Den misslyckade och svåra integrationspolitiken (2)

4. Den misslyckade integrationspolitiken är inte invandrarnas fel. I och med att vi alla samfällt borde erkänna integrationspolitiken som ett misslyckande, så är det lätt hänt att man lägger över ansvaret på invandrarna. Men de har bara kommit hit som individer och vi(svenskar, Sveriges riksdag valda av oss medborgare) har inte lyckats ge demförutsättningarna för en lyckad integration. Det är inte de kommandes fel att vi misslyckats det är faktiskt vårt ansvar. Sedan är det ju så att vi alla har ansvar för våra liv - även immigranterna. Att behandla dem efter deras behov innebär att ett ansvars läggs på dem precis som på alla människor i Sverige.

5. Vi måste lära oss hantera kulturbegreppet. När det gäller att hantera det mångkulturella samhället som immigrationen skapar, så måste vi lära oss hantera kulturbegreppet. Det finns ett antal diken att falla i. Det första är att faktiskt använda begreppet kultur rasistiskt: "Skärper man blicken upptäcker man att orden 'kultur' och 'etnisk' i dag faktiskt används på samma sätt som man i början av 1900-talet använde ordet 'ras'" (Maja Hagermann). Det är så lätt att man ser på alla andra kulturer som hot och det som inte stämmer överens med "den svenska kulturen" som något lägre stående. Denna tendens finns tydligt hos Sverigedemokraterna, men smyger sig lätt in även hos oss andra. Det vi inte håller med om i andra kulturer fördömer vi medvetet eller omedvetet som sämre eller längre stående eller som något mindre utvecklat.'

ett annat dike är att vara fullständigt okritisk till andra kulturer. Denna ståndpunkt hamnar lätt i det att olika kulturer alltid är lika bra, men det är tveksamt om vi bara exemplifierar det med t.ex. Nazitysklands kultur. Då blir det för oss självklart att den nazistiska kulturen inte alls var god eller bra. När det mångkulturella blir ett ideal i sig och pluralismen leder till en relativism, så blir helt plötsligt kulturbegreppet något som omöjliggör kritik. Kultur blir något i sig gott oavsett innehåll, vilket alltid är farligt.

Medelvägen (oftast eftersträvansvärd, men svår att hitta) skulle kunna vara att inte se det mångkulturella som ett hot. Inse att "kultur" är något ofrånkomligt: "Att tillhöra en civilisation eller kultur är, liksom att tillhöra en ras, inte någon valhandling utan något ofrånkomligt", konstaterar toppdiplomaten Ingmar arlsson med rätta. Andra kulturer är just annorlunda och detta är i sig något som ligger i begreppet "andra", men det är varken ett problem eller ett hot. Medvetenhet (återigen alltid efterstävansvärt, men ibland svårt) är en lösning på att hitta balansen. Medvetenhet om skilnadernas ofrånkomlighet, utan att låta rädslan ta över. Medvetenheten innebär också att man faktiskt kan bedöma både det goda och det dåliga eller onda som finns inbyggt i olika kulturer, både andras och den egna. Medvetenheten gör att mötet mellan det egna och de andra blir till ett kreativ möte. Problemet med mycket av integrationpolitikernas debatt inlägg inte har denna dimension av andra kulturer faktiskt också kan och bör påverka oss om de har något att bidra med. I den aktuella utgångspunkten i moderaternas framtidsförslag för intergrationen kan man sakna detta i det att i sitt hyllande av den svenska individualismen kan man inte se att den kan vara ett problem som faktikt skulle kunna korrigeras av en annan kulturs mer kollektiva hållning, utan för att därför bejaka hederskultur och andra avarter.

Från ett kristet perpektiv är inte mångkulturalismen något problem. Evangeliet har en fantastisk fömåga till inkarnation i de mest skilda kulturer (Passande att påminna sig i dessa juletider, som är inkarantionens högtid). Den kristna tron är inte bunden till en kultur (ofta felaktigt den västerländska), utan i varje mänsklig kultur och språkgrupp. Detta gör mångkulturen till en möjlighet utifrån ett kristet perspektiv och rent av något "gudsrikiskt":

Och de sjöng en ny sång:
Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk.

Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. (Upp 5:9, 7:9)

Den misslyckade och svåra integrationspolitiken

Den senaste veckan har moderaternas framtida invandringspoliik varit i centrum. Först presenterades ett utredningsförslag i början på veckan och sedan diskuterades och antogs detta på partiets framtidsdagar i Sollentuna under torsdagen och fredagen. För att slutligen partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt på en presskonferens säger att han inte alls är "säker på att konventets förslag blir vår politik", när det gäller att ta bort bidragen till de invandrare som bosätter sig i fel kommuner.

Att intergrationspolitiken är en oerhört svår och infekterad fråga är klart. Inte minst med Sverigedemokraterna balanserande på 4%-gränsen till riksdagen. Att det är svår visas inte minst av det faktum att den nog faktiskt hittills får ses som ett misslyckande. Sverige är på en del håll väldigt segregerat och utanförskapet är stort i en del invandrartäta områden, vilket bl.a. visar sig i en rapport från ungdomsstyrelsen av att i dessa områden står mer än 25% av ungdomarna i intervallet 20-25 år utanför både skola och arbetsmarknad. Här kommer några tankar kring detta ständigt aktuella ämne.

1. Misslyckandet behöver erkännas och inte användas för partitaktiska skäl. Att intergrationen är svår och faktiskt har misslyckats behöver erkännas av alla partier över hela skalan. Det handlar inte om att skylla på den ena eller andra regeringen. Det finns alltid risken att man söker göra populistiska vinster, men i och med detta skapar man inte förutsättningar för förändringar och lösningar. Det är faktiskt inte särskilt kreativt för att lösa problemen att peka ut vems fel det är, utan det räcker att konstatera att på denna punkt har samtliga regeringar misslyckats.

2. Utgångspunkten för en förändrad integrationspolitik måste vara människorna som kommer. I det moderata framtidsförslaget finns en god anstats till detta i och med formuleringen: "Politiken måste grundas i att de allra flesta som kommer till Sverige är självständiga individer som vill och kan försörja sig själva och sina familjer." Samtidigt smyger det sig in ett litet tvivel genom att man skjuter in "de allra flesta" och gör det hela till en ekonomisk fråga. Jag har i ett tidigare inlägg på den här bloggen behandlat just frågan om "Ekonomi eller empati" som grund för integrationspolitiken och -debatten. Det är faktiskt invandrarnas behov som skall mötas. Ekonomiska argument kommer aldrig att vinna debatten mot Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga grupper.

Om syftet med integrationspolitiken får något annat än de kommande i cemtrum, såsom att vinna kampen mot Sverigedemokraterna, så har man redan tappat fokus på vad som behöver göras. Då hamnar man lätt i massa ytliga populistiska förslag om än det ena än det andra utan att ta tag i de avgörande frågorna och systemfelen i det svenska integrationssystemet. Det blir märkligt när detta blir ett av skälen till förändringar av politiken, vilket vissa på konventet verkat öska: "Förhoppningar framfördes från talarstolen att den nya politiken skulle stoppa sverigedemokraterna."

Det är faktiskt lika problematiskt om man sätter Sverige före den kommande, även detta medför problem, vilket ju lätt hänt. Men det är individen som skall stå i centrum. Även här slirar förslaget litet, i och med att man betonar arbetslinjen så starkt, samtidigt så blir det märkligt när man säger att det finns vissa värderingar som invandrarna behöver lära sig såsom "en stark individualism, långt driven jämställdhet och att barn och kvinnor har rättigheter som står över familjens huvud" , så blir det litet märkligt.

3. Språkfrågan är nyckeln. Det märkligaste med den svenska intergrationspolitiken det senaste åren är att man inte insett att det faktiskt är språkfrågan som är nyckeln. Det är inte kulturfrågan eller att de kommande förstår de svenska värderingarna som är nyckeln till integration, utan frågan om man kan kommunicera och förstå. Utan språket blir man utanför och hävisad till dem som talar samma språk.

Det är förvånande att ingen, förutom Folkpartiet i form av sitt språktest, har insett detta. Och språktestet var ju ingen lösning för den kommande, det handlade ju om att kolla och inte hjälpa till integration och hemmahörande. Det borde vara självklart att så fort en person anlänt skall han eller hon erbjudas/ges svenskundervisning. Att lära sig ett nytt språk är bra oavsett om man har asylskäl eller inte. Kunskap är aldrig farlig att ha med sig även om man får återvända.

Språkstudier från "första dagen" innebär också att den passivitet som skapas av långa handläggningstider försvinner. De kommande har något vettigt att göra, något viktigt och meningsfullt.

Språkstudierna skulle också innebära att de väldigt många högutbildade som faktikst anländer till Sverige faktiskt skulle kunna ha användning av sin utbildning i Sverige. Här måste det också finnas en möjlighet att göra en översättning av akademiska betyg, så att folk inte behöver börja om från början, utan kan komma in i det som de faktiskt har en utbildning för och slipper köra taxi och baka pizza (Inget ont om dessa jobb. De är viktiga, men det är slöseri med utbildning och resurser). När man nu öppnar upp för arbetskraftsinvandring, måste man ju ta vara på de resurser som redan finns.

Språket är också grunden för förståelsen av den svenska kulturen de värden som finns och som vi inte kan kompromissa med. Här är nog inte ett kontrakt lösningen, utan faktiskt språkkunskaper som kan skapa förståelse för "det svenska".

Är man idiotförklarad för att man frivilligt avstår från något?

Radions P3 och SVT, drar under en vecka i december in en insamling till förmån för människor på flykt under temat Musikhjälpen. De tre programledarna Ehsan Noroozi, Kitty Jutbring och Henrik Torehammar skall unde en vecka bo i en glasstudio på Gustav Adolfs torg i Malmö och bara spela musik som människor har önskat genom att betala minst 50 kr/låt. Under perioden skall de tre programledarna bo "instängda" i glashuset, men med dsch, badrum och sovrum utan insyn. Under veckan skall de heller inte äta. De avstår frivilligt i någon sorts solidaritet med lidande människor i vår värld.

I programmet Nordegren i P1 tas frågan upp till behandling idag 2008-11-19. Det intresanta är att i programmet hakar Side-kicken Nina Lekander upp sig på att de under en vecka skall avstå från mat
och menar att det är överdrivet och konstigt. Det är inte det faktum att de skall leva en vecka i ett genomskinligt glashus som är det konstiga i hennes ögon, utna hon menar att det överdrivna är att avstå från mat i en vecka. Detta visar en tydlig trend i vår tid: Det dummaste man kan göra är att avstå från någonting frivillig. För Lekander är detta tydligen oerhört provocerande. Detta är konsumismen i ett nötskal: Skaffa dig allt och avstå inte från något!. Men konsumismen skapar också en attityd av brist på solidaritet och empati. En handling som sker i solidaritet med att mängder med människor i vår värld faktiskt lider, är på flykt och snaknar mat för dagen betecknas som extrem och idiotisk. (Liknande exempel finns när det gäller sexuell avhållsmahet som också kan upplevas dum och provocerande (se tidigare inlägg)

Och är det inte faktiskt så att lyckan och befrielsen kan ligga i just i att avstå, att känna med och att inte behöva ha allt.

"Den förståelsen var grunden till all moral. Om man visste hur en person kände det, om man kunde föreställa sig att man var i hennes situation, så skulle det väl ändå vara omöjligt att tilfoga henne ytterligare smärta. Att tillfoga någon smärta under de omständigheterna skulle vara att göra sig själv illa."
(Mma Ramotswe)

"Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgilitgheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande." (Stefan Einhorn)

Att kasta sten när man sitter i glashus, eller dålig självkännedom

Gudrun Schyman har tillsammans med FI-kollegan Kristi Kolthoff skrivit en debattartikel i Göteborgs Posten som refereras i Dagen. I debattartikeln går de till starkt angrepp mot fundamentalismen som hon menar växer inom EU. Problemet är bara att Gudrun Schyman själv är en feministisk fundamentalist. Den judiske författaren Amos Oz konstaterar om fanatismens väsen:

"Läs tidningarna eller se på nyheterna på teve hur lätt det är att människor utvecklas till anti-fanatiska fanatiker, anti-fundamentalistiska fundamentalister, anti-jihad korsfarare."

Schymans och Kolthoffs debatt artikel visar på dålig självkännedom, en brist på den egna livsåskådningens existens eller åtminstone att de deras resonemang styrs av en förutsättning. De verkar inte inse hur starka deras egna glasögon är. De inser inte att de egna hållningarna kännetecknas av ett fanatiskt synsätt. Att de själva är präglade av det som alla andra fundamentalister kännetecknas av: att "fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras" (Amos Oz). Viljan att med makt försöka förändra andra, därför att man själv och den egna åsikten är de rätta och rättfärdiga, "att fröet till fanatism alltid ligger i kompromisslös rättfärdighet, en farsot som hemsökt världen genom århundraden" (Amos Oz).

Det går inte att förneka en hel del av kritiken som feminismen frambär mot strukturer och maktförhållanden i vårt samhälle, men bristen på självinsikt hos dess företrädare gör att deras kritik faller platt, vilket är synd.

En lättnadens suck och sedan forstätta som förut!

Finansmarknaden är fortfarande svajig och börserna går upp och ned, men det värsta scenariot värkar ha undvikits genom alla regeringars krispaket. Vi drar en lättnadens suck och kan fortsätta med vår konsumtion Men detta är inte hållbart. Dagen rapporterar om Världsnaturfondens (WWF)senaste rapport Living Planet Report 2008,i vilken det konstaterar att vi överkonsumerar med 30% och att vi lämnar ett enormt ekologiskt fotavtryck. Vi lever ett icke-hållbart liv på den här planeten.

Det är inte krisen i den finansiella ekonomin som är problemet, utan i den globala ekologiska ekonomin som bristerna och problemen sitter. Vi åker kundvagn på väg mot undergången.

Konsumismen som finns i hela den västvärldsliga kulturen är ohållbar och skadlig, rent utav ond. Lösningen på den krisen är inte mer konsumtion De tär inte att sätta skygglappar och fortsätta som förut. Det krävs förändring, radikal förändring och ändrade levandsvanor och ändrad livsstil.

"Världens regeringar övervärderar ekonomin och sätter en alldeles för billig prislapp på våra livsnödvändiga ekosystemtjänster. Förlusten av biologisk mångfald är mycket värre än finanskrisen. Bara skövlingen av skogar kostar miljardtals kronor varje år. Att bli föregångare på klimat- och energiområdet genom hållbara transporter och energilösningar är en av de viktigaste utmaningarna inför det svenska ordförandeskapet i EU och förhandlingarna om ett nytt globalt klimatavtal 2009." (Lasse Gustavsson, generalsekreterare, WWF)

Det kunsumistiska beteendet är så sammanvävt med oss att vi inte märker att detta är den kraft som binder oss mest, även som kristna. Konsumismen är den andemakt som är viktigast att vi lär oss att hantera. Det största problemet är inte Islam, New Age eller homoäktenskap, utan vår bundenhet i ett konsumistiskt mönster. Vi konsumerar för att känna oss lyckliga. Vi konsumerar TV, prylar... och gudstjänster! Även här krävs det ett förändrat beteende. Det gäller oss alla - även mig.

"Att tro på ständig tillväxt gör bara någon som är galen... eller ekonom"

Var ligger den verkliga utmaningen?

Pingströrelsens FFS har valt en ny ledare - Pelle Hörnmark. I Dagen listar Carl-Henrik Jaktlund de fem viktigaste frågorna som den nye ledare måste klara av. De fem frågorna är enligt jaktlund:

1. Kommer Pelle Hörnmark klara av att hålla ihop bredden till en enhet?
2. Kommer Pelle Hörnmark klara av att samla till ökad samordning?
3. Kommer Pelle Hörnmark klara av att förändra och föryngra?
4. Kommer Pelle Hörnmark klara av att axla rollen i offentligheten?
5. Kommer Pelle Hörnmark klara av att gå i spetsen utåt?

Visst är alla frågorna intressanta, men det är faktiskt inte mer än den tredje frågan som är livsavgörande. Där pekar Jaktlund på att trenden måste vändas och det är faktiskt det som är det avgörande. Kan Pelle Hörnmark förändra synen på vad en församling är och hur man når människor idag?. Kan han få med sig pingströrelsen på en ny väg bort från attraktions och upplevelsekristendom till en misionell karismatik.

Här handlar det om att våga omdefiniera församlingen till vad den egentligen är - en misonell gemenskap av Jesus lärjungar. Skall pingströrelsen vara med och vända trenden inte bara för sig själv som rörelse, utan för kristenheten i Sverige i stort, så krävs det ett tydligt nytänkande. Den gamla pingstteologin om en församling på varje ort måste överges och församlingarna måste våga starta ny spännande typer av församlingar. Skall trenden vändas får inte församlingen tvunget ha en kyrkobyggnad för att räknas som församling. I sin kommentar till Jaktlunds frågor skriver Barnabasbloggen att det handlar om att första prioritet måste vara att starta nya församlingar. Det är en oerhört viktig poäng, samtidigt så måste också de etablerade församlingarna prioritera lärjungaskapsträning som det enda sättet att mobilisera medlemmarna.

När det gäller frågorna om att vara en röst i samhället och ansiktet utåt i offentligheten, så måste dessa frågor få underordnad betydelse. De utgör ett feltänk och en önskan att synas och få en stauts och plattform i samhället, vilket inte är församlingens uppdrag. Församlingens uppdrag är att sprida Guds rike - och det sker underifrån, inte från samhällstoppen i första hand. Denna missriktade längtan efter ett kristet land gör att energin missriktas och vi går på myten om att bara den som syns i media finns. Måtte Pelle Hörnmark inte falla för den frestelsen.

"Om Jesus skule frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV." (Malcolm Mudderidge)

Nya strukturer - en ny definition behövs även för frikyrkan

Inom Svenska kyrkan motioneras det om att människor skall få välja vilken församling de skall tillhöra och att det inte skall styras av den gamla folkbokföringen. Man vill ge möjlighet att tillhöra och ge sin kyrkoavgift till den församling där man känner sig hemma, engagerar sig och firar gudstjänst. Detta kan man tycka borde vara en självklar möjlighet. Problematiken är en del av folkkyrkoproblematiken, där man föds in i och inte väljer sin tro och tillhörighet.

När den gamla lutherska statskyrkan blivit en frikyrka skapar den gamla folkkyrkotanken problem i ett allt mer sekulariserat samhälle, men även frikyrkans föreningsstyrda församlingssyn är begränsande. Skall trenden vändas när det gäller antalet människor som bekänner Jesus som Herre i det här landet så måste nog både strukturer och definitionen av vad församlingen är omprövas och funderas kring.

Ett av de stora problemen idag är att i vårt tänkande blir församlingen så lätt identifierad med kyrkobyggnaden, eller i bästa fall människorna som samlas i en viss byggnad. Detta skapar problem i relation till vårt uppdrag och vad en församling är. Undermedvetet tror vi att det behövs en byggnad och allt det som hör till för att det skall finnas en församling, men en församling är församling utan relation till byggnad och en viss speciell organisation, såsom föreningsmodellen. Jag skulle vilja föreslå följande definition av vad en församling är komprimerat till en mening:

En församling är en missionell gemenskap av lärjungar till Jesus.

Linna, Leijonborg och förståelsen av reliogiofobin i det svenska samhället

Nya Diskrimineringsombudsmannen (DO) Katri Linna konstaterar att det finns en bristande förståelse för religionernas roll i människors liv i det svenska samhället: "Det finns för dålig förståelse för att religionen är en väldigt viktig del av människors liv." Hon fortsätter med att konstatera att vi har "en starkt sekulariserad, nästan antireligiös, strömning. Den syns i väldigt öppna och kränkande former i samhällsdiskussionen där man ifrågasätter religionens roll och religiösa människors rätt att aktivt utöva sin religion, som om det vore någon diskutabel egenhet som man kan lägga åt sidan när den inte passar." Hon menar också att mycket av det som sägs i debatten om religionen om religiösa människor inte skulle tolereras när det gäller någon annan minoritet: "Det sker en del salongskonforma övergrepp i debatten. Man kan säga ganska många fientliga saker om religiösa grupper som man aldrig skulle drömma om att säga om en folkgrupp."

Det är ju så att en religiös uppfattning är djupt rotad och skall vara djupt rotad. Den är vad man inom sociologin kallar en "comprehensive identity", en sammanhållen identitet, vilket innebär att den till sitt väsen vill genomsyra och påverka hela livet. Den är inget som man bara kan lägga bort hur som helst. Det är mycket glädjande att DO vågar artikulera detta: "Folk förstår inte hur många aktivt troende det finns och att både svenskar och invandrare ingår i den gruppen. Man förstår heller inte vad tron betyder för individen." Katri Linna känns trovärdig och påläst som DO. Hon har en insikt som hon med rätta påpekar saknas i den svenska debatten. Att Linna genomskådar den sekulariserade synens neutralitets- och objektivitetsanspråk känns också välgörande: "Vi tror ibland att alla andra uppfostringsmetoder är helt neutrala. Vi tror att vi inte överför någonting vid frukostbordet så länge vi inte pratar om Gud, men det är fullkomligt nonsens." Det är ju faktiskt så att alla människor har en mer eller mindre artikulerad och medvetet utformad livsåskådning, vare sig man är medveten om det eller ej.

I samma nummer av tidningen Dagen finns en artikel om Lars Leijonborg, som uppvaktats angående den behandlingen den nye rektorn Per eriksson fått från vissa forskare p.g.a. hans frikyrkliga tillhörighet. Den medvetenhet som finns hos Linna, verkar tyvärr saknas hos Lejonborg, något som man borde kunna kräva av en minister med rötter i frikyrkligheten.

"Det har visat sig vara en myt att vetenskapen är värderingsfri." (Owe Wikström)

Ändamål och medel

Den 16 oktober tog sig ett antal fredsaktivister sig in på BEA systems i Karlskoga och Saab Bofors dynamics i Eskilstuna. I Karlskoga förstördes krigsmateriel för en halv miljon kronor och i Eskilstuna ett antal granatgevär för ett okänt belopp. Aktivisterna tillhörde den nybildade organisationen/nätverket OFOG, bl.a. deltog den kristne författaren och fredsaktivisten Pelle Strindlund. Motivationen till attackerna beskrivs i Dagen med följande ord:

"Sveriges regering och svenska företag skickar vapen till människorättskränkare och länder som bedriver folkrättsvidriga anfallskrig. Därigenom stöder man aktivt förbrytare. Den goda nyheten är att vi medborgare inte behöver delta. Motstånd är möjligt. Dessutom är det enkelt. Vi kan bege oss till de orter där vapnen tillverkas för att där fredlig och handgripligt avbryta produktionen. Jag är glad och stolt över att få vara en del av detta viktiga arbete."

Det inns flera aspekter av handlandet som är värda attreflektera över.

1. Värda respekt för sina övertygelser. Fredsaktivisternas radikala pacifistiska hållning är värd att respektera. Deras strävan efter fred i världen är i överensstämmelse med Bergspredikans ideal (Matt 5-7) och speciellt med saligprisningen: "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner." (Matt 5:9). Det är också värt att notera att ett av Jesu namn i Jesajas "julevangelium är "Fridsfurste" (Jes 9:6). Övertygelsen och viljan till att motarbete krig i alla dess former är värd all respekt.

2. Värda respekt för sin radikalitet. Aven när det gäller radikaliteten är de värda aktning och respekt. I en tid när likgiltighet och blasémentalitet är något av det gängse attityderna, är det uppfriskande med radikal handling i enlighet med den egna övertygelsen.

3. Värda respekt för att de är beredda att ta sitt ansvar också för handlingarnas konsekvenser. Motivationen och tillvägagångssättet finns i ett tänkande om Civil olydnad. Den civila olydnaden innebär inte bara att man utför vissa handlingar tvärs emot lagar som man anser vara fel, utan man gör det offentligt och står för sitt handlande och är t.o.m. beredda att ta sitt straff. Även här är det en skön motpol till den minsta motståndets mentalitet som finns i vår kultur. Här handlar det inte om att vara en anonym stenkastande aktivist med svart huva, utan en medveten människa som ser sin handling så rätt att den är värd att ta risker för och stå för inför domstol om så krävs.

MEN...

Kan ändamålen helga medlen? Det finns mycket att respektera och t.o.m. att ta efter, men det finns ett problem när man faktiskt gör åverkan och förstör saker som inte är ens egna tillhörigheter, hur destruktiva man än tycker att de är. Problemet är att även om man inte använder fysiskt våld mot människor (vilket ju är mycket värre och den skada vapnen åstadkommer är fruktansvärd), så använder man destruktivitet som ett vapen, vilket blir problematiskt. Att förstöra för andra är svårligen förenligt med en kärlekstanke. Handlar det om att kedja fast sig, eller på andra sätt protestera så vore det inget problem, men att handgripligen bryta sig in och förstöra blir märkligt. Handlade det om att vara personliga sköldar vore det begripligt, men destruktiviten kan inte besegra det destruktiva. Övertygelserna, radikaliteten och viljan att ta ansvar är värda att ta efter och se som föredömliga, men ändåmålen kan inte helga medlen. Vi får aldrig ge upp kampen mot ondskan, men måste använda kreativa istället för destruktiva vapen, använda Guds rikes vapen i stället för världens:

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Rom 12:21)

Jag lever i världen men strider inte med världsliga vapen. (2 Kor 10:3)

Är Jesus höger eller vänster?

De kristna socialdemokraterna i Broderskapsrörelsen har formulerat ett vänsterkristet manifest, vilket är spännande. Det finns på idag på Svenska Dagbladets debattsida (och återges i Dagen). Man vänder sig mot den kristna högern i USA, men också mot det man definierar som den kristna högern i Sverige i form av bl.a. Claphaminstitutet och kristdemokraterna. Definitionen av de svenska företrädarna för den kristna högern görs utifrån synen på samkönade äktenskap (som vanligt), vilket är tragiskt och lättvindigt. Det som definieras som kristen höger i USA är inte jämförbart med det som man definierar som kristen höger i Sverige. Man gör misstaget att man blandar ihop äpplen och päron och inser inte att man själv styrs väldigt mycket av partipolitiska hänsyn i sina ställningstagande. Problemet med detta är att man har en auktoritet utöver Bibeln. Manifestet leder till några viktiga ställningstaganden:

1. Jesus är politisk. Det intressanta är att man hävdar att kristen tro faktiskt är politisk. Den är radikal och har saker att säga in i vårt samhälle.

2. Jesus är inte höger eller vänster. Genom att så tydligt begränsa Jesus till vänsterskalan inom politiken så begränsar man Jesus. Detta är samma misstag som den kristna högern gör. Jesus står faktiskt över frågorna om höger och vänster. Det är sant att alltför ofta har Jesus blivit samma sak som borgerlig eller höger, men han är inte det, men han är lika litet bara vänster. Han är inte heller bara mitten. Han är allt detta i olika frågor. Att begränsa Jesus till höger eller vänster blir ju faktiskt i det närmaste till avguderi. Man omskapar till Jesus efter sin politiska färg och låter honom inte komma till tals i de frågor som inte stämmer med den egna övertygelsen. På sätt och vis blir Jesus ofarlig, för han tycker alltid som en själv. Jesus utmanar alltid våra vedertagna synsätt och går utanför våra uppsatta ramar.

3. Jesus är radikalt annorlunda. Den kristna tron hävdar att Jesus är radikalt annorlunda. Att hans rike är ett alternativt sätt att leva. Denna utmaning till efterföljelse innebär faktiskt att det är möjligt att hävda moral på det privatmoraliska området utan att bara bli fördömande och moralistisk. Den kräver att för att t.ex. hävda en striktare abortlagstiftning, så måste man vara beredd att ställa upp till 100% för varje kvinna som överväger abort, att öppna sitt hem och ge ett alternativ. Jesus kombinerar nåd och sanning (Joh 1:14) på ett som gör att han möter och umgås med syndarna, utan att rättfärdiga det felaktiga beteendet (se t.ex Joh 8:1-11). Jesus skräder inte orden när det gäller rikedom och förtryck. ONdskan kan vara på individuell och kollektiv. Han ställer sig på den svages sida fullt ut. Det handlar inte om höger eller vänster. Det handlar om nåd och sanning. Det handlar om att manifestera det radikalt annorlunda och det är något generöst, en generös radikalitet.

Det är dags för en Jesuscentrerad kristen tro bortom höger och vänster som är trogen mot sanningen, men också mot nåden, som inkarnerar och förkroppsligar Jesus Kristus i den här världen.

(Joh 1:14)Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.