Hur relativ är synden?

Igår handlade TV-programmet Existens i SVT2 om synden. Man utgick från två kvinnor som växt upp i pingströrelsen och de fick berätta om de syndakataloger som fanns där när de var unga. Man lät även ungdomar och ungdomspastor i pingstkyrkan i Umeå komma tilltals och "rösta" om olika saker är synd. Även EFK:S ordförande Stefan Swärd fick några minuters möjlighet att kommentera.(Han kommenterar också sin medverkan och programmet på sin blogg idag.) Hela upplägget på programmet var att visa att syndabegreppet förändrats och själva slutklämmen som programledaren ger är "En sak är i varje fall säker: synd idag är inte samma sak som synd igår, oavsett vad som står i Bibeln!" Man har tesen att synd är relativt och vill visa detta genom programmet.

Frågeställningarna är intressanta och viktiga. Problemet med programmet är att man inte problematiserar eller låter det bli ett verkligt försök att se hur man skall förklara det faktum att syndabegreppet förändrats. Det ges ingen vettig teologisk analys av detta faktum. Det ges heller inte utrymme för att se att det också finns en kontinuitet och oföränderlighet i vissa syndabegrepp. Man låter inte hela bilden tala, utan bara det som stöder tesen.

Jag tror att det är viktigt att vi som kristna vågar tala om synden som synd. Men dör att vi ska kunna göra det, måste vi tänka till kring vad synd faktiskt är och skall förstås. Vi måste också tänka till när det gäller det uppenbara faktum att syndabegreppet faktiskt har förändrats över tid, Om vi inte funderar ochtalar om detta kommer vi att hamna i en situation där kyrkan slutar kunna tala om synd överhuvudtaget.

JAg tror att vi behöver ta hänsyn till följande plan för att vi skall kunna tala om synden:

1. På ett principellt plan. Om vi skall förstå synden behöver vi förstå att synd faktiskt är en verklighet och inte något kyrkan hittat på. När vi talar om synd så måste vi utifrån Bibeln se att det finns grundläggande, skapelsegivina naturliga normer som Gud fstlagt såsom Skaparen. Precis som Stefan Swärd sa i programmet så finns det t.ex. 10 Guds bud (2 Mos 20, 5 Mos 5) och Bergspredikan (Matt 5-7) med flera tydliga avsnitt som ger principer och riktlinjer som är gudagivna. Dessa grundläggande principer måste vi kunna tydliggöra och vi måste inse att Gud faktiskt har rätt att definiera dem.

2. På en kulturellt plan. Det andra planet vi måste ha med åtanke är det kulturella. De skapelsegivna principerna måste ju alltid inkultureras. Evangeliet om Jesus är ett så fantastiskt budskap att det har en förmåga att passa in i alla kulturer, utan att förlora sin skärpa. Men detta betyder också att synden på sätt och vis blir något relativiserad. Kulturer har olika områden där människor binds och skadas. Det finns olika områden där kulturen vänder sig mot det Gud tänkt och blir förtryckande. Vissa saker kan i en kulturell miljö vara ett problem men inte i en annan. Det är bara att ta kortspel som ett exempel. I en subkultur (som den svenska 1800-talskulturen)där kortspel kunde innebära att man spelade bort både hus och hem, är det inte konstigt att kyrkan markerar mot detta, därför att människor är bundna i ett beroende och ett beteende som får förödande konsekvenser. Problemet kommer när man demoniserar kortspel överhuvudtaget och ser synden sitta i kortet oavsett vilket sammanhang och syfte det sker. Församlingen idag måste våga se företeelser i vår egen kultur. Var finns de företeelser som vi idag binds av och som förslavar oss. Denna kulturella medvetenhet är av nöden om vi skall kunna tala om synd. Vi måste lära oss avslöja kulturen i oss själva och våra sammanhang, för att kunna hjälpa människor matt bli fria. Vi måste också se bli mycket bättre på att tillämpa de bibliska principerna i vår egen samtid.

3. På ett personligt plan. Det tredje planet vi måste ha med i vår tänkande kring synden är det personliga planet Olika människor har olika problemområden i sitt liv, olika vanor och olater som binder och förstör deras och deraas omgivnings liv. På sätt och vis kan man ju saga att också detta bidrar till en mer subjektiv syn på synden och relativierar den, men detta innebär att vi tillämpar de absoluta skapelsegivna principerna i våra egna liv.

4. På ett gemenskapsplan. Det fjärde området som man måste ta hänsyn till är faktiskt det relationella. När vi i en individualiserad och privatreligiös och privatmoralisk tid, så är det svårt att se att gemenskapens gemensamma normer faktiskt kan vara något positivt. Men faktum är att alla kulturer skapar normer och värderingar som den bekänner sig till. I den kristna gemenskapen måste det finnas normer grundade på Bibeln, kärleken och gemenskapen. Synd är faktiskt först och främst ett relationellt ord, precis som kärleken. Synden är den yttersta motsatsen till det dubbla kärleksbudet som är så central i den kristna tron och livet.

5. På ett identitetsplan. När vi talar om syndens olika plan finns det också ett identitetsplan vi måste nämna. Det är ju detta som ofta skapar syndakataloger, där man listar identitetsmarkörer som man kan använda för att definiera sig själv och andra. Mycket av den felaktiga syndhanteringen i den svenska frikyrkans historia handlar just om detta. Vad kännetecknar dem som är med och innanför, och inte minst lika viktigt, vilka kännetecken är inte accepterade och tillåtna. Det hjälper gruppen att kanna sig trygg och får lätt att dra gränsen till "utgruppen". Detta plan måste vi vara medvetna om hur viktigt det är i all mänsklig social gemenskap och vilka oerhörda risker det innebär för fel benämningar av syndabeteckningar. Det är lätt att definiera det främmande som synd och fel, och vi har svårt att se vad vårt eget sammanhang skapar för negativa markörer.

Synd är ett sådant brott mot förnuftet, sanningen och samvetet, en brist på kärlek till Gud och människor, på grund av en förvriden värdeskala. (Anders Piltz)

Vi är människor, inte änglar. Syndare allihop - och vi kan få syndernas förlåtelse. Att påminna oss om detta, att vårda denna bild, skulle vi kunna ha kyrkan till. (Ulrika Knutsson)