Vårdkonflikten i ett större perspektiv

Sjuksköterskestrejken har pågått en vecka. Vården är det område där flest kvinnor arbetar och ett område där övervikten av kvinnor är mycket stor. Det fungerar bra som symbolområde för den lönediskriminering som faktiskt finns i världens mest jämställda land. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ligger någonstans mellan 10-15% och skulle man räkna bort en del faktorer så som utbildning, anställningsår, ansvars o.s.v., så är det fortfarande ungefär hälften av löneskillnaderna som finns kvar och som inte har några andra orsaker än kön. Det är märkligt att det efter alla dessa år (åtminstone de sista 40 åen) av tal om lika lön och jämställdhet fortfarande inte gjorts mer för att få bort detta märkliga fenomen. Frågan är om viljan finns. Några tankar kring detta.

1. En patriarkal maktstruktur. Man kan tycka vad man vill om feminismen (vilket är ett oerhört mångfacetterat begrepp och på intet sätt enhetligt) och rubriken kan kännas provocerande, men feminismens kritik av att det finns pariarkala maktstrukturer i vårt samhälle är svåra att förneka (därmed inte sagt att deras metoder eller lösningar är de bästa). Från ett kristet perspektiv är detta inget att förvåna sig över. Direkt efter syndafallet konstatrar Gud att detta är en av konsekvenserna. Kampen mellan könen kommer att finnas och männen kommer att dominera (1 Mos 3:16b). Könskampen är en direkt följd av människans synd och skall därför betecknas som sådan och bekämpas som sådan. I och med Jesu ankomst poängtras den ursprungliga likställigheten och likvärdigheten mellan man och kvinna: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:28). Från ett kristet perspektiv måste man stödja kvinnornas rätt till lika lön och motarbeta de syndiga destruktiva maktstrukturerna.

2. De kvinnodominerade yrkesområdena. Det är inte bara sjuksköterskorna som är underbetalada i jämförelse med mansdominerande yrken. Det gäller i stort sett alla områden där majoriteten av de arbetande är kvinnor. Det verkar som om förhållandet mellan procenttalet kvinnor och lönenivån är på något sätt propertionellt. Vårdkonflikten måste få peka på ett större perspektiv. Argumenten mot att tillmötesgå kraven är att det är lönenivån på den privata sektorn som skall styra löneutvecklingen på den offentliga (där mest kvinnor jobbar), men med ett sådant resonemang kommer man ju aldrig att förändra något. Klyftorna kommer procentuellt att vara lika stora och i kronor och ören hela tiden öka. Det gäller helt enkelt att se att det är ett orättfärdigt system som måste förändras och då måste det också få kosta (kanske t.o.m. i form av höjd skatt om det är nödvändigt). Det innebär ju också att de som har "för mycket" måste hålla igen för att de som faktiskt har förlitet skall få det som är rättvist. Inte populärt kanske, men rätt och rättfärdigt. Det borde oskå innebära att vi män som ju genom strukturerna har mer makt börjar tala för kvinnornas sak. Löneförhandlingar blir så lätt medel för vår egen egoism, istället för solidariskt rättvisa.

3. Tala klarspråk. Ett av de största problemen i språkbruket när det gäller löneförhandlingar och nivåer på löneförhöjningar är att man hela tiden talar i procent. LÖneökningarna beskrivs i si eller så många procent, men detta blir vilseledande, när det gäller att utjämna löneskillnader. Om en person som tjänar 15 000 kr/mån får 3% lönelyft, så innebär det 450 kr/mån, men om en person som tjänar 25 000 kr/mån får 2%, så får han (för det är väl ofta en han) 500 kr mer per månad. Trots att den ena får mer i procent, så ökar ju den faktiska löneskillnaden. Skall vi få till en utjämning och få bort lönediskrimineringen måste vi tala klarspråk och reda pengar, annars kommer vi att lura oss och gömma oss bakam snygga procentsatser.