DAGENS CITAT den 31 januari 2010

"Som varelser skapade till Guds avbild är vi i grund och botten moraliska varelser, inte konsumenter."

(David Wells)

DAGENS CITAT den 30 januari 2010

"I vårt samhälle har fokuseringen kommit att hamna på kunskap snarare än visdom. Vetenskapen leder oss till att samla in ofantliga mängder kunskap och sedan bearbeta den, Problemet är att det inte räcker med att vi vet alltmer hur allting fungerar. Vi måste även lära oss att hantera kunskapen på rätt sätt och det är här visdomen kommer in."

(Stefan Einhorn)

DAGENS CITAT den 29 januari 2010

"Tyvärr verkar det vara så att en lättsvald illusion alltid kommer at slå ut en plågsam sanning. De enkla bilderna rymmer en magi som ibland syns omöjlig att motstå."

(Peter Englund)

DAGENS CITAT den 28 januari 2010

"Människan är det enda djur som kan rodna. Och som har anledning att göra det."

(Mark Twain)

ETT HEMLIGT NAMN

Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat, och jag skall ge honom en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det. (Upp 2:17)

Vem är jag egentligen? Och vem är du? Handlar livet om levande charader? Hur skall jag veta vem jag egentligen är? Hur skall jag förstå vad som är arv och miljö? Skapat eller format? Illusion eller verklighet? Påtaget eller skapelsegivet? Sannt eller spelat? Vilka är vi egentligen? Finns det någon som verkligen vet?

Kanske, för jag har ett hemligt namn som ingen känner. Inte ens jag själv vet riktigt hur det skall stavas. Här är alla dyslektiker och analfabeter. Ja, alla är kanske en överdrift, den som har gett mig det känner det, därför att han känner mig. Men ingen annan än han kan skriva det helt rätt.

Han har gett mig ett namn som bara han känner och jag nu endast kan ana. Det liknar inget annat namn och ingen annans heller. Det finns ingen annan som har samma, alla andra har sina. Det är bara mitt och ingen annans. Det är det namn som beskriver den jag verkligen är. Den jag innerst innerst inne är. När lagren har skalats bort ett efter ett. När man gått valv efter valv och kommit till det innersta rummet. Det är det som beskriver mitt hjärta, min längtan, min kropp och min själ. Mitt jag och mitt mig. Det är det namn som säger vad jag är och vad jag var tänkt att vara. Som uttrycker det jag slutligen kommer att bli – mig själv. Men kanske annorlunda och ändå lik. Förhoppningsvis annorlunda och ändå mig själv.

Det finns rum i mig som ingen får gå in i, som ingen kan nå. Det finns utrymmen i min själ som ingen får utforska. Det finns saker som nog ingen kan förstå. I viss mån är vi alla obegripliga för varandra. I någon grad är vi så unika att kommunikation är omöjlig. En existentiell ensamhet hos oss alla. Det finns utrymmen, skrymslen och vrår dit ingen når, eller dit vi inte släpper in någon alls, inte ens de människor som står oss allra närmast. Kanske känner vi inte till dem själva. Kanske har vi inte nycklarna kvar och ingen annan heller. Ja, ingen är ju inte riktigt sant, den som känner mitt verkliga namn har ju nycklarna.

Har han det verkliga namnet har han också nycklarna. Det kan kännas som om ingen riktigt kan förstå. Som om vår unicitet gjort oss onåbara, obegripliga och allena. Det kan verka som om det inte är någon idé att försöka inse eller låta någon tolka oss, läsa oss, för alla är ju analfabeter och dyslektiker, också jag. Ja, inte alla förstås, han som vet mitt riktiga namn kan ju läsa mig som en öppen bok. Och Han vänder blad försiktigt. Inga hundöron här inte. Så försiktigt, så försiktigt läser han mig.

Mitt sanna namn, mitt nya och ändå det äldsta, som fanns från början, som Han uttalat över mitt liv, är skrivet i sten. Så säkert, så djupt ristat, så noggrant karvat, så outplånligt i en evig hällristning. Det går inte att sudda, det är hugget i sten. Det går inte att stryka över, för fårorna går så djupt. Det är ristat i sten av Honom som uttalat det från begynnelsen och som skall uppenbara det och ge mig det, och lära mig skriva det själv, så jag verkligen ser vem jag verkligen är. Lära mig att rista det.

Det är ristat i sten och kan inte suddas ut, ristat i en vit sten som är äkthetens och sanningens färg, renheten och det oskadades färg. Du ger mig den outplånliga sanningen om mig själv. Den oskadade själen och det ursprungliga jaget. Det som ytterst är jag, det som täckt av lager av lager av smuts, så ingen kan se dess skönhet. Ja, ingen är ju för mycket sagt, för Han som gör svart till vitt, fläckat till rent, ärgat till blankt, ser ju förbi och igenom skitighetens patina och skådar renhetens möjlighet och möjligheternas strålglans.

Han har ristat mitt verkliga namn i en vit sten som han ska räcka mig, men det är också ristat i Hans händer, så att Han inte kan glömma mig. Han som sa:

Jag glömmer aldrig dig.

Nej, ditt namn är skrivet i mina händer,

(Jes 49:15-16)

Du har skrivit namnet, mitt sanna och rena namn i dina handflator, så du kan inte tappa bort mig. Jag tror Du gjort det med ditt blod. Inte bara i sten, utan också i kött och blod. När Dina händer genomborrades av spikar skrev Du mitt namn, mitt verkliga namn, som jag inte känner ännu till fullo. Namnet som ger genklang i mitt inre, ordet om vem jag sannerligen är. När Du viskar det så hör jag att det är jag, verkligen mig Du talar om. Den mig som ingen verkligen känner. Ja, ingen är ju fel. Han som har skrivit, viskat och ristat det, Han känner mig och vet vem jag i realiteten är.

Herre, viska det redan nu i mitt öra, så att jag får se vem jag är. Herre, låt mig få läsa i dina händer, så jag kan bli den du tänkt. Hjälp mig stava, så mitt liv blir som du tänkt. Möjligt att läsa inte bara för mig själv, utan också för andra.

DAGENS CITAT den 27 januari 2010

"Utan att vi själva brottas med sanningen kommer vi att hamna i åsikter i stället för i övertygelse."

(Oz Guiness)

DAGENS CITAT den 26 januari 2010

"Skärper man blicken upptäcker man att orden "kultur" och "etnisk" i dag faktiskt används på samma sätt som man i början av 1900-talet använde ordet "ras"."

(Maja Hagerman)

DAGENS CITAT den 25 januari 2010

"Som Guds avbild är människan framförallt en relationsvarelse. Hon är skapad i kärlek, av kärlek, för kärlek."

(Peter Halldorf)

DAGENS CITAT den 24 januari 2010

"Upprepning är livets skönhet, ty det är ju bara det nya som man ledsnar på."

(Sören Kirkegaard)

KYRKANS VÄGGAR

Dagen och Svenska Journalen berättar om att Klara Kyrka i Stockholm med inga Pagréus och Carl-Axel Sahlberg i spetsen öppnar upp kyrkan för hemlösa. Återigen går S:ta Clara före. Denna församling som lyckas med det som vi kristna genom historien har så svårt för, att balansera ytterligheter, att se evangeliets både och istället för att tro att det handlar om antingen eller. S:ta Clara kombinera aktivitet och engagemang med bön, karismatik med socialt patos osv. Nu har man alltså bestämt sig för att öppna upp kyrkan för hemlösa. Frågan är varför svensk kristenhet har så svårt att få ihop det. Svensk kristenhet sitter på mängder med lokaler. Inte minst kyrkorum finns det i överflöd men även andra lokaler. Varför ställs inte dessa till behövandes förfogande. Jag tror att det finns ett antal anledningar till detta.

1. Ett sakralt tänkande. Vi tänker ofta väldigt sakralt när det gäller våra kyrkor och lokaler. Vi ser dem som Guds hus och heliga rum. Dess rätta bruk blir så lätt i vårt sätt att tänka – Gudstjänst. För oss bli all annan användning ett helgerån. Jag tror det finns två feltänk i detta. Det första handlar om kyrkan eller församlingen. Den är inte byggnaden. Guds heliga och utvalda församling är gemenskapen av människor inte lokalerna vi samlas i. Den första församlingen hade inga lokaler alls, utan samlades där det fungerade. Detta tänkande behöver vi återerövra. Huset är bra ett redskap som vi har för att samlas. Det är inte heligt eller sakralt, utan en samlingsplats eller bara en byggnad som vi skjall använda för att sprida och manifestera Guds rike. Det andra feltänket finns i Gudsbilden. Vi tänker så lätt att Guds helighet är något som stänger ute. Att Kyrkans väggar på något sätt skall manifestera en plats där Gud klan uppenbara sig och finnas skild från världen utanför. Den Jesus evangeliet talar om är ingen som låter sig stängas in innan för väggar. Han spränger alla kyrkans väggar. Hans helighet är inte begränsad, utan är närvarande. Det är märkligt att vi så ofta tänker oss att i gudstjänst och gudstjänst rum finns inte plats för de behövande, när det är just dessa som Jesus kommer för att söka och möta (Luk 4). Hur kan vi tro att Gud inte vill att vill att kyrkorummet skall användas för dem som ingenstans har att bo. Mycket märkligt.
   

   
    

2. Rädsla. Det andra som gör att vi som kristna så sällan öppnar upp alla de lokaler vi har för de som verkligen behöver det är vår rädsla. Det finns en rädsla för att våra vackra kyrkorum skall förstöras och besudlas eller att vårt rykte skall göra det. Det finns en rädsla för de människor som inte är som vi och utanför. De hemlösa kan på många sätt verka väldigt annorlunda än den ofta ganska medelklassiga kyrkan. I och med detta finns det en rädsla som vi måste medvetandegöra för oss själva och våga trotsa.
   

   
    

3. Bekvämlighet. Det tredje som gör det svårt för oss är vår bekvämlighet. Det är mycket lättare att använda våra lokaler för det som vi tycker som det är viktigt för oss. Men faktum är ju att våra lokaler väldigt sällan används på nätterna. Det kanske kräver en del praktiska arrangemang. Vi skulle få flytta runt litet och det är mycket lättare att ha ett gudstjänstrum, en serveringslokal, lokaler för ungdomsarbetet osv., men detta är bara för vår bekvämlighet, inte för att manifestera Guds rike. Det kanske kräver ett engagemang. Vi skulle bli tvungna att ta oss upp ur TV-soffan och se människorna som har behov och verkligen mycket mindre än vi själva.
   

   
    

4. Brist på empati. Det grundläggande problemet är kanske ändå vår brist på empati. Hemlösa blir lätt en grupp, som ofta blir väldigt opersonlig. I och med att de ofta har problem är det också lätt att vi hamnar i en omedveten mentalitet av att det nog ytterst är deras eget fel, att de försatt sig i situationen själv och att det är samhällets uppgift att ta hand om dem. Men om vi försöker sätta oss in i deras situation som individer, så vet vi alla hur hemskt det är att frysa, att vara hungrig, att känna sig ensam och utanför. Om vi använde vår fantasi och inlevelseförmåga, om vi vore i deras skor hur skulle vi vilja bli behandlade. Empatin skulle göra kyrkans väggar inte till utestängande eller avgränsande, utan beskyddande för dem som behöver.
   

 

Andra länkar:

Kyrkans Tidning