Men alla de andra då?

Med anledning av att man under lördagen samlades till interreligiös bön i Malmö, som tidningen Dagen rapporterar om, måste man inse att behovet av diskussion kring en kristen religionsteologi och förhållningssätt till andra religiösa företrädare är stort. Finns det en genomtänkt ideologi bakom medverkan i ett sån´t sammanhang från de kristna företrädarna, eller är det bara av någon sorts allmän välvilja och känsla för sin stad som gör att man ställer upp. Jag skulle vilja föreslå följande förhållningssätt i relation till "de andra religionerna"?

1. Erkänn det goda, men förneka inte skillnaderna. Från ett bibliskt och teologiskt perspektiv måste man se att det finns likheter i undervisningen hos både Buddha, Muhammed och Jesus, i alla fall när det gäller stora delar av etiken. Detta är inget problem, då vi som kristna tror på en allmän uppenbarelse, ibland kallad naturlig lag när det gäller etik, och att alla människor är skapade till Guds avbild (1 Mos 1§:26-30, Jak 3:9). Självklart finns det allmänmänskligt goda sidor i alla religioner och det kan och ska inte förnekas. Men samtidigt går det inte att förneka att det finns avgörande skillnader mellan religionerna. Trots likheterna finns det oförenliga skillnader, vilka inte heller får förnekas. Att se skillnaderna innebär att man också kan se att allt i de andra religionerna faktiskt inte är gott. Varje religion eller kultur behöver inte vara god eller stå över kritik bara för att det är just en kultur eller religion. De går att bedöma, ifrågasätta och kritisera. De andra religionerna är en blandning av gott, men det finns också det som är ont, rent av demoniskt i dem (5 Mos 32:17, Ps 106:37)

2. Se Jesus anspråk som kristendomens, världs- och frälsningshistoriens unika centrum. Bibel och Jesus själv hävdar med all tydlighet att Jesu person och det han gör är fullkomligt unikt. Han är "vägen, sanningen och livet" och ingen kommer till Fadern utom genom Honom (Joh 14:6). Bibelns författare pekar med hela handen och säger att med Jesus så har man Livet, men utan sakanar man det (Joh 3:36, 1 Joh 5:12). Det unika med kristendomen är inte i första hand en fantastisk och överlägsen etik, utan personen Jesus Kristus, Hans död och uppståndelse, vilken möjliggör förnyad kontakt med Gud för en mänsklighet som vänt Gud ryggen. Han är Guds själv som kommer människan till mötes, genom att dela hennes villkor och "kräver" ett ställningstagande.

3. Var villig och beredd till dialog. Den grund hållning jag skisserat ovan leder till att dialog alltid är möjlig. Det finns ingen anledning till att inte föra ett samtal. Vägran att föra ett samtal är både uttryck för en brist på respekt för de andra och faktiskt också för den egna tron. En vägran till samtal och dialog bygger på någon form av rädsla för de andra och för besmittelse och en otrygghet i den egna tron som är främmande för de kristna tron. Det finns inga människor eller situationer som man behöver rädas om Jesus är trons centrum. Möjligheten till dialog grundar sig i att båda parter har egna övertygelser och respekt för varandra. Det handlar om att lyssna och förstå, inte att i första hand övertyga varandra. Genom dialog förstår man andra och sig själv bättre. (Den öppna religionsdialogen är inte en evangelisationsstrategi, det är ett annat sorts samtal av mer personlig art).

4. Ställ upp på gemensamma praktiska satsningar för människors och samhällets bästa. Den ovannämnda grundhållningen skapar också en förutsättning för gemensamma aktioner och satsningar på det etiskt och moraliska området, på det diakonala området, det politiska området o.s.v. Finns det en situation där alla är överens om att det behövs en förändring eller ett ställningstagande kan olika religioner ställa sig sida vid sida för rättfärdigheten i samhället. Det är inget att vara rädd för, utan är ett sätt att faktiskt leva i den här världen och göra gott för den.

5. Undvik böne- och gudstjänst gemenskap över religionsgränserna. Konsekvensen av den skisserande grundhållningen på bönens och gudstjänstens område måste bli att man där drar en gräns för gemenskapen. Man kan och ska acceptera varandras rätt till att fira gudstjänst och be, men om man som kristen gör det tillsammans med andra religioner ger man en legitimitet för religions sanningshalt och lika värde i relation till frälsningen och gudsrelationen, vilket inte är möjligt at förena med en biblisk syn på Jesus. Ställningstagandet mot gemensam bön är alltså inte av rädsla för egen del, utan för att det tar bort Jesu unicitet. Det förminskar Jesu storhet och centrala plats i den kristna tron. Faktum är att det inte heller betyder att Gud inte om han vill kan höra både en buddhists och en muslims böner; det är en fråga vi får lämna till Gud, men den vardagliga gemenskap med den levande Guden ges i Jesus Kristus och ingen annanstans enligt Bibeln.

Därför finns det ingen sann kunskap om Gud utan någon personlig övertygelse, och föreställningen om en sund tro som saknar personligt engagemang är en motsäglese. (Oz Guiness)

5