Harry Potter och påsken

I USA delade för ett par veckor sedan en kristen "tv- och filmkommission" ut utmärkelser till filmer som de ansåg stå för goda och kristna värderingar. Att uppmärksamma det goda initiativen är väl alltid bra, eftersträvansvärt och positivt. Samtidigt utdelade man också ett antal "ruttna bananer" till filmer som man inte tyckte om och som inte stämde överens med de egna värderingarna, vilket kan tyckas både förmätet, onödigt och motiverat utifrån en rädsla för besmittelse som så lätt innfinner sig hos radikala kristna, trots Jesu ord om att vi inte behöver frukta och att han är "större än den som finns i världen". Ofta är man mer rädd för att något skall bli fel än man förtröstar på sanningen och Guds förmåga att göra rätt.

Nåväl, en av de filmer som fick en "rutten banan" var den senaste filmen om Harry Potter. Böckerna och filmerna om Potter har på något vis blivit ett hatobjket i vissa kristna kretsar. Den framgång som de fått och den enorma spridning som de haft vekar för vissa utgöra ett hot. Utgångspunkten för denna kritik, som är felaktig beror på att man inte kan skilja på form och innehåll. J. K. Rawlings har valt en fantasygenré där det handlar om trollkarlar och häxor, vilket traditionellt är något som står i motsats till den kristna tron. Denna form har förblindat de kristna läsarna och fått dem att förfasa sig så att de missar vad det egentligaa budskapet faktiskt är. Rawlings använder ett klassiskt tema om kampen mallan gott och ont, mellan de goda trollkarlarna och den onde Lord Voldemort och hans anhang. De goda beskrivs i termer av klassiskt kristna dygder såsom kärlek, vänskap, trohet, gemenskap, uthållighet, självuppoffran o.s.v. Och Voldemorts ondska så som destruktiv egoism och maktlystnad. Att Rawlings använder en form som vi inte känner igen får inte innebära att vi missar poängen och kanske t.o.m. möjligheten att anknyta till och kommunicera evangeliet med hjälp av bilder som människor har förstår och har läst om.

I den sista och avslutande boken Harry Potter och dödsrelikerna får allt sin upplösning. Den kamp som pågått i sju ganska tjocka böcker resulterar i godhetens seger över ondskan. Lordvoldemort avväpnas. Rawlings bildspråk är tydligt kristet präglat. Det är en offerterminologi, där det bara är det kärleksfulla offret som kan befria från och besegra ondskan. Det visar sig både i Harrys mammas offer för hans skull som skapar en kraft som gör att ondskan int kan drabba honom, men i ännu högre grad i det faktum att Harry i den sista boken frivilligt går döden till mötes för att det är enda sättet att Voldemort själv skall dö. Det finns i detta tänkande tydliga anspelningar på den kristna påskens budskap om att det endast är det frivilliga offret som kan befria ondska och död. Och inte nog med det. Harrys totalt frivilliga kärleksoffer gör döden mister också sin makt över hans liv. Det finns en tanke om att döden besegras och ett slags uppståndelse.

Och så till sist. Var utspelar sig den viktigaste händelsen i denna sista och sjude del? Var avslöjas sanningen om hur allt hänger ihop? Jo i ett kapitel mellan liv och död, i ett samtal mellan Harry och den gode Dumbledore som sker i en miljö som Harry känner igen som "King´s Cross" - Kungens kors. Vad aannat än en blinkning till läsaren är väl detta från Rawlings. Hon ger oss nyckeln till livet i form av "King´s Cross".

"King´s Cross station!" Dumbledore skrockade våldsamt. "Du store tid, menar du verkligen det!"

Glad påsk!

Då nu barnen är av kött och blod, måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös [15] och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. (Heb 2:14-15)