Pedofilskandalerna kring och inom den Katolska kyrkan verkar aldrig ta slut. Pressen älskar ju att lyfta fram kristna som gör fel. Och det är inget konstigt med det, därför i det allmänna medvetandet står de kristna kyrkorna för något moraliskt (ibland även moralistiskt). Egentligen är det ju inget problem att saker kommer fram i ljuset. Det är bra. Ljus avslöjar mörker och sanning möjliggör att lögn avslöjas och kan undanröjas. När det gäller omfattningen av övergreppen är det svårt att få grepp och den frågan är väl heller inte den avgörande, för varje sexuellt övergrepp på ett barn, oavsett om det är en präst eller någon annan som är förövaren. Jag skrev förrövaren med två r först av misstag, vilket ju kanske är en ännu bättre beteckning fast den inte finns med i stavningskontrollen i datorn. Ty det handlar ju verkligen om att röva något från de svaga i samhället.
Att det finns rötägg inom varje mänskligt sammanhang, och att synden är verklig, borde inte få någon av oss att förvånas. Men det den märkliga kultur som verkar komma fram, där man under långa perioder ha mörkat och dolt problemet, att man inte har tagit itu med dem på allvar, inte erkänt och inte avskedat utan omplacerat, är fullständigt obegripligt. Att det finns ledare som vetat men inte reagerat är en underlåtenhetssynd lika märklig som enorm. Jesus talar ju om kvarnstenar om halsen när det gäller missgrepp mot de minsta (Matt 18:6) och Han talar klartext. Vad är det man försöker dölja? Vem vill man skydda? Vems heder och ära är det som står på spel? Ja, man kan ju undra hur man tänker, men några orsaker kan man väl lyfta fram:
- En konstig ekklesiologi. Den syn på kyrkan som så helig att den blir oantastlig skapar ju ett klimat där varje brist måste döljas och förnekas. Kyrkan kommer alltid att vara ett syndarnas samfund och inget annat. Det kommer att finnas brister i dess gemenskap och bland dess företrädare. Det är ju just därför Kyrkan finns, därför att Jesus väldigt tydligt visade på vår brist på förmåga och på vårt behov av förlåtelse och hjälp. Att skapa en hederskultur i Kyrkans namn skapar bara hyckleri och ondska kan aldrig försvaras eller döljas ens i Kyrkans eller Jesu namn.
- En hierarkisk struktur. När man bygger en Kyrka utifrån en pyramidal hierarkisk struktur finns alltid risken att de som finns högre i hierarkin börjar skydda varandra på de lägres bekostnad. Kombinerat med läran om församlingens ära blir ju detta förödande för de utnyttjade och svaga. Makt korrumperar, så ock inom det syndarnas samfund, som kallas de heligas samfund.
- En märklig sexualsyn. I och med kravet på celibat för att kunna tjäna Gud helhjärtat som präst, munk eller nunna, så visar sig en märklig sexualsyn. Sexualiteten blir inte en del av det högsta goda som Gud skapat, utan finns på en lägre nivå. Eftersom de som skall tjäna Gud inte får vara sexuellt aktiva, så visar man ju att Gud inte riktigt kan klara sexualiteten. Detta skapar ett tabuklimat som kännetecknat Kyrkan under stor del av dess historia. Det skapar också enorma problem för de människor som vill tjäna Gud inom denna kyrka, men inte har celibatets gåva, som ju beskrivs som en av nådegåvorna . Att tvinga människor att undertrycka en sexualitet som är gudagiven och som de inte fått nådegåvan att behärska, skapar säkerligen diverse märkliga beteende. Det ursäktar inte ett enda övergrepp, men det ger perspektiv. En undertryckt sexualitet kanske får utlopp i maktsituationen präst/barn.
Resultatet av denna märkliga kultur blir i vart fall inte att Han som kallade sig sanningen blir ärad eller hedrad. Hans heder hänger inte på vår präktighet. En kyrka som kräver perfektion eller när vi talar om den rena församlingen, så har vi skapat en kultur som i praktiken blir förljugen och obarmhärtig. Därför att en sådan kyrka är overklig!
Länkar:
Dagen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 Ystads Allehanda,, SR P4, P3, SvD, Kyrkans Tidning, Expressen, Aftonbladet, DN 1, 2, 3, 4, 5
Inlägg
9 kommentarer:
Jag delar din undran och frågorna dina tre punkter tar upp.
Håller med. Lägg därtill att dessa stackars präster ska sitta i biktstolar och lyssna till, ja rent av intervjua, både män och kvinnor om deras sexuella utlevelser i både fantasi och verklighet. Skulle jag, som ändå är gift med en vacker kvinna, behöva gå igenom detta vet jag inte hur många "ave-marior" det hade behövts för att tvätta rent mina fantasier.
Förstår inte varför inte ens kristna medbröder kan försöka förstå. Celibatet är inte problemet, för hur skulle ni då kunna förstå Maria, Jesus, Paulus och miljoner andra högst heliga och produktiva människor. Pedofiler eller snarast pedraster (små pojkar) finns överallt, även i era sammanhang. Om celibatet skall förbjudas, så vad ska man göra med äktenskapet som missbrukats i ännu större utsträkning???
fd efk:are Anders Gunnarsson
Men Anders jag har inge problem med att en del människor är kallade till celibat, tvärt om. Det behöver vi lyfta fram mer. Det stora problemet är ju att celibatet inte är frivilligt för prästerna. Det är tvånget som är obegripligt. Var hittar du stöd för det i skriften? Visst äktenskapet har sina problem och sina utmaningar men det är ju också frivilligt.
Jag tror att du har rätt i din analys, sånär som på att frågorna kring sexualitet och celibat kanske kunde belysas från litet fler vinklar.
Jag har aldrig uppfattat att den katolska kyrkan ser sex som något "lågt". Tvärtom är det något högt, och av Gud givet. Grundsynen ser ut ungefär så här:
1) Gud är skapare, vilket framgår redan i bibelns inledning.
2) Den onde kan inte skapa, utan bara använda det skapade. Han kan ge visioner, som oftast visar sig vara tomma löften.
3) Människor är benägna att i första läget vara frestade, att se något lockande. I nästa läge att tro att begränsningar är godtyckligt ditsatta av dem som står / sitter högre upp, med tråkiga motiv. När man fallit för frestelsen skyller man ifrån sig. Jfr. syndafallet.
4) Genom sex mellan en man och en kvinna kan Gud skapa och ge nytt liv. För att det skall ha goda förutsättningar är det bra om det är ett uttryck för en kärleksgåva mellan alla tre inblandade parter. En gåva innebär med nödvändighet någon beredskap för avstående och offer, vilket är den sanna kärlekens djupaste natur.
5) Sex perverteras när man försöker att utesluta Gud, eller när man söker egen tillfredsställelse i första hand, och begränsar beredskapen för och viljan till ansvar. Det gäller även om man är två som är "överens".
6) Celibatet, att avstå ifrån familj, innebär ett positivt val av att viga och ge sitt liv till Gud. Det är något mer och annat än att man "inte blivit gift".
7) Ingenting lovar oss ett enkelt liv, eller att inte bli frestade, och framför allt inte att falla. Däremot kan vi i viss utsträckning välja (bort) att låta oss frestas.
8) De positiva skälen för, och den historiska erfarenheten av, celibatet överväger starkt. Det hindrar inte att en hel del människor helst skulle vilja välja "både och". Jag tror att det emellanåt rör sig om att de söker sig till präst- eller klosterliv av fel skäl. Det kan vara att man tror att det är enklare. Det kan vara att man söker makt, anseende eller annat. Oavsett vad bör man överväga sina djupare motiv.
Tack för era inlägg. När det gäller katosk sexualsyn, så tror jag att den i allmänhet är som du beskriver den Stefan, men i och med celibatet för präster m.fl. så blir den dubbel. Det finns ett grekiskt arv som gör sig gällande här rent historiskt. Denna dubbelhet är problematiskt.
Jag håller också med Joachim iom att frågan inte gäller celibatet i sig, utan att det är ett krav för prästvigning. Att människor frivilligt väljer celibat är priceis som en dåre på gatan en sund tanke bakom, men det blir problematiskt när man gör något speciellt till något gererellt.
Jag tror att dock inte att celibatet är enda eller ens den största orsaken till sexskadalerna, men ser det ändå som problematiskt och en del av problematiken.
mats
Ett förtydligande...
Katolskt kyrkoliv har massor av olika riter; minst 19. En, läs 1, har celibatet som en stark normalitet; alltså för att bli präst i romersk rit krävs OFTAST att du lever celibatärt... Det finns dock flera gifta präster i det katolska sverige i den romerska riten. Det kanske ändras snart så att det blir ännu fler, vem vet! Men då får man problem med prästskilsmässor (se SvKy: prästinnor leder den statestiken i hela Sverige)
Anders Gunnarsson, upptagen i Kyrkans fulla gemenskap
Angående punkt 1 och 2.
Katolsk ekklesiologi är uppbyggd på vetskapen om syndare, annars skulle inte bikten funnits och alla präster biktar sig ofta.
Hierarkisk struktur är tyvärr nödvändig, men inte ofelbar (vilket inget är förutom påvens ämbete i minst tre kända fall:-)). Att saker blir bättre utan hierarkisk kultur är tyvärr inte min erfarenhet. Se t.ex. knutby. Men småpåvar i frikyrkan brukar tyvärr inte höja standarden. Så jag säger parafraserat som Petrus; Herre till vem skulle jag gå; Kyrkan har förvaltat det eviga livets ord (inte Uppsala). Hon har fullheten även om det finns fulhet här också...
Kyrie eleison
Jag kommenterar gärna ecclesiologin i ett annat sammanhang, eftersom ämnet och dess grunder är litet för stort för en enkel kommentar. Jag nöjer mig med att konstatera att alla element finns i Apg, och att vi hittar mindre angenäma sidor redan i det första gänget:
- Judas förrådde
- Petrus svek
- Jakob var trångsynt
- Två av dem var mest bekymrade om hedersplatsen
osv.
Jag tror inte att celibatet i sig är någon väsentlig del i problematiken. Däremot är det så att många har problem med trohet gentemot sina löften, vilket även gäller gifta personer. Vidare finns det en del kulturproblem i att man snarare fokuserat på förlåtelse än på upprättelse av offer.
Det finns en del problem för alla institutioner, varav det är uppenbart att man inte hanterar skandaler på ett vettigt sätt. Jag tror att man kan behöva fler kontroller, men jag tror inte att man kan institutionalisera bort synd eller brottslighet. Öppenhet är inte oproblematiskt, eftersom det dels kan gå ut över offer, och dels kan utpeka oskyldiga som brottslingar. Det finns begränsningar även i vårt civila rättsväsende.
Några frågor kring prästerskap och celibat kan vara värda att fundera vidare över.
Som påpekats finns det en del ickecelibatärer inom kleresin. Dels några fd. präster ifrån andra kyrkor, och dels en del som tillhör andra riter än den romerska - de orientaliska kyrkorna. Ingenting säger att gifta präster löser något problem.
En annan fråga är för varje ung människa: vad vill man göra av sitt liv? Det kan vara så att man både vill gifta sig och bli präst, men måste välja. Det kan vara så att man vill bli både lokförare och läkare, men måste...
En tredje fråga är för biskopar, och ordnar: vem vill och kan vi ta emot och acceptera? Här har man inte varit tillräckligt noggrann.
Skicka en kommentar