Sedan några dagar tillbaka pågår ett öppetgräl mellan Evangeliska Frikyrkans (EFK) styrelseordförande Stefan Swärd och Pingströrelsens (PR)ledare Sten-Gunnar Hedin i tidningen Dagen (länk 1, 2, 3)och på Swärds blogg. Debatten handlar om att Stefan kritiserat karismatiker för att vara hycklare efter händelserna i Lakeland Florida och predikanten Todd Bentley, vilket fick Hedin att känna att det var den svenska pingströrelsen Swärd ville åt. Detta ledde till att Hedin kallade Swärd för farisé i ett inlägg.
De två samfundsledarna har ramlat i vars ett dike, som förvandlats till skyttegravar med beskyllningar om fariséism som båda sidors främsta vapen. Det finns två viktiga saker att notera här, som kunnat undvika denna konflikt som faktiskt känns litet som att den är på sandlådenivå.
1. Kritik måste alltid vara tillåten. Med en grundinställning att kritik faktiskt är något positivt och inte något hotande avväpnar man sina egna reaktioner. Det är sällan kritiken som är problemet utan vår rädsla för den. Vår rädsla skapar missförstånd och misstolkningar, för vi tror att den andra vill oss illa. Kritik är faktiskt detsamma som prövning och det uppmanar oss Paulus mycket tydligt till (1 Thess 5) och det är inget farligt. Den hjälper oss faktiskt att särskilja det goda från det onda. En kristen ledare och en kristen rörelse måste vara beredd på kritik, t.o.m. vara tacksam för den, utan att behöva gå i försvarsläge och svara med samma mynt. En kristen ledare och en kristen rörelse måste leva så att Janne Josefsson kan komma och knacka på dörren utan att utgöra ett hot, för att citera en kollega på Götabro. Kritik utifrån hjälper oss faktiskt att utröna sanningen om oss själva, hur jobbig den än är.
2. Ordet "vi" istället för "man" hindrar missförstånd. Hela denna konflikt hade kunnat undvikas om Stefan Swärd använt ordet "vi" istället för det obestämda "man". EFK är också en karismatisk rörelse och löper samma risker som alla andra. Hade Swärd använt det ödmjukt identifierande "vi", hade Hedin aldrig reagerat så starkt. Det är ju så att vi kristna sällam identifierar oss med fariséerna i evangeliernas berättelser, fastän de faktiskt är dessa som är mest lika oss evangelikaler, vilket Alan Hirsch visade tydligt vid sitt besök på Götabro i våras. Ett efter ett av de kännetecken som kännetecknade fariséerna som rörelse visade sig finnas också hos oss evangelikaler och karismatiker. Det är så konstigt att farisé är alltid någon annan. Varför har vi så svårt att se den tendensen hos oss själva. Det bor en liten (eller stor) farisé inom varje religiös människa, inte mins oss karismatiska evangelikaler.
tisdag 26 augusti 2008
söndag 17 augusti 2008
Krigets första offer... och andra...och....
Ett relgelrätt krig har blossat upp i Kaukasus mellan Ryssland och Georgien om utbrytarrepubliken Syd-Osetsien. Självklart hävdar båda sidor sin rätt, för så är det ju alltid. I alla konflikter hävdar alla sin rätt och att deras krig är rättfärdigt. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli verkar det som.
Teorier om det rättfärdiga kriget har funnits alltsedan romaren Cicero på 100-talet f.Kr., via både Augustinus (300-talet e.Kr.)och Thomas av Aquino (1300-talet e.Kr.), fram till tänkare, filosofer och teologer i vår egen tid (länk). Man har skapat kriterier för både rätten till att starta krig, såsom att man skall ha ett rättfärdigt syfte och orsak, rätta intentioner, vara den sista utvägen o.s.v., liksom hur kriget skall föras, samt hur det skall avslutas (länk). Och på pappret verkar dessa skrivbordsprodukter vettiga. Och det är kanske t.o.m. så att det är nödvändigt att det faktiskt finns kriterier i denna galna värld för annars kulle det inte finnas något som hette folkrätt, och bedömningar och ingripanden av världssamfundet skulle vara omöjliga (länk).
Men samtidigt är teorin om det rättfärdiga kriget just en teori, som faktiskt är verklighetsfrämmande, för det krig som uppfyller kriterierna finns inte i den verkliga världen, då kriterierna faktiskt strider mot krigets väsen.
I och med att det rättfärdiga kriget endast existerar i teorin och inte i verkligheten blir ett ställningstagande mot krig nödvändigt utifrån en kristen ståndpunkt Följande saker är värt att tänka på.
1. Krigets första offer är sanningen. Det kända talesättet är så sant. I varje krig spelar propaganda en avgörande roll. Sanningen får alltid stryka på foten, när man vill övertyga sitt eget folk, omvärlden och fienden. Iden pågående konflikten i Kaukasus har detta visat sig på en mängd sätt redan. Siffror på döda och skadade har friserats på båda sidor. Man använder oerhört värdeladdade ord som "etnisk rensning" om vad den andra sidan håller på med. Attacker har riktats mot myndigheters hemsidor för att undvika att information sprids. Falska filmsekvenser har släpps till media. Man förnekar närvaro av trupper o.s.v. (länk) Och trots att vapenvila har slutits fortsätter ordkriget och trupperna blir kvar under förevändning att den andra sidan inte gör sitt och så håller det på (länk)
Detta är bara några aktuella exempel på hur sanningen förvrids i varje krig. Detta innebär att möjligheten att fatta riktiga moraliska beslut i stort sett blir omöjligt, då presenterade fakta inte är fakta och hävdade sanningar lika gärna kan vara lögner. Den enda ursäkt man har kvar blir den klassiska: "Jag lydde bara order", och det känns farligt och fattigt.
Ur ett kristet perspektiv är allt som relaterat till Gud kännetecknat av sanning och ondskan och Djävulen med lögn. Jesus själv kallar sig Sanningen (Joh 14:8) och därför att lögnen är så intimt förknippad med krigets väsen blir en mer eller mindre pacifistisk hållning nödvändig.
2. Krigets andra offer är människovärdet och människovärdigheten. Det andra som händer i alla krig är att människan reduceras till fiende. Man objektifierar människan från att vara en individ som jag själv till ett objekt, något opersonligt, ofta i form av en numerär, ett antal soldater. Kriget är inhumant på många sätt, därför det tvingar deltagarna till att inte se på motståndarna som människor. Man avhumaniserar och demoniserar de människor som är skapade till Guds avbild och är älskade av Gud. De blir bara onda fiender. Kriget fungerar inte om man har empati. Att som i söndagens evangelietext behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad (Den gyllene regeln, Matt 7:12) är ju fullkomligt omöjligt i en krigssituation.
3. Krigets tredje offer är rättfärdigheten och godheten. Kriget är destruktivt till sitt väsen. Det handlar om att döda och förstöra. Återigen något som stämmer mycket bättre överens med Satan och ondksan än med de Skaparen (Joh 10:10). I den pågående konflikten i Kauasus (och i alla andra krig) är det ruiner och död som är resultatet. Nedbrända hus och förstörd egendom. Död och destruktivitet.
Krigets väsen gör att det inte i den verkliga världen kan bli rättfärdigt.
"Genom ett skickligt och ständigt bruk av propaganda kan ett folk bli övertygat om att himmel är helvete eller att det mest eländiga liv är ett paradis." (Stanley Jones)
Teorier om det rättfärdiga kriget har funnits alltsedan romaren Cicero på 100-talet f.Kr., via både Augustinus (300-talet e.Kr.)och Thomas av Aquino (1300-talet e.Kr.), fram till tänkare, filosofer och teologer i vår egen tid (länk). Man har skapat kriterier för både rätten till att starta krig, såsom att man skall ha ett rättfärdigt syfte och orsak, rätta intentioner, vara den sista utvägen o.s.v., liksom hur kriget skall föras, samt hur det skall avslutas (länk). Och på pappret verkar dessa skrivbordsprodukter vettiga. Och det är kanske t.o.m. så att det är nödvändigt att det faktiskt finns kriterier i denna galna värld för annars kulle det inte finnas något som hette folkrätt, och bedömningar och ingripanden av världssamfundet skulle vara omöjliga (länk).
Men samtidigt är teorin om det rättfärdiga kriget just en teori, som faktiskt är verklighetsfrämmande, för det krig som uppfyller kriterierna finns inte i den verkliga världen, då kriterierna faktiskt strider mot krigets väsen.
I och med att det rättfärdiga kriget endast existerar i teorin och inte i verkligheten blir ett ställningstagande mot krig nödvändigt utifrån en kristen ståndpunkt Följande saker är värt att tänka på.
1. Krigets första offer är sanningen. Det kända talesättet är så sant. I varje krig spelar propaganda en avgörande roll. Sanningen får alltid stryka på foten, när man vill övertyga sitt eget folk, omvärlden och fienden. Iden pågående konflikten i Kaukasus har detta visat sig på en mängd sätt redan. Siffror på döda och skadade har friserats på båda sidor. Man använder oerhört värdeladdade ord som "etnisk rensning" om vad den andra sidan håller på med. Attacker har riktats mot myndigheters hemsidor för att undvika att information sprids. Falska filmsekvenser har släpps till media. Man förnekar närvaro av trupper o.s.v. (länk) Och trots att vapenvila har slutits fortsätter ordkriget och trupperna blir kvar under förevändning att den andra sidan inte gör sitt och så håller det på (länk)
Detta är bara några aktuella exempel på hur sanningen förvrids i varje krig. Detta innebär att möjligheten att fatta riktiga moraliska beslut i stort sett blir omöjligt, då presenterade fakta inte är fakta och hävdade sanningar lika gärna kan vara lögner. Den enda ursäkt man har kvar blir den klassiska: "Jag lydde bara order", och det känns farligt och fattigt.
Ur ett kristet perspektiv är allt som relaterat till Gud kännetecknat av sanning och ondskan och Djävulen med lögn. Jesus själv kallar sig Sanningen (Joh 14:8) och därför att lögnen är så intimt förknippad med krigets väsen blir en mer eller mindre pacifistisk hållning nödvändig.
2. Krigets andra offer är människovärdet och människovärdigheten. Det andra som händer i alla krig är att människan reduceras till fiende. Man objektifierar människan från att vara en individ som jag själv till ett objekt, något opersonligt, ofta i form av en numerär, ett antal soldater. Kriget är inhumant på många sätt, därför det tvingar deltagarna till att inte se på motståndarna som människor. Man avhumaniserar och demoniserar de människor som är skapade till Guds avbild och är älskade av Gud. De blir bara onda fiender. Kriget fungerar inte om man har empati. Att som i söndagens evangelietext behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad (Den gyllene regeln, Matt 7:12) är ju fullkomligt omöjligt i en krigssituation.
3. Krigets tredje offer är rättfärdigheten och godheten. Kriget är destruktivt till sitt väsen. Det handlar om att döda och förstöra. Återigen något som stämmer mycket bättre överens med Satan och ondksan än med de Skaparen (Joh 10:10). I den pågående konflikten i Kauasus (och i alla andra krig) är det ruiner och död som är resultatet. Nedbrända hus och förstörd egendom. Död och destruktivitet.
Krigets väsen gör att det inte i den verkliga världen kan bli rättfärdigt.
"Genom ett skickligt och ständigt bruk av propaganda kan ett folk bli övertygat om att himmel är helvete eller att det mest eländiga liv är ett paradis." (Stanley Jones)
lördag 9 augusti 2008
En perfekt för(e)ställning
OS i Peking invigdes med en fantastisk uppvisning. Fyrverkerier och färgprakt. Mängder med människor som tränat i 10 månader för sin medverkan under dessa timmars uppvisning av perfektion. Alla vet precis vad de skall göra, allt är ytterligt vackert och välregisserat. Kina vill presentera sig från den bästa sidan. Påkostat och snyggt...
...men samtidigt skorrar just det perfekta och massregisserade illa. Perfektionismen är uttrycket för den kontroll som kännetecknar det kinesiska samhället. Det är bara en totalitär regim som strävar efter den totala kontrollen. Det perfekta står faktiskt emot det mänskliga Även om man väljer bort att hänvisa till den kommunistiska historien under 1900-talet, så är det just ett maktbärande kommunistparti som har den totala makten och kan så i detalj styra ett samhälle att det pekar mot det perfekta. Den perfekta föreställningens form pekar visar på den perfekta förställning, lögn och kontroll som är målet för den kinesiska regimen. Var man och kvinna skall göra det hon skall, men är som individer endast brickor i maktens spel. Det är kontroll och kontroll ger stabilitet. En stabilitet som Göran Persson som statsminister kunde lovprisa vid ett statsbesök för några år sedan.
Att Kina försöker presentera sig själva som rumsrena och mänskliga i är självklart. Förhoppningsvis genomskådar vi fasaden och ser att det är ett förtryck som möjliggör den vackra utanpåverket. Samma slags välregisserade utanpåverk soim fanns i Berlin 1936 och Moskva 1980, som döljer ett totalt förtryck och kontroll. Bilden av alla de olika kinesiksa folkslagen som gör en stram honör inför den kinesiska flaggan som bärs av besprattlande soldater blir otäck.
Men mitt i allt det välregisserade finns det en som bryter mönstret. Det femåriga barnet vid pianot bredvid den världsberömde pianisten, som hellre petar sig i näsan än spelar sina toner. Total konroll var inte möjlig. Var det inte som barn vi skaulle vara sa Jesus(Luk 18:17)?
Att IOK försökte villkora spelen i relation till förbättrade mänskliga rättigheter var naivt. Kombinationen av makt och ekonomiska intressen gör att ett sådant villkor måste uppfyllas innan man ger spelen till ett land, inte tro att det skall fungera som påtryckningsmedel.
Att idrott och politik hör ihop i vår värld är självklart. Därför att livet är faktiskt politiskt till sin karaktär. De tre svenska friidrottare som skrivit på uppropet för mänskliga rättigheter är värda en eloge. Protester är inte möjligt under själva tävlingarna, men Emma Gren, Alaji Jeng och Johan Wissman visar i alla fall att de inser problematiken med ett spel i ett sammanhang där mänskliga rättigheter inte accepteras. Andra såsom Carolina Klüft och Stefan Holm visar naivitet eller ointresse.
...men samtidigt skorrar just det perfekta och massregisserade illa. Perfektionismen är uttrycket för den kontroll som kännetecknar det kinesiska samhället. Det är bara en totalitär regim som strävar efter den totala kontrollen. Det perfekta står faktiskt emot det mänskliga Även om man väljer bort att hänvisa till den kommunistiska historien under 1900-talet, så är det just ett maktbärande kommunistparti som har den totala makten och kan så i detalj styra ett samhälle att det pekar mot det perfekta. Den perfekta föreställningens form pekar visar på den perfekta förställning, lögn och kontroll som är målet för den kinesiska regimen. Var man och kvinna skall göra det hon skall, men är som individer endast brickor i maktens spel. Det är kontroll och kontroll ger stabilitet. En stabilitet som Göran Persson som statsminister kunde lovprisa vid ett statsbesök för några år sedan.
Att Kina försöker presentera sig själva som rumsrena och mänskliga i är självklart. Förhoppningsvis genomskådar vi fasaden och ser att det är ett förtryck som möjliggör den vackra utanpåverket. Samma slags välregisserade utanpåverk soim fanns i Berlin 1936 och Moskva 1980, som döljer ett totalt förtryck och kontroll. Bilden av alla de olika kinesiksa folkslagen som gör en stram honör inför den kinesiska flaggan som bärs av besprattlande soldater blir otäck.
Men mitt i allt det välregisserade finns det en som bryter mönstret. Det femåriga barnet vid pianot bredvid den världsberömde pianisten, som hellre petar sig i näsan än spelar sina toner. Total konroll var inte möjlig. Var det inte som barn vi skaulle vara sa Jesus(Luk 18:17)?
Att IOK försökte villkora spelen i relation till förbättrade mänskliga rättigheter var naivt. Kombinationen av makt och ekonomiska intressen gör att ett sådant villkor måste uppfyllas innan man ger spelen till ett land, inte tro att det skall fungera som påtryckningsmedel.
Att idrott och politik hör ihop i vår värld är självklart. Därför att livet är faktiskt politiskt till sin karaktär. De tre svenska friidrottare som skrivit på uppropet för mänskliga rättigheter är värda en eloge. Protester är inte möjligt under själva tävlingarna, men Emma Gren, Alaji Jeng och Johan Wissman visar i alla fall att de inser problematiken med ett spel i ett sammanhang där mänskliga rättigheter inte accepteras. Andra såsom Carolina Klüft och Stefan Holm visar naivitet eller ointresse.
fredag 8 augusti 2008
Konferenskristendom (2)
3. Konferenser och festivaler kan och måste sättas in i ett missionellt och lärjungaskapande Gudsrikesperspektiv. Det är lätt hänt att man tänker på kristna konferenser och festivaler som underhållning, vilket skapar ett konsumistiskt mönster. Utbudet av samlingar, möten gudstjänster och konserter skall avnjutas för individens skull, men då blir det fel. Ett arrangemang av en konferens måste alltid sättas in i det större sammanhanget av Guds rike, för att inte gå i den individualistiska fällan. Men med ett medveten strategi bakom och ett större perspektiv kan festivalerna fungera inspirerande, utmanande och utrustande. Målet får dock aldrig bara vara individens upplevelse, utan måste vara Guds rikes utbredande i alla dess former. Risken med festivalen som en kristen subkultur är enormt och utan ett större perspektiv som också famnar världen utanför och har som må¨l att kärleken skall nå längre blir det lätt unket och bara kristen självbelåtenhet.
Jesu festlighet var alltid inriktad på de marginaliserade, de föraktade, skatteindrivarna och syndarna, hororna och de nedsvärtade samarierna. Visiionen var alltid större än den egna klubben för inbördes beundran:
Jesus svarade: "En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja, skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: 'Välkomna, allt är färdigt.' Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: 'Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.' En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.' En tredje sade: 'Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.' När tjänaren kom tillbaka och berättade detta, greps hans herre av vrede och sade: 'Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.' Och tjänaren sade: 'Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.' Då sade mannen till sin tjänare: 'Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.' (Luk 14:16-24)
Jesu festlighet var alltid inriktad på de marginaliserade, de föraktade, skatteindrivarna och syndarna, hororna och de nedsvärtade samarierna. Visiionen var alltid större än den egna klubben för inbördes beundran:
Jesus svarade: "En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja, skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: 'Välkomna, allt är färdigt.' Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: 'Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.' En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.' En tredje sade: 'Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.' När tjänaren kom tillbaka och berättade detta, greps hans herre av vrede och sade: 'Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.' Och tjänaren sade: 'Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.' Då sade mannen till sin tjänare: 'Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.' (Luk 14:16-24)
onsdag 6 augusti 2008
Konferenskristendom
Idag startar FRIZON-festivalen, Sveriges största kristna ungdomskonferens, på Torpområdet utanför Kumla. Ett fantastiskt arrangemang med konserter, bibelstudier, talk-shows, gudstjänster och mycket mera. Runt 4000 ungdomar samlas onsdag-söndag i ett evenemang som skapar obefintliga problem för polis och ordningsväsende. Festivalen är en samlings- och mötesplats för unga från olika samfund och traditioner
Ibland talas det litet föraktfullt om "konferenskristendom" (Jag har själv säkert också gjort det någongång). Man menar då att det är något negativt och att människor åker på konferenser bara för att få kickar och det blir oerhört självcentrerat och inåtvänt. Och visst finns den risken. Visst är det så att om det kristna livet bara handlar om att åka runt och göra häftiga andliga upplevelser, så är det både tragiskt och skadligt, men det finns ju faktiskt en annan sida av konferenskristendomen, vars betydelse inte skall föraktas eller ses ner på.
1. Konferenser och festivaler kan fungera livsavgörande. Även om risken för kickkristendom finns och är uppenbar, så går det inte att förneka att festivalerna och konferenserna faktiskt kan vara livsavgörande. Vittnesbörden om detta är för många för att inte tas på allvar och tas emot med glädje. Det handlar som alltid att se vad som är gott behålla och utveckla det och inte slänga ut barnet med badvattnet i någon form av övermoget övermod. Människor har ändrat livsinriktning och fått impulser, som förändrat och påverkat deras liv och som en konsekvens därav även andra och Guds rike har växt.
2. Konferenser och festivaler är fest och inte vardag. Vi människor är skapta för att leva ett vardagsliv. Det är det "normala" och det är där Guds rike måste levas ut. "Konferenskristendomens" baksida är att den ibland blandar ihop vardag och fest. Konferensens impulser, upplevelser och beslut måste självklart vara relaterade till vardaglivet. Det är där man älskar Gud av hela hjärtat och sin nästa som sig själv (Mark 12:33). Men det betyder inte att inte festen är viktig. Genom hela Gamla Testamentet samlades man till "högtider", till fester för hela folket, som avbrott i vardagen (t.ex. 3 Mos 23). Festen var en tid att vara tillsammans, att tillbe tillsammans och att manifestera enheten. Jesus levde sitt liv med dessa fester (Luk 2:42ff, joh 4:45ff, 7:8ff + passionshistorien). Högtider och fester är viktiga i Guds rike. Men de är just undantagen och inte vardagen. Sammanblandningen skapar problem, när man gör det speciella till normalt, det unika till generellt. Gör man det skapar man missnöjda, passiva och besvikna kristna, men om man lyckas se festens glädje som en inspiration till radikalt liv i vardagen. Vardagen kan inte ersätta festen, men heller inte festen vardagen. Fest och vardag måste höra ihop, men skall inte blandas ihop.
"Vår Gud är en festande gudomlighet. Han älskar fester." (Tony Campolo)
"Gud vill inte har vår ´tro´. Gud vill ha hela oss, hjärta, själ, grytor och kastruller, ja hela härligheten...Israels och kyrkans Gud har i alla fall helt klart en mängd åsikter om kroppar och kroppsliga handlingar, om grytor, kanstruller och kön." (Stnley Hauerwas)
Ibland talas det litet föraktfullt om "konferenskristendom" (Jag har själv säkert också gjort det någongång). Man menar då att det är något negativt och att människor åker på konferenser bara för att få kickar och det blir oerhört självcentrerat och inåtvänt. Och visst finns den risken. Visst är det så att om det kristna livet bara handlar om att åka runt och göra häftiga andliga upplevelser, så är det både tragiskt och skadligt, men det finns ju faktiskt en annan sida av konferenskristendomen, vars betydelse inte skall föraktas eller ses ner på.
1. Konferenser och festivaler kan fungera livsavgörande. Även om risken för kickkristendom finns och är uppenbar, så går det inte att förneka att festivalerna och konferenserna faktiskt kan vara livsavgörande. Vittnesbörden om detta är för många för att inte tas på allvar och tas emot med glädje. Det handlar som alltid att se vad som är gott behålla och utveckla det och inte slänga ut barnet med badvattnet i någon form av övermoget övermod. Människor har ändrat livsinriktning och fått impulser, som förändrat och påverkat deras liv och som en konsekvens därav även andra och Guds rike har växt.
2. Konferenser och festivaler är fest och inte vardag. Vi människor är skapta för att leva ett vardagsliv. Det är det "normala" och det är där Guds rike måste levas ut. "Konferenskristendomens" baksida är att den ibland blandar ihop vardag och fest. Konferensens impulser, upplevelser och beslut måste självklart vara relaterade till vardaglivet. Det är där man älskar Gud av hela hjärtat och sin nästa som sig själv (Mark 12:33). Men det betyder inte att inte festen är viktig. Genom hela Gamla Testamentet samlades man till "högtider", till fester för hela folket, som avbrott i vardagen (t.ex. 3 Mos 23). Festen var en tid att vara tillsammans, att tillbe tillsammans och att manifestera enheten. Jesus levde sitt liv med dessa fester (Luk 2:42ff, joh 4:45ff, 7:8ff + passionshistorien). Högtider och fester är viktiga i Guds rike. Men de är just undantagen och inte vardagen. Sammanblandningen skapar problem, när man gör det speciella till normalt, det unika till generellt. Gör man det skapar man missnöjda, passiva och besvikna kristna, men om man lyckas se festens glädje som en inspiration till radikalt liv i vardagen. Vardagen kan inte ersätta festen, men heller inte festen vardagen. Fest och vardag måste höra ihop, men skall inte blandas ihop.
"Vår Gud är en festande gudomlighet. Han älskar fester." (Tony Campolo)
"Gud vill inte har vår ´tro´. Gud vill ha hela oss, hjärta, själ, grytor och kastruller, ja hela härligheten...Israels och kyrkans Gud har i alla fall helt klart en mängd åsikter om kroppar och kroppsliga handlingar, om grytor, kanstruller och kön." (Stnley Hauerwas)
lördag 28 juni 2008
Makten korrumperar, förblindar, kontrollerar och dödar kärlekens frihet
Robert Mugabe har valts till Zimbawes president i en andra valomgång, där den rättmätlige vinnaren Morgan Tsvangirai valde att dra sig ur för att rädda sitt eget liv och undvika ett blodbad (länk 1, 2, 3, 4. Mugabe har styrt landet från maktövertagandet på slutet av 70-talet. Han har från att ha varit en frihetshjälte, som faktiskt vid maktövertagandet intog en försonlig attityd till sina forna motståndare de vita, utvecklats till en despot av sällan skådat slag. Han har allt mer kännetecknats av med alla medel behålla sin makt. Hans havmilitära, halvprivata milisgrupper har trakasserat varje politisk motståndare och han har kört det rika landet i botten. Och han verkar inte se det. Makten har förblindat honom fullständigt. Maktens väsen är ju just detta vilja kontrollera och i och med det förblindar den och dödar kärleken. "Absolut makt korrumperar absolut", är ett sant påstående, men lika sant är att absolut makt önskar kontrollera absolut. Och kontroll är faktiskt motsatsen till kärlekens frihet. En välvillig tolkning av Mugabe är att han faktiskt slogs för sitt folks bästa under befrielsen under det rasistiska frörtrycket i dåtidens Rhodesia, men idag har förlorat all empati och kärlek till sitt eget folk och endast älskar sin egen makt, position och person. Och därmed hatar varje person som han inte kan kontrollera. Makten har förblindat honom och kan förblida vem som helst! Det är inte underligt att Bibeln faktiskt fördömer eller använder envåldshärskare som avskräckande exempel från Nimrod i 1 Moseboken till Antikrist i Uppenbarelseboken.
FRA-debatten (länk 1, 2, 3, 4, 5, 6) har fyllt både bloggar (inget ämne har i veckan varit så frekvent på svenska bloggar som detta, t.o.m. vanligare än ordet sex!!!)och nyhets media. Debatten har både gällt sakfrågan, riksdagsdebatten och det politiska spelet. Sakfrågan är ytterst komplicerad, men ett ökat kontrollsamhälle är aldrig eftersträvansvärt, även om vissa kontrollmekanismer behövs för att förhindra brott. Kontroll som från början var avsedd för folkets bästa och stiftats p.g.a. en omsorg om folkets bästa och kärlek till landets invånare kan så lätt användas och missbrukas i maktens tjänst. Inbyggd i makten ligger frestelsen och längtan att kontrollera (ofta förklätt i skepnad av ord om folkets bästa gentemot yttre fiender). Och återigen är det inte att ta miste på¨att Bibeln varnar för detta (utan att förakta staten som sådan och dess maktbefogenheter) med dess yttersta bild av kontrollsamhället i antikrists rike i Uppenbarelseboken 13.
Sakfrågan är som sagt komplicerad, men partipiskans vinande i framförallt Folkpartiet och Centerpartiet är skrämmande och visar på att rubrikens påstående om makten är korrekt. De påtryckningar som skett ledande medlemmar mot de oliktänkande är obehagligt. Frågan är inget man gått till val på. Det handlar inte om svikna valloften, utan det handlar om personers samvetsbetänkligheter i en svår etisk fråga. Att i ett sådant sammanhang komma och tvinga in dem i ledet visar på både okänslighet, förblindat perspektiv och maktfullkomlighet. Önskan att få igenom förslaget går före människors samveten och etiska övertygelse. Att kontrollera så att alla röstar rätt och tycker rätt och inte äventyrar den egna maktpositionen går före allt annat, vilket är djupt tragiskt (Även om FRA-frågan gäller C och FP innebär det inte att andra partier i andra frågor har gjort samma sak, men här är exemplet tydligt och offentligt).
Irlands nej till den nya EU-författningen visar också på vad makten gör med människan. Ett folk väljer i demokratiska val att säga nej till något som de har rätt att besluta om och då börjar man tala om att de röstat fel. I en demokrati har inte folket fel, men när folket inte följer maktelitens önskningar är de dumma eller har inte förstått. Liknande språkbruk användes även i Sverige efter EMU-omröstningen. Makten ser inte att någon annan faktiskt kan ha rätt. Egentligen har man inte rätt att ha fel, för makten har alltid rätt.
På en massa andra plan är rubrikens påstående lika sanna. Det gäller alltifrån de stora sammanhangen till de allra minsta. Varje form av makt har i sig den inneboende tendensen att förblindas, vilja kontrollera och bevaka sin makt. Det gäller även i våra privata liv, så som familjer Även här finns risken att vilja att kontrollera dödar den verkliga kärlekens frihet. På samma sätt gäller det i föreningar och församlingar att maktens frestelser alltid finns och maktmänniskor kan de bästa bli. I den första delen av trilogin om "Sagan om ringen (härskarringen heter den ju faktiskt), så visar just detta maktperspektiv väldigt tydligt. När goda människor får tag i ringen så förvandlas de till oigenkännlighet. Det gäller de godmodigá Bilbo och Frodo, liksom alvdrottningen. Makten förvandlar de vackraste ansikten till fula trynen.
Jesus är i högsta grad medveten om denna risk och avväpnar makten genom sin utgivande kärlek och han säger att vi befrias på samma sätt:
Jesus kallade till sig dem och sade: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. [45] Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många."
Mark 10:42-45
Makten måste styras av kärleken, annars dör kärleken!!!
"Tanken att människor kan vara fria är nämligen ytterst skrämmande för alla med makt" (Noam Chomskey)
"Det enda botemelet mot kärleken till makten är kärlekens makt." (Shem McAdam)
FRA-debatten (länk 1, 2, 3, 4, 5, 6) har fyllt både bloggar (inget ämne har i veckan varit så frekvent på svenska bloggar som detta, t.o.m. vanligare än ordet sex!!!)och nyhets media. Debatten har både gällt sakfrågan, riksdagsdebatten och det politiska spelet. Sakfrågan är ytterst komplicerad, men ett ökat kontrollsamhälle är aldrig eftersträvansvärt, även om vissa kontrollmekanismer behövs för att förhindra brott. Kontroll som från början var avsedd för folkets bästa och stiftats p.g.a. en omsorg om folkets bästa och kärlek till landets invånare kan så lätt användas och missbrukas i maktens tjänst. Inbyggd i makten ligger frestelsen och längtan att kontrollera (ofta förklätt i skepnad av ord om folkets bästa gentemot yttre fiender). Och återigen är det inte att ta miste på¨att Bibeln varnar för detta (utan att förakta staten som sådan och dess maktbefogenheter) med dess yttersta bild av kontrollsamhället i antikrists rike i Uppenbarelseboken 13.
Sakfrågan är som sagt komplicerad, men partipiskans vinande i framförallt Folkpartiet och Centerpartiet är skrämmande och visar på att rubrikens påstående om makten är korrekt. De påtryckningar som skett ledande medlemmar mot de oliktänkande är obehagligt. Frågan är inget man gått till val på. Det handlar inte om svikna valloften, utan det handlar om personers samvetsbetänkligheter i en svår etisk fråga. Att i ett sådant sammanhang komma och tvinga in dem i ledet visar på både okänslighet, förblindat perspektiv och maktfullkomlighet. Önskan att få igenom förslaget går före människors samveten och etiska övertygelse. Att kontrollera så att alla röstar rätt och tycker rätt och inte äventyrar den egna maktpositionen går före allt annat, vilket är djupt tragiskt (Även om FRA-frågan gäller C och FP innebär det inte att andra partier i andra frågor har gjort samma sak, men här är exemplet tydligt och offentligt).
Irlands nej till den nya EU-författningen visar också på vad makten gör med människan. Ett folk väljer i demokratiska val att säga nej till något som de har rätt att besluta om och då börjar man tala om att de röstat fel. I en demokrati har inte folket fel, men när folket inte följer maktelitens önskningar är de dumma eller har inte förstått. Liknande språkbruk användes även i Sverige efter EMU-omröstningen. Makten ser inte att någon annan faktiskt kan ha rätt. Egentligen har man inte rätt att ha fel, för makten har alltid rätt.
På en massa andra plan är rubrikens påstående lika sanna. Det gäller alltifrån de stora sammanhangen till de allra minsta. Varje form av makt har i sig den inneboende tendensen att förblindas, vilja kontrollera och bevaka sin makt. Det gäller även i våra privata liv, så som familjer Även här finns risken att vilja att kontrollera dödar den verkliga kärlekens frihet. På samma sätt gäller det i föreningar och församlingar att maktens frestelser alltid finns och maktmänniskor kan de bästa bli. I den första delen av trilogin om "Sagan om ringen (härskarringen heter den ju faktiskt), så visar just detta maktperspektiv väldigt tydligt. När goda människor får tag i ringen så förvandlas de till oigenkännlighet. Det gäller de godmodigá Bilbo och Frodo, liksom alvdrottningen. Makten förvandlar de vackraste ansikten till fula trynen.
Jesus är i högsta grad medveten om denna risk och avväpnar makten genom sin utgivande kärlek och han säger att vi befrias på samma sätt:
Jesus kallade till sig dem och sade: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. [45] Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många."
Mark 10:42-45
Makten måste styras av kärleken, annars dör kärleken!!!
"Tanken att människor kan vara fria är nämligen ytterst skrämmande för alla med makt" (Noam Chomskey)
"Det enda botemelet mot kärleken till makten är kärlekens makt." (Shem McAdam)
tisdag 24 juni 2008
Tro och politik - i USA och i Sverige
För svenska frikyrkokristna framstår USA lätt som ett drömland. 70% räknar sig som troende och 58% ber varje dag (länk). Det borde ju innebära ett idealsamhälle, vilket ju inre riktigt är fallet - enorm brottslighet, 2% av den manliga amerikanska befolkningen sitter i fängelse, stora klyftor mellan rika och fattiga, väldigt många är faktiskt fattiga i världens rikaste land. Så något idealsamhälle är det inte, även om det också finns en massa gott - självklart! Utifrån den starka ställningen den kristna tron har i det amerikanska samhället och hos medborgarna, så är det självklart så att den också påverkar politiken och den offentliga debatten p ett sätt som inte sker i Sverige - på gott och ont. I Sverige har det ju blivit omöjligt att argumentera utifrån en kristen ideologisk ståndpunkt utan att förlöjligas som "dum i huvet". Några reflektioner kring tro och politik:
1. Kristen tro är politisk, men inte partipolitisk. I USA är det självklart att den kristna tron skall påverka politik och värderingar, vilket det borde vara i Sverige också. Kristen tro är politisk, måste vara politisk, om vi tror att den påverkar hela livet. Men, och detta är ett mycket viktigt men, den är inte partipolitisk. Kristen tro passar inte in på höger-vänsterskalan. Guds rike står över sådana indelningar och här finns det ett problem, för i USA blir lätt bibeltro lika med högerkristen med vissa värderingar som ofta är mer byggda på konservatism och liberalism än på kristen tro. Samma risk finns i Sverige i och med att vår frikyrka hämtar så mycket impulser från det stora landet i väster, att vi går i samma fälla. Kristen tro måste vara politisk och ha saker att säga i politiska frågor, men det handlar inte om att stödja ett visst parti eller ett visst block. Man blirtvungen att se på varje sakfråga för sig. Man kan vara höger i en fråga och långt ut till vänster i en annan. Det är inget problem - det är ett måste.
2. Kristen tro får inte sammanblandas med nationalism, rasism eller patriotism. Historien är full av exempel på att när den kristna tron sammanblandas med staten och allierar sig med makten så slutar den att vara sann mot sin Herre. Alltifrån kejsar Konstantins och hans efterträdares upphöjande av den kristna tron till statsreligion i Romarriket har Guds församling gång på gång frestats till att ställa sig på maktens eller den egna nationens sida i konflikter och krig. Om man skall lyssna till propagandan så är alltid Gud på den egna sidan. Den amerikanska mentaliteten kännetecknas av en kristet civilreligion, där USA ses som "det utlovade landet" med en speciell plats i Guds plan för världen. Retoriken är att de amerikanska värderingarna måste spridas över världen och detta är en sorts gudomligt uppdrag. De amerikanska kristna kan inte hålla isär Amerika och Guds rike, vilket inte minst dokumentären "Guds vänner i USA" visade för ett par veckor sedan på SVT. Evangeliet är tydligt på att nationsskillnaderna är av rent praktisk natur (Se tex Rom 13 och Apg 15) och skillnaderna i Guds rike är utraderade:
Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla. (Kol 3:11)
3. Kristen tro påverkar underifrån. Även om kristen tro är i högsta grad politisk till sitt väsen, så är dess påverkan alltid främst underifrån. Det är genom att göra rättfärdiga gärningar, genom att radikalt följa Jesus Kristus, genom ett kärleksutgivande alternativ, som styrs av herren och hans värderingar som påverkan sker. Orden utan handling blir bara skadliga och avfärdas (ofta med rätta)som skenhelighet och dubbelmoral. Jesus sände oss ut i världen med ett uppdrag att vara lärjungar som gör lärjungar i kärelekstjänst för människorna, utan denna dimension är det bättre att vara tyst.
4. Kristen samhällspåverkan är inte för att skydda egenintresset, utan för människornas skull. Mycket av de försök som görs både i USA och Sverige har som mål att skydda de kristnas egenintresse. De är försök att som alla grupper söka bevara sina särintressen genom olika lobbyingansträngningar. Men frågan är om detta är kyrkans uppgift. Att skydda sig själv är inte rätt perspektiv, det är grundat i ett makttänkande, som är historielöst och som gör att kyrkan löper risken att förlora sin själv, som är Guds rike.
Det amerikanska idealet gör också att vi så lätt hamnar i en annan form av historielöshet. Vi idealiserar den svenska historien med en tanke att det var bättre förr, när Sverige var "ett kristet land". Denna romantisering av historien visar bara hur litet kontakt vi har med den verklighet som är fiikyrkans historia. Det var när Sverige var ett kristet land som frikyrkan bröt fram och faktiskt förföljdes, med både tvångsdop, kyrkgorådsförbud, reseförbud, passtvång, fängelsestraff och t.o.m. landsförvisning.
1. Kristen tro är politisk, men inte partipolitisk. I USA är det självklart att den kristna tron skall påverka politik och värderingar, vilket det borde vara i Sverige också. Kristen tro är politisk, måste vara politisk, om vi tror att den påverkar hela livet. Men, och detta är ett mycket viktigt men, den är inte partipolitisk. Kristen tro passar inte in på höger-vänsterskalan. Guds rike står över sådana indelningar och här finns det ett problem, för i USA blir lätt bibeltro lika med högerkristen med vissa värderingar som ofta är mer byggda på konservatism och liberalism än på kristen tro. Samma risk finns i Sverige i och med att vår frikyrka hämtar så mycket impulser från det stora landet i väster, att vi går i samma fälla. Kristen tro måste vara politisk och ha saker att säga i politiska frågor, men det handlar inte om att stödja ett visst parti eller ett visst block. Man blirtvungen att se på varje sakfråga för sig. Man kan vara höger i en fråga och långt ut till vänster i en annan. Det är inget problem - det är ett måste.
2. Kristen tro får inte sammanblandas med nationalism, rasism eller patriotism. Historien är full av exempel på att när den kristna tron sammanblandas med staten och allierar sig med makten så slutar den att vara sann mot sin Herre. Alltifrån kejsar Konstantins och hans efterträdares upphöjande av den kristna tron till statsreligion i Romarriket har Guds församling gång på gång frestats till att ställa sig på maktens eller den egna nationens sida i konflikter och krig. Om man skall lyssna till propagandan så är alltid Gud på den egna sidan. Den amerikanska mentaliteten kännetecknas av en kristet civilreligion, där USA ses som "det utlovade landet" med en speciell plats i Guds plan för världen. Retoriken är att de amerikanska värderingarna måste spridas över världen och detta är en sorts gudomligt uppdrag. De amerikanska kristna kan inte hålla isär Amerika och Guds rike, vilket inte minst dokumentären "Guds vänner i USA" visade för ett par veckor sedan på SVT. Evangeliet är tydligt på att nationsskillnaderna är av rent praktisk natur (Se tex Rom 13 och Apg 15) och skillnaderna i Guds rike är utraderade:
Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla. (Kol 3:11)
3. Kristen tro påverkar underifrån. Även om kristen tro är i högsta grad politisk till sitt väsen, så är dess påverkan alltid främst underifrån. Det är genom att göra rättfärdiga gärningar, genom att radikalt följa Jesus Kristus, genom ett kärleksutgivande alternativ, som styrs av herren och hans värderingar som påverkan sker. Orden utan handling blir bara skadliga och avfärdas (ofta med rätta)som skenhelighet och dubbelmoral. Jesus sände oss ut i världen med ett uppdrag att vara lärjungar som gör lärjungar i kärelekstjänst för människorna, utan denna dimension är det bättre att vara tyst.
4. Kristen samhällspåverkan är inte för att skydda egenintresset, utan för människornas skull. Mycket av de försök som görs både i USA och Sverige har som mål att skydda de kristnas egenintresse. De är försök att som alla grupper söka bevara sina särintressen genom olika lobbyingansträngningar. Men frågan är om detta är kyrkans uppgift. Att skydda sig själv är inte rätt perspektiv, det är grundat i ett makttänkande, som är historielöst och som gör att kyrkan löper risken att förlora sin själv, som är Guds rike.
Det amerikanska idealet gör också att vi så lätt hamnar i en annan form av historielöshet. Vi idealiserar den svenska historien med en tanke att det var bättre förr, när Sverige var "ett kristet land". Denna romantisering av historien visar bara hur litet kontakt vi har med den verklighet som är fiikyrkans historia. Det var när Sverige var ett kristet land som frikyrkan bröt fram och faktiskt förföljdes, med både tvångsdop, kyrkgorådsförbud, reseförbud, passtvång, fängelsestraff och t.o.m. landsförvisning.
måndag 16 juni 2008
En ”skriande frustration”
Ännu ett läsår är avslutat på Götabro. Vi har oerhört nöjda deltagare. Utvärderingarna ger utbildningarna toppbetyg. Vi är jättetacksamma för våra underbara studenter. Församlingarna där praktikanterna från Bibelskola Tjänst är oerhört nöjda med både utbildningen och eleverna som har hjälp dem och som de har tagit hand om på ett utmärkt sätt. Bibelskola Tjänst är en fantastiskt bra fungerande ungdomsledarutbildning, kanske Sveriges bästa. Samtidigt är det så att vi flera gånger i veckan får påringningar från församlingar som söker ungdomsledare. Vi har en vägg ”tapetserad” med lediga ungdomsledarplatser runt om i Sverige från alla samfund. Samtidigt presenteras just i dagarna en internationellt jämförande undersökning att väldigt få svenska ungdomar ens tror på Gud. Behovet av ungdomsledare är skriande. Och då kan man känna en viss frustration att vi har så få att erbjuda. Så känner du någon som skulle passa som ungdomsledare, så uppmuntra honom eller henne att söka Bibelskola Tjänst på Götabro.
"Ett motkulturellt ungdomsarbete inriktar sig främst på att visa unga kristna och blivande sådana hur man lever för Kristus i världen. Ett motkulturellt ungdomsarbete formar en bibelbaserad urskiljningsförmåga,ledd av den helige Ande, hos sina medlemmar. Förmodligen kräver deta att någon (ungdomsledare, inte föräldrar) är med ungdomarna på fester, filmer, konserter - inte som förkläden utan som följeslagare (och ibland som elever - be dem visa dig sin värld). Ungdomar behöver lära sig handskas med sina val utifrån principer... Var tillsammans med dem och hjälp dem upptäcka hur de kan ´leva ut evangeliet i sin omvärld." (Graham Cray)
"Ett motkulturellt ungdomsarbete inriktar sig främst på att visa unga kristna och blivande sådana hur man lever för Kristus i världen. Ett motkulturellt ungdomsarbete formar en bibelbaserad urskiljningsförmåga,ledd av den helige Ande, hos sina medlemmar. Förmodligen kräver deta att någon (ungdomsledare, inte föräldrar) är med ungdomarna på fester, filmer, konserter - inte som förkläden utan som följeslagare (och ibland som elever - be dem visa dig sin värld). Ungdomar behöver lära sig handskas med sina val utifrån principer... Var tillsammans med dem och hjälp dem upptäcka hur de kan ´leva ut evangeliet i sin omvärld." (Graham Cray)
onsdag 11 juni 2008
Frikyrklig högskoleutbildning
En utredning presenterar förslag till ett gemensamt framtida teologiskt seminarium för de tre samfunden Pingströrelsen (PR), Evangeliska Frikyrkan (EFK) och Alliansmissionen (SAM). Samtal har förts under en längre tid (Se). Inom vissa delar av rörelserna har det historiskt funnits motstånd mot akademiska studier, främst inom PR (Se), men tidigare även inom EFK och SAM. Det har setts i ett motsatsförhållande till den Helige Andes verk. Idag är inte de teologiska skillnaderna särskilt stora mellan samfunden, så utvecklingen är väl naturlig och positiv. Ett frikyrkligt teologiskt seminarium, vid sidan av Universitetens teologiska fakulteter och Baptistsamfundets (SB) och Missionskyrkans (MK)Teologiska Högskola i Stockholm, samt Evangeliska Fosterlandsstiftelsens (EFS) Johannelund i Uppsala skulle kunna blir något riktigt bra.Det finns dock några förutsättningar för att rättfärdiga dess existens, vilka inte är av ekonomisk art.
1. Ett väckelsekristet teologiskt alternativ. Poängen med en sammanslagning måste vara att tydliggöra och förnya den teologi som är samfundens. EFK har nyckelorden: evangelikal (ordet börjar bli problematiskt då det i dagsläget börjar användas liktydligt med fundamentalistiskt, jag återkommer till det i ett senare inlägg), baptistisk, karismatisk och missionsinriktad. Dessa kanske kan sammanfattas med ordet väckelsekristet, och det är kanske inte så svårt för de andra två att ställa upp på dem (utom möjligen baptistisk för vissa inom SAM). En gemensam frikyrklig teologisk högskoleutbildning måste fokusera på detta. Och till det måste läggas en lärjungaaspekt, som är ofrånkomlig i ett kristet tänkande. En frikyrklig höskola utan fokus på uppdraget (missionen) att göra lärjungar har faktiskt inget berättigande. En teologisk högskola måste ha som syfte och mål att bistå församlingarna med hjälp till ett förnyat teologiskt tänkande i överensstämmelse med den egna traditionen. Poängen med en frikyrklig teologisk högskola måste vara att vara ett alternativ, att i positiv mening vara annorlunda.
2. Ett väckelsekristet pedagogiskt alternativ. Hand i hand med teologin måste pedagogiken gå. I utarbetandet av en gemensam teologisk högskola borde man ställa frågan: Vad är en frikyrklig pedagogik? Även på denna punkt har frikyrkan ett unikt arv att förvalta. Man skulle kunna skapa ett nytt sätt att tänka pedagogiskt. Pedagogiken skulle vara teologiskt motiverad, men även historiskt. Det finns i det frikyrkliga arvet som sagt en skepsis mot akademin, både befogad och obefogad. Den befogaqde skepcisen har mycket att göra med pedagogiken. En frikyrklig pedagogik säger att kunskapen i sig inte är målet, utan det den åstadkommer i individens och kollektivets liv. Kunskapen är alltså aldrig ett självändamål, utan kopplat till uppdraget att göra lärjungar. Detta innebär att studierna mycket tydligt måste inkludera studentens hela liv i utbildningen, man kan inte nöja sig med mindre än förändring på ett personligt och andligt plan. Detta måste tänkas in mycket konkret och hävdas mycket energiskt för att en fikyrklig teologisk högskola överhuvudtaget skall ha berättigande. Den måste vara annorlunda, i positiv mening också pedagogiskt annorlunda.
Läsaren må inte tro att det räcker med läsning utan Andens smörjelse, spekulation utan fromhet, forskning utan häpnad, kringsyn utan jubel, flit utan vördnad, vetenskap utan kärlek, intelligens utan ödmjukhet, studium utan Guds nåd, att spegla världen utan den gudomligt ingjutna visheten. (Bonaventura)
1. Ett väckelsekristet teologiskt alternativ. Poängen med en sammanslagning måste vara att tydliggöra och förnya den teologi som är samfundens. EFK har nyckelorden: evangelikal (ordet börjar bli problematiskt då det i dagsläget börjar användas liktydligt med fundamentalistiskt, jag återkommer till det i ett senare inlägg), baptistisk, karismatisk och missionsinriktad. Dessa kanske kan sammanfattas med ordet väckelsekristet, och det är kanske inte så svårt för de andra två att ställa upp på dem (utom möjligen baptistisk för vissa inom SAM). En gemensam frikyrklig teologisk högskoleutbildning måste fokusera på detta. Och till det måste läggas en lärjungaaspekt, som är ofrånkomlig i ett kristet tänkande. En frikyrklig höskola utan fokus på uppdraget (missionen) att göra lärjungar har faktiskt inget berättigande. En teologisk högskola måste ha som syfte och mål att bistå församlingarna med hjälp till ett förnyat teologiskt tänkande i överensstämmelse med den egna traditionen. Poängen med en frikyrklig teologisk högskola måste vara att vara ett alternativ, att i positiv mening vara annorlunda.
2. Ett väckelsekristet pedagogiskt alternativ. Hand i hand med teologin måste pedagogiken gå. I utarbetandet av en gemensam teologisk högskola borde man ställa frågan: Vad är en frikyrklig pedagogik? Även på denna punkt har frikyrkan ett unikt arv att förvalta. Man skulle kunna skapa ett nytt sätt att tänka pedagogiskt. Pedagogiken skulle vara teologiskt motiverad, men även historiskt. Det finns i det frikyrkliga arvet som sagt en skepsis mot akademin, både befogad och obefogad. Den befogaqde skepcisen har mycket att göra med pedagogiken. En frikyrklig pedagogik säger att kunskapen i sig inte är målet, utan det den åstadkommer i individens och kollektivets liv. Kunskapen är alltså aldrig ett självändamål, utan kopplat till uppdraget att göra lärjungar. Detta innebär att studierna mycket tydligt måste inkludera studentens hela liv i utbildningen, man kan inte nöja sig med mindre än förändring på ett personligt och andligt plan. Detta måste tänkas in mycket konkret och hävdas mycket energiskt för att en fikyrklig teologisk högskola överhuvudtaget skall ha berättigande. Den måste vara annorlunda, i positiv mening också pedagogiskt annorlunda.
Läsaren må inte tro att det räcker med läsning utan Andens smörjelse, spekulation utan fromhet, forskning utan häpnad, kringsyn utan jubel, flit utan vördnad, vetenskap utan kärlek, intelligens utan ödmjukhet, studium utan Guds nåd, att spegla världen utan den gudomligt ingjutna visheten. (Bonaventura)
onsdag 4 juni 2008
ÄNTLIGEN!
Äntligen har EFK skapat ett forum, där de viktiga samtalen kan föras - Mötesplats EFK. Tanken är att vara ett ställe där det skall finnas möjlighet "att samtala om tankar och åsikter som är relevanta för rörelsen." Måtte det bli så. Och måtte många engagera sig. Jag hoppas att det blir ett ställe där många, inte bara pastorer och teologer, även om deras engagemang också är viktigt, vill vara med och samtala. Jag hoppas också att samtalen kan kännetecknas av ärlighet, öppenhet och respekt, att det skall vara högt i tak - även de tillsynes tokigaste åsikterna kan få oss att tänka nytt och rätt i ett andra steg. Jag tror detta kan bli viktigt av flera skäl:
1. Det skulle kunna ge rörelsen vitalitet. Att samtalet hålls levande skapar vitalitet i den typ av rörelse som ett frikyrkosamfund är. Det är konservativt till sin karaktär på gott och ont. Sanningsanspråk, erfarenhetskristendom (jag hittade inget bättre ord och menar det som något positivt) och lång tradition skapar alltid risk för konservatism och förändringsobenägenhet. Ett forum där åsikter kan ventileras på ett bra sätt kan hjälpa till att hålla rörelsen vital. Det är ju så att det är "tillsammans med alla de heliga [vi] förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er/[oss]." Ef 3:18-19
Det finns en ruta för att ge förslag på ämnen som bör tas upp. Jag hoppas att den används.
2. Det skulle kunna hjälpa till att överbrygga klyftan mellan Sverigekontor och församlingar. Det är ett ofrånkomligt problem att det uppstår en viss distans mellan den centrala administrationen och ledningen och "gräsrötterna". Ett samtalsforum på jämbördig nivå i ett samtal med ömsesidigt lyssnad skulle kunna hjälpa till att minska den klyftan. Jag hoppas att många som inte har något att skriva ändå går in och läser samtalen.
Det finns en ruta för att ge förslag på ämnen som bör tas upp. Jag hoppas att den används av människor i våra församlingar och att ämnena inte bara föreslås centralt.
"Med undantag för bikten ges det intet, varigenom själen blottas så fullständigt som i det religiöst-intellektuella samtalet. Man kan vara böjd i bön tillsammans med andra utan att ge sig själv, även om man beder högt. Man kan ligga på knä vid nattvardsbordet utan att ge någonting av sig själv åt den själ, som böjer knä vid ens sida. Man kan sjunga ur samma sångbok som andra och arbeta för samma organisation som d utan att ge sig själv åt den fullkomliga gemenskapen. men att vara verkligt aktiv i ett andligt samtal utan att ge sig själv är omöjligt." (Frank Mangs)
1. Det skulle kunna ge rörelsen vitalitet. Att samtalet hålls levande skapar vitalitet i den typ av rörelse som ett frikyrkosamfund är. Det är konservativt till sin karaktär på gott och ont. Sanningsanspråk, erfarenhetskristendom (jag hittade inget bättre ord och menar det som något positivt) och lång tradition skapar alltid risk för konservatism och förändringsobenägenhet. Ett forum där åsikter kan ventileras på ett bra sätt kan hjälpa till att hålla rörelsen vital. Det är ju så att det är "tillsammans med alla de heliga [vi] förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er/[oss]." Ef 3:18-19
Det finns en ruta för att ge förslag på ämnen som bör tas upp. Jag hoppas att den används.
2. Det skulle kunna hjälpa till att överbrygga klyftan mellan Sverigekontor och församlingar. Det är ett ofrånkomligt problem att det uppstår en viss distans mellan den centrala administrationen och ledningen och "gräsrötterna". Ett samtalsforum på jämbördig nivå i ett samtal med ömsesidigt lyssnad skulle kunna hjälpa till att minska den klyftan. Jag hoppas att många som inte har något att skriva ändå går in och läser samtalen.
Det finns en ruta för att ge förslag på ämnen som bör tas upp. Jag hoppas att den används av människor i våra församlingar och att ämnena inte bara föreslås centralt.
"Med undantag för bikten ges det intet, varigenom själen blottas så fullständigt som i det religiöst-intellektuella samtalet. Man kan vara böjd i bön tillsammans med andra utan att ge sig själv, även om man beder högt. Man kan ligga på knä vid nattvardsbordet utan att ge någonting av sig själv åt den själ, som böjer knä vid ens sida. Man kan sjunga ur samma sångbok som andra och arbeta för samma organisation som d utan att ge sig själv åt den fullkomliga gemenskapen. men att vara verkligt aktiv i ett andligt samtal utan att ge sig själv är omöjligt." (Frank Mangs)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
