Gräddfiler eller likhet inför lagen.

En av veckans stora nyheter har varit den gotländske landshövdingen Marianne Samuelssons uttalanden och handlanden i relation till vissa kända och inflytelserika personers tillstånd för byggnationer i strandnära områden. Sveriges radio har haft det som en huvudnyhet under två dagar (länk 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11. Hennes uttalanden är mycket märkliga, där hon argumenterar för att man måste vara rädd om företagare för att inte förlora arbetstillfällen i regionen. (Dagenlänkar 1, 2 Uttalandena blir än märkligare om man tänker på vad Samuelsson sade i TV för 11 år sedan: "Låt dem flytta då!" i samband med risken att vissa nyckelpersoner i näringslivet skulle lämna landet.

Det allra märkligaste uttalandet i samband med den här nyheten är att entreprenören Johan Staël von Holstein menar att Marianne Samuelsson har gjort helt rätt på Expressens debattsida. Han menar att det är entreprenörerna som för utvecklingen framåt och därför är de värda förmåner.

Dessa märkliga människovärdeshaverier är värda några kommentarer.

1. Likhet inför lagen är grundläggande Att man reagerar så starkt mot påståendena hos Samuelsson och Saël von Holstein är att detta är en sådan självklar princip. Principen är grundad i en kristen människosyn (som även präglat det humanistiska sättet att tänka). Ett samhälle där lagen inte gäller vissa, för att de på något sätt har förtjänat att stå över lagen hamnar snart i ett moraliskt moras. Detta är ju själva grogrunden för korruption, både pekunjär och vänskaps. Helt plötsligt kan man köpa sig fri från lagen, antingen genom pengar, förtjänster eller kontakter. Att argumentera för något sådant är inte bara märkligt. Det är faktiskt att argumentera för något ont. Om inte alla är lika inför lagen, har samma rättigheter och skyldigheter och samma värde har den utveckling Sra'el von Holstein menar skett fullständigt raserats. Snart är vi tillbaka i ett feodalt samhälle där de med pengar skapar egna lagar och regler. Dit vill nog ingen.

2. Sammanblandning av tacksamhet och förmåner. Det stora misstaget som Samuelsson och von Holstein gör är att de bländas av personers framgång och rikedom. Detta gäller kanske även de personer som försökt få förmåner i relation till strandskyddet. När man tror att man är mer värd och har rätt till förmåner på grund av att man har pengar eller har lyckats, så har man blandat samman två saker - tacksamhet och förmåner. Självklart skall man visa tacksamhet och uttrycka den för de människor som lyckats och som på ett bra sätt skapat arbetstillfällen och främjat ekonomin i ett land eller en region. Det entreprenörerna åstadkommer är viktigt och uppskattning skall visas i form av erkännanden, när detta är befogat, men det kan aldrig leda till gräddfiler eller särbehandling. Personerna har gjort bra saker, arbetat hårt, vilket är värt att prisas, men det skapar ändå inga rättigheter som andra inte har.

3. Fel bedömningen av olika arbetsinsatser. Det finns ingen som kan förneka att det behövs drivande människor som sätter igång saker och får saker gjorda. De behövs, men de är aldrig ensamma. De har medarbetare. Betoningen på entreprenörskapet gör att en person kommer i fokus, en persons begåvning lyfts fram på bekostnad av andra. Det kan verka som om entreprenören skapat allt på egen hand, men det är ju inte sant. Han behöver både arbetare och tjänstemän som utför arbetet, och deras arbete är faktiskt lika värdefullt. Tanken på framgång och utveckling leder så lätt till att vi ser bara frontfiguren och att vi värderar människors värde utifrån deras framgång. ´

4. Entrerenörens gåvas baksida. Framgångsrika personer är också ofta väldigt duktiga på att övertyga och kommunicera. Detta är en risk både för dem själva och för andra. Det är lätt att hamna i manipulativa förhållanden, medvetet eller omedvetet. Man får helt enkelt som man vill och ingen kritiserar för det brukar vara bra och verkar alltid vara bra.

5. Motivationsmissen. Också tror vi att entreprenören driv av att få en gräddfil. Hans drivkraft är ju själva jobbet och utmaningen. Entreprenören slutar inte vara entreprenör bara för att han inte ställs över lagen eller får andra förmåner.

6. Individualismens och tillväxtstänkandets seger över solidariteten? Är detta sätt att tänka och argumnetera ett tecken på att individualisemen coh ekonomismen gått så långt att den är på väg att ställa sig över den gemensamma solidariteten? Är det bara ett naturligt steg utifrån de värderingar som är gällande i vårt samhälle? Jag hoppas att det inte är så och att reaktionerna som faktiskt kommit på Samuelssons märkliga uttalanden är ett tecken på detta!

Om arbetet är en gudstjänst borde det istället leda till andra konsekvenser. Varje arbete borde ha samma värde. (Björne Erixon)

Vår övertro på kunskap och information

Vissa historiker menar att vi övergått från industrisamhället till informationssamhället Och visst ligger det något i det. Allt färre arbetar med produktion och vi översköljs ständigt med mängder av information. Mediernas makt och påverkan är enorm (jag gjorde en felskrivning här först som blev intressant: Mediernas makt är en orm!!) Detta skifte över till det vi kan kalla ett informationssamhälle visar också på ett mentalt skifte, som pågått en längre tid, men som blir allt tydligare både när det gäller skola och annat. Vi tror att kunskapen skall rädda oss!. Detta visar sig så väl inom utbildningspolitiken, där det pågått en tydlig förskjutning mot allt mer betoning på kunskap, i betydelsen fakta kunskap och teoretisk kunskap. En utveckling som inte stämmer med den pedagogiska forskningen som talar mycket om kunskap i handling och andra begrepp, men detta speglar inte av sig på utbildningspolitiken som tror att bara människor får högre kunskapsnivå, enligt deras definition, så kommer problemen att lösas.

Samma övertro på kunskap och information finns på en mängd områden, men det visar sig att informationen inte räcker, kunskapen räcker inte för att förändra människors beteenden. Det just nu aktuella är klimatfrågan och biståndsfrågorna, men det gäller en mängd områden, där vi faktiskt får kunskap, men inte ändrar vårt beteenden. Få människor, om ens någon, slutar röka p.g.a. varningstexterna på cigarettpaketen. Det är nog inte information som förändrar människornas beteenden.

Information är inte dåligt eller ont, men för mycket kan faktiskt ha motsatt effekt. När vi blir så informerade att vi inte längre berörs, så skapar informationen bara ett hårt skal, som gör att vi håller den ifrån oss. När vi får en kunskap som berör något djupare än vårt intellekt, som påverkar vår känsla, men inte bara den, för den kan också hjälpa till att göra oss till tjockhudingar, utan även vilja påverkas och berörs, då påverkas våra liv.

Risken finns att vi informerar bort kärleken och engagemanget Vi har hört allt förrut och blir kalla. Det gäller att låta sig beröras och låta denna beröring leda till handling, annars bygger vi ett skal.

Jag tror att vi alla behöver en mediastrategi, där vi faktiskt väljer att begränsa informationsflödet, väljer att låta oss beröras av det vi ser och inte bara håller det på avstånd och väljer att sätta oss i rörelse. För då är det så lätt att inget händer vare sig i våra liv eller vår värld.

Faran med informationen finns också inom kyrkan. Vi har hört mycket, men gjort litet. Vår andliga hud har tjocknat och fått valkar som gör att vi inte berörs längre av det Guds ord som är tänkt att förändra, förvandla och påverka. Kunskap och information är bra, men låt oss inte drabbas av en övertro på att det är lösningen.

Jesus är frälsare, inte föreläsare. (Magnus Malm)

Målet kan inte vara att kunskapen ökas och sprids till allt fler, utan att kärleken växer och praktiseras bland allt fler. (Magnus Malm)

En politisk vecka och Guds rike.

Den gångna veckan har präglats av två saker inom svensk politik. Det ena är politikerveckan i Almedalen på Gotland. Ett gigantiskt politiskt jippo, där alla "viktiga människor träffas", enligt Margot Wallström. Ett påstående som visar på den förblindning som ätt drabbar maktens människor. Alla viktiga människor var inte där, därför att alla var inte där. Större delen av svensk politisk elit var säkert där. En mängd lobby- och intressegrupper var där, men alla viktiga människor var inte där, därför att alla var inte där. Det är så lätt att låta makten förblinda och beräkna människovärde och vikt utifrån personers ställning och samhällsposition. Alemedalsveckan blir så lätt ett jippo, där man måste göra just jippo av de politiska förslagen för att få uppmärksamhet. Det blir väldigt lätt populism och yta. För ett tag sedan mötte jag en man som finns inom näringslivet som sa "Det är bara imagen som spelar roll, Det är varumärket som betyder något." Efter att ha tänkt på det så blir jag rädd, för det kanske är sant i samtiden, samtidigt som det ju är en jättelögn. Det är ju faktiskt innehållet som är viktigt, inte förpackningen. Om politiken sysslar mer med förpackningen än innehållet, mer med populism och röstfiske än ideologiskt tänkande har den faktiskt förlorat sin trovärdighet. Om politikern blivit en pastor Jansson med fingret i vädret för att se vart det blåser istället för att bära på övertygelser så är det som allmänt kallas för politikerförakt befogat.

Den andra stora politiska händelsen är att Sverige nu för ett halvår kommer att vara ordförande i EU. Med stor pompa och ståt manifesterades detta den 1 juli och Fredrik Reinfeld höll ett statsmannatal i Almedalen, där Sverige nu spelar huvudrollen i världspolitiken, inte minst på miljöområdet. Litet hybris kanske, men i alla fall ideologiskt.

I ljuset av detta kan det vara värt att påminna sig om Jesu vision om Guds rike. Ett rike som finns tillgängligt överallt. Jesus är dess regent och dess ministär ser ut som följer:

Kärleken är statsminister
Generositeten och förvaltarskapet är finansministero
Omsorgen och gemenskapen är socialminister
Freden och försoningen är försvarsminister
Nyfikenheten och sanningen är utbildningsminister
Nåden och rättvisan är justitieminister
Humorn och skönheten är kulturminister
Tjänandet och kreativiteten är näringsminister
Meningsfullheten och nådegåvorna är arbetsmarknadsminister
Medvetenheten och ansvarstagandet är miljöminister
Toleransen och öppenheten är integrationsminister
Förtroendet och det globala perspektivet är utrikesminister
Helande och omsorg är sjukvårdsministero
Hälsan och djuretiken är jordbruksminister
Barmhärtigheten och behoven är biståndsminister

Rättfram öppenhet är grundtonen i Guds rike. (Stanley Jones)

I honom ser Guds rike ut över oss med milda ögon och berör oss med varma frälsande händer. Jesus är Guds rike personifierat. Jesus gjorde uttrycken "för min skull" och "för evangeliets skull" till synonyma begrepp. (Stanley Jones)

För mycket nöter på själen. och snärjer vår glädje!

Ni som följt Götabrobloggen kanske undrar varför inget nytt har sagt eller skrivits under den senaste månaden. Det började med att tiden inte räckte till för att skriva. Och att bloggandet plötsligt kändes kravfyllt istället för så lustfyllt som det varit tidigare. Det blev från början helt enkelt inte av, därför att det kändes som att man måste ha något så fantastiskt att säga. Och för det andra så blev det massmediala tempot för högt, så att när jag var redo att kommentera en händelse efter att "tänt färdigt" (vilket man ju aldrig gör!)kring en sak, så var det något nytt som man borde haft en åsikt om. Jag hann liksom inte med varken i det massmediala tempot eller i mitt eget vardagliga. Då kände jag att det är faktiskt bättre att låta bli.

Bloggandet, precis som allt annat, är mycket bättre som tjänare än som herre. När något förvandlas från att ha varit något roligt och gott till att bli något som bara driver med piska är det dags att ta en paus, en i vår tid så populär time-ou.

Så det som i början var ett framtvingat uppehåll blev ganska snart ett fritt val. Jag bestämde mig helt enkelt för att inte skriva något på en månad. Det ligger faktiskt en fantastisk befrielse att i bland välja att säga !Nej"! Vi tror ju så lätt att det är farligt att avstå, men vi måste lära oss att avstå för att verkligen bli fria. Det finns i varje människas liv saker som man ska bejaka och säga sitt "Ja" till, men det finns också det man måste medvetet säga "Nej" till. Om vi inte lyckas med detta och inser vilka anspråk från oss själva eller andra som nöter på själen, så kommer vi aldrig att bli de fria varelser vi vill vara. Anspråken kommer att binda oss.

Att inse att mina ord och åsikter faktiskt inte är så viktiga är en befrielse. Att inte behöva hinna med i mediasnurren gör att det blir roligt. Jag tänker fortsätta blogga. Och jag tänker strunta i att jag ibland kommer ligga litet efter, för mitt sätt är att tänka efter (och då hamnar man väl som ordet säger litet efter).

Jag är sugen att skriva igen. Det känns kul. Men låt oss göra oss av med det som nöter på själen så att vi hinner med både Jesus och oss själva.

Min månadslånga fasta från bloggandet är över, men jag tror den varit viktig. Även ens egna ord och åsikter kan nöta på ens själ.

Om den oförnuftige teg ansågs också hon för vis!

Tidningen Dagen refererar till radioprogrammet Kalibers granskning av Sverigedemokraterna och dess kandidat Elena Yurkovskaya, som uttalat sig om invandrare bl.a. med följande ord: "Invandrare är analfabeter och primitiva individer." Ibland är det så man baxnar och undrar hur folk tänker, eller om människan tänker. Snacka om att kasta sten när man sitter i glashus, eller såga i sin egen gren. Det räcker ju att notera hennes namn, för att se att hon själv har invandrar bakgrund och går man in och lyssnar, så har man ju en tydligt bruten svenska. Hur är man funtad när man uttrycker sig på det sättet, utan att inse att man själv är en del av den utpekade gruppen. Fullkomligt ologiskt och ofattbart dumt.

Men detta visar just på hur ologisk och dum främlingsfientligheten är. Det handlar inte om ekonomiska frågor, inte om statistik eller ens att bevara ett svenskt kulturarv (om det nu finns något statiskt sådant, vilket man måste betvivla), utan om rädslor och fördomar. Det problem som man placerar på människor utanför sig själv, finns egentligen inom en själv. Rädsla och fördomar befrämjar inte visheten det är tydligt.

Att a priori avvisa det nya, det okända, det andra är att sluta växa. Rasismen och fundamentalismen skyr det okända som rubbar cirklarna och skapar oklarheter om gränserna. De är båda utväxter på samma träd, som heter ångest för oklarhet. (Anders Piltz)

Samfundskartan ritas om, och om och om igen!

Under förra helgen beslutade de tre samfunden Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan att inom de närmaste åren bilda ett gemensamt samfund. För något år sedan hade ungdomsförbunden i de tre samfunden gått före och bildat Equmenia. För 12 år sedan bildades Evangeliska Frikyrkan (EFK)(då under namnet Nybygget - Kristen Samverkan) av Örebro Missionen och Helgelseförbundet/Fribaptistsamfundet (som några år tidigare slagit sig samman. Det senaste exemplet är det förslag som finns att Pingsrörelsen, Svenska Alliansmissionen och EFK skall slå samman sina teologiska utbildningar. På lokal nivå har en mängd olika församlingar från olika samfund och i olika konstellationer slagits samman och bildats under de senaste decennierna. Det är helt klart att samfundskartan håller på att ritas om. Detta är en utveckling som vi måste vara medvetna om, bejaka som möjligheter och inte se som ett hot. Kartan kommer att fortsätta ritas om. Det är en nödvändighet om svensk kristenhet skall överleva och vända trenden. Om svensk kristenhet vill vara med om det som vi i allmänhet betecknar som "väckelse", alltså att människor kommer till tro på Jesus och samhället påverkas av oss kristna, så måste vi inse att kartan kommer att ritas om. Förändringarna är oundvikliga i ett sådant skeende. Några tankar:

1. Samfundslojaliteten kommer att försvagas ännu mer. Detta är redan ett faktum. Det är inte mot ett visst samfund man har sin lojalitet. I Dagenartikeln om skolsammanslagningen konstateras: "Studenterna har redan valt, kan man säga. De går i den skola de själva föredrar, och församlingarna ser inte till skola när de väljer pastorer," vilket visar på att lojaliteten inte är vad den varit och förmodligen inte kommer att bli det igen. Det är tveksamt om de gamla samfunden kan förvänta sig att vända denna trend. De skillnader som en gång var så viktiga ses idag inte som viktiga för det egna identitetskapandet. Man ser andra saker som viktigare vid valet av församling och för vad man offrar sina pengar till. Lojaliteten kommer att i ännu högre grad vara till den lokala församlingen och inte till det eller de samfund man samverkar med.

2. Församlings- och medlemsbegreppet kommer att förändras. Vi ser redan nu en trend där man funderar kring vad det är att vara församling och hur man definierar dess gränser och vem som är dess medlemmar. Självklart kommer den gamla frikyrkliga föreningsmodellen att finnas kvar länge än, liksom den territoriella församlingen inom Svenska Kyrkan, men i längden kommer dessa att kompletteras av andra former av att vara församling. Det är en oundviklig trend både för att och om trenden skall vända.

3. Församlingarna måste struktureras utifrån Jesus Kristus, det missionella uppdraget och lärjungaskapandet - Guds rike helt enkelt.> Fokus måste förflyttas från konsumtionskristendom till något annat och viktigare mer centralt. Om inte blicken får koncentreras på vem och varför, så kommer förändringen inte att ske. Församlingarna måste vara beredda att prioritera Guds rike i hela dess omfång för att förändring skall ske. Det sentimentala och nostalgiska förhållandet till kyrkbyggnaderna måste överges. Kyrkor och kapell som inte fyller sin funktion bör avyttras. Församlingens verksamhet handlar inte om vad som händer i en viss byggnad, utan om hur människors behov möts.

4. Nya nätverk kommer att krävas. Nya församlingar utifrån nya sätt att vara församling kommer att bildas. Om dessa planteringar lyckas kommer de att nätverka med andra församlingar, både etablerade moderförsamlingar och andra gemenskaper. Som Stefan Swärd säger på sin hemsida: "Det är nödvändigt med församlingar som växer, som för människor till tro på Kristus och som grundar nya församlingar - och som är helt fokuserade på detta. Det är apostolisk kristendom. Och församlingar som vill gå i den riktningen kommer att hitta varandra och samarbeta".

5. Den centrala administrationen behöver slimmas. Utvecklingen som vi ser att samfund går samman och börjar samarbeta behöver fortsätta. Den centrala administrationen kommer att behöva slimmas och frågan måste ställas vad är dess huvuduppgift. Trenden kommer inte att vändas av initiativ på central nivå, utan på lokal. Församlingsplanteringsprojekt initieras bättre från en eller flera lokala församlingar än att de skall finansieras och organiseras centralt.

Ecclesia Semper Reformanda - Kyrkan behöver ständigt reformeras

Henrik Schyffert om ironi och allvar

I lördags direktsände SVT Herik Schyfferts soloshow The 90's - ett försvarstal. En fantastisk skickligt genomförd show. Full av igenkänningsmärken för den som var med. Och med ett budskap som är ständigt aktuellt om ironi och allvar. Schyffert lyckas på ett personligt och eget sätt hålla balansen mellan humor och allvar på ett lysande sätt. Han använde till och med spänningen mellan dem för att få fram sitt budskap. Såg du den inte så gör det på SVT Play. Genom sitt budskap lyckas Shyffert lyfta fram några viktiga saker när det gäller ironi och allvar.

1. Ironi är roligt. Ironin har varit en del av den mänskliga humorn sedan urminnes tider. Ironi är faktiskt roligt. Att säga en sak och mena en annan kan i rätt sammanhang vara fruktansvärt kul. Det är inget fel med att vara ironisk om de inblandade förstår ironin. Humor är en Gusds gåva och en gudomlig egenskap, utan vilket inget verkligen existerar.

2.Ironi kan tydliggöra ett budskap. Genom att man säger en sak men menar en annan kan man faktiskt förstärka ett budskap. Genom att skruva till det så långt som till det rakt motsatta kan man både göra budskapet roligt och tydligt. Det är ett stilgrepp som också används av ett antal av Bibelns gestalter. Profeterna gör det (se tex Am 3:12, 4:1, 4:4, och Mika [inte skriftprofeten] 1 Kung 22) och även Jesus verkar i sina liknelser och frågor faktiskt åtminstone gränsa till att vara ironisk. Det är ett fantastiskt sätt att få människor att reagera, därför att till en början kan det skapa en viss oro och osäkerhet som tvingar oss att stanna upp och fundera, att ta saker på allvar. En sådan osäkerhet är faktiskt av godo, när den får leda vidare till beröring och ställningstagande.

3. Ironi kan vara farligt. Ibland fungerar ironin som flykt. Genom att man kan vara ironisk mot allt och alla behöver man inte ta något på allvar. Man kan skämta bort allt som borde beröra och det som jag borde ta ansvar för. Man kan hålla saker ifrån sig, aldrig engagera sig eller låta sig beröras eller låta någon komma riktigt nära. Ironin gör att man inte behöver ta ansvar eller bry sig. I dess fullkomliga form utvecklas den till ett livsmönster som faktiskt leder till en oförmåga att älska. Ironin kan skapa en jargong och ett klimat som stänger ute och som blir ytlig. Ingen kommer våga vara riktigt ärlig och visst är det en fara.

"Människan är avgränsad från de andra varelserna, sa grekerna, genom förnuftet, språket och förmågan att skratta. Sokrates tillade ironin som det typiskt mänskliga." (Anders Piltz)

"Humor rymmer förmågan att skratta åt sig själv." (Amos Oz)

"Humor förutsätter självironi: detsamma har hänt mig....Humor förutsätter med ett annat uttryck ödmjukhet... Humor är i själva verket insikten att en avgrund är befäst mellan ideal och verklighet." (Anders Piltz)

Elitklasser - hot och/eller möjlighet?

Igår presenterades ett förslag på att elitklasser, s.k. profilklasser skall bli möjliga i grundskolan i alla ämnen och inte bara i musik och idrott. Möjligheten finns redan på gymnasiet och nu vill man att den även ges på grundskolenivå. Jag kan se både risker och möjligheter med förslaget

MÖJLIGHETER:

1. Man kan fånga upp och utveckla de unika talanger som finns. Syftet är självklart att fånga upp individers unika begåvning och fallenhet för vissa ämnen. Genom att ge möjlighet till att redan tidigt få specialisera sig och slippa att hela tiden vänta in andra elever, så ges möjligheten till att dessa barn och ungdomar får möjlighet att utvecklas utifrån sin potential. För detta finns det självklara samhällsekonomiska fördelar, då man får människor med spetskompetens på vissa områden, som kanske annars inte skulle tas till vara.

2. Man får möjlighet att uppgradera alla olika talanger till samma nivå och ger alla begåvningar samma möjligheter. Eftersom möjligheten redan finns inom musik och idrott, så är det egentligen bara en förändring som ger alla olika begåvningar samma möjligheter.

3. Motivationen skulle kunna behållas. Genom specialklasser kan motivationen bibehållas hos dem som verkligen är intresserade och gillar ett ämne. Istället för att hela tiden vänta in och hålla på med tråkig repetition, så kan man utmanas och hela tiden känna lusten att gå vidare.

4. Man skulle kunna få möjlighet att lägga ännu mer energi på de som har det svårt i vissa ämnen. I den bästa av världar skulle det faktiskt också kunna innebära att de svagare eleverna får mer stöd och inte behöver känna samma stress och press om de duktigaste eleverna inte finns där. En ouppnåelig jämförelsepunkt skulle ju vara borta.


RISKER:

1. Risken är att den svenska grundskolan urholkas. Den mest uppenbara risken är ju att möjligheten i punkt 4 förvandlas till en mardröm, att mindre möjligheter och resurser läggs på de normalbegåvade och på de svaga, att elitklasserna får alla resurser och att de bästa pedagogerna söker sig dit, så att det inte alls blir en skola med lika möjligheter.

2. Risken är att det blir en enorm press. Med en intagning av specialbegåvade elever till elitklasser genom intagningsprov, så finns det stora risker att man redan från början inte bygger in motivation i systemet, utan krav och press. I en elitklass kommer det att vara en benhård konkurrenssituation, där man vet att man är bra och begåvad, men pressen kommer att finnas på att bli bäst. Frågan är också om inte pressen från föräldrarnas sida kommer att öka på barnen när med detta system. Risken är uppenbar att föräldrarna och lärarna kommer att driva elever till att söka elitklasser, ibland mot elevens egen vilja och motivation. Frågan är hur tidigt man skall behöva känna sig driven av krav från omgivningen.

3. Risken finns att betoningen på IQ sker på bekostnad av EQ. I ett elitistiskt system är det nästan oundvikligt att man skapar en situation där den utpekade förmågan blir viktigare än allt annat. I en sådan situation blir lätt den sociala kompetensen lidande. Risken är att man får fram människor med stora kunskapsmässiga kvalitéer som saknar eller åtminstone blir fattiga på empati. Elitism i alla dess former hämmar nästan alltid medkänslan. Elitismen får lätt fascistoida konsekvenser. Det är lätt att man i betoningen på den utvalda kvaliteten glömmer saker som allas lika värde och rättigheter.

Länkar
SvD 1, 2, 3, 4
DN 1
Expressen 1, 2
Aftonbladet 1
Dagen 1

Vad händer efter 65?

Götabro har i veckan invaderats av ett 70-tal människor som är 65+. Under tre dagar samlas dessa s.k. "pensionerande vittnen" för gemenskap, bibelstudier och möten. En helt fantastisk skara människor som varit med längre än de flesta av oss och som visar att det går att leva ett helt liv tillsammans med Jesus. I vår tid tror jag vi behöver uppgradera de äldre. Ofta möter vi dem i rubriker som gäller vanvård och det är tragiskt, för ingen av oss skulle vilja bli behandlad så som gammal. Åldrande är enligt Bibeln faktiskt något vackert, som borde inge respekt. Jag tror det är viktigt att vi tänker om och uppvärderar de som vi alla faktiskt har så mycket att tacka för. Några tankar och förslag:

1. Den skattelättnad jobbavdraget innebär måste få gälla även pensionärerna. Det jobbavdrag den borgerliga regeringen införde ganska snabbt efter sitt makttillträde skulle bara gälla de som jobbar, men detta är ju helt absurt för dem som jobbat hela livet. Deras arbete blir nedvärderat. Och i och med att arbetet i Sverige är så viktigt och inte minst nu med "arbetslinjen" blir detta inte bara en ekonomisk fråga, utan handlar om människorvärde och synen på våra äldre.

2. Den livserfarenhet som finns måste värdesättas och tas tillvara. När man är ung tror man att man vet allt och tillvaron är ofta väldigt svartvis och ofta ganska egocentrerad. Man har alla svar, men med några år på nacken så får man det vi kallar livserfarenhet och levandsvisdom. Något som bara kan förvärvas med åren. I många kulturer och inte minst den bibliska värderas detta högt och inger respekt (se t.ex. Ordsp 16:31, 20:29, och läs gärna beskrivningen om Salomos son Rehabeam och de äldre respektive de yngre s råd i 1 Kung 12), medan det i den västerländska och inte minst den Svenska är något som det snarare ses ned på och som föraktas och förlöjligas. De gamla ses som mossiga, ute och som några som inte hänger med. I alla sammanhang talar vi om att det måste föryngras och det är ju bra till en viss gräns. Pensionärer är inte överreprenterade i våra beslutande organ. Visst det finns risk för gubbvälde och att förnyelse hindras av dum stockkonservatism, men det finns också en vital vishet hos många äldre som är värd att ta till vara.

3. Den frihet och möjlighet som pensionen innebär måste lyftas fram. Pensionen innebär ju inte slutet på livet, utan ger möjligheter till något annat. Det innebär en frihet som man inte haft sedan tonåren (och de som pensioneras idag, kanske inte ens hade det då). Problemet är att idag hamnar många just i de negativa sidorna hos ett tonårsbeteende. Man skall förverkliga allt det man inte hunnit tidigare. Man hamnar lätt i ett konsumistiskt beteende istället för i en möjlighet att kunna betyda enormt mycket för människor runt omkring. Möjligheten till ett ideellt engagemang är ju enorm, eftersom man ofta både har friheten och tiden. Möjligheten att göra skillnad och få fortsätta betyda något, kanske ännu mer än någonsin behöver belysas. De som jobbat hela sitt liv är väl värda vila och rekreation, men det behöver inte vara detsamma som meningslöshet eller passivitet. Möjligheterna är enorma att få vara med och förändra och förnya, förmedla och förvandla. Låt oss inte tvinga in människor i meningslöshet, ensamhet och bitterhet. Låt oss se att bara för att man är gammal är man en människa med massa möjligheter och med en massa att bidra med. Inte som krav, utan som bekräftelse.

Medlemsfrågan är större än homosexualiteten!

Den senaste veckan har den stora debatten inom frikyrkan gällt medlemsfrågan. Det hela startades genom att Dagen rapporterade om att EFK:s största församling Saron i Göteborg hade ändrat sina medlemsvillkor. På detta följde ett antal artiklar vilka belyste frågan först och främst om öppenhet för homosexuella i den kristna församlingen (länkar 1, 2, 3, 4, 5.) Mycket av debatten har sedan förts på EFK:S ordförande Stefan Swärds blogg, med mängder av inlägg och kommentarer. Ett antal pastorer inom EFK förde sedan fram sin åsikt på Dagen debatt med svar från Sarons ledning. I Dagen har även frågan tagits upp och satts i relation till Pingströrelsen och på ledarbloggen. x Till slut har hela frågan t.o.m. hamnat på Nerikes Allehandas ledarsida. Och det är ju inte ofta frikyrkofrågor hamnar på våra dagstidningars ledarsidor, så visst har frågan fått stora proportioner. Självklart finns det mängder av kommentarer inom bloggsfären. En av de intressantaste tycker jag Anton Fagerstedt har, där det också finns en del länkar till andra intressanta bloggkommentarer.

Medlemskapsfrågan är viktig, därför att den sätter fokus på saker som är större än frågan om homosexualitetens vara eller inte vara i församlingen. Den har jag tidigare hävdat att bibeln är tydlig på, men att frågan faktiskt är perifer och inte borde ha den plats den har. Den har blivit en identitetsmarkör för om man är evangelikal eller inte se, vilket är ytterst olyckligt (läs inlägget här). Frågan om medlemskapet är viktigt för det borde få oss att återvända till de bibliska texterna och se vad som verkligen sägs om församlingen och dess väsen. Här kommer några tankar:

1. Omvändelsen och medlemskapet. Vi som evangelikaler och väckelsekristna betonar omvändelsens nödvändighet för medlemskap Men ofta görs misstaget att man plockar isär massa saker som i Bibeln hör ihop. I Bibeln är Omvändelse, pånyttfödelse, dop, andedop och medlemskap en och samma händelse. Det finns inga avstånd mellan att man kommer till tro och att man blir medlem. Katekumenatet (dopskolorna) är ett senare påfund, för att kontrollera om människor var verkligen kristna, men den första församlingen struntade i detta. Bekände någon sig till Kristus som Herre, så döptes man och lades till församlingen. Detta verkar vara det sätt som hela Apostlagärningarna speglar och förespråkar. Omvändelsen står då för människans aktiva vilja, hennes fria val att vilja tillhöra Jesus och därmed också den kristna gemenskapen. För de första kristna var församlingen nästan bokstavligt Kristi kropp och alla troende var infogade i den som med-lemmar i ordagrann bemärkelse (1 Kor 12). Med detta som utgångspunkt blir det svårt att hävda att någon som kommit till tro på Jesus skulle vägras inträde oavsett tidigare liv.

2. Församling När vi talar om församling så tänker vi omedvetet föreningsmodellen, så som den ser ut i svensk frikyrka sedan mitten på 1800-talet. Detta är den svenska frikyrkomodellen och den har fungerat ganska bra under åren (och detta är inget förkastande av dagens frikyrkor, men vi måste våga pröva oss själva utifrån bibelns texter), men det finns vissa teologiska och praktiska problem med den. För det första är den alltför ofta knuten till en byggnad, vilket inte är det bibliska mönstret. Kyrkobyggnader kom mycket senare. För det andra skapar den lätt en struktur som inte ser att i Bibeln är det den lilla gemenskapen av kristna som kallas församling. I NT är nästan all församlingstanke knutet till att man delar gemenskapen i grupp som kunde samlas i ett hem och detta är faktiskt församlingen. Den gemenskapen är inte bara en cellgrupp eller bönegrupp, utan den är församlingen. Detta har vi svårt att se och acceptera för i vårt tänkande är församlingen de som är medlemmar i den ideella förening som samlas i ett visst hus, som vi kallar kyrka eller kapell.

3. Lärjungaskap och efterföljelse. De nytestamentliga texterna är tydliga på att ett kristet liv är ett liv i efterföljelse och lärjungaskap. Det betyder att människor är villiga att bekänna Jesus Kristus som Herre och tillsammans med Honom och lemmarna i Hans kropp leva ett liv som strävar efter att förverkliga Hans vilja. Bönen tillkomme ditt rike och ske din vilja uttrycker denna vilja och längtan. Men efterföljelse och lärjungaskap är en process. Det som kallas helgelse är något som ständigt måste vara pågående. Frågan blir då: Om jag är villig och ärlig i att gå in i den här processen, inte var jag befinner mig i den. Människors ärliga vilja att vara kristna och leva i församlingens gemenskap måste vara avgörande. Problemet är inte hur människor lever, utan om de är beredda att pröva sig själva och brottas med sitt liv i ljuset av Bibeln i församlingens gemenskap. Så länge en människa vill vara kvar trots att hennes liv strider mot den uppfattning som predikas och praktiseras av majoriteten, så är frågan om det inte är hon eller han som har det jobbigare än vi som tillhör majoriteten

4. Maktstrukturer, församlingstukt, ledarskap och tolkningsföreträde. I evangelierna nämns ordet församlingen endast tre gånger (Matt 16:18 och 18:17 två ggr). Den senare texten är en text som handlar om församlingstukt, en text som blir problematisk om vi tillämpar den i ett hierarkiskt församlingssystem. Tänker vi oss däremot att församlingen är en gemenskap av bröder och systrar där alla är präster (1 Petr 2;9) och inga gränser finns på grund av social ställning, kön, eller etnicitet (Gal 3:28), där ledarskap definieras utifrån Jesu utsaga i t.ex. Mark 10:42-46 där han radikalt vänder upp och ned på vad ledarskap är, så blir texten om församlingstukt begriplig. Församlingstukten sker i det nära sammanhanget bröder eller syskon emellan. Det är inte något som sker uppifrån av en ledning, utan något som sker på jämbördig nivå. Öga mot öga mellan två människor som faktiskt känner varandra för de delar livet. Fungerar inte detta skall man ta med sig ännu en, men också detta är en broder/syster som känner. Det bygger på närhet, ömsesidighet och kärlek. Som sista instans ställs man inför församlingen, men utifrån det ovan sagda är nog inte 100-tals människor, utan den lilla grupp som samlas i huset. Det är inte en domstol, utan en hjälp att hjälpa, till förlåtelse och växt. Målet är individens räddning. Makten finns på "fabriksgolvet" inte hos någon församlingsledning långt ifrån.

Målet är som sagt att hjälpa individen vidare i förlåtelse och efterföljd. Det är aldrig den rena församlingen. Tankar på församlingens renhet skapar fascistoida tendenser. De starka styr de svaga. De mäktiga utesluter de som inte passar in.
Som evangelikala bibeltroende kristna bör vi börja med Bibeln, som ledare är vår uppgift att hjälp och betjäna människors växt (Ef 4) och faktiskt aldrig att utöva makt. Makten ligger hos församlingen, inte hos ledningen hu paradoxalt det än kan låta.