De kristna socialdemokraterna i Broderskapsrörelsen har formulerat ett vänsterkristet manifest, vilket är spännande. Det finns på idag på Svenska Dagbladets debattsida (och återges i Dagen). Man vänder sig mot den kristna högern i USA, men också mot det man definierar som den kristna högern i Sverige i form av bl.a. Claphaminstitutet och kristdemokraterna. Definitionen av de svenska företrädarna för den kristna högern görs utifrån synen på samkönade äktenskap (som vanligt), vilket är tragiskt och lättvindigt. Det som definieras som kristen höger i USA är inte jämförbart med det som man definierar som kristen höger i Sverige. Man gör misstaget att man blandar ihop äpplen och päron och inser inte att man själv styrs väldigt mycket av partipolitiska hänsyn i sina ställningstagande. Problemet med detta är att man har en auktoritet utöver Bibeln. Manifestet leder till några viktiga ställningstaganden:
1. Jesus är politisk. Det intressanta är att man hävdar att kristen tro faktiskt är politisk. Den är radikal och har saker att säga in i vårt samhälle.
2. Jesus är inte höger eller vänster. Genom att så tydligt begränsa Jesus till vänsterskalan inom politiken så begränsar man Jesus. Detta är samma misstag som den kristna högern gör. Jesus står faktiskt över frågorna om höger och vänster. Det är sant att alltför ofta har Jesus blivit samma sak som borgerlig eller höger, men han är inte det, men han är lika litet bara vänster. Han är inte heller bara mitten. Han är allt detta i olika frågor. Att begränsa Jesus till höger eller vänster blir ju faktiskt i det närmaste till avguderi. Man omskapar till Jesus efter sin politiska färg och låter honom inte komma till tals i de frågor som inte stämmer med den egna övertygelsen. På sätt och vis blir Jesus ofarlig, för han tycker alltid som en själv. Jesus utmanar alltid våra vedertagna synsätt och går utanför våra uppsatta ramar.
3. Jesus är radikalt annorlunda. Den kristna tron hävdar att Jesus är radikalt annorlunda. Att hans rike är ett alternativt sätt att leva. Denna utmaning till efterföljelse innebär faktiskt att det är möjligt att hävda moral på det privatmoraliska området utan att bara bli fördömande och moralistisk. Den kräver att för att t.ex. hävda en striktare abortlagstiftning, så måste man vara beredd att ställa upp till 100% för varje kvinna som överväger abort, att öppna sitt hem och ge ett alternativ. Jesus kombinerar nåd och sanning (Joh 1:14) på ett som gör att han möter och umgås med syndarna, utan att rättfärdiga det felaktiga beteendet (se t.ex Joh 8:1-11). Jesus skräder inte orden när det gäller rikedom och förtryck. ONdskan kan vara på individuell och kollektiv. Han ställer sig på den svages sida fullt ut. Det handlar inte om höger eller vänster. Det handlar om nåd och sanning. Det handlar om att manifestera det radikalt annorlunda och det är något generöst, en generös radikalitet.
Det är dags för en Jesuscentrerad kristen tro bortom höger och vänster som är trogen mot sanningen, men också mot nåden, som inkarnerar och förkroppsligar Jesus Kristus i den här världen.
(Joh 1:14)Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.
onsdag 1 oktober 2008
måndag 22 september 2008
Relationernas relevans
Pappor som tar ut föräldraledighet jobbar mindre och har därmed mer tid för sina barn, visar en studie som Försäkringskassan gjort(länk 1, 2). Dessa pappor jobbar mindre över tid och vid skilsmässa har de ett bättre umgänge med sina barn. Förhållandet skulle möjligtvis kunna förklaras med att dessa pappor redan från början brytt sig mer eftersom de tagit ut föräldraledighet, men troligare är ju att det skapas något unikt genom att nära band knyts mellan pappa-barn på ett tidigt stadium. Det verkar som de tidigt knutna banden, som genom pappaledigheten blir starkare, finns kvar och är svårare att upplösa. Banden skapar andra prioriteringar, vilka är självklara utifrån de etablerade nära känslomässiga banden. Relationen till barnen verkar bli viktigare och besluten att prioritera dem blir självklarare och mindre komplicerade.
Relationer är relevanta därför att de skapar band för framtiden. Föräldrakapet skapar förebilder och referenspunkter för barnets fortsatta liv. Frågan om pappaledighet är då inte bara en jämställdhetsfråga (vilket i sig gör frågan nog så viktigt), utan även en viktig samhällsfråga. Den frånvarande pappan i barn och ungdomars liv är något som påverkar negativt, eller i art fall ges möjlighet till den positiva process som närvaron ger. Detta gäller både om det handlar om brist på närvaro i form av arbete eller skilsmässa.
Med en Gud som själv är relation till sitt väsen (1 Joh 4:8, Joh 17) och som skapat människan till sin avbild (1 Mos 1:26-30) och vars relation till oss beskrivs just i termer av den ständigt närvarande Fadern är detta inte något att förundra sig över. Relationer är alltid relevanta (Gud beskrivs även i moderliga termer, så det handlar inte om att säga att fäderna är viktigare än mödrarna. Bara så att inga missförstånd uppstår) De skapar förmåga att fatta beslut och att inte dras in i den individualiserade konsumism och upplevelsehysteri som kännetecknar vårt samhälle.
Om nu pappaledigheten faktiskt får dessa positiva konsekvenser av en mernärvarande manlig förälder i barnens liv genom uppväxten, så kan man fundera på hur detta skall uppmuntras. Frågan om en ökad kvotering är svår. Det finns för och nackdelar. Ibland hjälper lagstiftningen faktiskt till att förändra attityder. Att de långsiktiga långvariga fördjupade relationerna är en viktig samhällsfråga i den fragmenterade individualismens värld är en sanning som i det närmaste är en truism.
Vi måste våga se föräldraskapet som något av det viktigaste, att se reltionsbyggande som en del av missionsuppdraget, som en dela i att manifestera Guds rike i den här världen. Det är att låta JEsus vara herre!
Relationer är relevanta därför att de skapar band för framtiden. Föräldrakapet skapar förebilder och referenspunkter för barnets fortsatta liv. Frågan om pappaledighet är då inte bara en jämställdhetsfråga (vilket i sig gör frågan nog så viktigt), utan även en viktig samhällsfråga. Den frånvarande pappan i barn och ungdomars liv är något som påverkar negativt, eller i art fall ges möjlighet till den positiva process som närvaron ger. Detta gäller både om det handlar om brist på närvaro i form av arbete eller skilsmässa.
Med en Gud som själv är relation till sitt väsen (1 Joh 4:8, Joh 17) och som skapat människan till sin avbild (1 Mos 1:26-30) och vars relation till oss beskrivs just i termer av den ständigt närvarande Fadern är detta inte något att förundra sig över. Relationer är alltid relevanta (Gud beskrivs även i moderliga termer, så det handlar inte om att säga att fäderna är viktigare än mödrarna. Bara så att inga missförstånd uppstår) De skapar förmåga att fatta beslut och att inte dras in i den individualiserade konsumism och upplevelsehysteri som kännetecknar vårt samhälle.
Om nu pappaledigheten faktiskt får dessa positiva konsekvenser av en mernärvarande manlig förälder i barnens liv genom uppväxten, så kan man fundera på hur detta skall uppmuntras. Frågan om en ökad kvotering är svår. Det finns för och nackdelar. Ibland hjälper lagstiftningen faktiskt till att förändra attityder. Att de långsiktiga långvariga fördjupade relationerna är en viktig samhällsfråga i den fragmenterade individualismens värld är en sanning som i det närmaste är en truism.
Vi måste våga se föräldraskapet som något av det viktigaste, att se reltionsbyggande som en del av missionsuppdraget, som en dela i att manifestera Guds rike i den här världen. Det är att låta JEsus vara herre!
torsdag 18 september 2008
Ett omedvetet eller medvetet glidande?
Riksdagen har börjat ett nytt verksamhetsår. Det började som vanligt med pompa och ståt i och med riksdagens högtidliga öppnande, följt av bl.a. statsminister Fredrik Reinfeldts uppläsande av regeringsförklaringen. I denna fanns det en formulering som inte verkar väckt någon större uppmärksamhet angående Sveriges utrikes politik:
Vårt lands säkerhet och yttre trygghet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder. Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. (länk)
Det är möjligt att det råder en bred enighet bland det politiska etablissemanget om denna hållning, men den är ganska långt från den klassiska svenska: "Alliansfrihet i fred, neutralitet i krig". Det är möjligt att världen förändrats så mycket, men varför vågar ingen föra en debatt om detta ämne. Känslan blir att förändringen sker genom en förskjutning som är successiv och inte genom ett öppet och medvetet ställningstagande. Kanske är det så att den rädsla som finns för en EU-skeptiskt hållning som ändå fortfarande finns bland den svenska befolkningen, gör att man glider in i ett militärt allianstänkande, istället för att hävda att det är dags att förändra vår utrikespolitik så radikalt som detta påstående i regeringsförklaringen visar. Regeringens formulering innebär ju faktiskt att både alliansfriheten i fred och neutraliteten i krig förnekas. De må vara så att man tycker att de förändrade förhållandena kräver en sådan förändring, men varför vågar man inte öppet ta debatten. Man måste också ha så mycket historiekunskap så att man tar med frågan om att den klassiska hållningen faktiskt hållit Sverige utanför krig i 200 år, vilket är någon sorts världsrekord.
Glidningar i ställningstaganden i relation till svåra frågor är aldrig bra. Det är alltid bättre med en öppen debatt och medvetna beslut. Att låta omständigheterna påverka till den grad att man befinner sig i ett fullbordat faktum, leder till en ansvarslöshet och blir likvärdigt med ursäkten: "Vi lydde bara order". Även förändrade omständigheter kräver ett moraliskt ansvar för förändrade ståndpunkter. Medvetenhet är en dygd på utdöende, en utrotningshotad art i den politiska floran.
Vårt lands säkerhet och yttre trygghet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder. Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. (länk)
Det är möjligt att det råder en bred enighet bland det politiska etablissemanget om denna hållning, men den är ganska långt från den klassiska svenska: "Alliansfrihet i fred, neutralitet i krig". Det är möjligt att världen förändrats så mycket, men varför vågar ingen föra en debatt om detta ämne. Känslan blir att förändringen sker genom en förskjutning som är successiv och inte genom ett öppet och medvetet ställningstagande. Kanske är det så att den rädsla som finns för en EU-skeptiskt hållning som ändå fortfarande finns bland den svenska befolkningen, gör att man glider in i ett militärt allianstänkande, istället för att hävda att det är dags att förändra vår utrikespolitik så radikalt som detta påstående i regeringsförklaringen visar. Regeringens formulering innebär ju faktiskt att både alliansfriheten i fred och neutraliteten i krig förnekas. De må vara så att man tycker att de förändrade förhållandena kräver en sådan förändring, men varför vågar man inte öppet ta debatten. Man måste också ha så mycket historiekunskap så att man tar med frågan om att den klassiska hållningen faktiskt hållit Sverige utanför krig i 200 år, vilket är någon sorts världsrekord.
Glidningar i ställningstaganden i relation till svåra frågor är aldrig bra. Det är alltid bättre med en öppen debatt och medvetna beslut. Att låta omständigheterna påverka till den grad att man befinner sig i ett fullbordat faktum, leder till en ansvarslöshet och blir likvärdigt med ursäkten: "Vi lydde bara order". Även förändrade omständigheter kräver ett moraliskt ansvar för förändrade ståndpunkter. Medvetenhet är en dygd på utdöende, en utrotningshotad art i den politiska floran.
onsdag 3 september 2008
Rädslans retorik
George W. Bush (Länk 1, 2, 3) höll i natt ett stödtal för presidentkandidaten John McCain. Talet kännetecknades av den rädslans retorik som är utmärkande för Bush hållning i utrikespolitiska frågor - en rädslans retorik. Bush sa bl.a. "McCain förstår att för att skydda vårt land måste vi möta attackerna innan de inträffar." det handlar alltså inte bara om ett rättfärdigt försvarskrig, utan om att det alltid är bättre att slå till först enligt detta synsätt. Rädslan föder för andras våld rättfärdigar det egna våldet i förebyggande syfte, ett fllständigt förödande förhållningssätt.
Problemet är att detta att det inte är verkligheten som styr, utan den egna rädslan. Det är inte det verkliga hoitet, utan det upplevda som påverkar besluten. Känslan av hot gör att man får rätten att bruka våld. Bushs retorik vittnar om den nationella rädsla som finns i det amerikanska medvetandet - en rädlsa som skapar misstro och brist på förtroende. alla är potentiella fiender, omdömet, empatin och kärleken fördrivs av fruktans förskräckliga fraser. Rädslans retorik kanske gör att man vinner ett val, men man vinner inte förtroende.
Rädslans retorik fungerar i manipulativa situationer och vädjar till våra lägre drifter. Den kan användas i alla sammanhang, men är livsfarlig och skapar distans och otrygghet, istället för kärlek och fred - i det stora, men också i det lilla sammanhanget. "Rule by fear" må fungera, men det är förödande.
Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.
(1 Joh 4:18, Bibel 2000)
Problemet är att detta att det inte är verkligheten som styr, utan den egna rädslan. Det är inte det verkliga hoitet, utan det upplevda som påverkar besluten. Känslan av hot gör att man får rätten att bruka våld. Bushs retorik vittnar om den nationella rädsla som finns i det amerikanska medvetandet - en rädlsa som skapar misstro och brist på förtroende. alla är potentiella fiender, omdömet, empatin och kärleken fördrivs av fruktans förskräckliga fraser. Rädslans retorik kanske gör att man vinner ett val, men man vinner inte förtroende.
Rädslans retorik fungerar i manipulativa situationer och vädjar till våra lägre drifter. Den kan användas i alla sammanhang, men är livsfarlig och skapar distans och otrygghet, istället för kärlek och fred - i det stora, men också i det lilla sammanhanget. "Rule by fear" må fungera, men det är förödande.
Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.
(1 Joh 4:18, Bibel 2000)
tisdag 2 september 2008
Genetisk determinism - var tar ansvaret vägen?
Forskare har upptäckt en gen som gör att vissa män (ca 30%) är sämre på att relationer än andra och får oftare problem i äktenskapet (Länk 1, 2, 3). Den som har denna gen har dubbelt så ofta problem som övriga män i sina relationer.
I en tid när ord som plikt har förvanskats till att betyda kravfyllt och självdestruktivt, så kommer självklart budskapet att vi kan förflytta ansvaret till generna för vissa att som ett evangelium. Vi människor har så lätt att skylla på någpon annan eller annat, att transportera ansvar och skuld bort från oss själva. Det blir inte längre mitt fel, utan vi transportera vårt ansvar till något så opersonligt som vår arvsmassa. Men även om vissa har en gen som påverkar oss i en viss riktning, så betyder inte detta att vi är tvungna att handla så. Vår personlighet eller arvsmassa fråntar oss inte vårt ansvar lika lite som en freudiansk betoning på barndomen gör det. Varje form av determinism oavsett om den är genetisk (generna styr våra handlingar), astrologisk (stjärnorna styr personlighet och händelser), teologisk (Gud bestämmer i sin allmakt) är förödande för både individen och samhället. Individen degraderas till kemiska processer och genetiska drivkrafter och samhället kommer att sakna möjligheter att stifta lagar, då inte individen längre kan styra sina handlingar och än mindre ställas tillsvars för dem. Människan reduceras till något hon inte är tänkt att vara- Det är just ansvaret som ger människan en särställning i Universum. frånsäger vi oss det, vare sig det är med hjälp av generna, djävulen eller Gud, slutar vi upp att vara människor.
I en tid när ord som plikt har förvanskats till att betyda kravfyllt och självdestruktivt, så kommer självklart budskapet att vi kan förflytta ansvaret till generna för vissa att som ett evangelium. Vi människor har så lätt att skylla på någpon annan eller annat, att transportera ansvar och skuld bort från oss själva. Det blir inte längre mitt fel, utan vi transportera vårt ansvar till något så opersonligt som vår arvsmassa. Men även om vissa har en gen som påverkar oss i en viss riktning, så betyder inte detta att vi är tvungna att handla så. Vår personlighet eller arvsmassa fråntar oss inte vårt ansvar lika lite som en freudiansk betoning på barndomen gör det. Varje form av determinism oavsett om den är genetisk (generna styr våra handlingar), astrologisk (stjärnorna styr personlighet och händelser), teologisk (Gud bestämmer i sin allmakt) är förödande för både individen och samhället. Individen degraderas till kemiska processer och genetiska drivkrafter och samhället kommer att sakna möjligheter att stifta lagar, då inte individen längre kan styra sina handlingar och än mindre ställas tillsvars för dem. Människan reduceras till något hon inte är tänkt att vara- Det är just ansvaret som ger människan en särställning i Universum. frånsäger vi oss det, vare sig det är med hjälp av generna, djävulen eller Gud, slutar vi upp att vara människor.
tisdag 26 augusti 2008
Ni fariséer - Vi fariséer
Sedan några dagar tillbaka pågår ett öppetgräl mellan Evangeliska Frikyrkans (EFK) styrelseordförande Stefan Swärd och Pingströrelsens (PR)ledare Sten-Gunnar Hedin i tidningen Dagen (länk 1, 2, 3)och på Swärds blogg. Debatten handlar om att Stefan kritiserat karismatiker för att vara hycklare efter händelserna i Lakeland Florida och predikanten Todd Bentley, vilket fick Hedin att känna att det var den svenska pingströrelsen Swärd ville åt. Detta ledde till att Hedin kallade Swärd för farisé i ett inlägg.
De två samfundsledarna har ramlat i vars ett dike, som förvandlats till skyttegravar med beskyllningar om fariséism som båda sidors främsta vapen. Det finns två viktiga saker att notera här, som kunnat undvika denna konflikt som faktiskt känns litet som att den är på sandlådenivå.
1. Kritik måste alltid vara tillåten. Med en grundinställning att kritik faktiskt är något positivt och inte något hotande avväpnar man sina egna reaktioner. Det är sällan kritiken som är problemet utan vår rädsla för den. Vår rädsla skapar missförstånd och misstolkningar, för vi tror att den andra vill oss illa. Kritik är faktiskt detsamma som prövning och det uppmanar oss Paulus mycket tydligt till (1 Thess 5) och det är inget farligt. Den hjälper oss faktiskt att särskilja det goda från det onda. En kristen ledare och en kristen rörelse måste vara beredd på kritik, t.o.m. vara tacksam för den, utan att behöva gå i försvarsläge och svara med samma mynt. En kristen ledare och en kristen rörelse måste leva så att Janne Josefsson kan komma och knacka på dörren utan att utgöra ett hot, för att citera en kollega på Götabro. Kritik utifrån hjälper oss faktiskt att utröna sanningen om oss själva, hur jobbig den än är.
2. Ordet "vi" istället för "man" hindrar missförstånd. Hela denna konflikt hade kunnat undvikas om Stefan Swärd använt ordet "vi" istället för det obestämda "man". EFK är också en karismatisk rörelse och löper samma risker som alla andra. Hade Swärd använt det ödmjukt identifierande "vi", hade Hedin aldrig reagerat så starkt. Det är ju så att vi kristna sällam identifierar oss med fariséerna i evangeliernas berättelser, fastän de faktiskt är dessa som är mest lika oss evangelikaler, vilket Alan Hirsch visade tydligt vid sitt besök på Götabro i våras. Ett efter ett av de kännetecken som kännetecknade fariséerna som rörelse visade sig finnas också hos oss evangelikaler och karismatiker. Det är så konstigt att farisé är alltid någon annan. Varför har vi så svårt att se den tendensen hos oss själva. Det bor en liten (eller stor) farisé inom varje religiös människa, inte mins oss karismatiska evangelikaler.
De två samfundsledarna har ramlat i vars ett dike, som förvandlats till skyttegravar med beskyllningar om fariséism som båda sidors främsta vapen. Det finns två viktiga saker att notera här, som kunnat undvika denna konflikt som faktiskt känns litet som att den är på sandlådenivå.
1. Kritik måste alltid vara tillåten. Med en grundinställning att kritik faktiskt är något positivt och inte något hotande avväpnar man sina egna reaktioner. Det är sällan kritiken som är problemet utan vår rädsla för den. Vår rädsla skapar missförstånd och misstolkningar, för vi tror att den andra vill oss illa. Kritik är faktiskt detsamma som prövning och det uppmanar oss Paulus mycket tydligt till (1 Thess 5) och det är inget farligt. Den hjälper oss faktiskt att särskilja det goda från det onda. En kristen ledare och en kristen rörelse måste vara beredd på kritik, t.o.m. vara tacksam för den, utan att behöva gå i försvarsläge och svara med samma mynt. En kristen ledare och en kristen rörelse måste leva så att Janne Josefsson kan komma och knacka på dörren utan att utgöra ett hot, för att citera en kollega på Götabro. Kritik utifrån hjälper oss faktiskt att utröna sanningen om oss själva, hur jobbig den än är.
2. Ordet "vi" istället för "man" hindrar missförstånd. Hela denna konflikt hade kunnat undvikas om Stefan Swärd använt ordet "vi" istället för det obestämda "man". EFK är också en karismatisk rörelse och löper samma risker som alla andra. Hade Swärd använt det ödmjukt identifierande "vi", hade Hedin aldrig reagerat så starkt. Det är ju så att vi kristna sällam identifierar oss med fariséerna i evangeliernas berättelser, fastän de faktiskt är dessa som är mest lika oss evangelikaler, vilket Alan Hirsch visade tydligt vid sitt besök på Götabro i våras. Ett efter ett av de kännetecken som kännetecknade fariséerna som rörelse visade sig finnas också hos oss evangelikaler och karismatiker. Det är så konstigt att farisé är alltid någon annan. Varför har vi så svårt att se den tendensen hos oss själva. Det bor en liten (eller stor) farisé inom varje religiös människa, inte mins oss karismatiska evangelikaler.
söndag 17 augusti 2008
Krigets första offer... och andra...och....
Ett relgelrätt krig har blossat upp i Kaukasus mellan Ryssland och Georgien om utbrytarrepubliken Syd-Osetsien. Självklart hävdar båda sidor sin rätt, för så är det ju alltid. I alla konflikter hävdar alla sin rätt och att deras krig är rättfärdigt. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli verkar det som.
Teorier om det rättfärdiga kriget har funnits alltsedan romaren Cicero på 100-talet f.Kr., via både Augustinus (300-talet e.Kr.)och Thomas av Aquino (1300-talet e.Kr.), fram till tänkare, filosofer och teologer i vår egen tid (länk). Man har skapat kriterier för både rätten till att starta krig, såsom att man skall ha ett rättfärdigt syfte och orsak, rätta intentioner, vara den sista utvägen o.s.v., liksom hur kriget skall föras, samt hur det skall avslutas (länk). Och på pappret verkar dessa skrivbordsprodukter vettiga. Och det är kanske t.o.m. så att det är nödvändigt att det faktiskt finns kriterier i denna galna värld för annars kulle det inte finnas något som hette folkrätt, och bedömningar och ingripanden av världssamfundet skulle vara omöjliga (länk).
Men samtidigt är teorin om det rättfärdiga kriget just en teori, som faktiskt är verklighetsfrämmande, för det krig som uppfyller kriterierna finns inte i den verkliga världen, då kriterierna faktiskt strider mot krigets väsen.
I och med att det rättfärdiga kriget endast existerar i teorin och inte i verkligheten blir ett ställningstagande mot krig nödvändigt utifrån en kristen ståndpunkt Följande saker är värt att tänka på.
1. Krigets första offer är sanningen. Det kända talesättet är så sant. I varje krig spelar propaganda en avgörande roll. Sanningen får alltid stryka på foten, när man vill övertyga sitt eget folk, omvärlden och fienden. Iden pågående konflikten i Kaukasus har detta visat sig på en mängd sätt redan. Siffror på döda och skadade har friserats på båda sidor. Man använder oerhört värdeladdade ord som "etnisk rensning" om vad den andra sidan håller på med. Attacker har riktats mot myndigheters hemsidor för att undvika att information sprids. Falska filmsekvenser har släpps till media. Man förnekar närvaro av trupper o.s.v. (länk) Och trots att vapenvila har slutits fortsätter ordkriget och trupperna blir kvar under förevändning att den andra sidan inte gör sitt och så håller det på (länk)
Detta är bara några aktuella exempel på hur sanningen förvrids i varje krig. Detta innebär att möjligheten att fatta riktiga moraliska beslut i stort sett blir omöjligt, då presenterade fakta inte är fakta och hävdade sanningar lika gärna kan vara lögner. Den enda ursäkt man har kvar blir den klassiska: "Jag lydde bara order", och det känns farligt och fattigt.
Ur ett kristet perspektiv är allt som relaterat till Gud kännetecknat av sanning och ondskan och Djävulen med lögn. Jesus själv kallar sig Sanningen (Joh 14:8) och därför att lögnen är så intimt förknippad med krigets väsen blir en mer eller mindre pacifistisk hållning nödvändig.
2. Krigets andra offer är människovärdet och människovärdigheten. Det andra som händer i alla krig är att människan reduceras till fiende. Man objektifierar människan från att vara en individ som jag själv till ett objekt, något opersonligt, ofta i form av en numerär, ett antal soldater. Kriget är inhumant på många sätt, därför det tvingar deltagarna till att inte se på motståndarna som människor. Man avhumaniserar och demoniserar de människor som är skapade till Guds avbild och är älskade av Gud. De blir bara onda fiender. Kriget fungerar inte om man har empati. Att som i söndagens evangelietext behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad (Den gyllene regeln, Matt 7:12) är ju fullkomligt omöjligt i en krigssituation.
3. Krigets tredje offer är rättfärdigheten och godheten. Kriget är destruktivt till sitt väsen. Det handlar om att döda och förstöra. Återigen något som stämmer mycket bättre överens med Satan och ondksan än med de Skaparen (Joh 10:10). I den pågående konflikten i Kauasus (och i alla andra krig) är det ruiner och död som är resultatet. Nedbrända hus och förstörd egendom. Död och destruktivitet.
Krigets väsen gör att det inte i den verkliga världen kan bli rättfärdigt.
"Genom ett skickligt och ständigt bruk av propaganda kan ett folk bli övertygat om att himmel är helvete eller att det mest eländiga liv är ett paradis." (Stanley Jones)
Teorier om det rättfärdiga kriget har funnits alltsedan romaren Cicero på 100-talet f.Kr., via både Augustinus (300-talet e.Kr.)och Thomas av Aquino (1300-talet e.Kr.), fram till tänkare, filosofer och teologer i vår egen tid (länk). Man har skapat kriterier för både rätten till att starta krig, såsom att man skall ha ett rättfärdigt syfte och orsak, rätta intentioner, vara den sista utvägen o.s.v., liksom hur kriget skall föras, samt hur det skall avslutas (länk). Och på pappret verkar dessa skrivbordsprodukter vettiga. Och det är kanske t.o.m. så att det är nödvändigt att det faktiskt finns kriterier i denna galna värld för annars kulle det inte finnas något som hette folkrätt, och bedömningar och ingripanden av världssamfundet skulle vara omöjliga (länk).
Men samtidigt är teorin om det rättfärdiga kriget just en teori, som faktiskt är verklighetsfrämmande, för det krig som uppfyller kriterierna finns inte i den verkliga världen, då kriterierna faktiskt strider mot krigets väsen.
I och med att det rättfärdiga kriget endast existerar i teorin och inte i verkligheten blir ett ställningstagande mot krig nödvändigt utifrån en kristen ståndpunkt Följande saker är värt att tänka på.
1. Krigets första offer är sanningen. Det kända talesättet är så sant. I varje krig spelar propaganda en avgörande roll. Sanningen får alltid stryka på foten, när man vill övertyga sitt eget folk, omvärlden och fienden. Iden pågående konflikten i Kaukasus har detta visat sig på en mängd sätt redan. Siffror på döda och skadade har friserats på båda sidor. Man använder oerhört värdeladdade ord som "etnisk rensning" om vad den andra sidan håller på med. Attacker har riktats mot myndigheters hemsidor för att undvika att information sprids. Falska filmsekvenser har släpps till media. Man förnekar närvaro av trupper o.s.v. (länk) Och trots att vapenvila har slutits fortsätter ordkriget och trupperna blir kvar under förevändning att den andra sidan inte gör sitt och så håller det på (länk)
Detta är bara några aktuella exempel på hur sanningen förvrids i varje krig. Detta innebär att möjligheten att fatta riktiga moraliska beslut i stort sett blir omöjligt, då presenterade fakta inte är fakta och hävdade sanningar lika gärna kan vara lögner. Den enda ursäkt man har kvar blir den klassiska: "Jag lydde bara order", och det känns farligt och fattigt.
Ur ett kristet perspektiv är allt som relaterat till Gud kännetecknat av sanning och ondskan och Djävulen med lögn. Jesus själv kallar sig Sanningen (Joh 14:8) och därför att lögnen är så intimt förknippad med krigets väsen blir en mer eller mindre pacifistisk hållning nödvändig.
2. Krigets andra offer är människovärdet och människovärdigheten. Det andra som händer i alla krig är att människan reduceras till fiende. Man objektifierar människan från att vara en individ som jag själv till ett objekt, något opersonligt, ofta i form av en numerär, ett antal soldater. Kriget är inhumant på många sätt, därför det tvingar deltagarna till att inte se på motståndarna som människor. Man avhumaniserar och demoniserar de människor som är skapade till Guds avbild och är älskade av Gud. De blir bara onda fiender. Kriget fungerar inte om man har empati. Att som i söndagens evangelietext behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad (Den gyllene regeln, Matt 7:12) är ju fullkomligt omöjligt i en krigssituation.
3. Krigets tredje offer är rättfärdigheten och godheten. Kriget är destruktivt till sitt väsen. Det handlar om att döda och förstöra. Återigen något som stämmer mycket bättre överens med Satan och ondksan än med de Skaparen (Joh 10:10). I den pågående konflikten i Kauasus (och i alla andra krig) är det ruiner och död som är resultatet. Nedbrända hus och förstörd egendom. Död och destruktivitet.
Krigets väsen gör att det inte i den verkliga världen kan bli rättfärdigt.
"Genom ett skickligt och ständigt bruk av propaganda kan ett folk bli övertygat om att himmel är helvete eller att det mest eländiga liv är ett paradis." (Stanley Jones)
lördag 9 augusti 2008
En perfekt för(e)ställning
OS i Peking invigdes med en fantastisk uppvisning. Fyrverkerier och färgprakt. Mängder med människor som tränat i 10 månader för sin medverkan under dessa timmars uppvisning av perfektion. Alla vet precis vad de skall göra, allt är ytterligt vackert och välregisserat. Kina vill presentera sig från den bästa sidan. Påkostat och snyggt...
...men samtidigt skorrar just det perfekta och massregisserade illa. Perfektionismen är uttrycket för den kontroll som kännetecknar det kinesiska samhället. Det är bara en totalitär regim som strävar efter den totala kontrollen. Det perfekta står faktiskt emot det mänskliga Även om man väljer bort att hänvisa till den kommunistiska historien under 1900-talet, så är det just ett maktbärande kommunistparti som har den totala makten och kan så i detalj styra ett samhälle att det pekar mot det perfekta. Den perfekta föreställningens form pekar visar på den perfekta förställning, lögn och kontroll som är målet för den kinesiska regimen. Var man och kvinna skall göra det hon skall, men är som individer endast brickor i maktens spel. Det är kontroll och kontroll ger stabilitet. En stabilitet som Göran Persson som statsminister kunde lovprisa vid ett statsbesök för några år sedan.
Att Kina försöker presentera sig själva som rumsrena och mänskliga i är självklart. Förhoppningsvis genomskådar vi fasaden och ser att det är ett förtryck som möjliggör den vackra utanpåverket. Samma slags välregisserade utanpåverk soim fanns i Berlin 1936 och Moskva 1980, som döljer ett totalt förtryck och kontroll. Bilden av alla de olika kinesiksa folkslagen som gör en stram honör inför den kinesiska flaggan som bärs av besprattlande soldater blir otäck.
Men mitt i allt det välregisserade finns det en som bryter mönstret. Det femåriga barnet vid pianot bredvid den världsberömde pianisten, som hellre petar sig i näsan än spelar sina toner. Total konroll var inte möjlig. Var det inte som barn vi skaulle vara sa Jesus(Luk 18:17)?
Att IOK försökte villkora spelen i relation till förbättrade mänskliga rättigheter var naivt. Kombinationen av makt och ekonomiska intressen gör att ett sådant villkor måste uppfyllas innan man ger spelen till ett land, inte tro att det skall fungera som påtryckningsmedel.
Att idrott och politik hör ihop i vår värld är självklart. Därför att livet är faktiskt politiskt till sin karaktär. De tre svenska friidrottare som skrivit på uppropet för mänskliga rättigheter är värda en eloge. Protester är inte möjligt under själva tävlingarna, men Emma Gren, Alaji Jeng och Johan Wissman visar i alla fall att de inser problematiken med ett spel i ett sammanhang där mänskliga rättigheter inte accepteras. Andra såsom Carolina Klüft och Stefan Holm visar naivitet eller ointresse.
...men samtidigt skorrar just det perfekta och massregisserade illa. Perfektionismen är uttrycket för den kontroll som kännetecknar det kinesiska samhället. Det är bara en totalitär regim som strävar efter den totala kontrollen. Det perfekta står faktiskt emot det mänskliga Även om man väljer bort att hänvisa till den kommunistiska historien under 1900-talet, så är det just ett maktbärande kommunistparti som har den totala makten och kan så i detalj styra ett samhälle att det pekar mot det perfekta. Den perfekta föreställningens form pekar visar på den perfekta förställning, lögn och kontroll som är målet för den kinesiska regimen. Var man och kvinna skall göra det hon skall, men är som individer endast brickor i maktens spel. Det är kontroll och kontroll ger stabilitet. En stabilitet som Göran Persson som statsminister kunde lovprisa vid ett statsbesök för några år sedan.
Att Kina försöker presentera sig själva som rumsrena och mänskliga i är självklart. Förhoppningsvis genomskådar vi fasaden och ser att det är ett förtryck som möjliggör den vackra utanpåverket. Samma slags välregisserade utanpåverk soim fanns i Berlin 1936 och Moskva 1980, som döljer ett totalt förtryck och kontroll. Bilden av alla de olika kinesiksa folkslagen som gör en stram honör inför den kinesiska flaggan som bärs av besprattlande soldater blir otäck.
Men mitt i allt det välregisserade finns det en som bryter mönstret. Det femåriga barnet vid pianot bredvid den världsberömde pianisten, som hellre petar sig i näsan än spelar sina toner. Total konroll var inte möjlig. Var det inte som barn vi skaulle vara sa Jesus(Luk 18:17)?
Att IOK försökte villkora spelen i relation till förbättrade mänskliga rättigheter var naivt. Kombinationen av makt och ekonomiska intressen gör att ett sådant villkor måste uppfyllas innan man ger spelen till ett land, inte tro att det skall fungera som påtryckningsmedel.
Att idrott och politik hör ihop i vår värld är självklart. Därför att livet är faktiskt politiskt till sin karaktär. De tre svenska friidrottare som skrivit på uppropet för mänskliga rättigheter är värda en eloge. Protester är inte möjligt under själva tävlingarna, men Emma Gren, Alaji Jeng och Johan Wissman visar i alla fall att de inser problematiken med ett spel i ett sammanhang där mänskliga rättigheter inte accepteras. Andra såsom Carolina Klüft och Stefan Holm visar naivitet eller ointresse.
fredag 8 augusti 2008
Konferenskristendom (2)
3. Konferenser och festivaler kan och måste sättas in i ett missionellt och lärjungaskapande Gudsrikesperspektiv. Det är lätt hänt att man tänker på kristna konferenser och festivaler som underhållning, vilket skapar ett konsumistiskt mönster. Utbudet av samlingar, möten gudstjänster och konserter skall avnjutas för individens skull, men då blir det fel. Ett arrangemang av en konferens måste alltid sättas in i det större sammanhanget av Guds rike, för att inte gå i den individualistiska fällan. Men med ett medveten strategi bakom och ett större perspektiv kan festivalerna fungera inspirerande, utmanande och utrustande. Målet får dock aldrig bara vara individens upplevelse, utan måste vara Guds rikes utbredande i alla dess former. Risken med festivalen som en kristen subkultur är enormt och utan ett större perspektiv som också famnar världen utanför och har som må¨l att kärleken skall nå längre blir det lätt unket och bara kristen självbelåtenhet.
Jesu festlighet var alltid inriktad på de marginaliserade, de föraktade, skatteindrivarna och syndarna, hororna och de nedsvärtade samarierna. Visiionen var alltid större än den egna klubben för inbördes beundran:
Jesus svarade: "En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja, skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: 'Välkomna, allt är färdigt.' Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: 'Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.' En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.' En tredje sade: 'Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.' När tjänaren kom tillbaka och berättade detta, greps hans herre av vrede och sade: 'Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.' Och tjänaren sade: 'Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.' Då sade mannen till sin tjänare: 'Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.' (Luk 14:16-24)
Jesu festlighet var alltid inriktad på de marginaliserade, de föraktade, skatteindrivarna och syndarna, hororna och de nedsvärtade samarierna. Visiionen var alltid större än den egna klubben för inbördes beundran:
Jesus svarade: "En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja, skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: 'Välkomna, allt är färdigt.' Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: 'Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.' En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.' En tredje sade: 'Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.' När tjänaren kom tillbaka och berättade detta, greps hans herre av vrede och sade: 'Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.' Och tjänaren sade: 'Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.' Då sade mannen till sin tjänare: 'Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.' (Luk 14:16-24)
onsdag 6 augusti 2008
Konferenskristendom
Idag startar FRIZON-festivalen, Sveriges största kristna ungdomskonferens, på Torpområdet utanför Kumla. Ett fantastiskt arrangemang med konserter, bibelstudier, talk-shows, gudstjänster och mycket mera. Runt 4000 ungdomar samlas onsdag-söndag i ett evenemang som skapar obefintliga problem för polis och ordningsväsende. Festivalen är en samlings- och mötesplats för unga från olika samfund och traditioner
Ibland talas det litet föraktfullt om "konferenskristendom" (Jag har själv säkert också gjort det någongång). Man menar då att det är något negativt och att människor åker på konferenser bara för att få kickar och det blir oerhört självcentrerat och inåtvänt. Och visst finns den risken. Visst är det så att om det kristna livet bara handlar om att åka runt och göra häftiga andliga upplevelser, så är det både tragiskt och skadligt, men det finns ju faktiskt en annan sida av konferenskristendomen, vars betydelse inte skall föraktas eller ses ner på.
1. Konferenser och festivaler kan fungera livsavgörande. Även om risken för kickkristendom finns och är uppenbar, så går det inte att förneka att festivalerna och konferenserna faktiskt kan vara livsavgörande. Vittnesbörden om detta är för många för att inte tas på allvar och tas emot med glädje. Det handlar som alltid att se vad som är gott behålla och utveckla det och inte slänga ut barnet med badvattnet i någon form av övermoget övermod. Människor har ändrat livsinriktning och fått impulser, som förändrat och påverkat deras liv och som en konsekvens därav även andra och Guds rike har växt.
2. Konferenser och festivaler är fest och inte vardag. Vi människor är skapta för att leva ett vardagsliv. Det är det "normala" och det är där Guds rike måste levas ut. "Konferenskristendomens" baksida är att den ibland blandar ihop vardag och fest. Konferensens impulser, upplevelser och beslut måste självklart vara relaterade till vardaglivet. Det är där man älskar Gud av hela hjärtat och sin nästa som sig själv (Mark 12:33). Men det betyder inte att inte festen är viktig. Genom hela Gamla Testamentet samlades man till "högtider", till fester för hela folket, som avbrott i vardagen (t.ex. 3 Mos 23). Festen var en tid att vara tillsammans, att tillbe tillsammans och att manifestera enheten. Jesus levde sitt liv med dessa fester (Luk 2:42ff, joh 4:45ff, 7:8ff + passionshistorien). Högtider och fester är viktiga i Guds rike. Men de är just undantagen och inte vardagen. Sammanblandningen skapar problem, när man gör det speciella till normalt, det unika till generellt. Gör man det skapar man missnöjda, passiva och besvikna kristna, men om man lyckas se festens glädje som en inspiration till radikalt liv i vardagen. Vardagen kan inte ersätta festen, men heller inte festen vardagen. Fest och vardag måste höra ihop, men skall inte blandas ihop.
"Vår Gud är en festande gudomlighet. Han älskar fester." (Tony Campolo)
"Gud vill inte har vår ´tro´. Gud vill ha hela oss, hjärta, själ, grytor och kastruller, ja hela härligheten...Israels och kyrkans Gud har i alla fall helt klart en mängd åsikter om kroppar och kroppsliga handlingar, om grytor, kanstruller och kön." (Stnley Hauerwas)
Ibland talas det litet föraktfullt om "konferenskristendom" (Jag har själv säkert också gjort det någongång). Man menar då att det är något negativt och att människor åker på konferenser bara för att få kickar och det blir oerhört självcentrerat och inåtvänt. Och visst finns den risken. Visst är det så att om det kristna livet bara handlar om att åka runt och göra häftiga andliga upplevelser, så är det både tragiskt och skadligt, men det finns ju faktiskt en annan sida av konferenskristendomen, vars betydelse inte skall föraktas eller ses ner på.
1. Konferenser och festivaler kan fungera livsavgörande. Även om risken för kickkristendom finns och är uppenbar, så går det inte att förneka att festivalerna och konferenserna faktiskt kan vara livsavgörande. Vittnesbörden om detta är för många för att inte tas på allvar och tas emot med glädje. Det handlar som alltid att se vad som är gott behålla och utveckla det och inte slänga ut barnet med badvattnet i någon form av övermoget övermod. Människor har ändrat livsinriktning och fått impulser, som förändrat och påverkat deras liv och som en konsekvens därav även andra och Guds rike har växt.
2. Konferenser och festivaler är fest och inte vardag. Vi människor är skapta för att leva ett vardagsliv. Det är det "normala" och det är där Guds rike måste levas ut. "Konferenskristendomens" baksida är att den ibland blandar ihop vardag och fest. Konferensens impulser, upplevelser och beslut måste självklart vara relaterade till vardaglivet. Det är där man älskar Gud av hela hjärtat och sin nästa som sig själv (Mark 12:33). Men det betyder inte att inte festen är viktig. Genom hela Gamla Testamentet samlades man till "högtider", till fester för hela folket, som avbrott i vardagen (t.ex. 3 Mos 23). Festen var en tid att vara tillsammans, att tillbe tillsammans och att manifestera enheten. Jesus levde sitt liv med dessa fester (Luk 2:42ff, joh 4:45ff, 7:8ff + passionshistorien). Högtider och fester är viktiga i Guds rike. Men de är just undantagen och inte vardagen. Sammanblandningen skapar problem, när man gör det speciella till normalt, det unika till generellt. Gör man det skapar man missnöjda, passiva och besvikna kristna, men om man lyckas se festens glädje som en inspiration till radikalt liv i vardagen. Vardagen kan inte ersätta festen, men heller inte festen vardagen. Fest och vardag måste höra ihop, men skall inte blandas ihop.
"Vår Gud är en festande gudomlighet. Han älskar fester." (Tony Campolo)
"Gud vill inte har vår ´tro´. Gud vill ha hela oss, hjärta, själ, grytor och kastruller, ja hela härligheten...Israels och kyrkans Gud har i alla fall helt klart en mängd åsikter om kroppar och kroppsliga handlingar, om grytor, kanstruller och kön." (Stnley Hauerwas)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
