktiskt förlorat sin trovärdighet. Om politikern blivit en pastor Jansson med fingret i vädret för att se vart det blåser istället för att bära på övertygelser så är det som allmänt kallas för politikerförakt befogat.
Den andra stora politiska händelsen är att Sverige nu för ett halvår kommer att vara ordförande i EU. Med stor pompa och ståt manifesterades detta den 1 juli och Fredrik Reinfeld höll ett statsmannatal i Almedalen, där Sverige nu spelar huvudrollen i världspolitiken, inte minst på miljöområdet. Litet hybris kanske, men i alla fall ideologiskt.
I ljuset av detta kan det vara värt att påminna sig om Jesu vision om Guds rike. Ett rike som finns tillgängligt överallt. Jesus är dess regent och dess ministär ser ut som följer:
Kärleken är statsminister
Generositeten och förvaltarskapet är finansministero
Omsorgen och gemenskapen är socialminister
Freden och försoningen är försvarsminister
Nyfikenheten och sanningen är utbildningsminister
Nåden och rättvisan är justitieminister
Humorn och skönheten är kulturminister
Tjänandet och kreativiteten är näringsminister
Meningsfullheten och nådegåvorna är arbetsmarknadsminister
Medvetenheten och ansvarstagandet är miljöminister
Toleransen och öppenheten är integrationsminister
Förtroendet och det globala perspektivet är utrikesminister
Helande och omsorg är sjukvårdsministero
Hälsan och djuretiken är jordbruksminister
Barmhärtigheten och behoven är biståndsminister
Rättfram öppenhet är grundtonen i Guds rike. (Stanley Jones)
I honom ser Guds rike ut över oss med milda ögon och berör oss med varma frälsande händer. Jesus är Guds rike personifierat. Jesus gjorde uttrycken "för min skull" och "för evangeliets skull" till synonyma begrepp. (Stanley Jones)
Den andra stora politiska händelsen är att Sverige nu för ett halvår kommer att vara ordförande i EU. Med stor pompa och ståt manifesterades detta den 1 juli och Fredrik Reinfeld höll ett statsmannatal i Almedalen, där Sverige nu spelar huvudrollen i världspolitiken, inte minst på miljöområdet. Litet hybris kanske, men i alla fall ideologiskt.
I ljuset av detta kan det vara värt att påminna sig om Jesu vision om Guds rike. Ett rike som finns tillgängligt överallt. Jesus är dess regent och dess ministär ser ut som följer:
Kärleken är statsminister
Generositeten och förvaltarskapet är finansministero
Omsorgen och gemenskapen är socialminister
Freden och försoningen är försvarsminister
Nyfikenheten och sanningen är utbildningsminister
Nåden och rättvisan är justitieminister
Humorn och skönheten är kulturminister
Tjänandet och kreativiteten är näringsminister
Meningsfullheten och nådegåvorna är arbetsmarknadsminister
Medvetenheten och ansvarstagandet är miljöminister
Toleransen och öppenheten är integrationsminister
Förtroendet och det globala perspektivet är utrikesminister
Helande och omsorg är sjukvårdsministero
Hälsan och djuretiken är jordbruksminister
Barmhärtigheten och behoven är biståndsminister
Rättfram öppenhet är grundtonen i Guds rike. (Stanley Jones)
I honom ser Guds rike ut över oss med milda ögon och berör oss med varma frälsande händer. Jesus är Guds rike personifierat. Jesus gjorde uttrycken "för min skull" och "för evangeliets skull" till synonyma begrepp. (Stanley Jones)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
