I gårdagens Agenda intervjuades Jacob Wallenberg, styrelseordförande i Wallenbergssfärens huvudbolag Investor, om turerna kring höjda bonusar, borttagna bonusar och istället höjda löner. Wallenberg medger att händelseförloppet kring chefslönen i SEB (SE banken) blev dumt, men erkänner inte att själva lönen är problemet, utan att de inte lyckats kommunicera på ett bra sätt med allmänheten. Underförstått så har allmänheten fel i sina reaktioner på de höga lönerna och bonusarna. Detta stöder min teori om det finns en girighetens kultur, vilket jag talade om redan förra veckan i ett inlägg på bloggen.
Samma tanke tog Annika LAntz upp i dagens Lantz i P1. I Programmet samtalar Lantz med Alec Carlberg som sysslar med rehabilitering av missbrukare i det svenska samhället. Kopplingen blir väldigt intressant, då man beskriver saker i termer av hur en missbrukskultur blir en egen subkultur. Carlberg menar att girigheten och att tjäna pengar kan fungera på samma sätt som en heroinists jagande efter kickar, vilket också leder till en subkultur som kan bli så egen att den inte längre förstår verkligheten utanför. Detta har lett mig till två reflektioner:
1. Subkulturer blir väldigt lätt sin egen tolkningsnyckel. Punkten gäller förmodligen kulturer överhuvudtaget, men det blir kanske mer påtagligt och ibland farligare när det handlar om en subkultur.För risken är att en subkultur skapar en så egen miljö och en så egen förståelse förverkligheten att man tappar kontakten med den övriga verkligheten. Allting tolkas utifrån den egna erfarenheten, de egna föreställningarna och den egna gemenskapen. När subkulturen blir sin egen tolkningsnyckel har man stängt sig för intryck utifrån och man förstår inte den kritik som riktas mot den egna kulturen av andra som står utanför. Man förlorar den hjälp som det alltid är att stå i relation till andra som inte tycker som man själv gör. På sätt och vis blir den egna subkulturen osårbar och genom att vara en del av den har man alltid rätt. Detta leder självklart både till högmod och en isolering som inte är bra vare sig för den egna gruppen (även om det kan kännas så) eller samhället omkring. I fallet med den subkultur som finns inom närgingslivets styrelseskikt, så visar sig ju just detta i relation till hur man hanterar den massiva kritiken från omgivningen. Egentligen har man inte gjort något fel, utan man har bara misslyckats med att kommunicera sin sanning till de dumma människorna utanför. Subkulturerna skapar distans och brist på förståelse.
2. Frikyrkan löper alltid en risk att förvandlas till en sådan subkultur. Som del av den svenska frikyrkligheten blir det ovan beskrivna scenariot alltid en viktig varning att inte gå i denna fälla. Det är så lätt särskilt för oss som faktiskt tror på en sanning som är absolut, att vi jämställer vår förståelse och tolkning av denna sanning med Sanningen och därmed skapar vi en egen subkultur med oss själva som tolkningsnyckel, vilket alltid ger oss tolkningsföreträde. Oförståelsen för människorna utanför den egna subkulturen kan lätt skapa en situation där vår förförståelse så tolkar verkligheten att vi faktiskt missar verkligheten, att vi inte kan ta till oss av rättmätlig kritik och att vi till slut faktiskt inte kan kommunicera med omvärlden, fastän just detta är vårt uppdrag. Och plötsligt är vi väldigt nära en isolering som Jesus aldrig eftersträvade. Vi blir också så omöjliga att kritisera att vi inte blir det Jesus tänkt vi skall vara. Sanningen är alltid större än vår tolkning av den!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar