Vårdkonflikten i ett större perspektiv

Sjuksköterskestrejken har pågått en vecka. Vården är det område där flest kvinnor arbetar och ett område där övervikten av kvinnor är mycket stor. Det fungerar bra som symbolområde för den lönediskriminering som faktiskt finns i världens mest jämställda land. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ligger någonstans mellan 10-15% och skulle man räkna bort en del faktorer så som utbildning, anställningsår, ansvars o.s.v., så är det fortfarande ungefär hälften av löneskillnaderna som finns kvar och som inte har några andra orsaker än kön. Det är märkligt att det efter alla dessa år (åtminstone de sista 40 åen) av tal om lika lön och jämställdhet fortfarande inte gjorts mer för att få bort detta märkliga fenomen. Frågan är om viljan finns. Några tankar kring detta.

1. En patriarkal maktstruktur. Man kan tycka vad man vill om feminismen (vilket är ett oerhört mångfacetterat begrepp och på intet sätt enhetligt) och rubriken kan kännas provocerande, men feminismens kritik av att det finns pariarkala maktstrukturer i vårt samhälle är svåra att förneka (därmed inte sagt att deras metoder eller lösningar är de bästa). Från ett kristet perspektiv är detta inget att förvåna sig över. Direkt efter syndafallet konstatrar Gud att detta är en av konsekvenserna. Kampen mellan könen kommer att finnas och männen kommer att dominera (1 Mos 3:16b). Könskampen är en direkt följd av människans synd och skall därför betecknas som sådan och bekämpas som sådan. I och med Jesu ankomst poängtras den ursprungliga likställigheten och likvärdigheten mellan man och kvinna: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:28). Från ett kristet perspektiv måste man stödja kvinnornas rätt till lika lön och motarbeta de syndiga destruktiva maktstrukturerna.

2. De kvinnodominerade yrkesområdena. Det är inte bara sjuksköterskorna som är underbetalada i jämförelse med mansdominerande yrken. Det gäller i stort sett alla områden där majoriteten av de arbetande är kvinnor. Det verkar som om förhållandet mellan procenttalet kvinnor och lönenivån är på något sätt propertionellt. Vårdkonflikten måste få peka på ett större perspektiv. Argumenten mot att tillmötesgå kraven är att det är lönenivån på den privata sektorn som skall styra löneutvecklingen på den offentliga (där mest kvinnor jobbar), men med ett sådant resonemang kommer man ju aldrig att förändra något. Klyftorna kommer procentuellt att vara lika stora och i kronor och ören hela tiden öka. Det gäller helt enkelt att se att det är ett orättfärdigt system som måste förändras och då måste det också få kosta (kanske t.o.m. i form av höjd skatt om det är nödvändigt). Det innebär ju också att de som har "för mycket" måste hålla igen för att de som faktiskt har förlitet skall få det som är rättvist. Inte populärt kanske, men rätt och rättfärdigt. Det borde oskå innebära att vi män som ju genom strukturerna har mer makt börjar tala för kvinnornas sak. Löneförhandlingar blir så lätt medel för vår egen egoism, istället för solidariskt rättvisa.

3. Tala klarspråk. Ett av de största problemen i språkbruket när det gäller löneförhandlingar och nivåer på löneförhöjningar är att man hela tiden talar i procent. LÖneökningarna beskrivs i si eller så många procent, men detta blir vilseledande, när det gäller att utjämna löneskillnader. Om en person som tjänar 15 000 kr/mån får 3% lönelyft, så innebär det 450 kr/mån, men om en person som tjänar 25 000 kr/mån får 2%, så får han (för det är väl ofta en han) 500 kr mer per månad. Trots att den ena får mer i procent, så ökar ju den faktiska löneskillnaden. Skall vi få till en utjämning och få bort lönediskrimineringen måste vi tala klarspråk och reda pengar, annars kommer vi att lura oss och gömma oss bakam snygga procentsatser.

Kritiskt tänkande och sann tro

Kritiskt tänkande
Är det inte detsamma som gnäll och sureri?
Som att peka finger och söka flisor?
Som att söka fel och brister?
Som negativism och svartmåleri?
Är inte världen nog mörk detta förutan?

Kritiskt tänkande
Egentligen handlar det om granskning,
Om att med öppna ögon våga se,
Om att väga för och emot, rätt eller fel, sant eller falskt.
Egentligen handlar det om bedömning,
Om att vrida, vända och kunna förstå,
Om att kunna sila både mygg och kameler.
Egentligen handlar det om utröna,
Om att komma litet tillrätta med tillvarons mysterier,
Om att pröva och behålla det goda.
Egentligen handlar det om auktoritet,
Om vad, vem och varför,
Om vad du kan lita och leva på.

Kritiskt tänkande
Kritiskt tänkande, men också självkritiskt,
Betraktare, men också betraktad,
Seende, men också synad,
Belysande, men också genomlyst,
Förståelse, men också förförståelse,
Granskande, men också granskad,
Ifrågasättande, men också ifrågasatt,
Bedömande, men också berörd,
Distanserad, men ändå nära,
Utifrån, men ändå mitt i.

Kritiskt tänkande
En kritisk punkt, något avgörande,
Det avgörande, den avgörande skillnaden.
Skillnaden mellan att vara turist och att leva,
Skillnaden mellan att titta och att se,
Skillnaden mellan stagnation och förändring,
Skillnaden mellan ett museum och kreativitet,
Skillnaden mellan likgiltighet och kärlek.
Skillnaden mellan att tycka och att tro.

DNA-register och rättsstaten

Efter mordet på Engla har krav rest på ett allmänt DNA-register, bl.a. av f.d. partiledaren Alf Svensson och professorn i straffrätt Madeleine Leijonhuvud. Flera kritiska röster höjs mot kravet, bl.a på Dagens ledarsida, av vänsterpartisten Lena Olsson och från företrädare för Statens kriminaltekninska laberatorium (SKL), främst av integritetsskäl.

Självklart är den personliga integriteten viktig, men frågan är om ett DNA-register är särskilt kränkande för den personliga integriteten. Och i ett samhälle där allmänhetens känsla för polisen och rättsväsendets förmåga att klara ut brott minskar kanske ett DNA-register skulle kunna vara till hjälp. Det är inte allena saliggörande och får inte göras till det heller. Men tillsammans med andra bevis och indicer skulle det kunna hjälpa polisen att lösa fler brott och förtorendet för rättsväsendet skulle öka, vilkjet är en förutsättning för en fungerande stat. När medborgarna förlorar förtroendet för maktens förmåga att lösa brott skapas en rättsröta som är farlig för varje nation.

Argumenten att det skulle vara omöjligt att ha ett så stort register blir löjeväckande i ljuset av att man i Storbritannien håller på och bygger upp ett som idag har ca 5 miljoner individers DNA samlade och det byggs ständigt på.

När det gäller integritetskränkningen så är den mycket större i och med polisens möjlighet och rätt till avlyssning och buggning. Likaså är övervakningskamerorna ett större intrång i vår personliga vardag. Att jämföra detta med att alla skulle ha en radiosändare, så att vi kan lokaliseras blir absurt (Och ändå kan vi ju faktiskt redan spåras genom vår användning av mobiltelefonerna). När Lena Olsson säger att detta är som att registrera våra politiska åsikter eller vår sexuella läggning blir även det ett slag i luften, då det inte har något med DNA att göra.

Frågan är vad som händer med ett samhälle som inte klarar av att skydda medborgarna? Självklart är det ingen som vill ha en stat där vi är ständigt övervakade, men detta är ju inte övervakning, utan en hjälp för polisen att lösa allvarliga brott och även förhindra sådana. Självklart måste det finnas mycket tydliga regler för vilka brott detta register skall kunna användas för, men i en tid där allt fler känner osäkerhet att vittna inför domstol skulle detta kunna hjälpa till att öka rättsäkerheten.

Kritiken av förslaget styrs av rädsla för missbruket. Den finns alltid med alla former av informationssamlande. Men ett DNA-registr är faktiskt inte särskilt mycket värre än att våra fingeravtryck snart kommer att finnas på våra pass. Det är också sant att inte ett hur ömkansvärt och fruktansvärt tragiskt fall skall få styra lagstiftningen, men det kan i vart fall sätta våra tankar i rörelse, så att vi vågar tänka och se behov och verkliga konsekvenser.

Och för att slutligen citera Alf Svensson: "Har man rent mjöl i påsen så behöver man inte vara rädd."

Våldtäkter, alkoholen och sexualiseringen

Antalet anmälda våldtäkter har under det senaste året ökat med 44% enligt Brottsförebygganderådets (BRÅ) senaste statistik. Huvudorsaken anses vara att fler kvinnor vågar anmäla övergreppen och att fler övergrepp klassas om våldtäkt, efter den ändrade lagen om vålttäkt 2005, men detta förklarar inte hela ökningen, därför att ökning har fortsatt i flera års tid. Att fler kvinnor vågar anmäla anmäla övergrepp är i sanning något positivt. I en intervju i radion Eko, som återges i Dagen konstaterar Klara Selin Hradilova, utredar på BRÅ att den ändrade lagen inte förklarar hela ökningen: "Men man kan anta att även vissa typer av faktiska våldtäkter har ökat sedan mitten av 1990-talet". Och detta är en oroande utveckling. Varje form av övergrepp måste fördömas och aanlyseras.

Det intressanta är att Hradilova vågar sig på en analys till orsakerna till ökningen av antalet faktiska våldtäkter. Hon anger två företeelser som troliga orsaker till denna tragiska trend. För det första den ökade alkoholkonsumtionen. Och för det andra förändrade levandsvanor: "Nöjeslivsutbudet har också blivit större och det är en plattform där man kan knyta kontakter i sexuella syften bland annat. Internet är ytterligare en faktor som kan bidra till sådana kontakter. Det kan leda till vissa typer av våldtäkter." Hennes slutsatser är intressanta, inte därför att de är sensationella. De är ju snarare ganska självklara, men att hon vågar tala klarspråk om orsakerna.

De områden hon pekar på som förklaringar är inte tänkta att fungera som ursäkter för våldtäkterna. Det får de aldrig göra. Det får aldrig bli så att skuld läggs på offrens beteenden, eller klädsel eller dylikt, men beteendemönstren skapar ett antal nya situationer, där svårigheten med att dra gränser är större. I situationer med hög alkoholförtäring minskar omdömet och hämningar. Man tappar förmågan att både vara tydlig i kommunikationen och framförallt förstå signaler på ett rätt sätt. Hämningar försvinner och man tror att man förstått signaler och budskap som inte finns. Alkoholen är det största problemet när det gäller våldsbrott och kränkningar i vårt samhäle överhuvudtaget. Brottsstatisitken visar det men all klar tydlighet. Det intressanta är att detta för en gångs skull sägs rent ut. Frågan är varför det sägs så sällan, inte minst i politiska sammanhang. Den politiska viljan att vinna röster leder så lätt till att man inte vill stöta sig med de breda folklagren, men att kritisera alkoholkonsumtionen i samhället är inte ett uttryck för moralpanik, utan för att våga säga sanningen. Utan detta sanningssägande från de styrandes sida kan man aldrig hantera detta samhällsproblem.

Samma resonemang kan sägas gälla även den livstil som kännetecknas av "sexuell frihet". Sexualiteten har i mångt och mycket blivit vår tids gud och ledstjärna för vår tids människor. Ett bra sexliv är nyckeln till lycka är budskapet som trupetas ut från alla möjliga håll. Och sexualiteten är något vackert, något gudagivet (se t.ex. 1 Mos 1-2 och Höga Visan). Men den livsstil som sätter de sexuella kontakterna i centrum skapar situationer, där gränsdragningarna och budskapen blir svårare att se för de inblandade. När det är underförstått i nöjeslivet att man är ute efter en sexuell partner och en sexuell relation först och främst, för natten eller för ett längre förhållande, blir det svårare att för de inblandade både att säga nej och att acceptera ett nej. Återigen är det ingen ursäkt för sexuellt tvång överhuvudtaget, då sexualtitet alltid skall vara ömsesidigt och kräva villighet och ett ja, men klimatet och livstilen skapar oerhörda problem med gränsdragningar och förväntnngar. Det är intressant att detta sägs rakt ut av Hradilova.

Idag är det ett oerhört behov av att våga diskutera dessa två frågor/områden i en ärlig samhällsdebatt. Alkoholen och den sexuella livsstilen har behandlats som privat och kännetecknats av tabun. Syftet är inte att skapa moralism, utan moral och våga se sanningen, samtala om den och se vilka konsekvenser saker och ting faktiskt får. Måtte någon av våra samhällsföreträdare och politiker våga ta den debatten, för att den behövs och inte för att den är politiskt korrekt.

"Ingen blir sjuk av att höra sanningen. Man kan gråta, sörja och lida, man kan bli rasande och vråla som ett skadeskjutet djur. Men sanningen löser upp skuggorna och fakta gör tillvaron möjlig att greppa - fast därför inte alltid acceptabel." (Helena Henschen)

"Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria." (Jesus i Joh 8:32)

Nya församlingar - förnyade församlingar - förnyat engagemang

I helgen som gått hölls en pionjärkonferens i församlingen New Life i Stockholm. Bl.a. presenterades en kartläggning av utvecklingen bland kristna i Sverige, vilken visade på en tydlig negativ utveckling för den svenska frikyrkan. Behovet av förändring är stort. Före konferensen gick också de frikyrkliga samfundsledarna ut i ett gemensamt uttalande där de pekade på behovet av plantering av nya församlingar. Att greppet tas ekumeniskt är mycket positivt. Det torde innebära att en hel del missförstånd och misstänksamhet undviks. Att behovet av förändring är stort måste man inse. Det hjälper inte att blunda för verkligheten. Sverige behöver många många fler församlingar. men här finns det flera saker att fundera kring.

1. Församlingar i hela landet. Samfundsledarna betonar att det behövs församlingar i hela landet. Vissa områden mer än andra. Särskilt i storstäderna behövs det församlingar . Och det är sant men egentligen behövs församlingar på en mängd platser. Varje ort eller upptagningsområde med mer än 1000-1500 invånare skulle kunna ha en församling. Från samfundsledningar måste man kanske prioritera områden där det finns flest människor, men behovet finns i hela landet.

2. Församlingsförankrad plantering. Att nya församlingar skall startas är nödvändigt. Men frågan är om detta är samfundens sak. Det är bättre om det är lokala församlingar somstartar nya församlingar. Samfundens roll är att stötta, ge inspiration o.s.v. Men initiativen blir bättre om de är lokalt förankrade. Man slipper massa missförstånd och misstänksamhet. Man kan hjälpas åt och använda gemensamma resurser. Man skapar också ett engagemang och förståelse hos fler, och församlingsplantering blir inte ett uppdrag för specielister, utan för vanliga församlingar med vanliga människor. Ett församlingsförankrat sätt skapar också förtroende, då det finns något etablerat och känt att hänvisa till.

3. Lokala församlingar. Församlingen är framförallt en lokal gemenskap. I den tid och det samhälle vi lever i, med miljöhot är det oförsvarligt att så många kristna reser så långt för att vara med i den församling som man tycker passar. Här finns det ett enormt behov av trovärdighet. Församlingsledare måste våga börja tala om att församlingen är i första hand för dem som som bor i dess närhet. Det är där som upptagningsområdet är och engagemanget bör vara. Resandet är inte bara problematiskt ur etisk miljösympunkt, utan är även ett uttryck för en märklig syn på det kristna livet. Det kristna livet handlar inte i förswta hand om konsumtion av den rätta gudstjänsten, inte om vilken kyrka som ger mig mest, utan för att travestera John F. Kennedy: "Fråga inte vad din församling kan göra för dig, utan vad du kan göra för din församling!" Avståndet till det lokala sammanhnaget ökar risken för konsumtionskristendom och brist på engagemang. Det skulle behövas en demografisk genomgång av församlingarnas sammansättning, vilket skule visa att det redan fanns underlag för planteringar på ett antal platser om, mani stället för att resa från olika församlingar slöt sig samman och bildade en lokal gemenskap. Församlingen behöver en vision och vilja att inte bara själva bli fler, utan att våga släppa människor in i ett verkligt lokalt engagemang.

4. Mångkulturella församlingar. En av de svåraste frågorna när det gäller församlingsplantering är frågan om man skall ha nischade församlingar. Skall man har olika församlingar för olika grupper av människor; olika ålder, språk, kultur, nationalitet, musiksmak o.s.v. Det kan verka frestande att tänka så för att nå så många som möjligt. Men frågan är vad som händer med evangeliet budskap om att i församlingen är gränsöverskridande. Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla (Kol 3:11). Visionen om himmelriket är densamma: Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer (Upp 7:9). Är det inte just så att evangeliet måste få vara mångkulturellt. Kankse går det att lösa med olika mötesplatser inom en större gemenskap, men evangeliet måste få sudda ut gränser. Som någon sa till mig när jag kände att jag inte passade in i en församlingsgemenskap: "JUst det faktum att du inte passar in, betyder att du behövs och passar in". Skall inte församlingen i ett segregerat samhälle vara en motpol. Blir församlingen lokal så återspglar den den lokala mångkulturen och tar sig de uttryck som finns där. Det behöver inte vara begränsande, utan kan vara berikande. Blir inte nischen lätt ett uttryck för konsumtionsmentaliteten? Frågorna är inte lätta, men vi måste reflektera över dem, för att fylla de vita fläckar som finns på kartan men levande församlingar.

"En kyrkas hälsa mäts i dess kapacitet att sända, inte i dess kapacitet att samla människor." (Rick Warren)

Elektrisk fasta

Världsnaturfonden uppmanade människor runt om vår värld att i lördags mellan 20.00 och 21.00 att släcka ner den elektriska belysningen som en manisfestation för miljön. Det skulle vara "en signal till världens ledare att ta klimathotet på allra största allvar." Tanken är spännande inte bara ur ett miljöperspektiv, utan även ur ett mer allmänmänskligt, hälsomässigt och teologiskt perspektiv. Att för en stund släcka och stänga av inneär att man bryter ett mönster. Det är bra som en markering för miljön, men kanske ännu viktigare för oss som människor.

Elektriciteten är utan tvekan den uppfinniung som förändrat den mänskliga tillvaron mest av alla de innovationer som homo sapiens lyckats åstadkomma. Det är den största välsignelsen i och med att i stort sett hela 1900-talets tekniska utveckling är berorende av elektriciteten. Det har gett dagens människa unika möjligheter på i stort sett livets alla områden. Vi kan på ett helt nytt sätt styra och påverka våra liv. Vi kan göra saker när vi vill genom bara trycka på en lysknapp. Och vi kan starta en mängd apparater och kommunikatinsmöjligheter genom tele-, dator- och it-teknik. Världen har krymt ihop och landat i vårt vardagsrum. Hela världen är ständigt närvarande och gör sig även ständigt påmind i form att uppkopplingar och mobilnät.

Elektriciteten blir genom det också kanske det som faktiskt också skapar våra starkaste beroenden. Dess fantastiska välsigenlse har också en baksida, en förbannelse. Friheten kan faktiskt också skapa bindningar, där vi ruckar på det skapelsegivna sätt att leva som männsikor i alla tider fram till det sista århundrandet följt - en naturlig livsrytm.

Att släcka det elektriska ljuset och stänga av tv:n och alla andra komminikationshjälpmedel skulle kunna ge en oerhörd effekt på det personliga planet. Något som sedan skulle få enorma konsekvenser för vårt sätt att leva. Att göra släckandet till en vana skulle kunna ses som en andlig övning, en fasta som befriar oss från det mönster vi har fatnat i. VIlken fantastisk möjlighet och utmaning.

1. En skapelsegiven rytm. När vi släcker ljuset bejakar vi den rytm som allt sedan världens skapelse finns nedlagd i vrälden. Det inns en rytm av dagar och nätter, veckor, månader och år (1 Mos 1:14-19). En rytm som är bra för oss, och som ger sammanhang och befriar från stress.

2. En befrielse till stillhet. Carl-Göran Ekerwald har beskrivit situationen före elektriciteten med följande ord: "Därtill kom en själslig ro. MÄnniskan är inte skapad för det starka operationsljus som mderna lägenheter utstrålar. Där kan man inte smyga sig undan. Det finns inga mörka vrår. Männiakan är hela tiden utsatt på ett annat sätt än i grottan." När vi släcker ner påverkar det vår tidsuppfattning, vi drar ner tempot. När vi släcker ljuset slappnar vi av, för vi kan inte vara prestationsfixerade, vi slipper kravet på att vi måste göra så mycket. Vi får bara vara - vara oss själva. Det är i denna stillhet, yttre och inre som vi hör oss själva och Gud tala. För Gud talar hellre med viskningar än med skrik och rop (5 Mos 27:9, 1 Kung 19:12-13, Ps 46:10, Klag 3:26 m.fl.). När vi skummar ner belysningen, sänker vi också volymen och inbjuder friden. Den frid som är så sällsynt i den här världen och den här tiden (Joh 14:27).

3. En möjlighet till förtolighet och samtal. Konsekvensen av att vi möjliggör stillhet är att vi också möjliggör förtrolighet och samtal. "Man talar annorlunda i ett mörk rum. Stämningen blir förtrolig. Det är betydligt svårare att bli ursinnig i ett dunkelt ljus. I strålkkastarbelysning från ett ljusrör, det är en annan sak. Detta articifiella ljus är en stressfaktor" (Carl-Göran Ekerwald). Jesus hade några av sina mest förtroliga samtal på kvällen; med Nikodemos (Joh 3) och med sina lärjungar (Joh 13-17), därför att "skymningen är tankarnas vän" (Kertin Fried). Man kommer varandra närmre, man behöver inte försvara sig i mörkret, man blir förtrolig, därför att skymningen ger tid till att samtala och tänka. HUr många av oss har inte fört de viktigaste samtalen i det skumma ljuset från ett starinljus över en kopp te sent på kvällen/natten. Det händer något gott när vi drar ned på ljuset. Något som vi verkligen behöver - en sorts befrielse.

4. En möjlig god cirkel. Tänk om denna elektriska fasta inte bara vore en en gångsföreteelse, en engångsmanifestation för vår planet, utan kunde bli något mer än det häftiga att vara en del av en "grej". Tänk om det kunde bli en god cirkel, en vana som påverkar mycket mer, både vår miljö, men även vår andliga, själsliga och sociala hälsa. Kankse ett botemedel och en medicin som är så enkel och så billig. Helt gratis ooh så befriad från krav.

"Tystnaden driver fram hjärtats samtal med Gud." (Owe Wikström)

Verklig förändring i skolan?!

Utbildningsminister Jan Björklund kommer med ett nytt förslag om ee nedläggning av det individuella programmet på Gymnasiet. ett program som var tänkt som en hjälp för den lilla grupp som inte klarat av grundskolan. Men gruppen har blivit allt större och det individuella programmet har blivit det största inom den svenska gymnasieskolan. En sistuation som visar på att något är fel och att något behöver göras. Att lägga ned det individuella programmet är en drastisk, men förmodligen befogad åtgärd, då det inte fungerar som det var tänkt med avhopp på mellan 80-85%. Det måste skapas andra alternativ och Jan Björklund har helt rätt i att det inte är när man är 16-17 år som man bör lära sig läsa och skriva. Det måste ske mycket tidigare. Men frågan är större än att bara handla om att läsa och skriva. Det finns ett antal aspekter att ta med i beräkningen.

1. En vidgad kunskapsyn. JAn Björklunds mantra är att skolan skall förmedla kunskap, vilket ju alla håller med om. Men man måste då fråga sig vad kunskap är. Oftast blir det detsamma som intellektuell kunskap, vilket är en oerhörd begränsning och faktiskt något som ställer människor utanför. Genom den senaste gymnasiereformen, där principen och tanaken är att alla skall gå gymnasiet i tre år och därmed få behörighet till högskolestudier, skapar man geneom sin begränsade kunskapssyn ett utanförskap, fastän syftt är det rakt motsatta. De personer som inte har lätt för intellektuell kunskapsinhämtning tvingas in i något som de inte vill eller ens har förmåga till. Genom att det bara är en viss sorts kunskap som räknas och värdesätts, blir resultatet att vissa människor och deras kunskaper och färdigheter inte heller värdesätts. Därmed skapas utanförskap och mindervärde. Kunskap måste bli levanadskunskap och inte bara handla om död fakta. Det är verklig kunskap och den innfattar så mycket mer.

2. En sund människosyn. Den snäva kunskapsynen leder så lätt till även en snäv männsikorsyn. I teorin lyfts ju allas lika värde fram, men i praktiken är det vissa egenskaper och färdigheter som betonas så starkt att det påverkar synen på människovärdet. Varje individ är unik (1 Mos 1:26-30, Ps 139) och det är inte bara vissa färdigheter som bör värdesättas (1 Kor 12), utan hela den bredd av förmågor, talanger och kunskaper måste bejakas. Att trycka in alla i samma mall i skolan har alltid skapat problem och utanförskap.

3. En gymnasieskola med alternativ. Det som händer efter grundsklan måste innebära en möjlighet till motiverade val. I dagsläget är gymnasieskolan alltför begränsad i sitt utbud och det individuella programmet är ju inget egentligt altrnativ, utan ett straff och ett tvång. Behovet av kortare praktiska utbildningar, där inpluggandet av teorietiska kunskaper inte är i fokus är enormt. Gymnasieutbildnngar där praktiska färdigheter och kunskaper värdes'ätts och där praktik är det dominerande inslaget är livsviktigt för att komma åt det utanförskap som nu blir resultatet. Lärlingsutbildningar är ett alternativ värt att återskapa i mycket högre utsträcknng, om inte skolan skall förvandlas till ett upplevt fängelse för de som inte passar in i den gängse kunskapsbilden. Det spelar ju ingen roll om det exra året placeras i gymnasieskolan eller som ett extra år i grundskolan. för en skoltrött och omotiverad 16-åring är det likafullt ett straff. Tarman bort det individuella programmet måste man jobba fram meningsfulla alternativ och utbiuldningar till de som inte passar in i Björklunds elitskoletänkande.

4. En skola med resurser för de svaga. Det är självklart att de basala behoven av att läsa, räkna och skriva behöver tillgodoses hos alla ellever, för deras egen skull. Annars blir man ju självklar utanför i samhället. Men detta sker som sagt bäst under grundskolan. Här innebär förslaget ett klart framsteg, men för att detta skall bli möjligt måste resurser till just för de svaga. Den elitistiska männsikosynen och den positiiva strävan eftr att vilja få fram spetskompetens och att bejak de begåvade, får aldrig ske på de svagas bekostnad. Kan man spara pengar på det individuella programmets avskaffande msåte dessa användas först och främst i förebyggande syfte genom stöd till de svaga tidigt.

5. Ett samhälle med möjlighet att vara förälder. Skolan finns inte i ett vakum och lösnignarna för skolan finns inte bara inom skolpolitiken, utan är kopplat till hela sammhällssynen. Här spelar synen på familj och föräldraskap roll. Regeringens betoning på arbete är oerhört positiv för de som inte har något. Arbetslinjen är en viktig betoning, då ingen människa mår bra av att sakna meningfull sysselsättning. Detta är något skapelsegivet (1 Mos 2:15). Katekesens gamla ord om att arbete är grunden för hälsa och välstånd är inte så dumt som man kan tro. Men detta är inte den enda sanningen som man kan bygga en politik eller ett moraliskt system på. Det finns också andra värden, t ex behovet av hela relationer, av att barn behöver föräldrar och föräldrar behöver tid och ork för sina barn. Här krockar arbetslinjen till varje pris med andra viktiga värden. Det är dags att politiken också inriktar sig på och söker finna vägar till att hjälpa föräldrar att just vara föräldrar. Skolans problem är inte bara ett kunskapsinhämtningsproblem. Det är också ett socialt problem. Skolan löser heller inte något samhällsproblem, om det inte står i relation till barnens föräldrar och deras sociala situation. Föräldrar har ett ansvar för sina barn och måste få möjlighet att ta det ansvaret.

Men idag har vi i hög grad bytt ut visdom mot information och djup mot bredd (John Ortberg)

Betala efter förmåga, bidrag efter behov

Igår komm Rädda Barnen med en rapport som visade att "fattigdomen" bland svenska barn minskat, men att klyftorna mellan de allra sämst ställda barnen och övriga ökade . Samtidigt presenterar centerledaren Maud Olofsson ett förslag om att inkomstpröva barnbidraget , vilket mötte protester från alla håll. Att barnbidraget skal ges till alla oavsett behov verkar vara en väldigt "helig ko" . Men frågan är faktiskt principiellt viktig och värd att diskutera.

1. Bidrag efter behov. Den grundläggande principen för den svenska välfärden är "betalning eftr förmåga och bidrag efter behov". Barnbidraget är ett generellt bidrag som ges till alla som har barn, vilket faktiskt motsätter sig den principen. Det är en sund princip att bidrag ges till dem som verkligen behöver och inte till dem som inte behöver. I bidragets natur bör ligga ett behov. Att den som verkligen har behov skall få är en väl grundad kristen princip (Apg 2:45,2 Kor 8:11-9:10). Ett på barnbidrag som på något sätt är relaterat till människornas behov vore vettigt och sunt (även om det är mer svåradministrerat). Poängen är att om de som faktiskt inte har behov inte får bidrag, så möjliggör det att de som verkligen har behov faktiskt kan få mer.

2. Att värna de svaga. De är de svagaste i samhället som behöver värnas. De verkligen utsatta skall få all hjälp de behöver. Det är det som är kärlek och solidaritet. I det bibliska samhället var det änkan, den faderlöse och främlingen". Gång på gång upprepas uppmaning att ta hand om just dessa mest utsatta (5 Mos 10:18, 14:29, 16:11, 14, 24:19-21,26:12-13, 27:19, Jer 7:6, 22:3, Hes 22:7, Sak 7:10, Mal 3:5). Förslaget att slakta den heliga kon får inte bli ett försök till att spara pengar och resurser, utan stärka och värna de verkligt utsatta. Det måste innebära att solidariteten i vårt individualistiska samhälle stärks och inte försvagas.

När det gäller de rent praktiska sakerna går det alltid att lösa, om viljan finns!

Behovet av försoning - det ständigt aktuella korsbudskapet

I den värld och tid vi lever finns behovet av försoning ständigt närvarande. Vår värld är full av konflikter. Det är på makronivå i form av väpnade konflikter mellan stater eller grupper av människor, men det är också vanlingt på en micronivå i form av relationer som kört fast i oförlåtelighet och bitterhet. I alla konfliker känner sig alla förorättade svikna och skulden vältras över på den andra parten. Man önskar rättvisa och kopplat till detta blir kravet på hämnd. Men problemet med hämnden är att den inte löser några konflikter, att den inte bryter mönstret, utan i stället spär på och gör så att händelseförloppet eskalerar. Hämnd föder hämnd, och våld föder krav på mer våld. Vedergällningen mörka spiral måste brytas. Det gäller konfliktenrna i Mellanöstern, både Israel/Palestina och inom Irak, liksom alla andra etniska konflikter. Men det gäller även i våra dagliga relationer och i ett samhälle där allt fler talar om att de känner sig kränkta och vill ha vedergällning och hämnd. Som Lizbeth Salander uttrycker det i Stieg Larssons MIllenietrilogi: "Hämnd är en stark drivkraft" Men frågan är om det är en god. Allt fler verkar ta lagen i egna händer och kräva vedergällning och hämnd för ganska små saker. Men hämnden är omänsklig därför att den ofta saknar den mänskliga kännetecknet empati. Att bara ge igen är enklelt, men en dålig lösning av stora och små konflikter, även om det för stunden kan kännas skönt.

Påskens budskap om korset är ett budskap om försoning. Det är inte ett sopande under mattan av felen som begåtts. Jesus dör ju faktiskt på korset p.g.a. syndens allvar. Korset är en sanningspunkt, där det inte finns någon "billig" nåd, fastän nåden är gratis. Lidandet visar allvaret och nödvändigheten av sanningen och erkännandet av verkligehetens mörka sidor. Samtidigt är det kärlekens manifestation. Försoning bringas och nåd möjliggörs. Korsets kraft är en befrielse från den mörka hämndens spiral som kom in i märnsklighetens historia. I 1 Mosebok inldning berättas om Lemek, en man som satte den omåttliga hämnden i system som sa:

Se, en man dräper jag för varje sår jag får,
och en yngling för varje blånad jag får.
Ja, sjufalt hämnad blir Kain,
men Lemek sju- och sjuttiofalt." (1 Mos 4:23-24)

Detta skall jämföras med hur Jesu påpekar att i HAns gemenskap är Lemeks hämndens tyranni brutet och förvanlat:

Då kom Petrus fram till honom och sade: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" [22] Jesus svarade: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. (Matt 18:21-22)

Ett lysande föredöme är den försonings och sanningskommission som tillsattes i Sydarfika efter Aphartheids avskaffande. Det var under ledning av biskop Desmund Tutu som man tog itu med att bryta den spiral av hat som hade byggts upp. Kommissionens uppgift var inte att sopa under mattan, utan att få fram sanningen och att människor insåg och erkände att fel begåtts, då fanns möjlighet till försoning och nåd för de inblandade, men först då. Jesu nåd och sanning befriar och bringar försoning.

"Den förståelsen var grunden till all moral. Om man visste hur en person kände det, om man kunde föreställa sig att man var i hennes situation, så skulle det väl ändå vara omöjligt att tilfoga henne ytterligare smärta. Att tillfoga någon smärta under de omständigheterna skulle vara att göra sig själv illa.(Mma Ramotswe i Alexander McCall-Smiths Vackra flickors lott )

Harry Potter och påsken

I USA delade för ett par veckor sedan en kristen "tv- och filmkommission" ut utmärkelser till filmer som de ansåg stå för goda och kristna värderingar. Att uppmärksamma det goda initiativen är väl alltid bra, eftersträvansvärt och positivt. Samtidigt utdelade man också ett antal "ruttna bananer" till filmer som man inte tyckte om och som inte stämde överens med de egna värderingarna, vilket kan tyckas både förmätet, onödigt och motiverat utifrån en rädsla för besmittelse som så lätt innfinner sig hos radikala kristna, trots Jesu ord om att vi inte behöver frukta och att han är "större än den som finns i världen". Ofta är man mer rädd för att något skall bli fel än man förtröstar på sanningen och Guds förmåga att göra rätt.

Nåväl, en av de filmer som fick en "rutten banan" var den senaste filmen om Harry Potter. Böckerna och filmerna om Potter har på något vis blivit ett hatobjket i vissa kristna kretsar. Den framgång som de fått och den enorma spridning som de haft vekar för vissa utgöra ett hot. Utgångspunkten för denna kritik, som är felaktig beror på att man inte kan skilja på form och innehåll. J. K. Rawlings har valt en fantasygenré där det handlar om trollkarlar och häxor, vilket traditionellt är något som står i motsats till den kristna tron. Denna form har förblindat de kristna läsarna och fått dem att förfasa sig så att de missar vad det egentligaa budskapet faktiskt är. Rawlings använder ett klassiskt tema om kampen mallan gott och ont, mellan de goda trollkarlarna och den onde Lord Voldemort och hans anhang. De goda beskrivs i termer av klassiskt kristna dygder såsom kärlek, vänskap, trohet, gemenskap, uthållighet, självuppoffran o.s.v. Och Voldemorts ondska så som destruktiv egoism och maktlystnad. Att Rawlings använder en form som vi inte känner igen får inte innebära att vi missar poängen och kanske t.o.m. möjligheten att anknyta till och kommunicera evangeliet med hjälp av bilder som människor har förstår och har läst om.

I den sista och avslutande boken Harry Potter och dödsrelikerna får allt sin upplösning. Den kamp som pågått i sju ganska tjocka böcker resulterar i godhetens seger över ondskan. Lordvoldemort avväpnas. Rawlings bildspråk är tydligt kristet präglat. Det är en offerterminologi, där det bara är det kärleksfulla offret som kan befria från och besegra ondskan. Det visar sig både i Harrys mammas offer för hans skull som skapar en kraft som gör att ondskan int kan drabba honom, men i ännu högre grad i det faktum att Harry i den sista boken frivilligt går döden till mötes för att det är enda sättet att Voldemort själv skall dö. Det finns i detta tänkande tydliga anspelningar på den kristna påskens budskap om att det endast är det frivilliga offret som kan befria ondska och död. Och inte nog med det. Harrys totalt frivilliga kärleksoffer gör döden mister också sin makt över hans liv. Det finns en tanke om att döden besegras och ett slags uppståndelse.

Och så till sist. Var utspelar sig den viktigaste händelsen i denna sista och sjude del? Var avslöjas sanningen om hur allt hänger ihop? Jo i ett kapitel mellan liv och död, i ett samtal mellan Harry och den gode Dumbledore som sker i en miljö som Harry känner igen som "King´s Cross" - Kungens kors. Vad aannat än en blinkning till läsaren är väl detta från Rawlings. Hon ger oss nyckeln till livet i form av "King´s Cross".

"King´s Cross station!" Dumbledore skrockade våldsamt. "Du store tid, menar du verkligen det!"

Glad påsk!

Då nu barnen är av kött och blod, måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös [15] och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. (Heb 2:14-15)