Dags att tala klartext om den förblindade girighetens kultur!

Det känns som om det här blogginlägget nästan skulle kunna skrivas när som helst, men nu känner jag att det är dags och att måttet är rågat. Mitt i den värsta lågkonjunkturen på kanske 70 år, så kommer det den ena rapporten efter den andra om att personer i ledande ställning höjer sina redan skyhöga löner. Det visar på att något är sjukt!. I förra veckan ville Volvos styrelse höja bonusarna för 250 chefer medan man håller på med rekordvarsel för de anställda. Detta fick Statsminister Fredrik Reinfeldt att tala i termer av att det var "provocerande". Att facken protesterar är inte ett dugg konstigt, men även stor aktieägare som Christer Gardell ställer sig på samma sida som LO:s Vanja Lundby-Wedin. Personalen i Göteborg skriver man befogade protestlistor. Allt detta sker samtidigt som IF-Metall ingått ett historiskt avtal om 20%-lönesänkningar vid permitteringar för att företagen skall kunna behålla kompetens och arbetarna sina jobb. Som om detta inte skulle räcka så berättas det om att Tredje AP-fondens VD Kerstin Hessius beviljats en bonus på en halv miljon trots att spararna förlorat mångmiljard belopp. Och till råga på allt så så har även SSAB:s VD fått en bonusökning på 71%. Och detta är förmodligen bara toppen av ett isberg, men det talar sitt tydliga språk. Det finns en förblindad girighetens kultur. Det är dags att tala klartext om detta. Inte minst bland oss kristna måste vi våga säga sanningen om att det faktiskt är något som är väldigt sjukt här.

1. Summorna är absurda. När man ser på de summor topparna inom näringlivet och de summor chefer både inom privat och offentlig sektor tjänar, så måste man konstatera att ofta är de fullständigt absurda. Det är ju alltid svårt att säga vad som är en rimlig lön, men personligen tycker jag faktiskt att en månadslön på 100 000 kr är nog. Skulle vi utgå från ett nolläge, där vi inte hade något att jämföra med tror jag att det är där någonstans vi skulle hamna i vår bedömning. Nu låter de i jämförelse med de knappt två miljoner som Volvochefen har som småpotatis, men har du 100 000kr/mån. så kan du leva väldigt gott och skaffa dig mer än du behöver. Ett första steg i denna kris vore väl att halvera alla löner över 200 000 kr/mån. För dem med miljonbelopp kommer det ju inte ens att märkas någon skillnad, då det inte är möjligt (i vart fall inte nyttigt) att konsumera upp så mycket varje månad. Det är dags att börja fundera kring rimligheter. Detta handlar inte om svensk avundsjuka eller socialism, utan om att ställa en vettig diagnos på ett tillstånd som gått överstyr.

2. Argumenten för lönerna är dåliga. De argument som framförs för dessa enorma löner är faktiskt ganska ihåliga. Argumentet att lönen måste vara så höga för att ansvaret är så stort har väl en viss bärighet, men då handlar det ju också om att visa ansvar. I den kris som nu visar sig är det ju inte precis ansvarstagande som visas när man höjer sina egna bonusar och samtidigt begär sänkta löner och varslar anställda. Ansvaret har väl heller inte visats i mycket av det som är finanskris. Det har varit kortsiktiga vinster som alltför ofta fått styra. Sjuksköterskor har också ett enormt ansvar, andra människors liv.Argumentet att lönen skall vara hög för att arbetet är så ansträngande tror jag faktiskt inte heller väger jättetungt. Det är ju faktiskt så att det nog är så att ofta är de högavlönades jobb mer stimulerande, omväxlande och roligare än många andras jobb. Inte minst ger ju makten en tillfredsställelse Många andra grupper har minst lika krävande jobb, fast på andra sätt. Argumentet att annars får vi inte de bästa cheferna och att de kan flytta utomlands. Jag är inte säker på att de bästa cheferna är de som vill bli chefer för den höga lönens skull. Jag tror faktiskt inte heller att detta är huvudskälet till att man blir chef, utan att det är utmaningen och jobbet i sig som är drivkraften. Och återigen så känns dessa argument i dessa dagar nästan ironiska när man sett var åt det barkat. Argumentet att chefen har en så otrygg anställning har ju någon gnutta sanning i sig i grunden, men när direktörerna har både "hängslen och livrem", så faller ju detta också. Man har både en enorm månadslön, bonusar och optioner och dessutom fallskärmar och avgångsvederlag, så det blir alldeles för mycket. Det blir trygghetspaket och framtidsförsäkringar som inga andra grupper är i närheten av. Jag kanske har missat något argument, men dessa är rätt ihåliga.

3. En märkligt blind kultur. Det verkar finnas en enorm fartblindhet inom näringslivets styrelsevärld. Man sysslar med så stora summor att man inte ser vad det är man håller på med. Till saken hör ju att många i de stora bolagen sitter i varandras styrelser, vilket gör att man vänjer sig vid det förvridna perspektivet. Att det är förvridet visar ju just händelser som den med Volvos chefer i veckan - en total brist på förståelse för vad folk tänker och tycker.

Girighet är ett problem. Det föröder både människans själ och samhällets hjärta. Det omskapar oss från att vara Guds avbild till något annat - glupande gap som aldrig mättas. Empatin och solidariteten dör, för mycket vill faktiskt alltid ha mer. Det är dags att tala klartext om girigheten. Jesus gör det mycket och ofta. Varför gör inte vi i kyrkan det?

"Budet mot missriktat begär är kanske det tuffaste budet för dem som lever i ett samhälle med ett till synes omättligt habegär, där girighet tycks vara en nödvändig komponent för att ekonomin ska kunna rulla på utan problem." (Stanley Heuerwas)

"Vi lever i en värld av skapade behov eftersom vi inte längre har en aning om vad vi behöver." (Stanley Heuerwas)

"Ett ekonomiskt system som bygger på habegär är självdestruktivt." (Noam Chomskey)