Under de senaste två veckorna känns det som det haglat förslag rörande skolan och familjen. När det gäller skolan har det idag kommit en utredning som föreslår lärarlegitimation. Det har talats om att endast behöriga lärare skall få sätta betyg. Det är också endast dessa som skall kunna få tillsvidareanställning. Ett annat förslag handlade om att särskilt begåvade elever skall få gå i "elitklasser". Tidigare i vår har serien "Klass 9a" gått på SVT där situationen i skolan också aktualiserats. Skolan är alltså högaktuell. Även familjepolitiken har hamnat i fokus. Socialdemokraterna har sitt förslag om förlängd föräldraförsäkring med en månad, regeringen sitt om vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus. och Miljöpartiet sitt om barntid - en möjlighet att gå ned i tjänst under barnets tre första år. Många förslag som leder till några frågeställningar.
Var finns visionen om det goda samhället? En känsla man får är att man från de olika partierna försöker lösa en skola i kris, utan att se den i det större sammanhanget. Man föreslår och motföreslår, men allt blir ju bara ett försök att bemöta symptom som är tecken på en djupare liggande sjuka. Kanske är det så att man bara putsar på ytan. Var finns talet om det goda samhället? Visionen som gåratt bygga på. Den amerikanske presidentkandidaten Barack Obama entusiasmerar skarorna inte så mycket med massa detaljförslag, utan genom en vision om ett annat samhälle. Precis så gjorde också Martin Luther King. Sådana visioner känns i den svenska kontexten förlänge sedan borta ur debatten. Det blir så lätt bara en massa förslag för att vinna väljare, för att få¨publicitet. Man sätter upp fingret i vädret och undrar vart det blåser och så gäller det att hitta ett förslag som passar in i opinionsläget. Var finns visionen om något större. Kanske skulle visionen om Guds rike kunna fungera, eller ivart fall stå modell, en modell bortom höger och vänster och bortom heliga kor och trendkänslig mediamani.
Var finns förslagen som stöttar familjen? I floran av förslag undrar man vart de avgörande förslagen för förändring av familjepolitiken, som verkligen kan förändra familjernas situation. En månad längre förändraförsäkring torde inte lösa ett dugg, inte heller ett vårdnadsbidrag eller minskad arbetstid under barnens tre första år, även om Miljöpartiet här nog faktiskt har det förslag som mest tangerar problematiken - att föräldrar har för litet tid med sina barn, men det gäller kanske inte främst när de är under tre år, utan snarare när de blir litet äldre. Inte minst när de blir tonåringar. Tal om kvalitetstid med barnen är ju en myt, som får oss föräldrar att döva vårt samvete. Det är faktiskt inte så att kvalité kan ersätta kvantitet när det gäller tid med våra barn. Skolpolitiken och problemen i skolan kan inte lösas utan föräldrarnas vilja, inblandning och ansvar - och för det behövs tid. En samhälle byggt på två heltidsarbetande föräldrar som ideal kommer aldrig att skapa möjligheter till tid, ork och engagemang från föräldrarnas sida. Skolpolitik utan ett större grepp, som innebär en helt ny familjepolitik kommer att misslyckas. Skolan kan aldrig lösas samhällets problem. Det är inte dess uppgift. Däremot kan en förändrad möjlighet till föräldraskap göra det.
Guds rike var från början en social idé. (Stanley Jones)
tisdag 27 maj 2008
söndag 18 maj 2008
Den svårhanterliga karismatiken
Den senaste veckan har karismatik varit i fokus på olika sätt i tidningen Dagen. Det har gällt dels väckelsen i Florida (1, 2, 3, 4, 5.) med en mängd bloggkommentarer till varje artikel, och dels en debattartikel av Stnley Sjöberg om karismatisk teologi som grunden för enhet. Precis som Elisabeth konstaterar så väcker väckelse och karismatik starka känslor, men måste kunna prövas. Några saker kan vara viktiga att komma ihåg, när det gäller karismatiken.
1. Karismatiken är en naturlig del av den kristna tron och spiritualiteten. Karismatik och nådegåvor är en självklar del av den kristna tron. Både Jesus (Mark 16:15-18 och Paulus (1 Kor 12-14)betonar att det är något helt normalt i ett kristet liv efter pingstens. I ! Kor betonar Paulus vikten av att ha kunskap om nådegåvorna och hur de ska användas(1 Kor 12:1). Det är inget man kan ha eller mista, utan något som skall finnas där. Avarter och missbruk får inte innebära att vi kastar ut barnet med badvattnet.
2. Karismatik är mer än en form. En av riskerna med den uppmärksamhet som de karismatiska uttrycken ofta får är att de knyts till en viss form av möten. Det är så lätt att blanda ihop en känslosam mötesform med karismatik, men karismatik är större än så och inte alls bundet till en viss yttre form. Gåvor fungerar i alla kristna traditioner och liturgier. Vi har så lätt att blanda ihop Andens verk med metoder eller former. Här finns en risk om man skall bygga kristen enhet på karismatik eller karismatisk teologi; bygger man på en gemensam form eller på Jesus? Blir inte formen eller teologin exkluderande på ett sätt som Jesus inte var,
3. Karismatik är mer än det spektakulära. Uppmärksamheten kring Floridaväckelsen pekar på ett av karismatikens svåraste dilemman. Karismatiken kan ta sig spektakulära uttryck i form av under och tecken, men den står för så mycket mer än det. Vi fascineras över att det händer saker långt borta, och fastnar vid det spektakulära, medan detta bara är en del av sann kristen spiritualitet. Det kan vara samma mekanismer i oss som vill läsa om och se det på TV eller nätet, som driver oss att läsa kvällstidningsjournalisik. De flesta av nådegåvorna är inte alls spektakulära, utan fungerar i mer undanskymda situationer.
4. Karismatik är inte konsumtion. Det karismatiska mötet blir, tvärt emot vad bibeln säger om karsimatiken, något man konsumerar. Man vill vara med för att få, medan själva de karismatiska gåvorna ges för att kunna ge (1 Kor 12:7, kap 13). De stora spektakulära mötena skapar så lätt en konsumtionsmentalitet hos oss som kristna, istället för att få oss aktiva och delaktiga. Poängen är att "var och en har något att bidra med" (1 Kor 14:26) och vi tror att det handlar om att se på precis som på ett underhållningsprogram på TV.
5. Karismatiken är demokratisk, inte elitistisk. Hela poängen med att Gud ger Anden till oss är ju att alla skall ha del av den, att ingen skall ställas utanför. I Joels profetia (Joel 2:28ff) är det en oerhört stark betoning på att det gäller "allt kött", samma sak finns i berättelsen om händelserna på pingsdagen (Apg 2), där "alla var samlade" och "alla uppfylldes av ande", eldslågorna fördelade sig "på var och en" och alla hörde just sitt språk talas. Även i kapitlen om nådegåvorna i 1 Kor 12-14, så är det demokratiska motivet oerhört tydligt:
Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. (1 Kor 12:13)
Karismatiken får aldrig användas elitistiskt. Det är inte bara vissa som är använda av Gud och smorda, utan ALLA kristna har den helige Ande. Det är värt att notera att den enda gång smörjelse nämns i Nya Testamentet är för att visa just på detta faktum. Ingen ledare har ensamt tolkningsföreträde, utan alla kristna har fått samma smörjelse - den helige Ande (1 Joh 2:20-27). Det verkar t.o.m. som upphävandet av denna demokratiska princip och ett elitistiskt hävdande av ledarens särställning är ett antikristligt drag.
6. Karismatiken är relationell och församlingsanknuten. De karismatiska gåvorna ges till individer i ett kollektiv. Det är till för Kristi kropp och inte för att brukas av individer efter eget tycke och smak. Här finns kanske den största risken med den profetrörelse som Todd Bentley är en del av. De har ställt sig utanför och kört sitt eget race. I början av 1990-talet valde de s.k. kallade Kentuckyprofeterna att inlemmas i Vinyardrörelsen under John Wimbers ledarskap, vilket gav dem trovädighet och vissa avarter kunde kontrolleras, men ganska snart kom en brytning, där profeterna i mycket är oberoende, och därmed har risken ökat för att de egna uppenbarelserna blir det centrala. Korrektiv saknas och det är inte konstigt att ett antal underliga läror florerar.
7. Karismatiken är ett uttryck för Guds nåd, inte individers mognad. Karismatikens verktyg är nådegåvor. Det ligger i själva namnet att de ges av nåd. De har faktiskt ingenting med andlig mognad att göra. Här har vi kanske den största frestelsen, att blanda ihop fungerande gåvor givna av nåd med andlig mognad och auktoritet. Man får aldrig låta sig förblindas av de yttre tecknen. De funkar för att Gud givit dem, inte för att personen har förtjänat dem. Oavsett hur spektakulärt det verkar, så säger det faktiskt inget om personens mognad och om man skall ge den auktoritet på andra områden än att man kan tacka Gud för att gåvan används. Karismatikern får aldrig få idolstatus, då har vi tappat fokus. Jesus varnar faktisk för att bara se på undren och tecknen, de kan utföras även av falska profeter (Matt 7:15-20). Och Gud använder oss trots dålig teologi.
8. Karismatiken måste prövas. Är det något som Bibeln är solklar på är att de karismatiska uttrycken måste få prövas. Det gäller alla gåvors användning, men inte minst profetian (1 Thess 5:19-21):
Släck inte anden, förakta inga profetior, men pröva allt. Ta vara på det som är bra.
Ett genialiskt råd för allt prövning. Och låt oss inte fastna i det förhållningssätt som vi så ofta hamnar i: "Pröva allt, men kom bara ihåg det dåliga."
9. De spektakulära karismatiska uttrycken är tänkta främst i en missionerande kontext. Undren och tecknen är först och främst tänkta för den som inte tror, för att väcka intresse och visa på Guds rikes verklighet. Både bibliskt och kyrkohistorisk så är det så undren och tecknen fungerat. När evangeliet skall bryta ny mark och nå nya områden, så finns det ofta mer spektakulära uttryck med. Det finns alltså ett syfte med det spektakulära och det är inte för att tillfredsställa vår nyfikenhet.
10. Karismatiken är en möjlighet här och nu, inte bara där och då. Det allra viktigaste förhållningssättet till karismatiken är ju att den är en möjlighet här, eftersom samma helige Ande är utgjuten över alla troende. Man behöver inte åka till USA för att få vara med om något. Det handlar om att börja praktisera här och nu. Fokus på Florida och andra väckelser där det händer saker är förmodligen ett uttryck för att vi inte förstått att det går att börja här och nu, och gärna i ett evangeliserande sammanhang. Åkandet till USA och tittandet på utsändningarna är väl ett uttryck för vår egen andefattiga verkligehet.
"Om Jesus skulle frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV" (Malcolm Mudderidge)
1. Karismatiken är en naturlig del av den kristna tron och spiritualiteten. Karismatik och nådegåvor är en självklar del av den kristna tron. Både Jesus (Mark 16:15-18 och Paulus (1 Kor 12-14)betonar att det är något helt normalt i ett kristet liv efter pingstens. I ! Kor betonar Paulus vikten av att ha kunskap om nådegåvorna och hur de ska användas(1 Kor 12:1). Det är inget man kan ha eller mista, utan något som skall finnas där. Avarter och missbruk får inte innebära att vi kastar ut barnet med badvattnet.
2. Karismatik är mer än en form. En av riskerna med den uppmärksamhet som de karismatiska uttrycken ofta får är att de knyts till en viss form av möten. Det är så lätt att blanda ihop en känslosam mötesform med karismatik, men karismatik är större än så och inte alls bundet till en viss yttre form. Gåvor fungerar i alla kristna traditioner och liturgier. Vi har så lätt att blanda ihop Andens verk med metoder eller former. Här finns en risk om man skall bygga kristen enhet på karismatik eller karismatisk teologi; bygger man på en gemensam form eller på Jesus? Blir inte formen eller teologin exkluderande på ett sätt som Jesus inte var,
3. Karismatik är mer än det spektakulära. Uppmärksamheten kring Floridaväckelsen pekar på ett av karismatikens svåraste dilemman. Karismatiken kan ta sig spektakulära uttryck i form av under och tecken, men den står för så mycket mer än det. Vi fascineras över att det händer saker långt borta, och fastnar vid det spektakulära, medan detta bara är en del av sann kristen spiritualitet. Det kan vara samma mekanismer i oss som vill läsa om och se det på TV eller nätet, som driver oss att läsa kvällstidningsjournalisik. De flesta av nådegåvorna är inte alls spektakulära, utan fungerar i mer undanskymda situationer.
4. Karismatik är inte konsumtion. Det karismatiska mötet blir, tvärt emot vad bibeln säger om karsimatiken, något man konsumerar. Man vill vara med för att få, medan själva de karismatiska gåvorna ges för att kunna ge (1 Kor 12:7, kap 13). De stora spektakulära mötena skapar så lätt en konsumtionsmentalitet hos oss som kristna, istället för att få oss aktiva och delaktiga. Poängen är att "var och en har något att bidra med" (1 Kor 14:26) och vi tror att det handlar om att se på precis som på ett underhållningsprogram på TV.
5. Karismatiken är demokratisk, inte elitistisk. Hela poängen med att Gud ger Anden till oss är ju att alla skall ha del av den, att ingen skall ställas utanför. I Joels profetia (Joel 2:28ff) är det en oerhört stark betoning på att det gäller "allt kött", samma sak finns i berättelsen om händelserna på pingsdagen (Apg 2), där "alla var samlade" och "alla uppfylldes av ande", eldslågorna fördelade sig "på var och en" och alla hörde just sitt språk talas. Även i kapitlen om nådegåvorna i 1 Kor 12-14, så är det demokratiska motivet oerhört tydligt:
Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. (1 Kor 12:13)
Karismatiken får aldrig användas elitistiskt. Det är inte bara vissa som är använda av Gud och smorda, utan ALLA kristna har den helige Ande. Det är värt att notera att den enda gång smörjelse nämns i Nya Testamentet är för att visa just på detta faktum. Ingen ledare har ensamt tolkningsföreträde, utan alla kristna har fått samma smörjelse - den helige Ande (1 Joh 2:20-27). Det verkar t.o.m. som upphävandet av denna demokratiska princip och ett elitistiskt hävdande av ledarens särställning är ett antikristligt drag.
6. Karismatiken är relationell och församlingsanknuten. De karismatiska gåvorna ges till individer i ett kollektiv. Det är till för Kristi kropp och inte för att brukas av individer efter eget tycke och smak. Här finns kanske den största risken med den profetrörelse som Todd Bentley är en del av. De har ställt sig utanför och kört sitt eget race. I början av 1990-talet valde de s.k. kallade Kentuckyprofeterna att inlemmas i Vinyardrörelsen under John Wimbers ledarskap, vilket gav dem trovädighet och vissa avarter kunde kontrolleras, men ganska snart kom en brytning, där profeterna i mycket är oberoende, och därmed har risken ökat för att de egna uppenbarelserna blir det centrala. Korrektiv saknas och det är inte konstigt att ett antal underliga läror florerar.
7. Karismatiken är ett uttryck för Guds nåd, inte individers mognad. Karismatikens verktyg är nådegåvor. Det ligger i själva namnet att de ges av nåd. De har faktiskt ingenting med andlig mognad att göra. Här har vi kanske den största frestelsen, att blanda ihop fungerande gåvor givna av nåd med andlig mognad och auktoritet. Man får aldrig låta sig förblindas av de yttre tecknen. De funkar för att Gud givit dem, inte för att personen har förtjänat dem. Oavsett hur spektakulärt det verkar, så säger det faktiskt inget om personens mognad och om man skall ge den auktoritet på andra områden än att man kan tacka Gud för att gåvan används. Karismatikern får aldrig få idolstatus, då har vi tappat fokus. Jesus varnar faktisk för att bara se på undren och tecknen, de kan utföras även av falska profeter (Matt 7:15-20). Och Gud använder oss trots dålig teologi.
8. Karismatiken måste prövas. Är det något som Bibeln är solklar på är att de karismatiska uttrycken måste få prövas. Det gäller alla gåvors användning, men inte minst profetian (1 Thess 5:19-21):
Släck inte anden, förakta inga profetior, men pröva allt. Ta vara på det som är bra.
Ett genialiskt råd för allt prövning. Och låt oss inte fastna i det förhållningssätt som vi så ofta hamnar i: "Pröva allt, men kom bara ihåg det dåliga."
9. De spektakulära karismatiska uttrycken är tänkta främst i en missionerande kontext. Undren och tecknen är först och främst tänkta för den som inte tror, för att väcka intresse och visa på Guds rikes verklighet. Både bibliskt och kyrkohistorisk så är det så undren och tecknen fungerat. När evangeliet skall bryta ny mark och nå nya områden, så finns det ofta mer spektakulära uttryck med. Det finns alltså ett syfte med det spektakulära och det är inte för att tillfredsställa vår nyfikenhet.
10. Karismatiken är en möjlighet här och nu, inte bara där och då. Det allra viktigaste förhållningssättet till karismatiken är ju att den är en möjlighet här, eftersom samma helige Ande är utgjuten över alla troende. Man behöver inte åka till USA för att få vara med om något. Det handlar om att börja praktisera här och nu. Fokus på Florida och andra väckelser där det händer saker är förmodligen ett uttryck för att vi inte förstått att det går att börja här och nu, och gärna i ett evangeliserande sammanhang. Åkandet till USA och tittandet på utsändningarna är väl ett uttryck för vår egen andefattiga verkligehet.
"Om Jesus skulle frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV" (Malcolm Mudderidge)
Men alla de andra då?
Med anledning av att man under lördagen samlades till interreligiös bön i Malmö, som tidningen Dagen rapporterar om, måste man inse att behovet av diskussion kring en kristen religionsteologi och förhållningssätt till andra religiösa företrädare är stort. Finns det en genomtänkt ideologi bakom medverkan i ett sån´t sammanhang från de kristna företrädarna, eller är det bara av någon sorts allmän välvilja och känsla för sin stad som gör att man ställer upp. Jag skulle vilja föreslå följande förhållningssätt i relation till "de andra religionerna"?
1. Erkänn det goda, men förneka inte skillnaderna. Från ett bibliskt och teologiskt perspektiv måste man se att det finns likheter i undervisningen hos både Buddha, Muhammed och Jesus, i alla fall när det gäller stora delar av etiken. Detta är inget problem, då vi som kristna tror på en allmän uppenbarelse, ibland kallad naturlig lag när det gäller etik, och att alla människor är skapade till Guds avbild (1 Mos 1§:26-30, Jak 3:9). Självklart finns det allmänmänskligt goda sidor i alla religioner och det kan och ska inte förnekas. Men samtidigt går det inte att förneka att det finns avgörande skillnader mellan religionerna. Trots likheterna finns det oförenliga skillnader, vilka inte heller får förnekas. Att se skillnaderna innebär att man också kan se att allt i de andra religionerna faktiskt inte är gott. Varje religion eller kultur behöver inte vara god eller stå över kritik bara för att det är just en kultur eller religion. De går att bedöma, ifrågasätta och kritisera. De andra religionerna är en blandning av gott, men det finns också det som är ont, rent av demoniskt i dem (5 Mos 32:17, Ps 106:37)
2. Se Jesus anspråk som kristendomens, världs- och frälsningshistoriens unika centrum. Bibel och Jesus själv hävdar med all tydlighet att Jesu person och det han gör är fullkomligt unikt. Han är "vägen, sanningen och livet" och ingen kommer till Fadern utom genom Honom (Joh 14:6). Bibelns författare pekar med hela handen och säger att med Jesus så har man Livet, men utan sakanar man det (Joh 3:36, 1 Joh 5:12). Det unika med kristendomen är inte i första hand en fantastisk och överlägsen etik, utan personen Jesus Kristus, Hans död och uppståndelse, vilken möjliggör förnyad kontakt med Gud för en mänsklighet som vänt Gud ryggen. Han är Guds själv som kommer människan till mötes, genom att dela hennes villkor och "kräver" ett ställningstagande.
3. Var villig och beredd till dialog. Den grund hållning jag skisserat ovan leder till att dialog alltid är möjlig. Det finns ingen anledning till att inte föra ett samtal. Vägran att föra ett samtal är både uttryck för en brist på respekt för de andra och faktiskt också för den egna tron. En vägran till samtal och dialog bygger på någon form av rädsla för de andra och för besmittelse och en otrygghet i den egna tron som är främmande för de kristna tron. Det finns inga människor eller situationer som man behöver rädas om Jesus är trons centrum. Möjligheten till dialog grundar sig i att båda parter har egna övertygelser och respekt för varandra. Det handlar om att lyssna och förstå, inte att i första hand övertyga varandra. Genom dialog förstår man andra och sig själv bättre. (Den öppna religionsdialogen är inte en evangelisationsstrategi, det är ett annat sorts samtal av mer personlig art).
4. Ställ upp på gemensamma praktiska satsningar för människors och samhällets bästa. Den ovannämnda grundhållningen skapar också en förutsättning för gemensamma aktioner och satsningar på det etiskt och moraliska området, på det diakonala området, det politiska området o.s.v. Finns det en situation där alla är överens om att det behövs en förändring eller ett ställningstagande kan olika religioner ställa sig sida vid sida för rättfärdigheten i samhället. Det är inget att vara rädd för, utan är ett sätt att faktiskt leva i den här världen och göra gott för den.
5. Undvik böne- och gudstjänst gemenskap över religionsgränserna. Konsekvensen av den skisserande grundhållningen på bönens och gudstjänstens område måste bli att man där drar en gräns för gemenskapen. Man kan och ska acceptera varandras rätt till att fira gudstjänst och be, men om man som kristen gör det tillsammans med andra religioner ger man en legitimitet för religions sanningshalt och lika värde i relation till frälsningen och gudsrelationen, vilket inte är möjligt at förena med en biblisk syn på Jesus. Ställningstagandet mot gemensam bön är alltså inte av rädsla för egen del, utan för att det tar bort Jesu unicitet. Det förminskar Jesu storhet och centrala plats i den kristna tron. Faktum är att det inte heller betyder att Gud inte om han vill kan höra både en buddhists och en muslims böner; det är en fråga vi får lämna till Gud, men den vardagliga gemenskap med den levande Guden ges i Jesus Kristus och ingen annanstans enligt Bibeln.
Därför finns det ingen sann kunskap om Gud utan någon personlig övertygelse, och föreställningen om en sund tro som saknar personligt engagemang är en motsäglese. (Oz Guiness)
5
1. Erkänn det goda, men förneka inte skillnaderna. Från ett bibliskt och teologiskt perspektiv måste man se att det finns likheter i undervisningen hos både Buddha, Muhammed och Jesus, i alla fall när det gäller stora delar av etiken. Detta är inget problem, då vi som kristna tror på en allmän uppenbarelse, ibland kallad naturlig lag när det gäller etik, och att alla människor är skapade till Guds avbild (1 Mos 1§:26-30, Jak 3:9). Självklart finns det allmänmänskligt goda sidor i alla religioner och det kan och ska inte förnekas. Men samtidigt går det inte att förneka att det finns avgörande skillnader mellan religionerna. Trots likheterna finns det oförenliga skillnader, vilka inte heller får förnekas. Att se skillnaderna innebär att man också kan se att allt i de andra religionerna faktiskt inte är gott. Varje religion eller kultur behöver inte vara god eller stå över kritik bara för att det är just en kultur eller religion. De går att bedöma, ifrågasätta och kritisera. De andra religionerna är en blandning av gott, men det finns också det som är ont, rent av demoniskt i dem (5 Mos 32:17, Ps 106:37)
2. Se Jesus anspråk som kristendomens, världs- och frälsningshistoriens unika centrum. Bibel och Jesus själv hävdar med all tydlighet att Jesu person och det han gör är fullkomligt unikt. Han är "vägen, sanningen och livet" och ingen kommer till Fadern utom genom Honom (Joh 14:6). Bibelns författare pekar med hela handen och säger att med Jesus så har man Livet, men utan sakanar man det (Joh 3:36, 1 Joh 5:12). Det unika med kristendomen är inte i första hand en fantastisk och överlägsen etik, utan personen Jesus Kristus, Hans död och uppståndelse, vilken möjliggör förnyad kontakt med Gud för en mänsklighet som vänt Gud ryggen. Han är Guds själv som kommer människan till mötes, genom att dela hennes villkor och "kräver" ett ställningstagande.
3. Var villig och beredd till dialog. Den grund hållning jag skisserat ovan leder till att dialog alltid är möjlig. Det finns ingen anledning till att inte föra ett samtal. Vägran att föra ett samtal är både uttryck för en brist på respekt för de andra och faktiskt också för den egna tron. En vägran till samtal och dialog bygger på någon form av rädsla för de andra och för besmittelse och en otrygghet i den egna tron som är främmande för de kristna tron. Det finns inga människor eller situationer som man behöver rädas om Jesus är trons centrum. Möjligheten till dialog grundar sig i att båda parter har egna övertygelser och respekt för varandra. Det handlar om att lyssna och förstå, inte att i första hand övertyga varandra. Genom dialog förstår man andra och sig själv bättre. (Den öppna religionsdialogen är inte en evangelisationsstrategi, det är ett annat sorts samtal av mer personlig art).
4. Ställ upp på gemensamma praktiska satsningar för människors och samhällets bästa. Den ovannämnda grundhållningen skapar också en förutsättning för gemensamma aktioner och satsningar på det etiskt och moraliska området, på det diakonala området, det politiska området o.s.v. Finns det en situation där alla är överens om att det behövs en förändring eller ett ställningstagande kan olika religioner ställa sig sida vid sida för rättfärdigheten i samhället. Det är inget att vara rädd för, utan är ett sätt att faktiskt leva i den här världen och göra gott för den.
5. Undvik böne- och gudstjänst gemenskap över religionsgränserna. Konsekvensen av den skisserande grundhållningen på bönens och gudstjänstens område måste bli att man där drar en gräns för gemenskapen. Man kan och ska acceptera varandras rätt till att fira gudstjänst och be, men om man som kristen gör det tillsammans med andra religioner ger man en legitimitet för religions sanningshalt och lika värde i relation till frälsningen och gudsrelationen, vilket inte är möjligt at förena med en biblisk syn på Jesus. Ställningstagandet mot gemensam bön är alltså inte av rädsla för egen del, utan för att det tar bort Jesu unicitet. Det förminskar Jesu storhet och centrala plats i den kristna tron. Faktum är att det inte heller betyder att Gud inte om han vill kan höra både en buddhists och en muslims böner; det är en fråga vi får lämna till Gud, men den vardagliga gemenskap med den levande Guden ges i Jesus Kristus och ingen annanstans enligt Bibeln.
Därför finns det ingen sann kunskap om Gud utan någon personlig övertygelse, och föreställningen om en sund tro som saknar personligt engagemang är en motsäglese. (Oz Guiness)
5
fredag 9 maj 2008
Ekonomi eller empati
Flera tidningar presenterar idag resultatet av demoskops senaste väljarbarometer (t.ex. SvD, Dagen, DN), som visar att det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna (SD)för första gången är över 4%-spärren och skulle komma in i riksdagen om det var val idag och om undersökningen stämmer. Väljarundersökningar skall alltid tas med en nypa salt, men trenden är ändå tydligt. Detta för oss in på orsakerna till detta. Jag tror politikerna i Sverige delvis får skylla sig själva, genom den utveckling man låtit den politiska debatten ta under de senaste årtiondena.
Problemet med att det bara är ekonomiska argument som räknas. I och med att utvecklingen av den politiska debatten och den politiska ar idag uteslutande (i stort sett) har fokuserat på ekonomi och pekunjära argument, så har man spelat SD i händerna. När alla frågor avgörs utifrån om det är ekonomiskt försvarbart, så får SD ett övertag i debatten om flyktingpolitiken. Deras sätt att se på frågan får tolkningsföreträde. Det är lätt för dem att peka på alla kostnader flyktingmottagande innebär. Det är enkla argument, tydliga siffror. Även om detta inte är sant rent samhällsekonomisk och vi faktiskt behöver invandring för att klara vår samhällsekonomi (se t.ex.), så är dessa argument mycket svårare att förstå. Problemet är den ekonomisering som har skett de senaste åren.
Marknaden och ekonomin har under de tre senaste decennierna blivit lika med normen för rätt eller fel beslut. Ett mycket problematiskt förhållningssätt, särskilt när det gäller marknaden som inte är en moralisk aktör över huvud taget, utan som styrs av intressent av största vinst för dess aktörer. I och med att politikerna gått i denna fälla och slutat att argumentera ideologiskt skapas ett utrymme för SD:s argument och en plattform för dem i den svenska väljarkåren.
Det skriande behovet av empatisk debatt. När ekonomin blir styrande försvinner empatin. Argumentationen måste ske utifrån en människosyn som bygger på likavärde och inlevelse i andras situation. Det hade krävts en empatisk intelligens hos våra politiker på ett tidigt stadium för att möta det mörka moln som faktiskt SD utgör. Politiker måste idag våga ta debatten inte utifrån endast ekonomi, utan från empati. Vi behöver en empatisk politisk debatt.
Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv. 3 Mos 19:34a
"Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgiltigheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande." (Stefan Einhorn)
Problemet med att det bara är ekonomiska argument som räknas. I och med att utvecklingen av den politiska debatten och den politiska ar idag uteslutande (i stort sett) har fokuserat på ekonomi och pekunjära argument, så har man spelat SD i händerna. När alla frågor avgörs utifrån om det är ekonomiskt försvarbart, så får SD ett övertag i debatten om flyktingpolitiken. Deras sätt att se på frågan får tolkningsföreträde. Det är lätt för dem att peka på alla kostnader flyktingmottagande innebär. Det är enkla argument, tydliga siffror. Även om detta inte är sant rent samhällsekonomisk och vi faktiskt behöver invandring för att klara vår samhällsekonomi (se t.ex.), så är dessa argument mycket svårare att förstå. Problemet är den ekonomisering som har skett de senaste åren.
Marknaden och ekonomin har under de tre senaste decennierna blivit lika med normen för rätt eller fel beslut. Ett mycket problematiskt förhållningssätt, särskilt när det gäller marknaden som inte är en moralisk aktör över huvud taget, utan som styrs av intressent av största vinst för dess aktörer. I och med att politikerna gått i denna fälla och slutat att argumentera ideologiskt skapas ett utrymme för SD:s argument och en plattform för dem i den svenska väljarkåren.
Det skriande behovet av empatisk debatt. När ekonomin blir styrande försvinner empatin. Argumentationen måste ske utifrån en människosyn som bygger på likavärde och inlevelse i andras situation. Det hade krävts en empatisk intelligens hos våra politiker på ett tidigt stadium för att möta det mörka moln som faktiskt SD utgör. Politiker måste idag våga ta debatten inte utifrån endast ekonomi, utan från empati. Vi behöver en empatisk politisk debatt.
Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv. 3 Mos 19:34a
"Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgiltigheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande." (Stefan Einhorn)
fredag 2 maj 2008
Hur manifesterar vi Jesus?
I morgon, den 3 maj, genomförs en Jesusmanifestation i Stockholm. Kristna från olika håll och samfund strömmar för att manifestera Jesus i Kungsträdgården och på en mängd andra platser. Initiativet är lovvärt och dess viktigaste uppgift är nog att manifestera kristen enhet (Joh 17). Kyrkoherde emeritus Hakon Långström som skall leda gudstjänsten i Kungsträdgården lyfter just fram detta som det viktigaste:
"Jag tror att det här är en början på något nytt och att det blir en glädje för människor att upptäcka att vi är många tusen tillsammans. Se en pingstvän bredvid en katolik, en syrian bredvid en svenskkyrklig. Höra hur det kan låta, se hur det kan se ut. Denna mångfald är en rikedom. Vi har olika syn på nattvard, olika sätt att döpa, men har tron på den treenige Guden, Jesus och bönhörelsen gemensamt."
Behovet av enhet och fokus på Jesus är enormt. Samtidigt måste vi fundera på varför man gör en sådan här manifestation och vilken Jesus det är man presenterar. Efter att ha lyssnat till Alan Hirschs vad jag skulle kalla profetiska undervisning på EFK-UNGs förkonferens på Götabro måste vi ställa oss några frågor?
1. Hur manifesterar vi Jesus bäst? Utan att säga att manifestationen i Stockholm inte kan spela en viss roll, så måste man ändå fråga sig om detta är det bästa sättet att manifestera Jesus på. Den verkliga manifestationen av Jesus idag sker inte uppifrån, utan nerifrån. Det handlar om lärjungaskap, att formas efter evangeliernas Jesus. Det är det sätt Bibeln framförallt presenterar Jesusmanifestationen i världen. Förvandlade människor som följer Jesus av Nasareth och är fyllda av hans kärlek och kraft, och som betjänar världen är den största Jesusmanifestationen. Glömmer vi detta och förlitar oss på något storslaget missar vi helt poängen.
2. Vilken Jesus är det vi presenterar? Alan Hirsch ställer den utmanande frågan i sin undervisning. Vilken Jesus är det vi följer, tror på och presenterar. Är det evangeliernas Jesus, eller är det en anpassad Jesus, där allt utmanande och anstötligt tagits bort?
3. På vilket sätt skall vi vara provocerande? Under Jesus manifestationen kommer det att hållas ett antal mindre manifestationer runt om i Stockholm. Man kommer t.ex att utanför en moské tala om Jesus, som Guds son och utanför Kungliga Tekniska Högskolan tala skapelsetron. Detta måste tolkas som att man vill vara radikal och provokativ. Även om man menar att man inte vänder sig mot någon, så gör man det ju genom sin placering av mötena. Är det detta sätt som man skall provocera på? För vems skull gör man detta. För muslimernas, för Jesus, eller för att det känns bra och radikalt som kristen? Motiven är säkerligen mixade, men varje provokation måste noggrant övervägas. Varför och på vilket sätt skall man vara provocerande. Jesus var och är helt klart provocerande i sitt levnadssätt och i sina anspråk. Hur är vi provocerande i hans efterföljd och med vilka motiv?
4. Vem behöver provoceras av Jesus? I sitt seminarium på Götabro pekade Alan Hirsch oerhört tydligt på att det är den evangelikala (religiösa) kyrkan som löper störst risk idag att bli fariséernas efterträdare i vår tid. Därför är det faktiskt framförallt vi som bibeltroende kristna som behehöver provoceras av Jesus. Det är så lätt att man alltid lägger problemet utanför sig själv och det egna sammanhanget, så lätt att det blir de andra (i olika former, i det här fallet det ickekristna svenska samhället) som behöver provoceras och utmanas, trots att problemet ligger hos oss, i vår Jesusbild och i vår brist på efterföljelse av den provocerande Jesus.
"'Låt Gud vara Gud' - den principen leder oss in på lärjungaskapets väg. Men de snävare gudsbilderna tillfredställer oss och tränger ut honom och därmed är vi tillbaka på den lättare väg som leder till billig nåd och formell tro." (Oz Guiness)
"En kristendom utan lärjungaskap är alltid en kristendom utan Kristus." (Dietrich Bonhoeffer)
"Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom." (Kol 3:17)
"Jag tror att det här är en början på något nytt och att det blir en glädje för människor att upptäcka att vi är många tusen tillsammans. Se en pingstvän bredvid en katolik, en syrian bredvid en svenskkyrklig. Höra hur det kan låta, se hur det kan se ut. Denna mångfald är en rikedom. Vi har olika syn på nattvard, olika sätt att döpa, men har tron på den treenige Guden, Jesus och bönhörelsen gemensamt."
Behovet av enhet och fokus på Jesus är enormt. Samtidigt måste vi fundera på varför man gör en sådan här manifestation och vilken Jesus det är man presenterar. Efter att ha lyssnat till Alan Hirschs vad jag skulle kalla profetiska undervisning på EFK-UNGs förkonferens på Götabro måste vi ställa oss några frågor?
1. Hur manifesterar vi Jesus bäst? Utan att säga att manifestationen i Stockholm inte kan spela en viss roll, så måste man ändå fråga sig om detta är det bästa sättet att manifestera Jesus på. Den verkliga manifestationen av Jesus idag sker inte uppifrån, utan nerifrån. Det handlar om lärjungaskap, att formas efter evangeliernas Jesus. Det är det sätt Bibeln framförallt presenterar Jesusmanifestationen i världen. Förvandlade människor som följer Jesus av Nasareth och är fyllda av hans kärlek och kraft, och som betjänar världen är den största Jesusmanifestationen. Glömmer vi detta och förlitar oss på något storslaget missar vi helt poängen.
2. Vilken Jesus är det vi presenterar? Alan Hirsch ställer den utmanande frågan i sin undervisning. Vilken Jesus är det vi följer, tror på och presenterar. Är det evangeliernas Jesus, eller är det en anpassad Jesus, där allt utmanande och anstötligt tagits bort?
3. På vilket sätt skall vi vara provocerande? Under Jesus manifestationen kommer det att hållas ett antal mindre manifestationer runt om i Stockholm. Man kommer t.ex att utanför en moské tala om Jesus, som Guds son och utanför Kungliga Tekniska Högskolan tala skapelsetron. Detta måste tolkas som att man vill vara radikal och provokativ. Även om man menar att man inte vänder sig mot någon, så gör man det ju genom sin placering av mötena. Är det detta sätt som man skall provocera på? För vems skull gör man detta. För muslimernas, för Jesus, eller för att det känns bra och radikalt som kristen? Motiven är säkerligen mixade, men varje provokation måste noggrant övervägas. Varför och på vilket sätt skall man vara provocerande. Jesus var och är helt klart provocerande i sitt levnadssätt och i sina anspråk. Hur är vi provocerande i hans efterföljd och med vilka motiv?
4. Vem behöver provoceras av Jesus? I sitt seminarium på Götabro pekade Alan Hirsch oerhört tydligt på att det är den evangelikala (religiösa) kyrkan som löper störst risk idag att bli fariséernas efterträdare i vår tid. Därför är det faktiskt framförallt vi som bibeltroende kristna som behehöver provoceras av Jesus. Det är så lätt att man alltid lägger problemet utanför sig själv och det egna sammanhanget, så lätt att det blir de andra (i olika former, i det här fallet det ickekristna svenska samhället) som behöver provoceras och utmanas, trots att problemet ligger hos oss, i vår Jesusbild och i vår brist på efterföljelse av den provocerande Jesus.
"'Låt Gud vara Gud' - den principen leder oss in på lärjungaskapets väg. Men de snävare gudsbilderna tillfredställer oss och tränger ut honom och därmed är vi tillbaka på den lättare väg som leder till billig nåd och formell tro." (Oz Guiness)
"En kristendom utan lärjungaskap är alltid en kristendom utan Kristus." (Dietrich Bonhoeffer)
"Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom." (Kol 3:17)
lördag 26 april 2008
Vårdkonflikten i ett större perspektiv
Sjuksköterskestrejken har pågått en vecka. Vården är det område där flest kvinnor arbetar och ett område där övervikten av kvinnor är mycket stor. Det fungerar bra som symbolområde för den lönediskriminering som faktiskt finns i världens mest jämställda land. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ligger någonstans mellan 10-15% och skulle man räkna bort en del faktorer så som utbildning, anställningsår, ansvars o.s.v., så är det fortfarande ungefär hälften av löneskillnaderna som finns kvar och som inte har några andra orsaker än kön. Det är märkligt att det efter alla dessa år (åtminstone de sista 40 åen) av tal om lika lön och jämställdhet fortfarande inte gjorts mer för att få bort detta märkliga fenomen. Frågan är om viljan finns. Några tankar kring detta.
1. En patriarkal maktstruktur. Man kan tycka vad man vill om feminismen (vilket är ett oerhört mångfacetterat begrepp och på intet sätt enhetligt) och rubriken kan kännas provocerande, men feminismens kritik av att det finns pariarkala maktstrukturer i vårt samhälle är svåra att förneka (därmed inte sagt att deras metoder eller lösningar är de bästa). Från ett kristet perspektiv är detta inget att förvåna sig över. Direkt efter syndafallet konstatrar Gud att detta är en av konsekvenserna. Kampen mellan könen kommer att finnas och männen kommer att dominera (1 Mos 3:16b). Könskampen är en direkt följd av människans synd och skall därför betecknas som sådan och bekämpas som sådan. I och med Jesu ankomst poängtras den ursprungliga likställigheten och likvärdigheten mellan man och kvinna: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:28). Från ett kristet perspektiv måste man stödja kvinnornas rätt till lika lön och motarbeta de syndiga destruktiva maktstrukturerna.
2. De kvinnodominerade yrkesområdena. Det är inte bara sjuksköterskorna som är underbetalada i jämförelse med mansdominerande yrken. Det gäller i stort sett alla områden där majoriteten av de arbetande är kvinnor. Det verkar som om förhållandet mellan procenttalet kvinnor och lönenivån är på något sätt propertionellt. Vårdkonflikten måste få peka på ett större perspektiv. Argumenten mot att tillmötesgå kraven är att det är lönenivån på den privata sektorn som skall styra löneutvecklingen på den offentliga (där mest kvinnor jobbar), men med ett sådant resonemang kommer man ju aldrig att förändra något. Klyftorna kommer procentuellt att vara lika stora och i kronor och ören hela tiden öka. Det gäller helt enkelt att se att det är ett orättfärdigt system som måste förändras och då måste det också få kosta (kanske t.o.m. i form av höjd skatt om det är nödvändigt). Det innebär ju också att de som har "för mycket" måste hålla igen för att de som faktiskt har förlitet skall få det som är rättvist. Inte populärt kanske, men rätt och rättfärdigt. Det borde oskå innebära att vi män som ju genom strukturerna har mer makt börjar tala för kvinnornas sak. Löneförhandlingar blir så lätt medel för vår egen egoism, istället för solidariskt rättvisa.
3. Tala klarspråk. Ett av de största problemen i språkbruket när det gäller löneförhandlingar och nivåer på löneförhöjningar är att man hela tiden talar i procent. LÖneökningarna beskrivs i si eller så många procent, men detta blir vilseledande, när det gäller att utjämna löneskillnader. Om en person som tjänar 15 000 kr/mån får 3% lönelyft, så innebär det 450 kr/mån, men om en person som tjänar 25 000 kr/mån får 2%, så får han (för det är väl ofta en han) 500 kr mer per månad. Trots att den ena får mer i procent, så ökar ju den faktiska löneskillnaden. Skall vi få till en utjämning och få bort lönediskrimineringen måste vi tala klarspråk och reda pengar, annars kommer vi att lura oss och gömma oss bakam snygga procentsatser.
1. En patriarkal maktstruktur. Man kan tycka vad man vill om feminismen (vilket är ett oerhört mångfacetterat begrepp och på intet sätt enhetligt) och rubriken kan kännas provocerande, men feminismens kritik av att det finns pariarkala maktstrukturer i vårt samhälle är svåra att förneka (därmed inte sagt att deras metoder eller lösningar är de bästa). Från ett kristet perspektiv är detta inget att förvåna sig över. Direkt efter syndafallet konstatrar Gud att detta är en av konsekvenserna. Kampen mellan könen kommer att finnas och männen kommer att dominera (1 Mos 3:16b). Könskampen är en direkt följd av människans synd och skall därför betecknas som sådan och bekämpas som sådan. I och med Jesu ankomst poängtras den ursprungliga likställigheten och likvärdigheten mellan man och kvinna: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:28). Från ett kristet perspektiv måste man stödja kvinnornas rätt till lika lön och motarbeta de syndiga destruktiva maktstrukturerna.
2. De kvinnodominerade yrkesområdena. Det är inte bara sjuksköterskorna som är underbetalada i jämförelse med mansdominerande yrken. Det gäller i stort sett alla områden där majoriteten av de arbetande är kvinnor. Det verkar som om förhållandet mellan procenttalet kvinnor och lönenivån är på något sätt propertionellt. Vårdkonflikten måste få peka på ett större perspektiv. Argumenten mot att tillmötesgå kraven är att det är lönenivån på den privata sektorn som skall styra löneutvecklingen på den offentliga (där mest kvinnor jobbar), men med ett sådant resonemang kommer man ju aldrig att förändra något. Klyftorna kommer procentuellt att vara lika stora och i kronor och ören hela tiden öka. Det gäller helt enkelt att se att det är ett orättfärdigt system som måste förändras och då måste det också få kosta (kanske t.o.m. i form av höjd skatt om det är nödvändigt). Det innebär ju också att de som har "för mycket" måste hålla igen för att de som faktiskt har förlitet skall få det som är rättvist. Inte populärt kanske, men rätt och rättfärdigt. Det borde oskå innebära att vi män som ju genom strukturerna har mer makt börjar tala för kvinnornas sak. Löneförhandlingar blir så lätt medel för vår egen egoism, istället för solidariskt rättvisa.
3. Tala klarspråk. Ett av de största problemen i språkbruket när det gäller löneförhandlingar och nivåer på löneförhöjningar är att man hela tiden talar i procent. LÖneökningarna beskrivs i si eller så många procent, men detta blir vilseledande, när det gäller att utjämna löneskillnader. Om en person som tjänar 15 000 kr/mån får 3% lönelyft, så innebär det 450 kr/mån, men om en person som tjänar 25 000 kr/mån får 2%, så får han (för det är väl ofta en han) 500 kr mer per månad. Trots att den ena får mer i procent, så ökar ju den faktiska löneskillnaden. Skall vi få till en utjämning och få bort lönediskrimineringen måste vi tala klarspråk och reda pengar, annars kommer vi att lura oss och gömma oss bakam snygga procentsatser.
fredag 18 april 2008
Kritiskt tänkande och sann tro
Kritiskt tänkande
Är det inte detsamma som gnäll och sureri?
Som att peka finger och söka flisor?
Som att söka fel och brister?
Som negativism och svartmåleri?
Är inte världen nog mörk detta förutan?
Kritiskt tänkande
Egentligen handlar det om granskning,
Om att med öppna ögon våga se,
Om att väga för och emot, rätt eller fel, sant eller falskt.
Egentligen handlar det om bedömning,
Om att vrida, vända och kunna förstå,
Om att kunna sila både mygg och kameler.
Egentligen handlar det om utröna,
Om att komma litet tillrätta med tillvarons mysterier,
Om att pröva och behålla det goda.
Egentligen handlar det om auktoritet,
Om vad, vem och varför,
Om vad du kan lita och leva på.
Kritiskt tänkande
Kritiskt tänkande, men också självkritiskt,
Betraktare, men också betraktad,
Seende, men också synad,
Belysande, men också genomlyst,
Förståelse, men också förförståelse,
Granskande, men också granskad,
Ifrågasättande, men också ifrågasatt,
Bedömande, men också berörd,
Distanserad, men ändå nära,
Utifrån, men ändå mitt i.
Kritiskt tänkande
En kritisk punkt, något avgörande,
Det avgörande, den avgörande skillnaden.
Skillnaden mellan att vara turist och att leva,
Skillnaden mellan att titta och att se,
Skillnaden mellan stagnation och förändring,
Skillnaden mellan ett museum och kreativitet,
Skillnaden mellan likgiltighet och kärlek.
Skillnaden mellan att tycka och att tro.
Är det inte detsamma som gnäll och sureri?
Som att peka finger och söka flisor?
Som att söka fel och brister?
Som negativism och svartmåleri?
Är inte världen nog mörk detta förutan?
Kritiskt tänkande
Egentligen handlar det om granskning,
Om att med öppna ögon våga se,
Om att väga för och emot, rätt eller fel, sant eller falskt.
Egentligen handlar det om bedömning,
Om att vrida, vända och kunna förstå,
Om att kunna sila både mygg och kameler.
Egentligen handlar det om utröna,
Om att komma litet tillrätta med tillvarons mysterier,
Om att pröva och behålla det goda.
Egentligen handlar det om auktoritet,
Om vad, vem och varför,
Om vad du kan lita och leva på.
Kritiskt tänkande
Kritiskt tänkande, men också självkritiskt,
Betraktare, men också betraktad,
Seende, men också synad,
Belysande, men också genomlyst,
Förståelse, men också förförståelse,
Granskande, men också granskad,
Ifrågasättande, men också ifrågasatt,
Bedömande, men också berörd,
Distanserad, men ändå nära,
Utifrån, men ändå mitt i.
Kritiskt tänkande
En kritisk punkt, något avgörande,
Det avgörande, den avgörande skillnaden.
Skillnaden mellan att vara turist och att leva,
Skillnaden mellan att titta och att se,
Skillnaden mellan stagnation och förändring,
Skillnaden mellan ett museum och kreativitet,
Skillnaden mellan likgiltighet och kärlek.
Skillnaden mellan att tycka och att tro.
onsdag 16 april 2008
DNA-register och rättsstaten
Efter mordet på Engla har krav rest på ett allmänt DNA-register, bl.a. av f.d. partiledaren Alf Svensson och professorn i straffrätt Madeleine Leijonhuvud. Flera kritiska röster höjs mot kravet, bl.a på Dagens ledarsida, av vänsterpartisten Lena Olsson och från företrädare för Statens kriminaltekninska laberatorium (SKL), främst av integritetsskäl.
Självklart är den personliga integriteten viktig, men frågan är om ett DNA-register är särskilt kränkande för den personliga integriteten. Och i ett samhälle där allmänhetens känsla för polisen och rättsväsendets förmåga att klara ut brott minskar kanske ett DNA-register skulle kunna vara till hjälp. Det är inte allena saliggörande och får inte göras till det heller. Men tillsammans med andra bevis och indicer skulle det kunna hjälpa polisen att lösa fler brott och förtorendet för rättsväsendet skulle öka, vilkjet är en förutsättning för en fungerande stat. När medborgarna förlorar förtroendet för maktens förmåga att lösa brott skapas en rättsröta som är farlig för varje nation.
Argumenten att det skulle vara omöjligt att ha ett så stort register blir löjeväckande i ljuset av att man i Storbritannien håller på och bygger upp ett som idag har ca 5 miljoner individers DNA samlade och det byggs ständigt på.
När det gäller integritetskränkningen så är den mycket större i och med polisens möjlighet och rätt till avlyssning och buggning. Likaså är övervakningskamerorna ett större intrång i vår personliga vardag. Att jämföra detta med att alla skulle ha en radiosändare, så att vi kan lokaliseras blir absurt (Och ändå kan vi ju faktiskt redan spåras genom vår användning av mobiltelefonerna). När Lena Olsson säger att detta är som att registrera våra politiska åsikter eller vår sexuella läggning blir även det ett slag i luften, då det inte har något med DNA att göra.
Frågan är vad som händer med ett samhälle som inte klarar av att skydda medborgarna? Självklart är det ingen som vill ha en stat där vi är ständigt övervakade, men detta är ju inte övervakning, utan en hjälp för polisen att lösa allvarliga brott och även förhindra sådana. Självklart måste det finnas mycket tydliga regler för vilka brott detta register skall kunna användas för, men i en tid där allt fler känner osäkerhet att vittna inför domstol skulle detta kunna hjälpa till att öka rättsäkerheten.
Kritiken av förslaget styrs av rädsla för missbruket. Den finns alltid med alla former av informationssamlande. Men ett DNA-registr är faktiskt inte särskilt mycket värre än att våra fingeravtryck snart kommer att finnas på våra pass. Det är också sant att inte ett hur ömkansvärt och fruktansvärt tragiskt fall skall få styra lagstiftningen, men det kan i vart fall sätta våra tankar i rörelse, så att vi vågar tänka och se behov och verkliga konsekvenser.
Och för att slutligen citera Alf Svensson: "Har man rent mjöl i påsen så behöver man inte vara rädd."
Självklart är den personliga integriteten viktig, men frågan är om ett DNA-register är särskilt kränkande för den personliga integriteten. Och i ett samhälle där allmänhetens känsla för polisen och rättsväsendets förmåga att klara ut brott minskar kanske ett DNA-register skulle kunna vara till hjälp. Det är inte allena saliggörande och får inte göras till det heller. Men tillsammans med andra bevis och indicer skulle det kunna hjälpa polisen att lösa fler brott och förtorendet för rättsväsendet skulle öka, vilkjet är en förutsättning för en fungerande stat. När medborgarna förlorar förtroendet för maktens förmåga att lösa brott skapas en rättsröta som är farlig för varje nation.
Argumenten att det skulle vara omöjligt att ha ett så stort register blir löjeväckande i ljuset av att man i Storbritannien håller på och bygger upp ett som idag har ca 5 miljoner individers DNA samlade och det byggs ständigt på.
När det gäller integritetskränkningen så är den mycket större i och med polisens möjlighet och rätt till avlyssning och buggning. Likaså är övervakningskamerorna ett större intrång i vår personliga vardag. Att jämföra detta med att alla skulle ha en radiosändare, så att vi kan lokaliseras blir absurt (Och ändå kan vi ju faktiskt redan spåras genom vår användning av mobiltelefonerna). När Lena Olsson säger att detta är som att registrera våra politiska åsikter eller vår sexuella läggning blir även det ett slag i luften, då det inte har något med DNA att göra.
Frågan är vad som händer med ett samhälle som inte klarar av att skydda medborgarna? Självklart är det ingen som vill ha en stat där vi är ständigt övervakade, men detta är ju inte övervakning, utan en hjälp för polisen att lösa allvarliga brott och även förhindra sådana. Självklart måste det finnas mycket tydliga regler för vilka brott detta register skall kunna användas för, men i en tid där allt fler känner osäkerhet att vittna inför domstol skulle detta kunna hjälpa till att öka rättsäkerheten.
Kritiken av förslaget styrs av rädsla för missbruket. Den finns alltid med alla former av informationssamlande. Men ett DNA-registr är faktiskt inte särskilt mycket värre än att våra fingeravtryck snart kommer att finnas på våra pass. Det är också sant att inte ett hur ömkansvärt och fruktansvärt tragiskt fall skall få styra lagstiftningen, men det kan i vart fall sätta våra tankar i rörelse, så att vi vågar tänka och se behov och verkliga konsekvenser.
Och för att slutligen citera Alf Svensson: "Har man rent mjöl i påsen så behöver man inte vara rädd."
lördag 12 april 2008
Våldtäkter, alkoholen och sexualiseringen
Antalet anmälda våldtäkter har under det senaste året ökat med 44% enligt Brottsförebygganderådets (BRÅ) senaste statistik. Huvudorsaken anses vara att fler kvinnor vågar anmäla övergreppen och att fler övergrepp klassas om våldtäkt, efter den ändrade lagen om vålttäkt 2005, men detta förklarar inte hela ökningen, därför att ökning har fortsatt i flera års tid. Att fler kvinnor vågar anmäla anmäla övergrepp är i sanning något positivt. I en intervju i radion Eko, som återges i Dagen konstaterar Klara Selin Hradilova, utredar på BRÅ att den ändrade lagen inte förklarar hela ökningen: "Men man kan anta att även vissa typer av faktiska våldtäkter har ökat sedan mitten av 1990-talet". Och detta är en oroande utveckling. Varje form av övergrepp måste fördömas och aanlyseras.
Det intressanta är att Hradilova vågar sig på en analys till orsakerna till ökningen av antalet faktiska våldtäkter. Hon anger två företeelser som troliga orsaker till denna tragiska trend. För det första den ökade alkoholkonsumtionen. Och för det andra förändrade levandsvanor: "Nöjeslivsutbudet har också blivit större och det är en plattform där man kan knyta kontakter i sexuella syften bland annat. Internet är ytterligare en faktor som kan bidra till sådana kontakter. Det kan leda till vissa typer av våldtäkter." Hennes slutsatser är intressanta, inte därför att de är sensationella. De är ju snarare ganska självklara, men att hon vågar tala klarspråk om orsakerna.
De områden hon pekar på som förklaringar är inte tänkta att fungera som ursäkter för våldtäkterna. Det får de aldrig göra. Det får aldrig bli så att skuld läggs på offrens beteenden, eller klädsel eller dylikt, men beteendemönstren skapar ett antal nya situationer, där svårigheten med att dra gränser är större. I situationer med hög alkoholförtäring minskar omdömet och hämningar. Man tappar förmågan att både vara tydlig i kommunikationen och framförallt förstå signaler på ett rätt sätt. Hämningar försvinner och man tror att man förstått signaler och budskap som inte finns. Alkoholen är det största problemet när det gäller våldsbrott och kränkningar i vårt samhäle överhuvudtaget. Brottsstatisitken visar det men all klar tydlighet. Det intressanta är att detta för en gångs skull sägs rent ut. Frågan är varför det sägs så sällan, inte minst i politiska sammanhang. Den politiska viljan att vinna röster leder så lätt till att man inte vill stöta sig med de breda folklagren, men att kritisera alkoholkonsumtionen i samhället är inte ett uttryck för moralpanik, utan för att våga säga sanningen. Utan detta sanningssägande från de styrandes sida kan man aldrig hantera detta samhällsproblem.
Samma resonemang kan sägas gälla även den livstil som kännetecknas av "sexuell frihet". Sexualiteten har i mångt och mycket blivit vår tids gud och ledstjärna för vår tids människor. Ett bra sexliv är nyckeln till lycka är budskapet som trupetas ut från alla möjliga håll. Och sexualiteten är något vackert, något gudagivet (se t.ex. 1 Mos 1-2 och Höga Visan). Men den livsstil som sätter de sexuella kontakterna i centrum skapar situationer, där gränsdragningarna och budskapen blir svårare att se för de inblandade. När det är underförstått i nöjeslivet att man är ute efter en sexuell partner och en sexuell relation först och främst, för natten eller för ett längre förhållande, blir det svårare att för de inblandade både att säga nej och att acceptera ett nej. Återigen är det ingen ursäkt för sexuellt tvång överhuvudtaget, då sexualtitet alltid skall vara ömsesidigt och kräva villighet och ett ja, men klimatet och livstilen skapar oerhörda problem med gränsdragningar och förväntnngar. Det är intressant att detta sägs rakt ut av Hradilova.
Idag är det ett oerhört behov av att våga diskutera dessa två frågor/områden i en ärlig samhällsdebatt. Alkoholen och den sexuella livsstilen har behandlats som privat och kännetecknats av tabun. Syftet är inte att skapa moralism, utan moral och våga se sanningen, samtala om den och se vilka konsekvenser saker och ting faktiskt får. Måtte någon av våra samhällsföreträdare och politiker våga ta den debatten, för att den behövs och inte för att den är politiskt korrekt.
"Ingen blir sjuk av att höra sanningen. Man kan gråta, sörja och lida, man kan bli rasande och vråla som ett skadeskjutet djur. Men sanningen löser upp skuggorna och fakta gör tillvaron möjlig att greppa - fast därför inte alltid acceptabel." (Helena Henschen)
"Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria." (Jesus i Joh 8:32)
Det intressanta är att Hradilova vågar sig på en analys till orsakerna till ökningen av antalet faktiska våldtäkter. Hon anger två företeelser som troliga orsaker till denna tragiska trend. För det första den ökade alkoholkonsumtionen. Och för det andra förändrade levandsvanor: "Nöjeslivsutbudet har också blivit större och det är en plattform där man kan knyta kontakter i sexuella syften bland annat. Internet är ytterligare en faktor som kan bidra till sådana kontakter. Det kan leda till vissa typer av våldtäkter." Hennes slutsatser är intressanta, inte därför att de är sensationella. De är ju snarare ganska självklara, men att hon vågar tala klarspråk om orsakerna.
De områden hon pekar på som förklaringar är inte tänkta att fungera som ursäkter för våldtäkterna. Det får de aldrig göra. Det får aldrig bli så att skuld läggs på offrens beteenden, eller klädsel eller dylikt, men beteendemönstren skapar ett antal nya situationer, där svårigheten med att dra gränser är större. I situationer med hög alkoholförtäring minskar omdömet och hämningar. Man tappar förmågan att både vara tydlig i kommunikationen och framförallt förstå signaler på ett rätt sätt. Hämningar försvinner och man tror att man förstått signaler och budskap som inte finns. Alkoholen är det största problemet när det gäller våldsbrott och kränkningar i vårt samhäle överhuvudtaget. Brottsstatisitken visar det men all klar tydlighet. Det intressanta är att detta för en gångs skull sägs rent ut. Frågan är varför det sägs så sällan, inte minst i politiska sammanhang. Den politiska viljan att vinna röster leder så lätt till att man inte vill stöta sig med de breda folklagren, men att kritisera alkoholkonsumtionen i samhället är inte ett uttryck för moralpanik, utan för att våga säga sanningen. Utan detta sanningssägande från de styrandes sida kan man aldrig hantera detta samhällsproblem.
Samma resonemang kan sägas gälla även den livstil som kännetecknas av "sexuell frihet". Sexualiteten har i mångt och mycket blivit vår tids gud och ledstjärna för vår tids människor. Ett bra sexliv är nyckeln till lycka är budskapet som trupetas ut från alla möjliga håll. Och sexualiteten är något vackert, något gudagivet (se t.ex. 1 Mos 1-2 och Höga Visan). Men den livsstil som sätter de sexuella kontakterna i centrum skapar situationer, där gränsdragningarna och budskapen blir svårare att se för de inblandade. När det är underförstått i nöjeslivet att man är ute efter en sexuell partner och en sexuell relation först och främst, för natten eller för ett längre förhållande, blir det svårare att för de inblandade både att säga nej och att acceptera ett nej. Återigen är det ingen ursäkt för sexuellt tvång överhuvudtaget, då sexualtitet alltid skall vara ömsesidigt och kräva villighet och ett ja, men klimatet och livstilen skapar oerhörda problem med gränsdragningar och förväntnngar. Det är intressant att detta sägs rakt ut av Hradilova.
Idag är det ett oerhört behov av att våga diskutera dessa två frågor/områden i en ärlig samhällsdebatt. Alkoholen och den sexuella livsstilen har behandlats som privat och kännetecknats av tabun. Syftet är inte att skapa moralism, utan moral och våga se sanningen, samtala om den och se vilka konsekvenser saker och ting faktiskt får. Måtte någon av våra samhällsföreträdare och politiker våga ta den debatten, för att den behövs och inte för att den är politiskt korrekt.
"Ingen blir sjuk av att höra sanningen. Man kan gråta, sörja och lida, man kan bli rasande och vråla som ett skadeskjutet djur. Men sanningen löser upp skuggorna och fakta gör tillvaron möjlig att greppa - fast därför inte alltid acceptabel." (Helena Henschen)
"Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria." (Jesus i Joh 8:32)
tisdag 8 april 2008
Nya församlingar - förnyade församlingar - förnyat engagemang
I helgen som gått hölls en pionjärkonferens i församlingen New Life i Stockholm. Bl.a. presenterades en kartläggning av utvecklingen bland kristna i Sverige, vilken visade på en tydlig negativ utveckling för den svenska frikyrkan. Behovet av förändring är stort. Före konferensen gick också de frikyrkliga samfundsledarna ut i ett gemensamt uttalande där de pekade på behovet av plantering av nya församlingar. Att greppet tas ekumeniskt är mycket positivt. Det torde innebära att en hel del missförstånd och misstänksamhet undviks. Att behovet av förändring är stort måste man inse. Det hjälper inte att blunda för verkligheten. Sverige behöver många många fler församlingar. men här finns det flera saker att fundera kring.
1. Församlingar i hela landet. Samfundsledarna betonar att det behövs församlingar i hela landet. Vissa områden mer än andra. Särskilt i storstäderna behövs det församlingar . Och det är sant men egentligen behövs församlingar på en mängd platser. Varje ort eller upptagningsområde med mer än 1000-1500 invånare skulle kunna ha en församling. Från samfundsledningar måste man kanske prioritera områden där det finns flest människor, men behovet finns i hela landet.
2. Församlingsförankrad plantering. Att nya församlingar skall startas är nödvändigt. Men frågan är om detta är samfundens sak. Det är bättre om det är lokala församlingar somstartar nya församlingar. Samfundens roll är att stötta, ge inspiration o.s.v. Men initiativen blir bättre om de är lokalt förankrade. Man slipper massa missförstånd och misstänksamhet. Man kan hjälpas åt och använda gemensamma resurser. Man skapar också ett engagemang och förståelse hos fler, och församlingsplantering blir inte ett uppdrag för specielister, utan för vanliga församlingar med vanliga människor. Ett församlingsförankrat sätt skapar också förtroende, då det finns något etablerat och känt att hänvisa till.
3. Lokala församlingar. Församlingen är framförallt en lokal gemenskap. I den tid och det samhälle vi lever i, med miljöhot är det oförsvarligt att så många kristna reser så långt för att vara med i den församling som man tycker passar. Här finns det ett enormt behov av trovärdighet. Församlingsledare måste våga börja tala om att församlingen är i första hand för dem som som bor i dess närhet. Det är där som upptagningsområdet är och engagemanget bör vara. Resandet är inte bara problematiskt ur etisk miljösympunkt, utan är även ett uttryck för en märklig syn på det kristna livet. Det kristna livet handlar inte i förswta hand om konsumtion av den rätta gudstjänsten, inte om vilken kyrka som ger mig mest, utan för att travestera John F. Kennedy: "Fråga inte vad din församling kan göra för dig, utan vad du kan göra för din församling!" Avståndet till det lokala sammanhnaget ökar risken för konsumtionskristendom och brist på engagemang. Det skulle behövas en demografisk genomgång av församlingarnas sammansättning, vilket skule visa att det redan fanns underlag för planteringar på ett antal platser om, mani stället för att resa från olika församlingar slöt sig samman och bildade en lokal gemenskap. Församlingen behöver en vision och vilja att inte bara själva bli fler, utan att våga släppa människor in i ett verkligt lokalt engagemang.
4. Mångkulturella församlingar. En av de svåraste frågorna när det gäller församlingsplantering är frågan om man skall ha nischade församlingar. Skall man har olika församlingar för olika grupper av människor; olika ålder, språk, kultur, nationalitet, musiksmak o.s.v. Det kan verka frestande att tänka så för att nå så många som möjligt. Men frågan är vad som händer med evangeliet budskap om att i församlingen är gränsöverskridande. Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla (Kol 3:11). Visionen om himmelriket är densamma: Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer (Upp 7:9). Är det inte just så att evangeliet måste få vara mångkulturellt. Kankse går det att lösa med olika mötesplatser inom en större gemenskap, men evangeliet måste få sudda ut gränser. Som någon sa till mig när jag kände att jag inte passade in i en församlingsgemenskap: "JUst det faktum att du inte passar in, betyder att du behövs och passar in". Skall inte församlingen i ett segregerat samhälle vara en motpol. Blir församlingen lokal så återspglar den den lokala mångkulturen och tar sig de uttryck som finns där. Det behöver inte vara begränsande, utan kan vara berikande. Blir inte nischen lätt ett uttryck för konsumtionsmentaliteten? Frågorna är inte lätta, men vi måste reflektera över dem, för att fylla de vita fläckar som finns på kartan men levande församlingar.
"En kyrkas hälsa mäts i dess kapacitet att sända, inte i dess kapacitet att samla människor." (Rick Warren)
1. Församlingar i hela landet. Samfundsledarna betonar att det behövs församlingar i hela landet. Vissa områden mer än andra. Särskilt i storstäderna behövs det församlingar . Och det är sant men egentligen behövs församlingar på en mängd platser. Varje ort eller upptagningsområde med mer än 1000-1500 invånare skulle kunna ha en församling. Från samfundsledningar måste man kanske prioritera områden där det finns flest människor, men behovet finns i hela landet.
2. Församlingsförankrad plantering. Att nya församlingar skall startas är nödvändigt. Men frågan är om detta är samfundens sak. Det är bättre om det är lokala församlingar somstartar nya församlingar. Samfundens roll är att stötta, ge inspiration o.s.v. Men initiativen blir bättre om de är lokalt förankrade. Man slipper massa missförstånd och misstänksamhet. Man kan hjälpas åt och använda gemensamma resurser. Man skapar också ett engagemang och förståelse hos fler, och församlingsplantering blir inte ett uppdrag för specielister, utan för vanliga församlingar med vanliga människor. Ett församlingsförankrat sätt skapar också förtroende, då det finns något etablerat och känt att hänvisa till.
3. Lokala församlingar. Församlingen är framförallt en lokal gemenskap. I den tid och det samhälle vi lever i, med miljöhot är det oförsvarligt att så många kristna reser så långt för att vara med i den församling som man tycker passar. Här finns det ett enormt behov av trovärdighet. Församlingsledare måste våga börja tala om att församlingen är i första hand för dem som som bor i dess närhet. Det är där som upptagningsområdet är och engagemanget bör vara. Resandet är inte bara problematiskt ur etisk miljösympunkt, utan är även ett uttryck för en märklig syn på det kristna livet. Det kristna livet handlar inte i förswta hand om konsumtion av den rätta gudstjänsten, inte om vilken kyrka som ger mig mest, utan för att travestera John F. Kennedy: "Fråga inte vad din församling kan göra för dig, utan vad du kan göra för din församling!" Avståndet till det lokala sammanhnaget ökar risken för konsumtionskristendom och brist på engagemang. Det skulle behövas en demografisk genomgång av församlingarnas sammansättning, vilket skule visa att det redan fanns underlag för planteringar på ett antal platser om, mani stället för att resa från olika församlingar slöt sig samman och bildade en lokal gemenskap. Församlingen behöver en vision och vilja att inte bara själva bli fler, utan att våga släppa människor in i ett verkligt lokalt engagemang.
4. Mångkulturella församlingar. En av de svåraste frågorna när det gäller församlingsplantering är frågan om man skall ha nischade församlingar. Skall man har olika församlingar för olika grupper av människor; olika ålder, språk, kultur, nationalitet, musiksmak o.s.v. Det kan verka frestande att tänka så för att nå så många som möjligt. Men frågan är vad som händer med evangeliet budskap om att i församlingen är gränsöverskridande. Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla (Kol 3:11). Visionen om himmelriket är densamma: Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer (Upp 7:9). Är det inte just så att evangeliet måste få vara mångkulturellt. Kankse går det att lösa med olika mötesplatser inom en större gemenskap, men evangeliet måste få sudda ut gränser. Som någon sa till mig när jag kände att jag inte passade in i en församlingsgemenskap: "JUst det faktum att du inte passar in, betyder att du behövs och passar in". Skall inte församlingen i ett segregerat samhälle vara en motpol. Blir församlingen lokal så återspglar den den lokala mångkulturen och tar sig de uttryck som finns där. Det behöver inte vara begränsande, utan kan vara berikande. Blir inte nischen lätt ett uttryck för konsumtionsmentaliteten? Frågorna är inte lätta, men vi måste reflektera över dem, för att fylla de vita fläckar som finns på kartan men levande församlingar.
"En kyrkas hälsa mäts i dess kapacitet att sända, inte i dess kapacitet att samla människor." (Rick Warren)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
