Bloggosfärens välsignelser och förbannelser

Återigen har EFK:S ordförande Stefan Swärds blogg kommit i fokus för den kristna debatten. Efter ett inlägg om Brian McLarens ramadanfirade svarade Örebro Missionsskolas rektor Pekka Mellergård och ifrågasatte Swärds mandat att uttala sig för hela EFK:s räkning. Debatten har refererats i Dagen (Länk 1, 2,, 3, 4) och rapporterades t.o.m. i Nerikes Allehanda i veckan. Båda dessa sakfrågor är intressanta och värda en diskussion, men lika intressant är att fundera kring bloggosfärens välsignelser och förbannelser, dess positiva sidor och dess avarter, dess möjligheter och dess faror ur ett kristet perspektiv.

1. Bloggandets välsignelser Det finns ett antal kristna bloggare av större eller mindre intresse. Bloggandet innebär en möjlighet för alla att komma till tals. Det ger möjlighet att viktiga frågor lyfts fram och möjlighet ges till det samtal som så väl behöver föras inom svensk kristenhet. Bloggandets största välsignelse är att det inbjuder alla till en fri debatt. Det aktuella samtalet mellan Stefan och Pekka är både intressant och viktigt. De känner varandra och har respekt för varandra som kristna och personer. De tycker inte lika om allting, men klarar4 av av att föra en någorlunda saklig debatt. Här visar sig bloggandets fördelar. Det skapar forum för debatt och samtal. Det kristna samtalet får aldrig tystna och här kan faktiskt bloggandet vara till hjälp.

2. Bloggandets risker. Debatten mellan Swärd och Mellergård har förts på en till stora delar respektfullt sätt, men den blottar även bloggandets brister och faror. Det gäller som sagt inte så mycket huvuddebattörerna, även om de också kan dras med i stridens hetta, som dem som genom möjligheten att kommentera ställer sig på ena eller andra sidan. Här blir det lätt en "läktarmentalitet". Man verkar tro att man precis som på en fotbollsläktare har rätt att häva ur sig vilka nedsättande beskrivningar som helst (vilket jag inte tror att man har där heller egentligen). Bloggandets mentalitet är i grunden inte kristen, därför att allt är tillåtet och kulturen är ofta väldigt hård och rå. Man får (och ska) säga vad man tycker och gärna vara elak. Tonen är ofta rå, men oftast inte hjärtlig, Svaren skall komma snabbt och blir därför ofta inte särskilt genomtänka och ibland väldigt sårande. Här måste vi som kristna människor vara oerhört observanta på oss själva, så vi inte dras med och anpassar oss till något som inte är kristet (jag tror det gäller även på fotbollsläktaren).

Den anonymitet som också är möjligt på bloggkommentarerna gör också att det är lätt att gå i fällan. Man behöver aldrig stå till svars för sina åsikter och vad man har sagt som kan såra. Jet är lätt att hamna i en attityd av att jag inte behöver bry mig om den andre. Ur en kristen synpunkt klan man aldrig tillåta sig att säga eller skriva vad som helst. Jakobs ord om tungan i Jak 3, är lika tillämpliga på tangenttryckningar på datorn. Man blir häpen när man läser de genmälen och skällsord som vissa anser sig ha rätt att häva ur sig på bloggkommentarerna. Här behöver vi alla tänka till. Vad gör bloggosfären med oss. Formen får inte bli en ursäkt för det som inte går att rubricera som annat än ont.

I det tämligen anonyma bloggkommenterandet är det också väldigt lätt att kategorisera människor och sätta etiketter på andra. Genom att göra detta avfärdar man dem lätt och behöver inte lyssna på dem (Jag skall återkomma till detta med etiketterande i ett senare inlägg). Mitt intryck är att vi bloggare och kommentatorer faktiskt är fler som tycker än som är villiga att lyssna och förstå. Alla kan och vill göra sin röst hörd, men hur många av oss läser och lyssnar, prövar och behåller det goda. Vi häver ur oss våra åsikter, istället för att faktiskt försöka förstå den andre och vad han eller hon vill säga. Våra ord är viktiga, men andras missförstår vi väldigt lätt.

Låt oss alla söka att även på bloggarna söka vara ett kristet alternativ! Låt oss föra en öppen och ärlig debatt och ett samtal präglat av ömsesidighet och strävan efter förståelse, i stället för att dras med i något som faktiskt är destruktivt och söndrande.


Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den tackar och lovar vi vår herre och fader, med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbilder. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan samma källsprång ge både sött och bittert vatten? Och, mina bröder, inte kan ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon eller en saltkälla ge sötvatten. (Jak 3:8-12)

Öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. (Ef 4:29-30)