söndag 22 mars 2009

"Så säger HERREN", elller...?

De senaste två veckorna har det varit ett ganska stort fokus på den profetia som David Wilkerson framburit om ett kommande katastrofscenario främst i USA. Dagen börjande sin rapportering den 9 mars, med att citera några utdrag från Wilkersons blogg, där han säger bl.a. att han "känner sig manad av den helige Ande att tala ut ett brådskande budskap". Dagen efter fortsatte tidningen med att publicera profetian i översättning till svenska. När man läser budskapet så handlar det dels om katastrofer som skall drabba USA för dess synd och dels råd och tröst till Guds folk. Profetian är en kombination av uppenbarelse och en utläggning av Ps 11 i Psaltaren. Psalmen utgör Wilkersons tolkningsnyckel till uppenbarelsen. Den 13 mars fortsätter Dagen sin rapportering kring profetian med att fråga Mikael Tellbe, teologie doktor och lärare vid Örebro Teologiska Högskola som drivs av Evangeliska Frikyrkan. Han får följande fyra frågor om det profetiska:
"Vad är en profetia?", "Hur ska vi förhålla oss till profetiskt tal?", "Ska var och en pröva profetiskt tal eller bara teologer och pastorer?" och "Varför handlar många profetior om katastrofer?" och svarar kortfattat, sakligt och klargörande. Slutligen tas frågan om Wilkersons profetia upp på ledarsidan av Thomas Österberg här om dagen. Att den här profetian fått så stort utrymme är värt att kommentera:

1. Profetior borde vara något naturligt och inte något spektakulärt.
Att en profetia av David Wilkerson , som framförallt berör USA, får så stort utrymme i Sverige säger oss något om hur svältfödda vi är på en profetiskt verklighet. Precis som Thomas Österberg konstaterar så har profetior alltför ofta bara handlat fungerat som öronkittlare och varit utgångspunkt för våra spekulationer. Även om vi aldrig skulle erkänna det så har profetian fått samma funktion som att gå till en spåkärring. Vi vill veta något om vår framtid och vill att Gud skall avslöja det. I den sista frågan till Mikael Tellbe kan man ana detta perspektiv, men då har man ju missat vad en profetia faktiskt är. Den är kort och gott ett budskap från Gud. Ett profetiskt tilltal behöver inte ha något med framtiden att göra. Här har visar sig ju hur vår användning av ordet har skapat ett problem som hjälpt till att göra det profetiska till något det egentligen inte är. Österbergs konstaterande "Tittar vi på den kristna kyrkan i dag är det bara att självkritiskt konstatera att profetrösterna i mångt och mycket saknas", måste vi våga se och fundera kring varför det är så.

Om vi tror att Gud är verklig och levande, så ligger det i hans natur att ha vill kommunicera med oss. Ett av de sätt han valt att göra det på är genom den profetiska gåvan. Det borde inte vara så konstigt. Det borde vara naturligt och självklart. Idag är vi som sagt så ovana vid det att vi blir mer fokuserade på att Gud har något att säga, än vad han säger. Genom hela Bibeln så finns det profeter, både i NT och i GT. Det är en naturlig del av Guds folks liv, inget konstigt, utan en nästintill självklar verklighet och därmed inget som man behöver göra så stort rabalder av. Det verkar t.o.m. som om avsaknaden av profetiska syner upplevs som konstig (1 Sam 3:1).

2. Profetior måste alltid prövas. Om det nu är så att Gud faktiskt talar, så får det två konsekvenser. Den första är att om det är sant, så har det auktoritet. I så fall är det ju faktiskt Gud själv, Universums härskare, Han som skapat allt genom att bara säga, som talar. Det måste innebära att man tar tilltalet på yttersta allvar. Den andra konsekvensen blir faktiskt att just därför så måste budskapet prövas. Det är ju just för att det för med sig så stora auktoritetsanspråk som det också är av största vikt att vi verkligen prövar om det är från Gud. Ibland blir vi så rädda för att vi skall ifrågasätta Gud genom en ordentlig prövning, men vi uppmanas ju till detta både i GT och NT. Paulus suveräna råd är fantastiskt enkelt men genialiskt enkelt: "Släck inte anden, förakta inga profetior, men pröva allt. Ta vara på det som är bra" (1 Thess 5:19-21). Precis som Tellbe säger skall profetior prövas utifrån Bibeln i den kristna gemenskapen. Ett intressant detalj är att ordet "smörjelse" faktiskt bara nämns i ett sammanhang i NT, där det inte handlar om Jesus, utan om oss vanliga kristna och det är i 1 Joh 2:18-27) och där syftar just på allas förmåga att pröva. Alla är således smorda med Anden för att kunna avgöra vad som är av Gud. Prövningen sker också i ljuset av vem profeten är. Det är väl därför som Wilkersons profetia blir särskilt intressant. Han har uttalat sig förr, bl.a. i boken synen om t.ex. miljökatastrofer, omoral och bilindustrins kris, vilket Dagen konstaterade redan i höstas. Han frambar även ett budskap för några år sedan på en ledarkonferens i Stockholm om apatin som kännetecken i Sverige och svensk kristenhet. ett budskap som hade märkvärdig träffsäkerhet. Men även Wilkerson måste prövas.

3. Profetior till varning och tröst för Guds folk. När Gud talar i Bibeln riktar sig till Guds eget folk. Det gäller både i GT och NT. Den dimension som vi ibland vill se om profetisk samhällskritik, är faktiskt ganska sällsynt i så motto at den riktar sig utanför Guds folk. Samhällskritiken riktar in sig på Guds folks förvärldsligande. Jag tror att vi har en profetiskt uppgift i den här världen, men den är inte först och främst genom ord, utan genom att vara ett verkligt alternativ. När kyrkan tappar sin roll som annorlunda, slutar den att vara en profetisk kyrka. Vi behöver verkligen profeter som inte bara talar snälla ord och ord av uppmuntran, utan också de som talar allvarsord och omvändelse. Vi kan aldrig bli en profetisk röst i samhällsdebatten, om i inte också är ett trovärdigt alternativ genom vårt annorlundaskap. Därför behöver vi profeterna i vår gemenskap.

I förra veckan hade vi en profetisk kväll på Götabro. Där Gud talade in i flera av våra deltagares liv. Ord av tröst och uppmuntran. Vi behöver det. Men detta ledde också fram till en fråga om varför Gud idag aldrig verkar tala de där allvarsorden med sitt folk. Varför har profetian blivit så snäll. Är det därför vi reagerar så på Wilkersons profetia, när vi tycker den är för allvarlig. Varför kan profetian i dagens församling kännas litet vingklipp och bara fylla tröstsidan, och sällan allvarsorden? Det är en fråga värd att fundera kring!

"...en profet är ett störande moment i varje församling. Det är han. Men om kyrkan inte nu kan frambringa profeter att varna och leda folket, så kommer den att få frambringa präster, som skola läsa begravningsritualen över den." (Stanley Jones)

Länk dagen 090323

3 kommentarer:

Michael G. Helders sa...

Tusen tack för ett mycket fint inlägg!
Skulle vilja posta den som gäst-blogg på min blogg- om det går. Tycker flera borde ta del av dina reflektioner.

Gud välsigna dig!

Anonym sa...

Mycket gott reflekterat. "När kyrkan tappar sin roll som annorlunda, slutar den att vara en profetisk kyrka". På kornet som vanligt! Men en frågan; har du något bra exempel på profetiska kyrkor i den meningen i Sverige idag?

Du saknas för övrigt i mitt liv - det var länge sen vi hördes! //Anton

Götabro sa...

Anton!
Kul att få positiv feedback. När det gäller goda exempel från Sverige är det väl Betel, Grönbo och Betania, Ö. Ryd som gäller. Skämt åsido, så är det väl så att frågan är hur detta annorlundaskap skall se ut och om inte hela frågan har en hel del med församlingssyn att göra. Frågan är om den traditionella församlingen med föreningsform får svårt med detta att vara annorlunda. Grundtemat måste väl vara att gemenskapen kännetecknas och genomsyras av Jesuscentrering och kärlek (lite klyschigt men så är det väl)