fredag 2 maj 2008

Hur manifesterar vi Jesus?

I morgon, den 3 maj, genomförs en Jesusmanifestation i Stockholm. Kristna från olika håll och samfund strömmar för att manifestera Jesus i Kungsträdgården och på en mängd andra platser. Initiativet är lovvärt och dess viktigaste uppgift är nog att manifestera kristen enhet (Joh 17). Kyrkoherde emeritus Hakon Långström som skall leda gudstjänsten i Kungsträdgården lyfter just fram detta som det viktigaste:

"Jag tror att det här är en början på något nytt och att det blir en glädje för människor att upptäcka att vi är många tusen tillsammans. Se en pingstvän bredvid en katolik, en syrian bredvid en svenskkyrklig. Höra hur det kan låta, se hur det kan se ut. Denna mångfald är en rikedom. Vi har olika syn på nattvard, olika sätt att döpa, men har tron på den treenige Guden, Jesus och bönhörelsen gemensamt."

Behovet av enhet och fokus på Jesus är enormt. Samtidigt måste vi fundera på varför man gör en sådan här manifestation och vilken Jesus det är man presenterar. Efter att ha lyssnat till Alan Hirschs vad jag skulle kalla profetiska undervisning på EFK-UNGs förkonferens på Götabro måste vi ställa oss några frågor?

1. Hur manifesterar vi Jesus bäst? Utan att säga att manifestationen i Stockholm inte kan spela en viss roll, så måste man ändå fråga sig om detta är det bästa sättet att manifestera Jesus på. Den verkliga manifestationen av Jesus idag sker inte uppifrån, utan nerifrån. Det handlar om lärjungaskap, att formas efter evangeliernas Jesus. Det är det sätt Bibeln framförallt presenterar Jesusmanifestationen i världen. Förvandlade människor som följer Jesus av Nasareth och är fyllda av hans kärlek och kraft, och som betjänar världen är den största Jesusmanifestationen. Glömmer vi detta och förlitar oss på något storslaget missar vi helt poängen.

2. Vilken Jesus är det vi presenterar? Alan Hirsch ställer den utmanande frågan i sin undervisning. Vilken Jesus är det vi följer, tror på och presenterar. Är det evangeliernas Jesus, eller är det en anpassad Jesus, där allt utmanande och anstötligt tagits bort?

3. På vilket sätt skall vi vara provocerande? Under Jesus manifestationen kommer det att hållas ett antal mindre manifestationer runt om i Stockholm. Man kommer t.ex att utanför en moské tala om Jesus, som Guds son och utanför Kungliga Tekniska Högskolan tala skapelsetron. Detta måste tolkas som att man vill vara radikal och provokativ. Även om man menar att man inte vänder sig mot någon, så gör man det ju genom sin placering av mötena. Är det detta sätt som man skall provocera på? För vems skull gör man detta. För muslimernas, för Jesus, eller för att det känns bra och radikalt som kristen? Motiven är säkerligen mixade, men varje provokation måste noggrant övervägas. Varför och på vilket sätt skall man vara provocerande. Jesus var och är helt klart provocerande i sitt levnadssätt och i sina anspråk. Hur är vi provocerande i hans efterföljd och med vilka motiv?

4. Vem behöver provoceras av Jesus? I sitt seminarium på Götabro pekade Alan Hirsch oerhört tydligt på att det är den evangelikala (religiösa) kyrkan som löper störst risk idag att bli fariséernas efterträdare i vår tid. Därför är det faktiskt framförallt vi som bibeltroende kristna som behehöver provoceras av Jesus. Det är så lätt att man alltid lägger problemet utanför sig själv och det egna sammanhanget, så lätt att det blir de andra (i olika former, i det här fallet det ickekristna svenska samhället) som behöver provoceras och utmanas, trots att problemet ligger hos oss, i vår Jesusbild och i vår brist på efterföljelse av den provocerande Jesus.

"'Låt Gud vara Gud' - den principen leder oss in på lärjungaskapets väg. Men de snävare gudsbilderna tillfredställer oss och tränger ut honom och därmed är vi tillbaka på den lättare väg som leder till billig nåd och formell tro." (Oz Guiness)

"En kristendom utan lärjungaskap är alltid en kristendom utan Kristus." (Dietrich Bonhoeffer)

"Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom." (Kol 3:17)

10 kommentarer:

Rikard Edefors sa...

Tack Mats för din klarsynta analys av Jesusmanifestationen. Det blir avslöjande när du sätter den i jämförelse med Alans Hirschs poänger från tidigare i veckan. Det jag vill slänga in i det hela är att Jesusmanifestationen vid första anblicken förefaller vara en utåtriktad handling, men att den nog vid närmare granskning är samma gamla attraktions-evangelisation som redan visats sig ganska ineffektiv och ibland galen. Jag har svårt att se det inkarnerande förhållningssättet. För mig verkar de vilja skapa en infanteri-raid in på fiendemark, snabbt in - snabbt ut. Det är de stora Ledarna/Prästerna som håller låda (hierarki), kommunikation med slagord (inte dialog och respekt). Altare som byggs upp (Det pekar på en dualism, dvs man skapar heliga platser i det sekulära rummet. För mig som en trevande (ana-)baptist som blir allt mer medveten om behovet av radikal efterföljelse, och ett behov av missionellt och inkarnationellt förhållningssätt i vårt sätt att vara församling blir detta svårt att hantera. Jag längtar efter en rejäl "Jesus sneeze" istället!

Joachim Elsander sa...

Mats. Jag håller med dig helt och hållet. Tack för en mycket bra blogg post!

Rikard: Visst är det dags för en "Jesus sneeze"!

Jonas Melin sa...

Mats, Rikard och Joachim! Även jag instämmer i era tankar. Låt oss söka oss tillbaka till Jesus, leva radikalt i hans efterföljd och bygga kristna gemenskaper med ett förhållningssätt som präglas av mission, inkarnation och Guds rike.
Det är i vardagslivet vårt lärjungaskap prövas!

Björn Horst sa...

Jag är nog beredd att hålla med dig. Det finns någonting under ytan som känns tillgjort, som en fasad. Sen är det mycket "vi och dom"-tänket över detta. Som om kristna vill säga:"Vi kan vi också". Inte för att ta udden av evangeliets budskap, men frågan är om inte den vanliga vardagskristendomen är den bästa manifestationen.

Mvh
Björn Horst

Tomas sa...

Jag har två relevanta inlägg till den diskussion:

http://tomas-dagen.blogspot.com/2008/05/jesusmanifestationen.html

Anonym sa...

Mats. Väl talat, jag håller absolut med! Jag gillar också
Rikards understrykning. Jag skrev själv om detta igår, lite mer
"dömande" kanske, men det är ändå i samma riktning.

http://blog.bahnhof.se/wb938188

Pastor Astor sa...

Amen!

Tomas sa...

Ursäkta om jag vänder på ett citat ur bloggen: "Det är så lätt att man alltid lägger problemet utanför sig själv och det egna sammanhanget, så lätt att det blir de andra (i olika former, i det här fallet det ickekristna svenska samhället) som behöver provoceras och utmanas, trots att problemet ligger hos oss, i vår Jesusbild och i vår brist på eftrföljelse av den provocerande Jesus."

I denna bloggs fall läggs problemet hos dem som har en annan åsikt en vad denna blogg företräder... Bara en obervation... ;)

Götabro sa...

Det är ju sant att allt det du säger eller skriver kan vändas mot dig. Det är ju risken man får ta. Till mitt försvar får jag väl säga att jag inte i första hand pekar ut andra i citatet, utan inkluderar faktiskt mig själv som en del av kristenheten i och med att jag använder pronomena vår och oss!!

Tomas sa...

Sant. Min vändning av citatet fungerar inte 100%, men jag kunde bara inte låta bli... Du kanske vill kolla in min blogg? Jag skriver en del om församlingsplantering som jag såg att du också skrivit om på bloggen. Vi behöver enas runt detta tror jag så vi skapar momentum så att fler upptäcker vikten av att plantera församlingar.