Tidningen Dagen återberättar om ett av SVT:s Rapports reportage som handlade om hederskulturen I Stockholm och hur det berör tonåringar. Bara i Stockholm skulle det kunna röra sig om över 4000 tonåringar som känner sig begränsade av föräldrarnas hederskultur. Detta blir ett enormt problem ur flera aspekter.
1. Vad är hederskultur? Frågan är berättigad att ställa. Därför att det är lätt hänt att alla kulturer och alla som inte förespråkar en fullståndigt fri sexualitet betecknas eller åtminstone likställs med en hederskultur. En verklig hederskultur kan aldrig försvaras, därför att den kränker människor på ett eller annat sätt. Nu är det ju så att även kränkningsbegreppet är svårt och har devalverats. Vi kan med Ann Heberlein konstatera: Människor »känner« sig kränkta - men det räcker inte för att något ska betraktas som en kränkning. En Kränkning är när en människas mänsklighet skändas, när hon hindras från att vara den värdefulla och fria människa hon skapats till att vara. Problemet med hederskulturen är att den tillåter och t.o.m. kräver kränkningar av individen för att den inte själv skall känna sig kränkt. Kollektivet kränker individen inte för individens bästa (vilket den självklart skulle hävda),utan för att skydda sitt eget. Detta kan aldrig vara uttryck för kärlek, därför att kärleken, även om den sätter gränser, inte kränker en människas rätt att välja bort den. Hederskulturen ger inte denna frihet. Den är beredd att använda vilka medel som helst för att skydda den egna gruppen, ibland den yttersta av kränkningar - att ta en människas liv för att få bort den skam hon (för det är ju tyvärr oftast en hon som anses ha skadad gruppens heder) har åsamkats kollektivet.
2. VAr går gränsen för föräldrars ansvar? I en hederskultur har föräldrarna makten över sina barn och inte bara föräldrarna, utan även släkten i stort över individen. Men detta innebär ju inte att inte föräldrar har rätt att sätta gränser och har ett ansvar för sina barn. Det är ju så att vi i vårt samhälle faktiskt inte behöver ett mindre föräldraansvar och -engagemang. Vi behöver i stort inte mindre av vuxenomsorg och att vuxna "lägger sig i" och vet vad deras tonåringar gör. Vi behöver ju ett en större vuxennärvaro i våra tonåringars liv. Den verkliga hederskulturen måste motarbetas och bekämpas med alla medel. Därom får det inte finnas minsta tvekan, men de får inte leda till att föräldrar faktisk inte får ha åsikter om hur deras barn lever. Risken finns att kritik omöjliggörs i kränkningarnas namn. En kränkning förstör medan kritik - även sådan som svider - i förlängningen leder till förändring (Ann Heberlein). Var går gränserna för när föräldrarnas kärlek och engagemang? När övergår deras omsorg att blir kränkande? Hur skapar vi möjligheter till ett engagerat och ansvarstagande föräldraskap? Skall man kunna ta sitt ansvar måste man också ha vissa rättigheter att lägga sig i.
3. Hur skall vi hantera de kulturella olikheterna? Bara för att man inte delar en kulturs eller religions värderingar betyder det inte att den måste ha fel. Debatten om hederskultur får lätt en slagsida i att alla som inte delar den politiskt korrekta synen har fel och att deras åsikter därför är skadliga. Vissa kulturer eller delar av kulturer, såsom hederskulturen, är direkt destruktiva och kränkande och dessa kan inte accepteras, men en del andra företeelser är helt enkelt bara annorlunda. När statistiken om hederskultur kommer upp till ytan blir det lätt så att man skall tvinga fram saker och argumentens resultat blir att alla skall tycka likadant. Inte minst gäller det den Svenska skolan, där alla undantag på grund av religion och kultur blir omöjliga. Allt måste passa in i den svenska diskursen, det svenska rådande tolkningsmönstret. Risken är att för att förhindra ett förtryck skapar man ett annat. Det måste finnas nyanser och olika lösningar. Likriktning är aldrig lösningen på pluralismens problem. Även om det verkar vara den enklaste och självklara lösningen.
Länkar: SR Ekot: läs 1 läs 2, lyssna 1, lyssna 2
SVT
DN
Newsmill
SvD
Aftonbladet 1, 2
tisdag 14 april 2009
lördag 11 april 2009
Om nödvändiga skillsmässor.
Om skilsmässa mellan kyrka och stat. PÅ DN:s ledarsida idag tar man upp Svenska Kyrkans förhållande till staten och den halvmesyr skiljandet blev. DN påpekar att Svenska Kyrkan särbehandlas och att den är politiskt styrd. Kommentaren är initierad och välgrundad. Det är dags att staten inte särbehandlar ett religiöst samfund eller lägger sig i dess utövning. Samtidigt är det viktigt att staten som DN säger tar sitt fulla ansvar för det kulturarv som de svenska kyrkorna utgör. Att skilja på kyrkan och staten är en nödvändighet för svenska kyrkans egen självbild såsom kyrka. Som det konstateras i DN så har Svenska Kyrkan svårt att göra sig av med rollen som statskyrka. För Svenska Kyrkans roll som kyrka behövs en avpoitisering och en av "statifiering". Kyrkans sammanblandning med makten är en anakronism som aldrig varit bra vare sig för kyrka eller stat. Den har historiska orsaker, som inte ens då, vid Gustav Eriksson Vasas makttillträde, var särskilt lyckat.
Om skilsmässa mellan LO och socialdemokratin. PÅ liknande sätt finns det i Sverige en sammanblandning mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Utan att bli partipolitisk så är det dags att en liknande skilsmässa mellan LO och S genomförs. Varken partiet eller facket tjänar på denna sammanblandning. När kollektivanslutningen togs bort i slutet av 1980-talet blev det ju en liknande halvmesyr som 2000-talets skiljande av kyrkan från staten. I och med att S varit det statsbärande partiet i Sverige under så många år blandas facket in i den politiska9 maktsfären och förlorar på samma sätt som kyrkan sin självständighet och blir då inte det facket är tänkt att vara. Lojaliteterna blir dubbla och det är alltid en katastrof för en ideell organisation.
Just nu blir detta tydligt i och med hela AMF-debatten och den röra detta skapar både för S och LO. Lojaliteterna blir grumliga. Vidare är det ju så att idag är det en väldigt stor minoritet i facket, drygt 30%, som faktiskt inte röstar på S. Det är dags att facket får vara fack, som företräder sina medlemmar och inte ett partis intressen,
Om skilsmässa mellan LO och socialdemokratin. PÅ liknande sätt finns det i Sverige en sammanblandning mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Utan att bli partipolitisk så är det dags att en liknande skilsmässa mellan LO och S genomförs. Varken partiet eller facket tjänar på denna sammanblandning. När kollektivanslutningen togs bort i slutet av 1980-talet blev det ju en liknande halvmesyr som 2000-talets skiljande av kyrkan från staten. I och med att S varit det statsbärande partiet i Sverige under så många år blandas facket in i den politiska9 maktsfären och förlorar på samma sätt som kyrkan sin självständighet och blir då inte det facket är tänkt att vara. Lojaliteterna blir dubbla och det är alltid en katastrof för en ideell organisation.
Just nu blir detta tydligt i och med hela AMF-debatten och den röra detta skapar både för S och LO. Lojaliteterna blir grumliga. Vidare är det ju så att idag är det en väldigt stor minoritet i facket, drygt 30%, som faktiskt inte röstar på S. Det är dags att facket får vara fack, som företräder sina medlemmar och inte ett partis intressen,
torsdag 9 april 2009
Så länge det finns nåd, finns det hopp!
Den stora nyheten de senaste dagarna har varit att Annika Östberg efter 28 år i kaliforniskt fängelse skall få avtjäna resterande del av sitt straff i Sverige. Regeringen verkar ha lyckats med tyst diplomati. Det är klart det är glädjande för Annika att hon får komma hem till Sverige med hopp om att livstidsstraffet skall tidsbestämmas eller att hon skall kunna söka nåd hos regeringen. Det blir ju så lätt en solskenshistoria av det hela, där Annika Östberg förvandlas till ett offer för det dumma amerikanska rättsväsendet och brottet trivialiseras. Krönikören på tidningen Metro Stefan Wahlberg lyfter med rätta fram, i onsdagens P1-morgon (lyssna, läs), hur lätt bilden blir onyanserad i medias rapportering av fallet Östberg. På nyhetssiten Newsmill riktas en litet annan sorts kritik mot Östberg, som är mer av personlig art. Johan Petreus skriver under rubriken "Östberg har inte betalat sin skuld" och Roland Poirier Martinssons rubrik är "Annika Östberg förtjänar inte att bli en kändis". I radions Ring P1 (läs a>, lyssna) har också onyanserade kritiska inlägg getts, men även en del stöd.
Fallet Annika Östberg ger anledning till följande reflektioner.
1. Skillnaden mellan nåd och ursäktande. I rapporteringen av Annika Östbergs fall hamnar man så lätt i att man lyfter upp henne och idealiserar bilden av henne. Man beskriver henne som en som det är så synd om som har suttit i amerikanskt fängelse i 28 år och glömmer bort att hon faktiskt varit delaktig i två mord. Det går nog inte att komma ifrån att så är fallet. På 70-talet dömdes hon också för ett dråp i San Francisco. Att hon har haft en taskig barndom och ett tidigt drogmissbruk förklarar en del, men det gör henne inte till ett offer utan ansvar. Det är klart att hon har ansvar och skuld, en enorm skuld. Här har ju Petreus rätt när han säger att hon inte betalat sin skuld, ty det är ju omöjligt. Det går inte att göra det hon gjort ogjort. De döda går inte att ge tillbaka till de anhöriga. Det hon har åstadkommit är oåterkalleligt. Att ursäkta något sådant blir destruktivt snarare än konstruktivt. Ann Heberlein säger om skuld känslornas konstruktivitet: "Skuld är en avgörande känsla i människans väg mot ansvarighet." Och det är i ett sådant sammanhang det går att börja tala om nåd. Nåd är möjlig först när någon form av medvetenhet om skuld finns och då kan inte det onda ursäktas eller förklaras bort. Nåd ges och måste ges. Nåd tas emot och kan inte krävas. Annika Östberg har en skuld som hon egentligen inte kan betala tillbaka, men hon har suttit länge i fängelse och kanske är det dags att ge henne nåd, utan att ursäkta vad hon faktiskt gjort.
2. Människor måste få chansen till förändring. Fallet Annika Östberg handlar också om att människor faktiskt kan förändras.Dagen berättar att hon bekänner sig till en kristen tro. Hon har varit en exemplarisk fånge. Hon har avtjänat ett långt straff. Hon har kanske inte rätt till en andra chans, men vi måste ge henne det. Nåd innebär inte bara hoppet om överlåtelse, utan hoppet om förändring. Annika Östberg behöver kanske inte bli en kändis för det hon varit och gjort, men kanske och förhoppningsvis ett föredöme för vad hon blivit.
Så länge det finns nåd finns det hopp. Det är ju faktiskt detta som påsken handlar om. Korset möjliggör verklig nåd och att brotten verkligen sonas. Påsken ger hopp om nåd och förändring. Därför måste vi våga visa den i handling.
...förlåtelsen i Jesu Kristi händer är icke en frisedel till att begå ytterligare orätt, utan är en kraftig impuls, som hindrar den. (Stanley Jones)
Kanske domen och förlåtelsen har ett mycket djupare samband än vi har förstått. Dom utan förlåtelse krossar människan. Förlåtelse utan dom bagatelliserar människan. (Magnus Malm)
Fallet Annika Östberg ger anledning till följande reflektioner.
1. Skillnaden mellan nåd och ursäktande. I rapporteringen av Annika Östbergs fall hamnar man så lätt i att man lyfter upp henne och idealiserar bilden av henne. Man beskriver henne som en som det är så synd om som har suttit i amerikanskt fängelse i 28 år och glömmer bort att hon faktiskt varit delaktig i två mord. Det går nog inte att komma ifrån att så är fallet. På 70-talet dömdes hon också för ett dråp i San Francisco. Att hon har haft en taskig barndom och ett tidigt drogmissbruk förklarar en del, men det gör henne inte till ett offer utan ansvar. Det är klart att hon har ansvar och skuld, en enorm skuld. Här har ju Petreus rätt när han säger att hon inte betalat sin skuld, ty det är ju omöjligt. Det går inte att göra det hon gjort ogjort. De döda går inte att ge tillbaka till de anhöriga. Det hon har åstadkommit är oåterkalleligt. Att ursäkta något sådant blir destruktivt snarare än konstruktivt. Ann Heberlein säger om skuld känslornas konstruktivitet: "Skuld är en avgörande känsla i människans väg mot ansvarighet." Och det är i ett sådant sammanhang det går att börja tala om nåd. Nåd är möjlig först när någon form av medvetenhet om skuld finns och då kan inte det onda ursäktas eller förklaras bort. Nåd ges och måste ges. Nåd tas emot och kan inte krävas. Annika Östberg har en skuld som hon egentligen inte kan betala tillbaka, men hon har suttit länge i fängelse och kanske är det dags att ge henne nåd, utan att ursäkta vad hon faktiskt gjort.
2. Människor måste få chansen till förändring. Fallet Annika Östberg handlar också om att människor faktiskt kan förändras.Dagen berättar att hon bekänner sig till en kristen tro. Hon har varit en exemplarisk fånge. Hon har avtjänat ett långt straff. Hon har kanske inte rätt till en andra chans, men vi måste ge henne det. Nåd innebär inte bara hoppet om överlåtelse, utan hoppet om förändring. Annika Östberg behöver kanske inte bli en kändis för det hon varit och gjort, men kanske och förhoppningsvis ett föredöme för vad hon blivit.
Så länge det finns nåd finns det hopp. Det är ju faktiskt detta som påsken handlar om. Korset möjliggör verklig nåd och att brotten verkligen sonas. Påsken ger hopp om nåd och förändring. Därför måste vi våga visa den i handling.
...förlåtelsen i Jesu Kristi händer är icke en frisedel till att begå ytterligare orätt, utan är en kraftig impuls, som hindrar den. (Stanley Jones)
Kanske domen och förlåtelsen har ett mycket djupare samband än vi har förstått. Dom utan förlåtelse krossar människan. Förlåtelse utan dom bagatelliserar människan. (Magnus Malm)
torsdag 2 april 2009
Ny äktenskapslagstiftning - tankar och funderingar
Riksdagen har röstat igenom en könsneutral äktenskapslagstiftning i Sverige. En fråga som har upprört och engagerat många kristna på båda sidor, men framförallt har frågan blivit en identitetsmarkör för evangelikala, konservativa och bibeltroende kristna (vad nu dessa identitetsbeteckningar egentligen säger). När jag skriver detta inlägg med just denna vetskap så är det med viss tvekan, för risken är ju att ingen tycker om det man skriver, och risken för missförstånd är stor, men jag tar risken. Det finns ett antal saker som vi behöver fundera vidare över.
1. Homosexfrågan är tydlig i Bibeln, men perifer. Om man använder en god exegetisk metod, är jag övertygad om att man kommer att komma fram till att Bibeln faktiskt fördömer utövad homosexualitet som något som är fel. Personligen tycker jag det är oerhört svårt att komma förbi detta faktum. Samtidigt är frågan faktiskt tämligen perifer i Bibeln. I NT finns det tre ställen som säger något om detta (Rom 1:24-27, 1 Kor 6:9, 1 Tim 1:10, I GT är det i helighetslagen i 3 Mos som fördömande förekommer. I evangeliernas berättelser om Jesus har vi inget uttalande rörande homosexualitet. Vi måste fråga oss varför denna fråga tagit så stor plats i debatten de senaste åren? Svaret tror jag faktiskt ligger i både en rädsla och i en längtan efter att vara radikal och bibeltrogen. När vi människor formar vår identitet, så väljer vi ut vissa frågor som viktigare än andra. Ofta inte de mest centrala, utan de tydliga och som inte berör majoriteten av oss. Det blir lättare att känna igen sig och att höra till med hjälp av sådana frågor. Vi kan dela upp världen i vi och dom, när det gäller åsikter, vilket alltid förstärker den egna tillhörigheten. Jag tror att detta är en viktig orsak till att denna fråga fått så stort utrymme i kristen debatt de senaste åren.
En fråga som man kan fundera kring med facit i hand är varför Gud inte svarat på alla böner och allt det engagemang som funnits i denna fråga? Svaren kan variera, men ett är kanske att den inte varit riktigt så viktig för Gud som vi trott!
2. Frågan har varit förlamande. Frågan om homosexualitet har hamnat så i centrum att vi som kristna faktiskt har blivit paralyserade. Vi har lagt både energi och böner på att stoppa något, i stället för att vara det Jesus kallat oss till, att vara missionella lärjungar till Jesus. Församlingen har tappat fokus på sitt uppdrag att föra välsignelsen som Jesus har att ge till den här världen, därför att vi har varit i försvarsposition för att försvara något i svensk lagstiftning. Tänk om det är så att hela denna fokusering faktiskt inte fört Guds rike framåt, utan faktiskt bakåt, då vårt budskap feltolkats i media hela tiden?
Frågan har varit förlamande missionellt, men också när det gäller den kristna enheten. I och med våra kategoriseringar, så har vi som är ett folk i Kristus Jesus delat upp oss i två (minst) läger, som lagt vår energi på att bekämpa syskonens åsikter. Frågan vem det är som har vunnit på denna situation? Debatt är bra, men aldrig skyttegravsgrävande.
3. Hur skall vi förhålla oss till den sekulära svenska staten och lagstiftningen? Är det inte så att vi vill införa en kristen etik i svensk lagstiftning, att vi önskar att även de som inte tror skall bete sig som kristna. Här har vi en oerhört viktig fråga att fundera kring? Tror vi faktiskt att Sverige har varit, är och borde vara ett kristet land, så är vi faktiskt ganska historielösa. Vår rädsla skapar lätt en upprördhet när männsiskor inte tycker som vi och därför ropar vi på lagstiftning i linje med vår tro. Jag tror att vi inte kan eller ska förvänta oss en sådan lagstiftning.
4. Vi får akta oss att vi inte ställer oss på mobbarnas sida. I den här frågan är det så lätt för oss som kristna att ställa oss i "böghatarnas" och "flatmobbarnas" skara. Vi klumpar ihop och ser inte människan. Vi håller med dem som "hetsar" när vi är kallade att älska vår nästa.
5. Försvarspositionen blir aldrig konstruktiv. Hela den här frågan aktualiserar också frågan om hur vi som kristna faktiskt kan påverka. Det är inte genom att gå in i ett militant försvar, utan genom att vara förutseende och konstruktiv. Hade vi kommit med förslag om civilrättslig lagstiftning, med en vilja att tidigare vara beredda att avsäga oss "privilegiet" med vigselrätten, så hade vi inte hamnat i den låsta och prestigesituation som uppstått, där ståndpunkterna kör fast och blir låsta. Vi vi vara en konstruktiv och positiv kraft i samhällsdebatten måste vi vara både förutseende och faktiskt kompromissvilliga. Försvarspositionen (som bottnar i en destruktiv krigsmetafor) blir, trots att det känns bra när man är inne i kampen rent psykologiskt, i det långa loppet inget som ger ett gott resultat, vare sig för Guds rike eller Sverige.
6. Det är dags att gå vidare. Homosexfrågan har delat svensk kristenhet. Den har för en del varit en identitetsmarkör för sann kristen tro. Nu är det dags att gå vidare och vi får akta oss så att vi inte gör samma misstag igen. Poängen är man måste lägga saker bakom sig och ha sin identitet i centrum och inte i gränserna i första hand. Där har svensk kristenhet som helhet en stor utmaning.
Länkar 1, 2, 3 4, 5
1. Homosexfrågan är tydlig i Bibeln, men perifer. Om man använder en god exegetisk metod, är jag övertygad om att man kommer att komma fram till att Bibeln faktiskt fördömer utövad homosexualitet som något som är fel. Personligen tycker jag det är oerhört svårt att komma förbi detta faktum. Samtidigt är frågan faktiskt tämligen perifer i Bibeln. I NT finns det tre ställen som säger något om detta (Rom 1:24-27, 1 Kor 6:9, 1 Tim 1:10, I GT är det i helighetslagen i 3 Mos som fördömande förekommer. I evangeliernas berättelser om Jesus har vi inget uttalande rörande homosexualitet. Vi måste fråga oss varför denna fråga tagit så stor plats i debatten de senaste åren? Svaret tror jag faktiskt ligger i både en rädsla och i en längtan efter att vara radikal och bibeltrogen. När vi människor formar vår identitet, så väljer vi ut vissa frågor som viktigare än andra. Ofta inte de mest centrala, utan de tydliga och som inte berör majoriteten av oss. Det blir lättare att känna igen sig och att höra till med hjälp av sådana frågor. Vi kan dela upp världen i vi och dom, när det gäller åsikter, vilket alltid förstärker den egna tillhörigheten. Jag tror att detta är en viktig orsak till att denna fråga fått så stort utrymme i kristen debatt de senaste åren.
En fråga som man kan fundera kring med facit i hand är varför Gud inte svarat på alla böner och allt det engagemang som funnits i denna fråga? Svaren kan variera, men ett är kanske att den inte varit riktigt så viktig för Gud som vi trott!
2. Frågan har varit förlamande. Frågan om homosexualitet har hamnat så i centrum att vi som kristna faktiskt har blivit paralyserade. Vi har lagt både energi och böner på att stoppa något, i stället för att vara det Jesus kallat oss till, att vara missionella lärjungar till Jesus. Församlingen har tappat fokus på sitt uppdrag att föra välsignelsen som Jesus har att ge till den här världen, därför att vi har varit i försvarsposition för att försvara något i svensk lagstiftning. Tänk om det är så att hela denna fokusering faktiskt inte fört Guds rike framåt, utan faktiskt bakåt, då vårt budskap feltolkats i media hela tiden?
Frågan har varit förlamande missionellt, men också när det gäller den kristna enheten. I och med våra kategoriseringar, så har vi som är ett folk i Kristus Jesus delat upp oss i två (minst) läger, som lagt vår energi på att bekämpa syskonens åsikter. Frågan vem det är som har vunnit på denna situation? Debatt är bra, men aldrig skyttegravsgrävande.
3. Hur skall vi förhålla oss till den sekulära svenska staten och lagstiftningen? Är det inte så att vi vill införa en kristen etik i svensk lagstiftning, att vi önskar att även de som inte tror skall bete sig som kristna. Här har vi en oerhört viktig fråga att fundera kring? Tror vi faktiskt att Sverige har varit, är och borde vara ett kristet land, så är vi faktiskt ganska historielösa. Vår rädsla skapar lätt en upprördhet när männsiskor inte tycker som vi och därför ropar vi på lagstiftning i linje med vår tro. Jag tror att vi inte kan eller ska förvänta oss en sådan lagstiftning.
4. Vi får akta oss att vi inte ställer oss på mobbarnas sida. I den här frågan är det så lätt för oss som kristna att ställa oss i "böghatarnas" och "flatmobbarnas" skara. Vi klumpar ihop och ser inte människan. Vi håller med dem som "hetsar" när vi är kallade att älska vår nästa.
5. Försvarspositionen blir aldrig konstruktiv. Hela den här frågan aktualiserar också frågan om hur vi som kristna faktiskt kan påverka. Det är inte genom att gå in i ett militant försvar, utan genom att vara förutseende och konstruktiv. Hade vi kommit med förslag om civilrättslig lagstiftning, med en vilja att tidigare vara beredda att avsäga oss "privilegiet" med vigselrätten, så hade vi inte hamnat i den låsta och prestigesituation som uppstått, där ståndpunkterna kör fast och blir låsta. Vi vi vara en konstruktiv och positiv kraft i samhällsdebatten måste vi vara både förutseende och faktiskt kompromissvilliga. Försvarspositionen (som bottnar i en destruktiv krigsmetafor) blir, trots att det känns bra när man är inne i kampen rent psykologiskt, i det långa loppet inget som ger ett gott resultat, vare sig för Guds rike eller Sverige.
6. Det är dags att gå vidare. Homosexfrågan har delat svensk kristenhet. Den har för en del varit en identitetsmarkör för sann kristen tro. Nu är det dags att gå vidare och vi får akta oss så att vi inte gör samma misstag igen. Poängen är man måste lägga saker bakom sig och ha sin identitet i centrum och inte i gränserna i första hand. Där har svensk kristenhet som helhet en stor utmaning.
Länkar 1, 2, 3 4, 5
söndag 29 mars 2009
Att omedvetet göra skillnad på människor.
I fredags presenterade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) en rapport med rubriken "Vård på (o)lika villkor". I rapporten som handlar om hur vården i Sverige fungerar, visar det sig att det faktiskt finns stora skillnader inom den svenska vården. Kortfattat kan man säga att slutsatserna är att:
1. Höginkomsttagare och välutbildade får mer vård.
2. Höginkomsttagare och välutbildade får bättre vård.
3. Höginkomsttagare och välutbildade får dyrare vård.
Detta är ju ingen medveten strategi från sjukvårdens sida. Man strävar efter en jämlik vård, men statistiken visar tydligt att det för varje nivå sker en förstärkning av de tre punkterna ovan utifrån ju högre inkomst och social ställning en person har. En del förklaringar kan vara strukturella, som att vissa grupper faktiskt inte söker vård i samma omfattning, för att de inte vill eller tycker sig ha råd. En annan förklaring är säkerligen att ju mer välutbildad desto bättre kan man föra sin gen talan och ta reda på de senaste och möjliga behandlingar. Men faktum kvarstår att vården inte är jämlik; människor i marginalen är mer i marginalen även inom den svenska sjukvården, när det gäller vårdens omfattning, kvalitet och kostnader. Detta leder mig till följande konstateranden:
1. Vi värderar människor olika omedvetet. Detta är som sagt inget medvetet, men är ändå värt att notera, därför att det visar hur vi människor fungerar. Vi bedömer och behandlar människor olika omedvetet. Vi kategoriserar människor efter status och ställning, fastän vi inte tänker på det. När vi handlar instinktivt så sorterar vi människor utifrån hur de ser ut och genom denna sortering värderar vi dem olika, vilket sjukvårdsstatistiken visar. Det här gäller inte bara sjukvården utan os alla.
2. Vi behöver ständigt medvetandegöra riskerna för oss själva. Alla människor är lika mycket värda. Om vi börjar behandla människor utifrån utbildning och lönenivå är vi illa ute. Vi gör det så lätt i alla sammanhang (även den kristna församlingens) och måste därför för os själva skapa en kultur, där vi medvetandegör oss om allas lika värde. Det är bara när vi är medvetna om risken, som vi kan börja handla i dess motsatta riktning. Medveten är lösningen på blindhet och okunnighet. Jesu exempel är här lysande. Han ser människor, går över gränser som människor satt upp för värdering av människor. Hans bror Jakob talar klartext:
Mina bröder, gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus. Tänk om det i er synagoga kommer in en man med guldringar på fingrarna och vita kläder och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då bara har ögon för den finklädde och säger till honom: "Här är en bra plats för dig", men till den fattige: "Ställ dig där borta", eller "Sätt dig på golvet vid mina fötter" – gör ni då inte åtskillnad och fäller orätta domar? (Jak 2:1-4)
3. Vi måste medvetet handla i överensstämmelse med likavärdesprincipen. Vårt samhälle är uppbyggt kring att vi värderar människor utifrån vissa kriterier. Det kan vara framgång, pengar, skönhet, humor... Listan kan göras lång, men vi behöver medvetet och tydligt hålla fram likavärdesprinciopen. Alla människor är lika mycket värda och har i grunden samma rättigheter i vårt samhälle. Denna princip måste påverka vårt sätt att tänka och handla. Den debatt som varit kring Vanja Lundby Wedin och bonusarna i AMF kanske handlar just om blindhet, om att tappat fokus på likavärdesprinciopen och bländas av makten (se länk).
Det är dags medvetandegöra vår längtan efter jämlikhet och vårt begär efter särbehandling.
"Men verklig medvetenhet uppstår i själva verket genom praktik och erfarenhet av världen. Det är inte så att man först blir medveten och sedan börjar göra något, utan man blir medveten genom det man gör." (Noam Chomsky)
"Ja, ju mera medvetet jag lever, ju mer koncentrerat i ögonblicket, desto mer är jag ett med Guds vilja." (Wilfrid Stinissen)
1. Höginkomsttagare och välutbildade får mer vård.
2. Höginkomsttagare och välutbildade får bättre vård.
3. Höginkomsttagare och välutbildade får dyrare vård.
Detta är ju ingen medveten strategi från sjukvårdens sida. Man strävar efter en jämlik vård, men statistiken visar tydligt att det för varje nivå sker en förstärkning av de tre punkterna ovan utifrån ju högre inkomst och social ställning en person har. En del förklaringar kan vara strukturella, som att vissa grupper faktiskt inte söker vård i samma omfattning, för att de inte vill eller tycker sig ha råd. En annan förklaring är säkerligen att ju mer välutbildad desto bättre kan man föra sin gen talan och ta reda på de senaste och möjliga behandlingar. Men faktum kvarstår att vården inte är jämlik; människor i marginalen är mer i marginalen även inom den svenska sjukvården, när det gäller vårdens omfattning, kvalitet och kostnader. Detta leder mig till följande konstateranden:
1. Vi värderar människor olika omedvetet. Detta är som sagt inget medvetet, men är ändå värt att notera, därför att det visar hur vi människor fungerar. Vi bedömer och behandlar människor olika omedvetet. Vi kategoriserar människor efter status och ställning, fastän vi inte tänker på det. När vi handlar instinktivt så sorterar vi människor utifrån hur de ser ut och genom denna sortering värderar vi dem olika, vilket sjukvårdsstatistiken visar. Det här gäller inte bara sjukvården utan os alla.
2. Vi behöver ständigt medvetandegöra riskerna för oss själva. Alla människor är lika mycket värda. Om vi börjar behandla människor utifrån utbildning och lönenivå är vi illa ute. Vi gör det så lätt i alla sammanhang (även den kristna församlingens) och måste därför för os själva skapa en kultur, där vi medvetandegör oss om allas lika värde. Det är bara när vi är medvetna om risken, som vi kan börja handla i dess motsatta riktning. Medveten är lösningen på blindhet och okunnighet. Jesu exempel är här lysande. Han ser människor, går över gränser som människor satt upp för värdering av människor. Hans bror Jakob talar klartext:
Mina bröder, gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus. Tänk om det i er synagoga kommer in en man med guldringar på fingrarna och vita kläder och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då bara har ögon för den finklädde och säger till honom: "Här är en bra plats för dig", men till den fattige: "Ställ dig där borta", eller "Sätt dig på golvet vid mina fötter" – gör ni då inte åtskillnad och fäller orätta domar? (Jak 2:1-4)
3. Vi måste medvetet handla i överensstämmelse med likavärdesprincipen. Vårt samhälle är uppbyggt kring att vi värderar människor utifrån vissa kriterier. Det kan vara framgång, pengar, skönhet, humor... Listan kan göras lång, men vi behöver medvetet och tydligt hålla fram likavärdesprinciopen. Alla människor är lika mycket värda och har i grunden samma rättigheter i vårt samhälle. Denna princip måste påverka vårt sätt att tänka och handla. Den debatt som varit kring Vanja Lundby Wedin och bonusarna i AMF kanske handlar just om blindhet, om att tappat fokus på likavärdesprinciopen och bländas av makten (se länk).
Det är dags medvetandegöra vår längtan efter jämlikhet och vårt begär efter särbehandling.
"Men verklig medvetenhet uppstår i själva verket genom praktik och erfarenhet av världen. Det är inte så att man först blir medveten och sedan börjar göra något, utan man blir medveten genom det man gör." (Noam Chomsky)
"Ja, ju mera medvetet jag lever, ju mer koncentrerat i ögonblicket, desto mer är jag ett med Guds vilja." (Wilfrid Stinissen)
söndag 22 mars 2009
"Så säger HERREN", elller...?
De senaste två veckorna har det varit ett ganska stort fokus på den profetia som David Wilkerson framburit om ett kommande katastrofscenario främst i USA. Dagen börjande sin rapportering den 9 mars, med att citera några utdrag från Wilkersons blogg, där han säger bl.a. att han "känner sig manad av den helige Ande att tala ut ett brådskande budskap". Dagen efter fortsatte tidningen med att publicera profetian i översättning till svenska. När man läser budskapet så handlar det dels om katastrofer som skall drabba USA för dess synd och dels råd och tröst till Guds folk. Profetian är en kombination av uppenbarelse och en utläggning av Ps 11 i Psaltaren. Psalmen utgör Wilkersons tolkningsnyckel till uppenbarelsen. Den 13 mars fortsätter Dagen sin rapportering kring profetian med att fråga Mikael Tellbe, teologie doktor och lärare vid Örebro Teologiska Högskola som drivs av Evangeliska Frikyrkan. Han får följande fyra frågor om det profetiska:
"Vad är en profetia?", "Hur ska vi förhålla oss till profetiskt tal?", "Ska var och en pröva profetiskt tal eller bara teologer och pastorer?" och "Varför handlar många profetior om katastrofer?" och svarar kortfattat, sakligt och klargörande. Slutligen tas frågan om Wilkersons profetia upp på ledarsidan av Thomas Österberg här om dagen. Att den här profetian fått så stort utrymme är värt att kommentera:
1. Profetior borde vara något naturligt och inte något spektakulärt. Att en profetia av David Wilkerson , som framförallt berör USA, får så stort utrymme i Sverige säger oss något om hur svältfödda vi är på en profetiskt verklighet. Precis som Thomas Österberg konstaterar så har profetior alltför ofta bara handlat fungerat som öronkittlare och varit utgångspunkt för våra spekulationer. Även om vi aldrig skulle erkänna det så har profetian fått samma funktion som att gå till en spåkärring. Vi vill veta något om vår framtid och vill att Gud skall avslöja det. I den sista frågan till Mikael Tellbe kan man ana detta perspektiv, men då har man ju missat vad en profetia faktiskt är. Den är kort och gott ett budskap från Gud. Ett profetiskt tilltal behöver inte ha något med framtiden att göra. Här har visar sig ju hur vår användning av ordet har skapat ett problem som hjälpt till att göra det profetiska till något det egentligen inte är. Österbergs konstaterande "Tittar vi på den kristna kyrkan i dag är det bara att självkritiskt konstatera att profetrösterna i mångt och mycket saknas", måste vi våga se och fundera kring varför det är så.
Om vi tror att Gud är verklig och levande, så ligger det i hans natur att ha vill kommunicera med oss. Ett av de sätt han valt att göra det på är genom den profetiska gåvan. Det borde inte vara så konstigt. Det borde vara naturligt och självklart. Idag är vi som sagt så ovana vid det att vi blir mer fokuserade på att Gud har något att säga, än vad han säger. Genom hela Bibeln så finns det profeter, både i NT och i GT. Det är en naturlig del av Guds folks liv, inget konstigt, utan en nästintill självklar verklighet och därmed inget som man behöver göra så stort rabalder av. Det verkar t.o.m. som om avsaknaden av profetiska syner upplevs som konstig (1 Sam 3:1).
2. Profetior måste alltid prövas. Om det nu är så att Gud faktiskt talar, så får det två konsekvenser. Den första är att om det är sant, så har det auktoritet. I så fall är det ju faktiskt Gud själv, Universums härskare, Han som skapat allt genom att bara säga, som talar. Det måste innebära att man tar tilltalet på yttersta allvar. Den andra konsekvensen blir faktiskt att just därför så måste budskapet prövas. Det är ju just för att det för med sig så stora auktoritetsanspråk som det också är av största vikt att vi verkligen prövar om det är från Gud. Ibland blir vi så rädda för att vi skall ifrågasätta Gud genom en ordentlig prövning, men vi uppmanas ju till detta både i GT och NT. Paulus suveräna råd är fantastiskt enkelt men genialiskt enkelt: "Släck inte anden, förakta inga profetior, men pröva allt. Ta vara på det som är bra" (1 Thess 5:19-21). Precis som Tellbe säger skall profetior prövas utifrån Bibeln i den kristna gemenskapen. Ett intressant detalj är att ordet "smörjelse" faktiskt bara nämns i ett sammanhang i NT, där det inte handlar om Jesus, utan om oss vanliga kristna och det är i 1 Joh 2:18-27) och där syftar just på allas förmåga att pröva. Alla är således smorda med Anden för att kunna avgöra vad som är av Gud. Prövningen sker också i ljuset av vem profeten är. Det är väl därför som Wilkersons profetia blir särskilt intressant. Han har uttalat sig förr, bl.a. i boken synen om t.ex. miljökatastrofer, omoral och bilindustrins kris, vilket Dagen konstaterade redan i höstas. Han frambar även ett budskap för några år sedan på en ledarkonferens i Stockholm om apatin som kännetecken i Sverige och svensk kristenhet. ett budskap som hade märkvärdig träffsäkerhet. Men även Wilkerson måste prövas.
3. Profetior till varning och tröst för Guds folk. När Gud talar i Bibeln riktar sig till Guds eget folk. Det gäller både i GT och NT. Den dimension som vi ibland vill se om profetisk samhällskritik, är faktiskt ganska sällsynt i så motto at den riktar sig utanför Guds folk. Samhällskritiken riktar in sig på Guds folks förvärldsligande. Jag tror att vi har en profetiskt uppgift i den här världen, men den är inte först och främst genom ord, utan genom att vara ett verkligt alternativ. När kyrkan tappar sin roll som annorlunda, slutar den att vara en profetisk kyrka. Vi behöver verkligen profeter som inte bara talar snälla ord och ord av uppmuntran, utan också de som talar allvarsord och omvändelse. Vi kan aldrig bli en profetisk röst i samhällsdebatten, om i inte också är ett trovärdigt alternativ genom vårt annorlundaskap. Därför behöver vi profeterna i vår gemenskap.
I förra veckan hade vi en profetisk kväll på Götabro. Där Gud talade in i flera av våra deltagares liv. Ord av tröst och uppmuntran. Vi behöver det. Men detta ledde också fram till en fråga om varför Gud idag aldrig verkar tala de där allvarsorden med sitt folk. Varför har profetian blivit så snäll. Är det därför vi reagerar så på Wilkersons profetia, när vi tycker den är för allvarlig. Varför kan profetian i dagens församling kännas litet vingklipp och bara fylla tröstsidan, och sällan allvarsorden? Det är en fråga värd att fundera kring!
"...en profet är ett störande moment i varje församling. Det är han. Men om kyrkan inte nu kan frambringa profeter att varna och leda folket, så kommer den att få frambringa präster, som skola läsa begravningsritualen över den." (Stanley Jones)
Länk dagen 090323
"Vad är en profetia?", "Hur ska vi förhålla oss till profetiskt tal?", "Ska var och en pröva profetiskt tal eller bara teologer och pastorer?" och "Varför handlar många profetior om katastrofer?" och svarar kortfattat, sakligt och klargörande. Slutligen tas frågan om Wilkersons profetia upp på ledarsidan av Thomas Österberg här om dagen. Att den här profetian fått så stort utrymme är värt att kommentera:
1. Profetior borde vara något naturligt och inte något spektakulärt. Att en profetia av David Wilkerson , som framförallt berör USA, får så stort utrymme i Sverige säger oss något om hur svältfödda vi är på en profetiskt verklighet. Precis som Thomas Österberg konstaterar så har profetior alltför ofta bara handlat fungerat som öronkittlare och varit utgångspunkt för våra spekulationer. Även om vi aldrig skulle erkänna det så har profetian fått samma funktion som att gå till en spåkärring. Vi vill veta något om vår framtid och vill att Gud skall avslöja det. I den sista frågan till Mikael Tellbe kan man ana detta perspektiv, men då har man ju missat vad en profetia faktiskt är. Den är kort och gott ett budskap från Gud. Ett profetiskt tilltal behöver inte ha något med framtiden att göra. Här har visar sig ju hur vår användning av ordet har skapat ett problem som hjälpt till att göra det profetiska till något det egentligen inte är. Österbergs konstaterande "Tittar vi på den kristna kyrkan i dag är det bara att självkritiskt konstatera att profetrösterna i mångt och mycket saknas", måste vi våga se och fundera kring varför det är så.
Om vi tror att Gud är verklig och levande, så ligger det i hans natur att ha vill kommunicera med oss. Ett av de sätt han valt att göra det på är genom den profetiska gåvan. Det borde inte vara så konstigt. Det borde vara naturligt och självklart. Idag är vi som sagt så ovana vid det att vi blir mer fokuserade på att Gud har något att säga, än vad han säger. Genom hela Bibeln så finns det profeter, både i NT och i GT. Det är en naturlig del av Guds folks liv, inget konstigt, utan en nästintill självklar verklighet och därmed inget som man behöver göra så stort rabalder av. Det verkar t.o.m. som om avsaknaden av profetiska syner upplevs som konstig (1 Sam 3:1).
2. Profetior måste alltid prövas. Om det nu är så att Gud faktiskt talar, så får det två konsekvenser. Den första är att om det är sant, så har det auktoritet. I så fall är det ju faktiskt Gud själv, Universums härskare, Han som skapat allt genom att bara säga, som talar. Det måste innebära att man tar tilltalet på yttersta allvar. Den andra konsekvensen blir faktiskt att just därför så måste budskapet prövas. Det är ju just för att det för med sig så stora auktoritetsanspråk som det också är av största vikt att vi verkligen prövar om det är från Gud. Ibland blir vi så rädda för att vi skall ifrågasätta Gud genom en ordentlig prövning, men vi uppmanas ju till detta både i GT och NT. Paulus suveräna råd är fantastiskt enkelt men genialiskt enkelt: "Släck inte anden, förakta inga profetior, men pröva allt. Ta vara på det som är bra" (1 Thess 5:19-21). Precis som Tellbe säger skall profetior prövas utifrån Bibeln i den kristna gemenskapen. Ett intressant detalj är att ordet "smörjelse" faktiskt bara nämns i ett sammanhang i NT, där det inte handlar om Jesus, utan om oss vanliga kristna och det är i 1 Joh 2:18-27) och där syftar just på allas förmåga att pröva. Alla är således smorda med Anden för att kunna avgöra vad som är av Gud. Prövningen sker också i ljuset av vem profeten är. Det är väl därför som Wilkersons profetia blir särskilt intressant. Han har uttalat sig förr, bl.a. i boken synen om t.ex. miljökatastrofer, omoral och bilindustrins kris, vilket Dagen konstaterade redan i höstas. Han frambar även ett budskap för några år sedan på en ledarkonferens i Stockholm om apatin som kännetecken i Sverige och svensk kristenhet. ett budskap som hade märkvärdig träffsäkerhet. Men även Wilkerson måste prövas.
3. Profetior till varning och tröst för Guds folk. När Gud talar i Bibeln riktar sig till Guds eget folk. Det gäller både i GT och NT. Den dimension som vi ibland vill se om profetisk samhällskritik, är faktiskt ganska sällsynt i så motto at den riktar sig utanför Guds folk. Samhällskritiken riktar in sig på Guds folks förvärldsligande. Jag tror att vi har en profetiskt uppgift i den här världen, men den är inte först och främst genom ord, utan genom att vara ett verkligt alternativ. När kyrkan tappar sin roll som annorlunda, slutar den att vara en profetisk kyrka. Vi behöver verkligen profeter som inte bara talar snälla ord och ord av uppmuntran, utan också de som talar allvarsord och omvändelse. Vi kan aldrig bli en profetisk röst i samhällsdebatten, om i inte också är ett trovärdigt alternativ genom vårt annorlundaskap. Därför behöver vi profeterna i vår gemenskap.
I förra veckan hade vi en profetisk kväll på Götabro. Där Gud talade in i flera av våra deltagares liv. Ord av tröst och uppmuntran. Vi behöver det. Men detta ledde också fram till en fråga om varför Gud idag aldrig verkar tala de där allvarsorden med sitt folk. Varför har profetian blivit så snäll. Är det därför vi reagerar så på Wilkersons profetia, när vi tycker den är för allvarlig. Varför kan profetian i dagens församling kännas litet vingklipp och bara fylla tröstsidan, och sällan allvarsorden? Det är en fråga värd att fundera kring!
"...en profet är ett störande moment i varje församling. Det är han. Men om kyrkan inte nu kan frambringa profeter att varna och leda folket, så kommer den att få frambringa präster, som skola läsa begravningsritualen över den." (Stanley Jones)
Länk dagen 090323
måndag 16 mars 2009
Subkulturen som verklighetsflykt!
I gårdagens Agenda intervjuades Jacob Wallenberg, styrelseordförande i Wallenbergssfärens huvudbolag Investor, om turerna kring höjda bonusar, borttagna bonusar och istället höjda löner. Wallenberg medger att händelseförloppet kring chefslönen i SEB (SE banken) blev dumt, men erkänner inte att själva lönen är problemet, utan att de inte lyckats kommunicera på ett bra sätt med allmänheten. Underförstått så har allmänheten fel i sina reaktioner på de höga lönerna och bonusarna. Detta stöder min teori om det finns en girighetens kultur, vilket jag talade om redan förra veckan i ett inlägg på bloggen.
Samma tanke tog Annika LAntz upp i dagens Lantz i P1. I Programmet samtalar Lantz med Alec Carlberg som sysslar med rehabilitering av missbrukare i det svenska samhället. Kopplingen blir väldigt intressant, då man beskriver saker i termer av hur en missbrukskultur blir en egen subkultur. Carlberg menar att girigheten och att tjäna pengar kan fungera på samma sätt som en heroinists jagande efter kickar, vilket också leder till en subkultur som kan bli så egen att den inte längre förstår verkligheten utanför. Detta har lett mig till två reflektioner:
1. Subkulturer blir väldigt lätt sin egen tolkningsnyckel. Punkten gäller förmodligen kulturer överhuvudtaget, men det blir kanske mer påtagligt och ibland farligare när det handlar om en subkultur.För risken är att en subkultur skapar en så egen miljö och en så egen förståelse förverkligheten att man tappar kontakten med den övriga verkligheten. Allting tolkas utifrån den egna erfarenheten, de egna föreställningarna och den egna gemenskapen. När subkulturen blir sin egen tolkningsnyckel har man stängt sig för intryck utifrån och man förstår inte den kritik som riktas mot den egna kulturen av andra som står utanför. Man förlorar den hjälp som det alltid är att stå i relation till andra som inte tycker som man själv gör. På sätt och vis blir den egna subkulturen osårbar och genom att vara en del av den har man alltid rätt. Detta leder självklart både till högmod och en isolering som inte är bra vare sig för den egna gruppen (även om det kan kännas så) eller samhället omkring. I fallet med den subkultur som finns inom närgingslivets styrelseskikt, så visar sig ju just detta i relation till hur man hanterar den massiva kritiken från omgivningen. Egentligen har man inte gjort något fel, utan man har bara misslyckats med att kommunicera sin sanning till de dumma människorna utanför. Subkulturerna skapar distans och brist på förståelse.
2. Frikyrkan löper alltid en risk att förvandlas till en sådan subkultur. Som del av den svenska frikyrkligheten blir det ovan beskrivna scenariot alltid en viktig varning att inte gå i denna fälla. Det är så lätt särskilt för oss som faktiskt tror på en sanning som är absolut, att vi jämställer vår förståelse och tolkning av denna sanning med Sanningen och därmed skapar vi en egen subkultur med oss själva som tolkningsnyckel, vilket alltid ger oss tolkningsföreträde. Oförståelsen för människorna utanför den egna subkulturen kan lätt skapa en situation där vår förförståelse så tolkar verkligheten att vi faktiskt missar verkligheten, att vi inte kan ta till oss av rättmätlig kritik och att vi till slut faktiskt inte kan kommunicera med omvärlden, fastän just detta är vårt uppdrag. Och plötsligt är vi väldigt nära en isolering som Jesus aldrig eftersträvade. Vi blir också så omöjliga att kritisera att vi inte blir det Jesus tänkt vi skall vara. Sanningen är alltid större än vår tolkning av den!
Samma tanke tog Annika LAntz upp i dagens Lantz i P1. I Programmet samtalar Lantz med Alec Carlberg som sysslar med rehabilitering av missbrukare i det svenska samhället. Kopplingen blir väldigt intressant, då man beskriver saker i termer av hur en missbrukskultur blir en egen subkultur. Carlberg menar att girigheten och att tjäna pengar kan fungera på samma sätt som en heroinists jagande efter kickar, vilket också leder till en subkultur som kan bli så egen att den inte längre förstår verkligheten utanför. Detta har lett mig till två reflektioner:
1. Subkulturer blir väldigt lätt sin egen tolkningsnyckel. Punkten gäller förmodligen kulturer överhuvudtaget, men det blir kanske mer påtagligt och ibland farligare när det handlar om en subkultur.För risken är att en subkultur skapar en så egen miljö och en så egen förståelse förverkligheten att man tappar kontakten med den övriga verkligheten. Allting tolkas utifrån den egna erfarenheten, de egna föreställningarna och den egna gemenskapen. När subkulturen blir sin egen tolkningsnyckel har man stängt sig för intryck utifrån och man förstår inte den kritik som riktas mot den egna kulturen av andra som står utanför. Man förlorar den hjälp som det alltid är att stå i relation till andra som inte tycker som man själv gör. På sätt och vis blir den egna subkulturen osårbar och genom att vara en del av den har man alltid rätt. Detta leder självklart både till högmod och en isolering som inte är bra vare sig för den egna gruppen (även om det kan kännas så) eller samhället omkring. I fallet med den subkultur som finns inom närgingslivets styrelseskikt, så visar sig ju just detta i relation till hur man hanterar den massiva kritiken från omgivningen. Egentligen har man inte gjort något fel, utan man har bara misslyckats med att kommunicera sin sanning till de dumma människorna utanför. Subkulturerna skapar distans och brist på förståelse.
2. Frikyrkan löper alltid en risk att förvandlas till en sådan subkultur. Som del av den svenska frikyrkligheten blir det ovan beskrivna scenariot alltid en viktig varning att inte gå i denna fälla. Det är så lätt särskilt för oss som faktiskt tror på en sanning som är absolut, att vi jämställer vår förståelse och tolkning av denna sanning med Sanningen och därmed skapar vi en egen subkultur med oss själva som tolkningsnyckel, vilket alltid ger oss tolkningsföreträde. Oförståelsen för människorna utanför den egna subkulturen kan lätt skapa en situation där vår förförståelse så tolkar verkligheten att vi faktiskt missar verkligheten, att vi inte kan ta till oss av rättmätlig kritik och att vi till slut faktiskt inte kan kommunicera med omvärlden, fastän just detta är vårt uppdrag. Och plötsligt är vi väldigt nära en isolering som Jesus aldrig eftersträvade. Vi blir också så omöjliga att kritisera att vi inte blir det Jesus tänkt vi skall vara. Sanningen är alltid större än vår tolkning av den!
onsdag 11 mars 2009
Tyvärr - kunskap räcker inte.
Regeringen presenterade idag sin miljöproposition. En stor del av innehållet var känt efter en insändare av regeringsföreträdare på DN-debatt redan igår. Förslagen går i mycket ut på att det skall kosta att förstöra miljön och man skall tjäna på att skona den. Och faktum är att den nog inte finns någon annan väg, för vi människor är obotliga egoister. Detta förstärks av Nerikes Allehanda (Tyvärr ej i nätbilagan)idag har en undersökning till hur miljöbilsanvändare använder sina bilar idag, när bensinpriset ha sjunkit och etanolpriset stigit, så att skillnaden inte är så stor. Det är väl rent av så att det lönar sig att köra på fosila bränslen, då etanolbilarna drar mer om man kör på biobränsle. Undersökningen visar 2/3 av miljöbilsägarna idag kör på bensin istället för etanol. Exemplet visar att regeringen faktiskt har rätt och gör rätt, när de använder ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Tyvärr finns det inga andra som hjälper. Det måste kosta oss något för att vi skall ändra livstil.
Samma sak visar sig ju i responsen på propositionen. Bönderna och de koldioxidutsläppande företagen knotar över orättvisor (att de måste betala) och att det går för fort (att de måste betala snart), medan miljörörelsen och oppositionen säger att det är för litet och går för sakta.
Faktum kvarstår: vi är så själviska att kunskapen om miljö- och klimatförändringarna räcker inte för att få oss att förändra beteende. Det måste tydligen svida i vårt eget plånboksskinn. Det enda som hjälper är att vi tjänar på det som individer, då är vi beredda att ändra beteende - TYVÄRR!
Samma sak visar sig ju i responsen på propositionen. Bönderna och de koldioxidutsläppande företagen knotar över orättvisor (att de måste betala) och att det går för fort (att de måste betala snart), medan miljörörelsen och oppositionen säger att det är för litet och går för sakta.
Faktum kvarstår: vi är så själviska att kunskapen om miljö- och klimatförändringarna räcker inte för att få oss att förändra beteende. Det måste tydligen svida i vårt eget plånboksskinn. Det enda som hjälper är att vi tjänar på det som individer, då är vi beredda att ändra beteende - TYVÄRR!
torsdag 5 mars 2009
Allas likhet inför lagen!?
"Den internationella brottmålsdomstolen ICC utfärdade i går en arresteringsorder för Sudans president Omar Hassan al-Bashir. al-Bashir anklagas för fem fall av brott mot mänskligheten. Det handlar om mord, utrotning, tvångsförflyttning, tortyr och våldtäkt. al-Bashir anklagas också för två fall av brott mot krigets lagar. Dels för avsiktliga attacker mot civila, dels för plundring. al-Bashir slapp åtal för folkmord. Den åtalspunkten kan dock läggas till om domstolen för in mer bevis." (Expressen)
1. Allas likhet inför lagen! Arresteringsordern på al-Bashir är glädjande därför att den är unik. Det är den första arresteringsorden som rikta sig mot en man som fortfarande har makten - mot en president och ett statsöverhuvud. Det är modigt av ICC att faktiskt våga utfärda den här orden och protesterna har inte låtit vänta på sig. I Sudan är protesterna enorma och Afrikanska Unionen har kallat till krismöte. Själv säger al-Bashir att de värsta bovarna är USA och västvärlden och anklagar domstolen för kolonialism. Men faktum kvarstår att brott är brott oavsett vem som begått dem och det är positivt att ICC vågar detta.
2. Skuld är skuld och ansvar ansvar, oavsett om andra också felat. I sina försök att försvara sig eller visa sin oskuld pekar al-Bashir på västvärldens kolonialism. Han eldar massorna genom att säga att Sudan har kämpat mot kolonialismen under 1800-talet, 1900-talet och kommer att fortsätta under 2000-talet. Men att andra gjort fel rättfärdigar aldrig ens omoraliska handlande. Att det begåtts mängder av övergrepp under kolonialtiden (och även senare)av västvärden mot den sk tredje världen är ju uppenbart, men det befriar ju inte på något sätt honom från hans ansvar för sina brutala handlingar. Mentaliteten andra gör det hjälper inte, inte ens om alla gör det så håller det för en moraliskt frikännande. al-Bashir visar också sin brist på moralisk kompass när han som ett resultat av arresteringsordern utvisar ett femtontal hjälporganisationer från Darfur, vilket innebär att uppemot 2 000 000 människor blir lidande och utan den nödvändiga nödhjälpen. Detta beteende visar på och förstärker ju hans skuld. Som straff för att han anklagas låter han helt oskyldiga människor som redan lever på gränsen få lida ännu mer.
3. Allas likhet inför lagen? Samtidigt som det är positivt att en sittande president med ett enormt register av ICC kan önskas arresteras, så infinner sig ändå frågan om det inte ligger en del sanning i den afrikanska kritiken. Inte så att al-Bashir på något vis skall slippa undan, men varför är det bara förbrytelser i Afrika som uppmärksammas. Faktum är ju att det blir ju problematiskt när USA och Israel (m.fl), vilka båda hävdar sig vara moraliska demokratiska garanter, inte har anslutit sig till ICC. Utan istället uttalat sig att det aldrig kommer på fråga att deras miltär och krigshandlingar får granskas. Om inte dessa båda länder låter sig granskas av oberoene observatörer tappar ju västvärlden och ICC mycket i trovärdighet. Frågan är om det fortfarande faktiskt inte finns en väldigt tydlig kolonial mentalitet (om än bara under ytan). Varför ahr vi alltid tolkningsföreträde, och varför är det vi som är moralens poliser och aldrig dess brottslingar? Den afrikanska frustrationen är kanske befogad, även om den inte utplånar eller rättfärdigar al-Bashirs bloddrypande handlingar.
1. Allas likhet inför lagen! Arresteringsordern på al-Bashir är glädjande därför att den är unik. Det är den första arresteringsorden som rikta sig mot en man som fortfarande har makten - mot en president och ett statsöverhuvud. Det är modigt av ICC att faktiskt våga utfärda den här orden och protesterna har inte låtit vänta på sig. I Sudan är protesterna enorma och Afrikanska Unionen har kallat till krismöte. Själv säger al-Bashir att de värsta bovarna är USA och västvärlden och anklagar domstolen för kolonialism. Men faktum kvarstår att brott är brott oavsett vem som begått dem och det är positivt att ICC vågar detta.
2. Skuld är skuld och ansvar ansvar, oavsett om andra också felat. I sina försök att försvara sig eller visa sin oskuld pekar al-Bashir på västvärldens kolonialism. Han eldar massorna genom att säga att Sudan har kämpat mot kolonialismen under 1800-talet, 1900-talet och kommer att fortsätta under 2000-talet. Men att andra gjort fel rättfärdigar aldrig ens omoraliska handlande. Att det begåtts mängder av övergrepp under kolonialtiden (och även senare)av västvärden mot den sk tredje världen är ju uppenbart, men det befriar ju inte på något sätt honom från hans ansvar för sina brutala handlingar. Mentaliteten andra gör det hjälper inte, inte ens om alla gör det så håller det för en moraliskt frikännande. al-Bashir visar också sin brist på moralisk kompass när han som ett resultat av arresteringsordern utvisar ett femtontal hjälporganisationer från Darfur, vilket innebär att uppemot 2 000 000 människor blir lidande och utan den nödvändiga nödhjälpen. Detta beteende visar på och förstärker ju hans skuld. Som straff för att han anklagas låter han helt oskyldiga människor som redan lever på gränsen få lida ännu mer.
3. Allas likhet inför lagen? Samtidigt som det är positivt att en sittande president med ett enormt register av ICC kan önskas arresteras, så infinner sig ändå frågan om det inte ligger en del sanning i den afrikanska kritiken. Inte så att al-Bashir på något vis skall slippa undan, men varför är det bara förbrytelser i Afrika som uppmärksammas. Faktum är ju att det blir ju problematiskt när USA och Israel (m.fl), vilka båda hävdar sig vara moraliska demokratiska garanter, inte har anslutit sig till ICC. Utan istället uttalat sig att det aldrig kommer på fråga att deras miltär och krigshandlingar får granskas. Om inte dessa båda länder låter sig granskas av oberoene observatörer tappar ju västvärlden och ICC mycket i trovärdighet. Frågan är om det fortfarande faktiskt inte finns en väldigt tydlig kolonial mentalitet (om än bara under ytan). Varför ahr vi alltid tolkningsföreträde, och varför är det vi som är moralens poliser och aldrig dess brottslingar? Den afrikanska frustrationen är kanske befogad, även om den inte utplånar eller rättfärdigar al-Bashirs bloddrypande handlingar.
tisdag 3 mars 2009
Dags att tala klartext om den förblindade girighetens kultur!
Det känns som om det här blogginlägget nästan skulle kunna skrivas när som helst, men nu känner jag att det är dags och att måttet är rågat. Mitt i den värsta lågkonjunkturen på kanske 70 år, så kommer det den ena rapporten efter den andra om att personer i ledande ställning höjer sina redan skyhöga löner. Det visar på att något är sjukt!. I förra veckan ville Volvos styrelse höja bonusarna för 250 chefer medan man håller på med rekordvarsel för de anställda. Detta fick Statsminister Fredrik Reinfeldt att tala i termer av att det var "provocerande". Att facken protesterar är inte ett dugg konstigt, men även stor aktieägare som Christer Gardell ställer sig på samma sida som LO:s Vanja Lundby-Wedin. Personalen i Göteborg skriver man befogade protestlistor. Allt detta sker samtidigt som IF-Metall ingått ett historiskt avtal om 20%-lönesänkningar vid permitteringar för att företagen skall kunna behålla kompetens och arbetarna sina jobb. Som om detta inte skulle räcka så berättas det om att Tredje AP-fondens VD Kerstin Hessius beviljats en bonus på en halv miljon trots att spararna förlorat mångmiljard belopp. Och till råga på allt så så har även SSAB:s VD fått en bonusökning på 71%. Och detta är förmodligen bara toppen av ett isberg, men det talar sitt tydliga språk. Det finns en förblindad girighetens kultur. Det är dags att tala klartext om detta. Inte minst bland oss kristna måste vi våga säga sanningen om att det faktiskt är något som är väldigt sjukt här.
1. Summorna är absurda. När man ser på de summor topparna inom näringlivet och de summor chefer både inom privat och offentlig sektor tjänar, så måste man konstatera att ofta är de fullständigt absurda. Det är ju alltid svårt att säga vad som är en rimlig lön, men personligen tycker jag faktiskt att en månadslön på 100 000 kr är nog. Skulle vi utgå från ett nolläge, där vi inte hade något att jämföra med tror jag att det är där någonstans vi skulle hamna i vår bedömning. Nu låter de i jämförelse med de knappt två miljoner som Volvochefen har som småpotatis, men har du 100 000kr/mån. så kan du leva väldigt gott och skaffa dig mer än du behöver. Ett första steg i denna kris vore väl att halvera alla löner över 200 000 kr/mån. För dem med miljonbelopp kommer det ju inte ens att märkas någon skillnad, då det inte är möjligt (i vart fall inte nyttigt) att konsumera upp så mycket varje månad. Det är dags att börja fundera kring rimligheter. Detta handlar inte om svensk avundsjuka eller socialism, utan om att ställa en vettig diagnos på ett tillstånd som gått överstyr.
2. Argumenten för lönerna är dåliga. De argument som framförs för dessa enorma löner är faktiskt ganska ihåliga. Argumentet att lönen måste vara så höga för att ansvaret är så stort har väl en viss bärighet, men då handlar det ju också om att visa ansvar. I den kris som nu visar sig är det ju inte precis ansvarstagande som visas när man höjer sina egna bonusar och samtidigt begär sänkta löner och varslar anställda. Ansvaret har väl heller inte visats i mycket av det som är finanskris. Det har varit kortsiktiga vinster som alltför ofta fått styra. Sjuksköterskor har också ett enormt ansvar, andra människors liv.Argumentet att lönen skall vara hög för att arbetet är så ansträngande tror jag faktiskt inte heller väger jättetungt. Det är ju faktiskt så att det nog är så att ofta är de högavlönades jobb mer stimulerande, omväxlande och roligare än många andras jobb. Inte minst ger ju makten en tillfredsställelse Många andra grupper har minst lika krävande jobb, fast på andra sätt. Argumentet att annars får vi inte de bästa cheferna och att de kan flytta utomlands. Jag är inte säker på att de bästa cheferna är de som vill bli chefer för den höga lönens skull. Jag tror faktiskt inte heller att detta är huvudskälet till att man blir chef, utan att det är utmaningen och jobbet i sig som är drivkraften. Och återigen så känns dessa argument i dessa dagar nästan ironiska när man sett var åt det barkat. Argumentet att chefen har en så otrygg anställning har ju någon gnutta sanning i sig i grunden, men när direktörerna har både "hängslen och livrem", så faller ju detta också. Man har både en enorm månadslön, bonusar och optioner och dessutom fallskärmar och avgångsvederlag, så det blir alldeles för mycket. Det blir trygghetspaket och framtidsförsäkringar som inga andra grupper är i närheten av. Jag kanske har missat något argument, men dessa är rätt ihåliga.
3. En märkligt blind kultur. Det verkar finnas en enorm fartblindhet inom näringslivets styrelsevärld. Man sysslar med så stora summor att man inte ser vad det är man håller på med. Till saken hör ju att många i de stora bolagen sitter i varandras styrelser, vilket gör att man vänjer sig vid det förvridna perspektivet. Att det är förvridet visar ju just händelser som den med Volvos chefer i veckan - en total brist på förståelse för vad folk tänker och tycker.
Girighet är ett problem. Det föröder både människans själ och samhällets hjärta. Det omskapar oss från att vara Guds avbild till något annat - glupande gap som aldrig mättas. Empatin och solidariteten dör, för mycket vill faktiskt alltid ha mer. Det är dags att tala klartext om girigheten. Jesus gör det mycket och ofta. Varför gör inte vi i kyrkan det?
"Budet mot missriktat begär är kanske det tuffaste budet för dem som lever i ett samhälle med ett till synes omättligt habegär, där girighet tycks vara en nödvändig komponent för att ekonomin ska kunna rulla på utan problem." (Stanley Heuerwas)
"Vi lever i en värld av skapade behov eftersom vi inte längre har en aning om vad vi behöver." (Stanley Heuerwas)
"Ett ekonomiskt system som bygger på habegär är självdestruktivt." (Noam Chomskey)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
