Under förra helgen beslutade de tre samfunden Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan att inom de närmaste åren bilda ett gemensamt samfund. För något år sedan hade ungdomsförbunden i de tre samfunden gått före och bildat Equmenia. För 12 år sedan bildades Evangeliska Frikyrkan (EFK)(då under namnet Nybygget - Kristen Samverkan) av Örebro Missionen och Helgelseförbundet/Fribaptistsamfundet (som några år tidigare slagit sig samman. Det senaste exemplet är det förslag som finns att Pingsrörelsen, Svenska Alliansmissionen och EFK skall slå samman sina teologiska utbildningar. På lokal nivå har en mängd olika församlingar från olika samfund och i olika konstellationer slagits samman och bildats under de senaste decennierna. Det är helt klart att samfundskartan håller på att ritas om. Detta är en utveckling som vi måste vara medvetna om, bejaka som möjligheter och inte se som ett hot. Kartan kommer att fortsätta ritas om. Det är en nödvändighet om svensk kristenhet skall överleva och vända trenden. Om svensk kristenhet vill vara med om det som vi i allmänhet betecknar som "väckelse", alltså att människor kommer till tro på Jesus och samhället påverkas av oss kristna, så måste vi inse att kartan kommer att ritas om. Förändringarna är oundvikliga i ett sådant skeende. Några tankar:
1. Samfundslojaliteten kommer att försvagas ännu mer. Detta är redan ett faktum. Det är inte mot ett visst samfund man har sin lojalitet. I Dagenartikeln om skolsammanslagningen konstateras: "Studenterna har redan valt, kan man säga. De går i den skola de själva föredrar, och församlingarna ser inte till skola när de väljer pastorer," vilket visar på att lojaliteten inte är vad den varit och förmodligen inte kommer att bli det igen. Det är tveksamt om de gamla samfunden kan förvänta sig att vända denna trend. De skillnader som en gång var så viktiga ses idag inte som viktiga för det egna identitetskapandet. Man ser andra saker som viktigare vid valet av församling och för vad man offrar sina pengar till. Lojaliteten kommer att i ännu högre grad vara till den lokala församlingen och inte till det eller de samfund man samverkar med.
2. Församlings- och medlemsbegreppet kommer att förändras. Vi ser redan nu en trend där man funderar kring vad det är att vara församling och hur man definierar dess gränser och vem som är dess medlemmar. Självklart kommer den gamla frikyrkliga föreningsmodellen att finnas kvar länge än, liksom den territoriella församlingen inom Svenska Kyrkan, men i längden kommer dessa att kompletteras av andra former av att vara församling. Det är en oundviklig trend både för att och om trenden skall vända.
3. Församlingarna måste struktureras utifrån Jesus Kristus, det missionella uppdraget och lärjungaskapandet - Guds rike helt enkelt.> Fokus måste förflyttas från konsumtionskristendom till något annat och viktigare mer centralt. Om inte blicken får koncentreras på vem och varför, så kommer förändringen inte att ske. Församlingarna måste vara beredda att prioritera Guds rike i hela dess omfång för att förändring skall ske. Det sentimentala och nostalgiska förhållandet till kyrkbyggnaderna måste överges. Kyrkor och kapell som inte fyller sin funktion bör avyttras. Församlingens verksamhet handlar inte om vad som händer i en viss byggnad, utan om hur människors behov möts.
4. Nya nätverk kommer att krävas. Nya församlingar utifrån nya sätt att vara församling kommer att bildas. Om dessa planteringar lyckas kommer de att nätverka med andra församlingar, både etablerade moderförsamlingar och andra gemenskaper. Som Stefan Swärd säger på sin hemsida: "Det är nödvändigt med församlingar som växer, som för människor till tro på Kristus och som grundar nya församlingar - och som är helt fokuserade på detta. Det är apostolisk kristendom. Och församlingar som vill gå i den riktningen kommer att hitta varandra och samarbeta".
5. Den centrala administrationen behöver slimmas. Utvecklingen som vi ser att samfund går samman och börjar samarbeta behöver fortsätta. Den centrala administrationen kommer att behöva slimmas och frågan måste ställas vad är dess huvuduppgift. Trenden kommer inte att vändas av initiativ på central nivå, utan på lokal. Församlingsplanteringsprojekt initieras bättre från en eller flera lokala församlingar än att de skall finansieras och organiseras centralt.
Ecclesia Semper Reformanda - Kyrkan behöver ständigt reformeras
fredag 29 maj 2009
söndag 24 maj 2009
Henrik Schyffert om ironi och allvar
I lördags direktsände SVT Herik Schyfferts soloshow The 90's - ett försvarstal. En fantastisk skickligt genomförd show. Full av igenkänningsmärken för den som var med. Och med ett budskap som är ständigt aktuellt om ironi och allvar. Schyffert lyckas på ett personligt och eget sätt hålla balansen mellan humor och allvar på ett lysande sätt. Han använde till och med spänningen mellan dem för att få fram sitt budskap. Såg du den inte så gör det på SVT Play. Genom sitt budskap lyckas Shyffert lyfta fram några viktiga saker när det gäller ironi och allvar.
1. Ironi är roligt. Ironin har varit en del av den mänskliga humorn sedan urminnes tider. Ironi är faktiskt roligt. Att säga en sak och mena en annan kan i rätt sammanhang vara fruktansvärt kul. Det är inget fel med att vara ironisk om de inblandade förstår ironin. Humor är en Gusds gåva och en gudomlig egenskap, utan vilket inget verkligen existerar.
2.Ironi kan tydliggöra ett budskap. Genom att man säger en sak men menar en annan kan man faktiskt förstärka ett budskap. Genom att skruva till det så långt som till det rakt motsatta kan man både göra budskapet roligt och tydligt. Det är ett stilgrepp som också används av ett antal av Bibelns gestalter. Profeterna gör det (se tex Am 3:12, 4:1, 4:4, och Mika [inte skriftprofeten] 1 Kung 22) och även Jesus verkar i sina liknelser och frågor faktiskt åtminstone gränsa till att vara ironisk. Det är ett fantastiskt sätt att få människor att reagera, därför att till en början kan det skapa en viss oro och osäkerhet som tvingar oss att stanna upp och fundera, att ta saker på allvar. En sådan osäkerhet är faktiskt av godo, när den får leda vidare till beröring och ställningstagande.
3. Ironi kan vara farligt. Ibland fungerar ironin som flykt. Genom att man kan vara ironisk mot allt och alla behöver man inte ta något på allvar. Man kan skämta bort allt som borde beröra och det som jag borde ta ansvar för. Man kan hålla saker ifrån sig, aldrig engagera sig eller låta sig beröras eller låta någon komma riktigt nära. Ironin gör att man inte behöver ta ansvar eller bry sig. I dess fullkomliga form utvecklas den till ett livsmönster som faktiskt leder till en oförmåga att älska. Ironin kan skapa en jargong och ett klimat som stänger ute och som blir ytlig. Ingen kommer våga vara riktigt ärlig och visst är det en fara.
"Människan är avgränsad från de andra varelserna, sa grekerna, genom förnuftet, språket och förmågan att skratta. Sokrates tillade ironin som det typiskt mänskliga." (Anders Piltz)
"Humor rymmer förmågan att skratta åt sig själv." (Amos Oz)
"Humor förutsätter självironi: detsamma har hänt mig....Humor förutsätter med ett annat uttryck ödmjukhet... Humor är i själva verket insikten att en avgrund är befäst mellan ideal och verklighet." (Anders Piltz)
1. Ironi är roligt. Ironin har varit en del av den mänskliga humorn sedan urminnes tider. Ironi är faktiskt roligt. Att säga en sak och mena en annan kan i rätt sammanhang vara fruktansvärt kul. Det är inget fel med att vara ironisk om de inblandade förstår ironin. Humor är en Gusds gåva och en gudomlig egenskap, utan vilket inget verkligen existerar.
2.Ironi kan tydliggöra ett budskap. Genom att man säger en sak men menar en annan kan man faktiskt förstärka ett budskap. Genom att skruva till det så långt som till det rakt motsatta kan man både göra budskapet roligt och tydligt. Det är ett stilgrepp som också används av ett antal av Bibelns gestalter. Profeterna gör det (se tex Am 3:12, 4:1, 4:4, och Mika [inte skriftprofeten] 1 Kung 22) och även Jesus verkar i sina liknelser och frågor faktiskt åtminstone gränsa till att vara ironisk. Det är ett fantastiskt sätt att få människor att reagera, därför att till en början kan det skapa en viss oro och osäkerhet som tvingar oss att stanna upp och fundera, att ta saker på allvar. En sådan osäkerhet är faktiskt av godo, när den får leda vidare till beröring och ställningstagande.
3. Ironi kan vara farligt. Ibland fungerar ironin som flykt. Genom att man kan vara ironisk mot allt och alla behöver man inte ta något på allvar. Man kan skämta bort allt som borde beröra och det som jag borde ta ansvar för. Man kan hålla saker ifrån sig, aldrig engagera sig eller låta sig beröras eller låta någon komma riktigt nära. Ironin gör att man inte behöver ta ansvar eller bry sig. I dess fullkomliga form utvecklas den till ett livsmönster som faktiskt leder till en oförmåga att älska. Ironin kan skapa en jargong och ett klimat som stänger ute och som blir ytlig. Ingen kommer våga vara riktigt ärlig och visst är det en fara.
"Människan är avgränsad från de andra varelserna, sa grekerna, genom förnuftet, språket och förmågan att skratta. Sokrates tillade ironin som det typiskt mänskliga." (Anders Piltz)
"Humor rymmer förmågan att skratta åt sig själv." (Amos Oz)
"Humor förutsätter självironi: detsamma har hänt mig....Humor förutsätter med ett annat uttryck ödmjukhet... Humor är i själva verket insikten att en avgrund är befäst mellan ideal och verklighet." (Anders Piltz)
måndag 18 maj 2009
Elitklasser - hot och/eller möjlighet?
Igår presenterades ett förslag på att elitklasser, s.k. profilklasser skall bli möjliga i grundskolan i alla ämnen och inte bara i musik och idrott. Möjligheten finns redan på gymnasiet och nu vill man att den även ges på grundskolenivå. Jag kan se både risker och möjligheter med förslaget
MÖJLIGHETER:
1. Man kan fånga upp och utveckla de unika talanger som finns. Syftet är självklart att fånga upp individers unika begåvning och fallenhet för vissa ämnen. Genom att ge möjlighet till att redan tidigt få specialisera sig och slippa att hela tiden vänta in andra elever, så ges möjligheten till att dessa barn och ungdomar får möjlighet att utvecklas utifrån sin potential. För detta finns det självklara samhällsekonomiska fördelar, då man får människor med spetskompetens på vissa områden, som kanske annars inte skulle tas till vara.
2. Man får möjlighet att uppgradera alla olika talanger till samma nivå och ger alla begåvningar samma möjligheter. Eftersom möjligheten redan finns inom musik och idrott, så är det egentligen bara en förändring som ger alla olika begåvningar samma möjligheter.
3. Motivationen skulle kunna behållas. Genom specialklasser kan motivationen bibehållas hos dem som verkligen är intresserade och gillar ett ämne. Istället för att hela tiden vänta in och hålla på med tråkig repetition, så kan man utmanas och hela tiden känna lusten att gå vidare.
4. Man skulle kunna få möjlighet att lägga ännu mer energi på de som har det svårt i vissa ämnen. I den bästa av världar skulle det faktiskt också kunna innebära att de svagare eleverna får mer stöd och inte behöver känna samma stress och press om de duktigaste eleverna inte finns där. En ouppnåelig jämförelsepunkt skulle ju vara borta.
RISKER:
1. Risken är att den svenska grundskolan urholkas. Den mest uppenbara risken är ju att möjligheten i punkt 4 förvandlas till en mardröm, att mindre möjligheter och resurser läggs på de normalbegåvade och på de svaga, att elitklasserna får alla resurser och att de bästa pedagogerna söker sig dit, så att det inte alls blir en skola med lika möjligheter.
2. Risken är att det blir en enorm press. Med en intagning av specialbegåvade elever till elitklasser genom intagningsprov, så finns det stora risker att man redan från början inte bygger in motivation i systemet, utan krav och press. I en elitklass kommer det att vara en benhård konkurrenssituation, där man vet att man är bra och begåvad, men pressen kommer att finnas på att bli bäst. Frågan är också om inte pressen från föräldrarnas sida kommer att öka på barnen när med detta system. Risken är uppenbar att föräldrarna och lärarna kommer att driva elever till att söka elitklasser, ibland mot elevens egen vilja och motivation. Frågan är hur tidigt man skall behöva känna sig driven av krav från omgivningen.
3. Risken finns att betoningen på IQ sker på bekostnad av EQ. I ett elitistiskt system är det nästan oundvikligt att man skapar en situation där den utpekade förmågan blir viktigare än allt annat. I en sådan situation blir lätt den sociala kompetensen lidande. Risken är att man får fram människor med stora kunskapsmässiga kvalitéer som saknar eller åtminstone blir fattiga på empati. Elitism i alla dess former hämmar nästan alltid medkänslan. Elitismen får lätt fascistoida konsekvenser. Det är lätt att man i betoningen på den utvalda kvaliteten glömmer saker som allas lika värde och rättigheter.
Länkar
SvD 1, 2, 3, 4
DN 1
Expressen 1, 2
Aftonbladet 1
Dagen 1
MÖJLIGHETER:
1. Man kan fånga upp och utveckla de unika talanger som finns. Syftet är självklart att fånga upp individers unika begåvning och fallenhet för vissa ämnen. Genom att ge möjlighet till att redan tidigt få specialisera sig och slippa att hela tiden vänta in andra elever, så ges möjligheten till att dessa barn och ungdomar får möjlighet att utvecklas utifrån sin potential. För detta finns det självklara samhällsekonomiska fördelar, då man får människor med spetskompetens på vissa områden, som kanske annars inte skulle tas till vara.
2. Man får möjlighet att uppgradera alla olika talanger till samma nivå och ger alla begåvningar samma möjligheter. Eftersom möjligheten redan finns inom musik och idrott, så är det egentligen bara en förändring som ger alla olika begåvningar samma möjligheter.
3. Motivationen skulle kunna behållas. Genom specialklasser kan motivationen bibehållas hos dem som verkligen är intresserade och gillar ett ämne. Istället för att hela tiden vänta in och hålla på med tråkig repetition, så kan man utmanas och hela tiden känna lusten att gå vidare.
4. Man skulle kunna få möjlighet att lägga ännu mer energi på de som har det svårt i vissa ämnen. I den bästa av världar skulle det faktiskt också kunna innebära att de svagare eleverna får mer stöd och inte behöver känna samma stress och press om de duktigaste eleverna inte finns där. En ouppnåelig jämförelsepunkt skulle ju vara borta.
RISKER:
1. Risken är att den svenska grundskolan urholkas. Den mest uppenbara risken är ju att möjligheten i punkt 4 förvandlas till en mardröm, att mindre möjligheter och resurser läggs på de normalbegåvade och på de svaga, att elitklasserna får alla resurser och att de bästa pedagogerna söker sig dit, så att det inte alls blir en skola med lika möjligheter.
2. Risken är att det blir en enorm press. Med en intagning av specialbegåvade elever till elitklasser genom intagningsprov, så finns det stora risker att man redan från början inte bygger in motivation i systemet, utan krav och press. I en elitklass kommer det att vara en benhård konkurrenssituation, där man vet att man är bra och begåvad, men pressen kommer att finnas på att bli bäst. Frågan är också om inte pressen från föräldrarnas sida kommer att öka på barnen när med detta system. Risken är uppenbar att föräldrarna och lärarna kommer att driva elever till att söka elitklasser, ibland mot elevens egen vilja och motivation. Frågan är hur tidigt man skall behöva känna sig driven av krav från omgivningen.
3. Risken finns att betoningen på IQ sker på bekostnad av EQ. I ett elitistiskt system är det nästan oundvikligt att man skapar en situation där den utpekade förmågan blir viktigare än allt annat. I en sådan situation blir lätt den sociala kompetensen lidande. Risken är att man får fram människor med stora kunskapsmässiga kvalitéer som saknar eller åtminstone blir fattiga på empati. Elitism i alla dess former hämmar nästan alltid medkänslan. Elitismen får lätt fascistoida konsekvenser. Det är lätt att man i betoningen på den utvalda kvaliteten glömmer saker som allas lika värde och rättigheter.
Länkar
SvD 1, 2, 3, 4
DN 1
Expressen 1, 2
Aftonbladet 1
Dagen 1
söndag 10 maj 2009
Vad händer efter 65?
Götabro har i veckan invaderats av ett 70-tal människor som är 65+. Under tre dagar samlas dessa s.k. "pensionerande vittnen" för gemenskap, bibelstudier och möten. En helt fantastisk skara människor som varit med längre än de flesta av oss och som visar att det går att leva ett helt liv tillsammans med Jesus. I vår tid tror jag vi behöver uppgradera de äldre. Ofta möter vi dem i rubriker som gäller vanvård och det är tragiskt, för ingen av oss skulle vilja bli behandlad så som gammal. Åldrande är enligt Bibeln faktiskt något vackert, som borde inge respekt. Jag tror det är viktigt att vi tänker om och uppvärderar de som vi alla faktiskt har så mycket att tacka för. Några tankar och förslag:
1. Den skattelättnad jobbavdraget innebär måste få gälla även pensionärerna. Det jobbavdrag den borgerliga regeringen införde ganska snabbt efter sitt makttillträde skulle bara gälla de som jobbar, men detta är ju helt absurt för dem som jobbat hela livet. Deras arbete blir nedvärderat. Och i och med att arbetet i Sverige är så viktigt och inte minst nu med "arbetslinjen" blir detta inte bara en ekonomisk fråga, utan handlar om människorvärde och synen på våra äldre.
2. Den livserfarenhet som finns måste värdesättas och tas tillvara. När man är ung tror man att man vet allt och tillvaron är ofta väldigt svartvis och ofta ganska egocentrerad. Man har alla svar, men med några år på nacken så får man det vi kallar livserfarenhet och levandsvisdom. Något som bara kan förvärvas med åren. I många kulturer och inte minst den bibliska värderas detta högt och inger respekt (se t.ex. Ordsp 16:31, 20:29, och läs gärna beskrivningen om Salomos son Rehabeam och de äldre respektive de yngre s råd i 1 Kung 12), medan det i den västerländska och inte minst den Svenska är något som det snarare ses ned på och som föraktas och förlöjligas. De gamla ses som mossiga, ute och som några som inte hänger med. I alla sammanhang talar vi om att det måste föryngras och det är ju bra till en viss gräns. Pensionärer är inte överreprenterade i våra beslutande organ. Visst det finns risk för gubbvälde och att förnyelse hindras av dum stockkonservatism, men det finns också en vital vishet hos många äldre som är värd att ta till vara.
3. Den frihet och möjlighet som pensionen innebär måste lyftas fram. Pensionen innebär ju inte slutet på livet, utan ger möjligheter till något annat. Det innebär en frihet som man inte haft sedan tonåren (och de som pensioneras idag, kanske inte ens hade det då). Problemet är att idag hamnar många just i de negativa sidorna hos ett tonårsbeteende. Man skall förverkliga allt det man inte hunnit tidigare. Man hamnar lätt i ett konsumistiskt beteende istället för i en möjlighet att kunna betyda enormt mycket för människor runt omkring. Möjligheten till ett ideellt engagemang är ju enorm, eftersom man ofta både har friheten och tiden. Möjligheten att göra skillnad och få fortsätta betyda något, kanske ännu mer än någonsin behöver belysas. De som jobbat hela sitt liv är väl värda vila och rekreation, men det behöver inte vara detsamma som meningslöshet eller passivitet. Möjligheterna är enorma att få vara med och förändra och förnya, förmedla och förvandla. Låt oss inte tvinga in människor i meningslöshet, ensamhet och bitterhet. Låt oss se att bara för att man är gammal är man en människa med massa möjligheter och med en massa att bidra med. Inte som krav, utan som bekräftelse.
1. Den skattelättnad jobbavdraget innebär måste få gälla även pensionärerna. Det jobbavdrag den borgerliga regeringen införde ganska snabbt efter sitt makttillträde skulle bara gälla de som jobbar, men detta är ju helt absurt för dem som jobbat hela livet. Deras arbete blir nedvärderat. Och i och med att arbetet i Sverige är så viktigt och inte minst nu med "arbetslinjen" blir detta inte bara en ekonomisk fråga, utan handlar om människorvärde och synen på våra äldre.
2. Den livserfarenhet som finns måste värdesättas och tas tillvara. När man är ung tror man att man vet allt och tillvaron är ofta väldigt svartvis och ofta ganska egocentrerad. Man har alla svar, men med några år på nacken så får man det vi kallar livserfarenhet och levandsvisdom. Något som bara kan förvärvas med åren. I många kulturer och inte minst den bibliska värderas detta högt och inger respekt (se t.ex. Ordsp 16:31, 20:29, och läs gärna beskrivningen om Salomos son Rehabeam och de äldre respektive de yngre s råd i 1 Kung 12), medan det i den västerländska och inte minst den Svenska är något som det snarare ses ned på och som föraktas och förlöjligas. De gamla ses som mossiga, ute och som några som inte hänger med. I alla sammanhang talar vi om att det måste föryngras och det är ju bra till en viss gräns. Pensionärer är inte överreprenterade i våra beslutande organ. Visst det finns risk för gubbvälde och att förnyelse hindras av dum stockkonservatism, men det finns också en vital vishet hos många äldre som är värd att ta till vara.
3. Den frihet och möjlighet som pensionen innebär måste lyftas fram. Pensionen innebär ju inte slutet på livet, utan ger möjligheter till något annat. Det innebär en frihet som man inte haft sedan tonåren (och de som pensioneras idag, kanske inte ens hade det då). Problemet är att idag hamnar många just i de negativa sidorna hos ett tonårsbeteende. Man skall förverkliga allt det man inte hunnit tidigare. Man hamnar lätt i ett konsumistiskt beteende istället för i en möjlighet att kunna betyda enormt mycket för människor runt omkring. Möjligheten till ett ideellt engagemang är ju enorm, eftersom man ofta både har friheten och tiden. Möjligheten att göra skillnad och få fortsätta betyda något, kanske ännu mer än någonsin behöver belysas. De som jobbat hela sitt liv är väl värda vila och rekreation, men det behöver inte vara detsamma som meningslöshet eller passivitet. Möjligheterna är enorma att få vara med och förändra och förnya, förmedla och förvandla. Låt oss inte tvinga in människor i meningslöshet, ensamhet och bitterhet. Låt oss se att bara för att man är gammal är man en människa med massa möjligheter och med en massa att bidra med. Inte som krav, utan som bekräftelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
