Under de senaste två veckorna känns det som det haglat förslag rörande skolan och familjen. När det gäller skolan har det idag kommit en utredning som föreslår lärarlegitimation. Det har talats om att endast behöriga lärare skall få sätta betyg. Det är också endast dessa som skall kunna få tillsvidareanställning. Ett annat förslag handlade om att särskilt begåvade elever skall få gå i "elitklasser". Tidigare i vår har serien "Klass 9a" gått på SVT där situationen i skolan också aktualiserats. Skolan är alltså högaktuell. Även familjepolitiken har hamnat i fokus. Socialdemokraterna har sitt förslag om förlängd föräldraförsäkring med en månad, regeringen sitt om vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus. och Miljöpartiet sitt om barntid - en möjlighet att gå ned i tjänst under barnets tre första år. Många förslag som leder till några frågeställningar.
Var finns visionen om det goda samhället? En känsla man får är att man från de olika partierna försöker lösa en skola i kris, utan att se den i det större sammanhanget. Man föreslår och motföreslår, men allt blir ju bara ett försök att bemöta symptom som är tecken på en djupare liggande sjuka. Kanske är det så att man bara putsar på ytan. Var finns talet om det goda samhället? Visionen som gåratt bygga på. Den amerikanske presidentkandidaten Barack Obama entusiasmerar skarorna inte så mycket med massa detaljförslag, utan genom en vision om ett annat samhälle. Precis så gjorde också Martin Luther King. Sådana visioner känns i den svenska kontexten förlänge sedan borta ur debatten. Det blir så lätt bara en massa förslag för att vinna väljare, för att få¨publicitet. Man sätter upp fingret i vädret och undrar vart det blåser och så gäller det att hitta ett förslag som passar in i opinionsläget. Var finns visionen om något större. Kanske skulle visionen om Guds rike kunna fungera, eller ivart fall stå modell, en modell bortom höger och vänster och bortom heliga kor och trendkänslig mediamani.
Var finns förslagen som stöttar familjen? I floran av förslag undrar man vart de avgörande förslagen för förändring av familjepolitiken, som verkligen kan förändra familjernas situation. En månad längre förändraförsäkring torde inte lösa ett dugg, inte heller ett vårdnadsbidrag eller minskad arbetstid under barnens tre första år, även om Miljöpartiet här nog faktiskt har det förslag som mest tangerar problematiken - att föräldrar har för litet tid med sina barn, men det gäller kanske inte främst när de är under tre år, utan snarare när de blir litet äldre. Inte minst när de blir tonåringar. Tal om kvalitetstid med barnen är ju en myt, som får oss föräldrar att döva vårt samvete. Det är faktiskt inte så att kvalité kan ersätta kvantitet när det gäller tid med våra barn. Skolpolitiken och problemen i skolan kan inte lösas utan föräldrarnas vilja, inblandning och ansvar - och för det behövs tid. En samhälle byggt på två heltidsarbetande föräldrar som ideal kommer aldrig att skapa möjligheter till tid, ork och engagemang från föräldrarnas sida. Skolpolitik utan ett större grepp, som innebär en helt ny familjepolitik kommer att misslyckas. Skolan kan aldrig lösas samhällets problem. Det är inte dess uppgift. Däremot kan en förändrad möjlighet till föräldraskap göra det.
Guds rike var från början en social idé. (Stanley Jones)
tisdag 27 maj 2008
söndag 18 maj 2008
Den svårhanterliga karismatiken
Den senaste veckan har karismatik varit i fokus på olika sätt i tidningen Dagen. Det har gällt dels väckelsen i Florida (1, 2, 3, 4, 5.) med en mängd bloggkommentarer till varje artikel, och dels en debattartikel av Stnley Sjöberg om karismatisk teologi som grunden för enhet. Precis som Elisabeth konstaterar så väcker väckelse och karismatik starka känslor, men måste kunna prövas. Några saker kan vara viktiga att komma ihåg, när det gäller karismatiken.
1. Karismatiken är en naturlig del av den kristna tron och spiritualiteten. Karismatik och nådegåvor är en självklar del av den kristna tron. Både Jesus (Mark 16:15-18 och Paulus (1 Kor 12-14)betonar att det är något helt normalt i ett kristet liv efter pingstens. I ! Kor betonar Paulus vikten av att ha kunskap om nådegåvorna och hur de ska användas(1 Kor 12:1). Det är inget man kan ha eller mista, utan något som skall finnas där. Avarter och missbruk får inte innebära att vi kastar ut barnet med badvattnet.
2. Karismatik är mer än en form. En av riskerna med den uppmärksamhet som de karismatiska uttrycken ofta får är att de knyts till en viss form av möten. Det är så lätt att blanda ihop en känslosam mötesform med karismatik, men karismatik är större än så och inte alls bundet till en viss yttre form. Gåvor fungerar i alla kristna traditioner och liturgier. Vi har så lätt att blanda ihop Andens verk med metoder eller former. Här finns en risk om man skall bygga kristen enhet på karismatik eller karismatisk teologi; bygger man på en gemensam form eller på Jesus? Blir inte formen eller teologin exkluderande på ett sätt som Jesus inte var,
3. Karismatik är mer än det spektakulära. Uppmärksamheten kring Floridaväckelsen pekar på ett av karismatikens svåraste dilemman. Karismatiken kan ta sig spektakulära uttryck i form av under och tecken, men den står för så mycket mer än det. Vi fascineras över att det händer saker långt borta, och fastnar vid det spektakulära, medan detta bara är en del av sann kristen spiritualitet. Det kan vara samma mekanismer i oss som vill läsa om och se det på TV eller nätet, som driver oss att läsa kvällstidningsjournalisik. De flesta av nådegåvorna är inte alls spektakulära, utan fungerar i mer undanskymda situationer.
4. Karismatik är inte konsumtion. Det karismatiska mötet blir, tvärt emot vad bibeln säger om karsimatiken, något man konsumerar. Man vill vara med för att få, medan själva de karismatiska gåvorna ges för att kunna ge (1 Kor 12:7, kap 13). De stora spektakulära mötena skapar så lätt en konsumtionsmentalitet hos oss som kristna, istället för att få oss aktiva och delaktiga. Poängen är att "var och en har något att bidra med" (1 Kor 14:26) och vi tror att det handlar om att se på precis som på ett underhållningsprogram på TV.
5. Karismatiken är demokratisk, inte elitistisk. Hela poängen med att Gud ger Anden till oss är ju att alla skall ha del av den, att ingen skall ställas utanför. I Joels profetia (Joel 2:28ff) är det en oerhört stark betoning på att det gäller "allt kött", samma sak finns i berättelsen om händelserna på pingsdagen (Apg 2), där "alla var samlade" och "alla uppfylldes av ande", eldslågorna fördelade sig "på var och en" och alla hörde just sitt språk talas. Även i kapitlen om nådegåvorna i 1 Kor 12-14, så är det demokratiska motivet oerhört tydligt:
Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. (1 Kor 12:13)
Karismatiken får aldrig användas elitistiskt. Det är inte bara vissa som är använda av Gud och smorda, utan ALLA kristna har den helige Ande. Det är värt att notera att den enda gång smörjelse nämns i Nya Testamentet är för att visa just på detta faktum. Ingen ledare har ensamt tolkningsföreträde, utan alla kristna har fått samma smörjelse - den helige Ande (1 Joh 2:20-27). Det verkar t.o.m. som upphävandet av denna demokratiska princip och ett elitistiskt hävdande av ledarens särställning är ett antikristligt drag.
6. Karismatiken är relationell och församlingsanknuten. De karismatiska gåvorna ges till individer i ett kollektiv. Det är till för Kristi kropp och inte för att brukas av individer efter eget tycke och smak. Här finns kanske den största risken med den profetrörelse som Todd Bentley är en del av. De har ställt sig utanför och kört sitt eget race. I början av 1990-talet valde de s.k. kallade Kentuckyprofeterna att inlemmas i Vinyardrörelsen under John Wimbers ledarskap, vilket gav dem trovädighet och vissa avarter kunde kontrolleras, men ganska snart kom en brytning, där profeterna i mycket är oberoende, och därmed har risken ökat för att de egna uppenbarelserna blir det centrala. Korrektiv saknas och det är inte konstigt att ett antal underliga läror florerar.
7. Karismatiken är ett uttryck för Guds nåd, inte individers mognad. Karismatikens verktyg är nådegåvor. Det ligger i själva namnet att de ges av nåd. De har faktiskt ingenting med andlig mognad att göra. Här har vi kanske den största frestelsen, att blanda ihop fungerande gåvor givna av nåd med andlig mognad och auktoritet. Man får aldrig låta sig förblindas av de yttre tecknen. De funkar för att Gud givit dem, inte för att personen har förtjänat dem. Oavsett hur spektakulärt det verkar, så säger det faktiskt inget om personens mognad och om man skall ge den auktoritet på andra områden än att man kan tacka Gud för att gåvan används. Karismatikern får aldrig få idolstatus, då har vi tappat fokus. Jesus varnar faktisk för att bara se på undren och tecknen, de kan utföras även av falska profeter (Matt 7:15-20). Och Gud använder oss trots dålig teologi.
8. Karismatiken måste prövas. Är det något som Bibeln är solklar på är att de karismatiska uttrycken måste få prövas. Det gäller alla gåvors användning, men inte minst profetian (1 Thess 5:19-21):
Släck inte anden, förakta inga profetior, men pröva allt. Ta vara på det som är bra.
Ett genialiskt råd för allt prövning. Och låt oss inte fastna i det förhållningssätt som vi så ofta hamnar i: "Pröva allt, men kom bara ihåg det dåliga."
9. De spektakulära karismatiska uttrycken är tänkta främst i en missionerande kontext. Undren och tecknen är först och främst tänkta för den som inte tror, för att väcka intresse och visa på Guds rikes verklighet. Både bibliskt och kyrkohistorisk så är det så undren och tecknen fungerat. När evangeliet skall bryta ny mark och nå nya områden, så finns det ofta mer spektakulära uttryck med. Det finns alltså ett syfte med det spektakulära och det är inte för att tillfredsställa vår nyfikenhet.
10. Karismatiken är en möjlighet här och nu, inte bara där och då. Det allra viktigaste förhållningssättet till karismatiken är ju att den är en möjlighet här, eftersom samma helige Ande är utgjuten över alla troende. Man behöver inte åka till USA för att få vara med om något. Det handlar om att börja praktisera här och nu. Fokus på Florida och andra väckelser där det händer saker är förmodligen ett uttryck för att vi inte förstått att det går att börja här och nu, och gärna i ett evangeliserande sammanhang. Åkandet till USA och tittandet på utsändningarna är väl ett uttryck för vår egen andefattiga verkligehet.
"Om Jesus skulle frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV" (Malcolm Mudderidge)
1. Karismatiken är en naturlig del av den kristna tron och spiritualiteten. Karismatik och nådegåvor är en självklar del av den kristna tron. Både Jesus (Mark 16:15-18 och Paulus (1 Kor 12-14)betonar att det är något helt normalt i ett kristet liv efter pingstens. I ! Kor betonar Paulus vikten av att ha kunskap om nådegåvorna och hur de ska användas(1 Kor 12:1). Det är inget man kan ha eller mista, utan något som skall finnas där. Avarter och missbruk får inte innebära att vi kastar ut barnet med badvattnet.
2. Karismatik är mer än en form. En av riskerna med den uppmärksamhet som de karismatiska uttrycken ofta får är att de knyts till en viss form av möten. Det är så lätt att blanda ihop en känslosam mötesform med karismatik, men karismatik är större än så och inte alls bundet till en viss yttre form. Gåvor fungerar i alla kristna traditioner och liturgier. Vi har så lätt att blanda ihop Andens verk med metoder eller former. Här finns en risk om man skall bygga kristen enhet på karismatik eller karismatisk teologi; bygger man på en gemensam form eller på Jesus? Blir inte formen eller teologin exkluderande på ett sätt som Jesus inte var,
3. Karismatik är mer än det spektakulära. Uppmärksamheten kring Floridaväckelsen pekar på ett av karismatikens svåraste dilemman. Karismatiken kan ta sig spektakulära uttryck i form av under och tecken, men den står för så mycket mer än det. Vi fascineras över att det händer saker långt borta, och fastnar vid det spektakulära, medan detta bara är en del av sann kristen spiritualitet. Det kan vara samma mekanismer i oss som vill läsa om och se det på TV eller nätet, som driver oss att läsa kvällstidningsjournalisik. De flesta av nådegåvorna är inte alls spektakulära, utan fungerar i mer undanskymda situationer.
4. Karismatik är inte konsumtion. Det karismatiska mötet blir, tvärt emot vad bibeln säger om karsimatiken, något man konsumerar. Man vill vara med för att få, medan själva de karismatiska gåvorna ges för att kunna ge (1 Kor 12:7, kap 13). De stora spektakulära mötena skapar så lätt en konsumtionsmentalitet hos oss som kristna, istället för att få oss aktiva och delaktiga. Poängen är att "var och en har något att bidra med" (1 Kor 14:26) och vi tror att det handlar om att se på precis som på ett underhållningsprogram på TV.
5. Karismatiken är demokratisk, inte elitistisk. Hela poängen med att Gud ger Anden till oss är ju att alla skall ha del av den, att ingen skall ställas utanför. I Joels profetia (Joel 2:28ff) är det en oerhört stark betoning på att det gäller "allt kött", samma sak finns i berättelsen om händelserna på pingsdagen (Apg 2), där "alla var samlade" och "alla uppfylldes av ande", eldslågorna fördelade sig "på var och en" och alla hörde just sitt språk talas. Även i kapitlen om nådegåvorna i 1 Kor 12-14, så är det demokratiska motivet oerhört tydligt:
Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. (1 Kor 12:13)
Karismatiken får aldrig användas elitistiskt. Det är inte bara vissa som är använda av Gud och smorda, utan ALLA kristna har den helige Ande. Det är värt att notera att den enda gång smörjelse nämns i Nya Testamentet är för att visa just på detta faktum. Ingen ledare har ensamt tolkningsföreträde, utan alla kristna har fått samma smörjelse - den helige Ande (1 Joh 2:20-27). Det verkar t.o.m. som upphävandet av denna demokratiska princip och ett elitistiskt hävdande av ledarens särställning är ett antikristligt drag.
6. Karismatiken är relationell och församlingsanknuten. De karismatiska gåvorna ges till individer i ett kollektiv. Det är till för Kristi kropp och inte för att brukas av individer efter eget tycke och smak. Här finns kanske den största risken med den profetrörelse som Todd Bentley är en del av. De har ställt sig utanför och kört sitt eget race. I början av 1990-talet valde de s.k. kallade Kentuckyprofeterna att inlemmas i Vinyardrörelsen under John Wimbers ledarskap, vilket gav dem trovädighet och vissa avarter kunde kontrolleras, men ganska snart kom en brytning, där profeterna i mycket är oberoende, och därmed har risken ökat för att de egna uppenbarelserna blir det centrala. Korrektiv saknas och det är inte konstigt att ett antal underliga läror florerar.
7. Karismatiken är ett uttryck för Guds nåd, inte individers mognad. Karismatikens verktyg är nådegåvor. Det ligger i själva namnet att de ges av nåd. De har faktiskt ingenting med andlig mognad att göra. Här har vi kanske den största frestelsen, att blanda ihop fungerande gåvor givna av nåd med andlig mognad och auktoritet. Man får aldrig låta sig förblindas av de yttre tecknen. De funkar för att Gud givit dem, inte för att personen har förtjänat dem. Oavsett hur spektakulärt det verkar, så säger det faktiskt inget om personens mognad och om man skall ge den auktoritet på andra områden än att man kan tacka Gud för att gåvan används. Karismatikern får aldrig få idolstatus, då har vi tappat fokus. Jesus varnar faktisk för att bara se på undren och tecknen, de kan utföras även av falska profeter (Matt 7:15-20). Och Gud använder oss trots dålig teologi.
8. Karismatiken måste prövas. Är det något som Bibeln är solklar på är att de karismatiska uttrycken måste få prövas. Det gäller alla gåvors användning, men inte minst profetian (1 Thess 5:19-21):
Släck inte anden, förakta inga profetior, men pröva allt. Ta vara på det som är bra.
Ett genialiskt råd för allt prövning. Och låt oss inte fastna i det förhållningssätt som vi så ofta hamnar i: "Pröva allt, men kom bara ihåg det dåliga."
9. De spektakulära karismatiska uttrycken är tänkta främst i en missionerande kontext. Undren och tecknen är först och främst tänkta för den som inte tror, för att väcka intresse och visa på Guds rikes verklighet. Både bibliskt och kyrkohistorisk så är det så undren och tecknen fungerat. När evangeliet skall bryta ny mark och nå nya områden, så finns det ofta mer spektakulära uttryck med. Det finns alltså ett syfte med det spektakulära och det är inte för att tillfredsställa vår nyfikenhet.
10. Karismatiken är en möjlighet här och nu, inte bara där och då. Det allra viktigaste förhållningssättet till karismatiken är ju att den är en möjlighet här, eftersom samma helige Ande är utgjuten över alla troende. Man behöver inte åka till USA för att få vara med om något. Det handlar om att börja praktisera här och nu. Fokus på Florida och andra väckelser där det händer saker är förmodligen ett uttryck för att vi inte förstått att det går att börja här och nu, och gärna i ett evangeliserande sammanhang. Åkandet till USA och tittandet på utsändningarna är väl ett uttryck för vår egen andefattiga verkligehet.
"Om Jesus skulle frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV" (Malcolm Mudderidge)
Men alla de andra då?
Med anledning av att man under lördagen samlades till interreligiös bön i Malmö, som tidningen Dagen rapporterar om, måste man inse att behovet av diskussion kring en kristen religionsteologi och förhållningssätt till andra religiösa företrädare är stort. Finns det en genomtänkt ideologi bakom medverkan i ett sån´t sammanhang från de kristna företrädarna, eller är det bara av någon sorts allmän välvilja och känsla för sin stad som gör att man ställer upp. Jag skulle vilja föreslå följande förhållningssätt i relation till "de andra religionerna"?
1. Erkänn det goda, men förneka inte skillnaderna. Från ett bibliskt och teologiskt perspektiv måste man se att det finns likheter i undervisningen hos både Buddha, Muhammed och Jesus, i alla fall när det gäller stora delar av etiken. Detta är inget problem, då vi som kristna tror på en allmän uppenbarelse, ibland kallad naturlig lag när det gäller etik, och att alla människor är skapade till Guds avbild (1 Mos 1§:26-30, Jak 3:9). Självklart finns det allmänmänskligt goda sidor i alla religioner och det kan och ska inte förnekas. Men samtidigt går det inte att förneka att det finns avgörande skillnader mellan religionerna. Trots likheterna finns det oförenliga skillnader, vilka inte heller får förnekas. Att se skillnaderna innebär att man också kan se att allt i de andra religionerna faktiskt inte är gott. Varje religion eller kultur behöver inte vara god eller stå över kritik bara för att det är just en kultur eller religion. De går att bedöma, ifrågasätta och kritisera. De andra religionerna är en blandning av gott, men det finns också det som är ont, rent av demoniskt i dem (5 Mos 32:17, Ps 106:37)
2. Se Jesus anspråk som kristendomens, världs- och frälsningshistoriens unika centrum. Bibel och Jesus själv hävdar med all tydlighet att Jesu person och det han gör är fullkomligt unikt. Han är "vägen, sanningen och livet" och ingen kommer till Fadern utom genom Honom (Joh 14:6). Bibelns författare pekar med hela handen och säger att med Jesus så har man Livet, men utan sakanar man det (Joh 3:36, 1 Joh 5:12). Det unika med kristendomen är inte i första hand en fantastisk och överlägsen etik, utan personen Jesus Kristus, Hans död och uppståndelse, vilken möjliggör förnyad kontakt med Gud för en mänsklighet som vänt Gud ryggen. Han är Guds själv som kommer människan till mötes, genom att dela hennes villkor och "kräver" ett ställningstagande.
3. Var villig och beredd till dialog. Den grund hållning jag skisserat ovan leder till att dialog alltid är möjlig. Det finns ingen anledning till att inte föra ett samtal. Vägran att föra ett samtal är både uttryck för en brist på respekt för de andra och faktiskt också för den egna tron. En vägran till samtal och dialog bygger på någon form av rädsla för de andra och för besmittelse och en otrygghet i den egna tron som är främmande för de kristna tron. Det finns inga människor eller situationer som man behöver rädas om Jesus är trons centrum. Möjligheten till dialog grundar sig i att båda parter har egna övertygelser och respekt för varandra. Det handlar om att lyssna och förstå, inte att i första hand övertyga varandra. Genom dialog förstår man andra och sig själv bättre. (Den öppna religionsdialogen är inte en evangelisationsstrategi, det är ett annat sorts samtal av mer personlig art).
4. Ställ upp på gemensamma praktiska satsningar för människors och samhällets bästa. Den ovannämnda grundhållningen skapar också en förutsättning för gemensamma aktioner och satsningar på det etiskt och moraliska området, på det diakonala området, det politiska området o.s.v. Finns det en situation där alla är överens om att det behövs en förändring eller ett ställningstagande kan olika religioner ställa sig sida vid sida för rättfärdigheten i samhället. Det är inget att vara rädd för, utan är ett sätt att faktiskt leva i den här världen och göra gott för den.
5. Undvik böne- och gudstjänst gemenskap över religionsgränserna. Konsekvensen av den skisserande grundhållningen på bönens och gudstjänstens område måste bli att man där drar en gräns för gemenskapen. Man kan och ska acceptera varandras rätt till att fira gudstjänst och be, men om man som kristen gör det tillsammans med andra religioner ger man en legitimitet för religions sanningshalt och lika värde i relation till frälsningen och gudsrelationen, vilket inte är möjligt at förena med en biblisk syn på Jesus. Ställningstagandet mot gemensam bön är alltså inte av rädsla för egen del, utan för att det tar bort Jesu unicitet. Det förminskar Jesu storhet och centrala plats i den kristna tron. Faktum är att det inte heller betyder att Gud inte om han vill kan höra både en buddhists och en muslims böner; det är en fråga vi får lämna till Gud, men den vardagliga gemenskap med den levande Guden ges i Jesus Kristus och ingen annanstans enligt Bibeln.
Därför finns det ingen sann kunskap om Gud utan någon personlig övertygelse, och föreställningen om en sund tro som saknar personligt engagemang är en motsäglese. (Oz Guiness)
5
1. Erkänn det goda, men förneka inte skillnaderna. Från ett bibliskt och teologiskt perspektiv måste man se att det finns likheter i undervisningen hos både Buddha, Muhammed och Jesus, i alla fall när det gäller stora delar av etiken. Detta är inget problem, då vi som kristna tror på en allmän uppenbarelse, ibland kallad naturlig lag när det gäller etik, och att alla människor är skapade till Guds avbild (1 Mos 1§:26-30, Jak 3:9). Självklart finns det allmänmänskligt goda sidor i alla religioner och det kan och ska inte förnekas. Men samtidigt går det inte att förneka att det finns avgörande skillnader mellan religionerna. Trots likheterna finns det oförenliga skillnader, vilka inte heller får förnekas. Att se skillnaderna innebär att man också kan se att allt i de andra religionerna faktiskt inte är gott. Varje religion eller kultur behöver inte vara god eller stå över kritik bara för att det är just en kultur eller religion. De går att bedöma, ifrågasätta och kritisera. De andra religionerna är en blandning av gott, men det finns också det som är ont, rent av demoniskt i dem (5 Mos 32:17, Ps 106:37)
2. Se Jesus anspråk som kristendomens, världs- och frälsningshistoriens unika centrum. Bibel och Jesus själv hävdar med all tydlighet att Jesu person och det han gör är fullkomligt unikt. Han är "vägen, sanningen och livet" och ingen kommer till Fadern utom genom Honom (Joh 14:6). Bibelns författare pekar med hela handen och säger att med Jesus så har man Livet, men utan sakanar man det (Joh 3:36, 1 Joh 5:12). Det unika med kristendomen är inte i första hand en fantastisk och överlägsen etik, utan personen Jesus Kristus, Hans död och uppståndelse, vilken möjliggör förnyad kontakt med Gud för en mänsklighet som vänt Gud ryggen. Han är Guds själv som kommer människan till mötes, genom att dela hennes villkor och "kräver" ett ställningstagande.
3. Var villig och beredd till dialog. Den grund hållning jag skisserat ovan leder till att dialog alltid är möjlig. Det finns ingen anledning till att inte föra ett samtal. Vägran att föra ett samtal är både uttryck för en brist på respekt för de andra och faktiskt också för den egna tron. En vägran till samtal och dialog bygger på någon form av rädsla för de andra och för besmittelse och en otrygghet i den egna tron som är främmande för de kristna tron. Det finns inga människor eller situationer som man behöver rädas om Jesus är trons centrum. Möjligheten till dialog grundar sig i att båda parter har egna övertygelser och respekt för varandra. Det handlar om att lyssna och förstå, inte att i första hand övertyga varandra. Genom dialog förstår man andra och sig själv bättre. (Den öppna religionsdialogen är inte en evangelisationsstrategi, det är ett annat sorts samtal av mer personlig art).
4. Ställ upp på gemensamma praktiska satsningar för människors och samhällets bästa. Den ovannämnda grundhållningen skapar också en förutsättning för gemensamma aktioner och satsningar på det etiskt och moraliska området, på det diakonala området, det politiska området o.s.v. Finns det en situation där alla är överens om att det behövs en förändring eller ett ställningstagande kan olika religioner ställa sig sida vid sida för rättfärdigheten i samhället. Det är inget att vara rädd för, utan är ett sätt att faktiskt leva i den här världen och göra gott för den.
5. Undvik böne- och gudstjänst gemenskap över religionsgränserna. Konsekvensen av den skisserande grundhållningen på bönens och gudstjänstens område måste bli att man där drar en gräns för gemenskapen. Man kan och ska acceptera varandras rätt till att fira gudstjänst och be, men om man som kristen gör det tillsammans med andra religioner ger man en legitimitet för religions sanningshalt och lika värde i relation till frälsningen och gudsrelationen, vilket inte är möjligt at förena med en biblisk syn på Jesus. Ställningstagandet mot gemensam bön är alltså inte av rädsla för egen del, utan för att det tar bort Jesu unicitet. Det förminskar Jesu storhet och centrala plats i den kristna tron. Faktum är att det inte heller betyder att Gud inte om han vill kan höra både en buddhists och en muslims böner; det är en fråga vi får lämna till Gud, men den vardagliga gemenskap med den levande Guden ges i Jesus Kristus och ingen annanstans enligt Bibeln.
Därför finns det ingen sann kunskap om Gud utan någon personlig övertygelse, och föreställningen om en sund tro som saknar personligt engagemang är en motsäglese. (Oz Guiness)
5
fredag 9 maj 2008
Ekonomi eller empati
Flera tidningar presenterar idag resultatet av demoskops senaste väljarbarometer (t.ex. SvD, Dagen, DN), som visar att det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna (SD)för första gången är över 4%-spärren och skulle komma in i riksdagen om det var val idag och om undersökningen stämmer. Väljarundersökningar skall alltid tas med en nypa salt, men trenden är ändå tydligt. Detta för oss in på orsakerna till detta. Jag tror politikerna i Sverige delvis får skylla sig själva, genom den utveckling man låtit den politiska debatten ta under de senaste årtiondena.
Problemet med att det bara är ekonomiska argument som räknas. I och med att utvecklingen av den politiska debatten och den politiska ar idag uteslutande (i stort sett) har fokuserat på ekonomi och pekunjära argument, så har man spelat SD i händerna. När alla frågor avgörs utifrån om det är ekonomiskt försvarbart, så får SD ett övertag i debatten om flyktingpolitiken. Deras sätt att se på frågan får tolkningsföreträde. Det är lätt för dem att peka på alla kostnader flyktingmottagande innebär. Det är enkla argument, tydliga siffror. Även om detta inte är sant rent samhällsekonomisk och vi faktiskt behöver invandring för att klara vår samhällsekonomi (se t.ex.), så är dessa argument mycket svårare att förstå. Problemet är den ekonomisering som har skett de senaste åren.
Marknaden och ekonomin har under de tre senaste decennierna blivit lika med normen för rätt eller fel beslut. Ett mycket problematiskt förhållningssätt, särskilt när det gäller marknaden som inte är en moralisk aktör över huvud taget, utan som styrs av intressent av största vinst för dess aktörer. I och med att politikerna gått i denna fälla och slutat att argumentera ideologiskt skapas ett utrymme för SD:s argument och en plattform för dem i den svenska väljarkåren.
Det skriande behovet av empatisk debatt. När ekonomin blir styrande försvinner empatin. Argumentationen måste ske utifrån en människosyn som bygger på likavärde och inlevelse i andras situation. Det hade krävts en empatisk intelligens hos våra politiker på ett tidigt stadium för att möta det mörka moln som faktiskt SD utgör. Politiker måste idag våga ta debatten inte utifrån endast ekonomi, utan från empati. Vi behöver en empatisk politisk debatt.
Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv. 3 Mos 19:34a
"Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgiltigheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande." (Stefan Einhorn)
Problemet med att det bara är ekonomiska argument som räknas. I och med att utvecklingen av den politiska debatten och den politiska ar idag uteslutande (i stort sett) har fokuserat på ekonomi och pekunjära argument, så har man spelat SD i händerna. När alla frågor avgörs utifrån om det är ekonomiskt försvarbart, så får SD ett övertag i debatten om flyktingpolitiken. Deras sätt att se på frågan får tolkningsföreträde. Det är lätt för dem att peka på alla kostnader flyktingmottagande innebär. Det är enkla argument, tydliga siffror. Även om detta inte är sant rent samhällsekonomisk och vi faktiskt behöver invandring för att klara vår samhällsekonomi (se t.ex.), så är dessa argument mycket svårare att förstå. Problemet är den ekonomisering som har skett de senaste åren.
Marknaden och ekonomin har under de tre senaste decennierna blivit lika med normen för rätt eller fel beslut. Ett mycket problematiskt förhållningssätt, särskilt när det gäller marknaden som inte är en moralisk aktör över huvud taget, utan som styrs av intressent av största vinst för dess aktörer. I och med att politikerna gått i denna fälla och slutat att argumentera ideologiskt skapas ett utrymme för SD:s argument och en plattform för dem i den svenska väljarkåren.
Det skriande behovet av empatisk debatt. När ekonomin blir styrande försvinner empatin. Argumentationen måste ske utifrån en människosyn som bygger på likavärde och inlevelse i andras situation. Det hade krävts en empatisk intelligens hos våra politiker på ett tidigt stadium för att möta det mörka moln som faktiskt SD utgör. Politiker måste idag våga ta debatten inte utifrån endast ekonomi, utan från empati. Vi behöver en empatisk politisk debatt.
Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv. 3 Mos 19:34a
"Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgiltigheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande." (Stefan Einhorn)
fredag 2 maj 2008
Hur manifesterar vi Jesus?
I morgon, den 3 maj, genomförs en Jesusmanifestation i Stockholm. Kristna från olika håll och samfund strömmar för att manifestera Jesus i Kungsträdgården och på en mängd andra platser. Initiativet är lovvärt och dess viktigaste uppgift är nog att manifestera kristen enhet (Joh 17). Kyrkoherde emeritus Hakon Långström som skall leda gudstjänsten i Kungsträdgården lyfter just fram detta som det viktigaste:
"Jag tror att det här är en början på något nytt och att det blir en glädje för människor att upptäcka att vi är många tusen tillsammans. Se en pingstvän bredvid en katolik, en syrian bredvid en svenskkyrklig. Höra hur det kan låta, se hur det kan se ut. Denna mångfald är en rikedom. Vi har olika syn på nattvard, olika sätt att döpa, men har tron på den treenige Guden, Jesus och bönhörelsen gemensamt."
Behovet av enhet och fokus på Jesus är enormt. Samtidigt måste vi fundera på varför man gör en sådan här manifestation och vilken Jesus det är man presenterar. Efter att ha lyssnat till Alan Hirschs vad jag skulle kalla profetiska undervisning på EFK-UNGs förkonferens på Götabro måste vi ställa oss några frågor?
1. Hur manifesterar vi Jesus bäst? Utan att säga att manifestationen i Stockholm inte kan spela en viss roll, så måste man ändå fråga sig om detta är det bästa sättet att manifestera Jesus på. Den verkliga manifestationen av Jesus idag sker inte uppifrån, utan nerifrån. Det handlar om lärjungaskap, att formas efter evangeliernas Jesus. Det är det sätt Bibeln framförallt presenterar Jesusmanifestationen i världen. Förvandlade människor som följer Jesus av Nasareth och är fyllda av hans kärlek och kraft, och som betjänar världen är den största Jesusmanifestationen. Glömmer vi detta och förlitar oss på något storslaget missar vi helt poängen.
2. Vilken Jesus är det vi presenterar? Alan Hirsch ställer den utmanande frågan i sin undervisning. Vilken Jesus är det vi följer, tror på och presenterar. Är det evangeliernas Jesus, eller är det en anpassad Jesus, där allt utmanande och anstötligt tagits bort?
3. På vilket sätt skall vi vara provocerande? Under Jesus manifestationen kommer det att hållas ett antal mindre manifestationer runt om i Stockholm. Man kommer t.ex att utanför en moské tala om Jesus, som Guds son och utanför Kungliga Tekniska Högskolan tala skapelsetron. Detta måste tolkas som att man vill vara radikal och provokativ. Även om man menar att man inte vänder sig mot någon, så gör man det ju genom sin placering av mötena. Är det detta sätt som man skall provocera på? För vems skull gör man detta. För muslimernas, för Jesus, eller för att det känns bra och radikalt som kristen? Motiven är säkerligen mixade, men varje provokation måste noggrant övervägas. Varför och på vilket sätt skall man vara provocerande. Jesus var och är helt klart provocerande i sitt levnadssätt och i sina anspråk. Hur är vi provocerande i hans efterföljd och med vilka motiv?
4. Vem behöver provoceras av Jesus? I sitt seminarium på Götabro pekade Alan Hirsch oerhört tydligt på att det är den evangelikala (religiösa) kyrkan som löper störst risk idag att bli fariséernas efterträdare i vår tid. Därför är det faktiskt framförallt vi som bibeltroende kristna som behehöver provoceras av Jesus. Det är så lätt att man alltid lägger problemet utanför sig själv och det egna sammanhanget, så lätt att det blir de andra (i olika former, i det här fallet det ickekristna svenska samhället) som behöver provoceras och utmanas, trots att problemet ligger hos oss, i vår Jesusbild och i vår brist på efterföljelse av den provocerande Jesus.
"'Låt Gud vara Gud' - den principen leder oss in på lärjungaskapets väg. Men de snävare gudsbilderna tillfredställer oss och tränger ut honom och därmed är vi tillbaka på den lättare väg som leder till billig nåd och formell tro." (Oz Guiness)
"En kristendom utan lärjungaskap är alltid en kristendom utan Kristus." (Dietrich Bonhoeffer)
"Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom." (Kol 3:17)
"Jag tror att det här är en början på något nytt och att det blir en glädje för människor att upptäcka att vi är många tusen tillsammans. Se en pingstvän bredvid en katolik, en syrian bredvid en svenskkyrklig. Höra hur det kan låta, se hur det kan se ut. Denna mångfald är en rikedom. Vi har olika syn på nattvard, olika sätt att döpa, men har tron på den treenige Guden, Jesus och bönhörelsen gemensamt."
Behovet av enhet och fokus på Jesus är enormt. Samtidigt måste vi fundera på varför man gör en sådan här manifestation och vilken Jesus det är man presenterar. Efter att ha lyssnat till Alan Hirschs vad jag skulle kalla profetiska undervisning på EFK-UNGs förkonferens på Götabro måste vi ställa oss några frågor?
1. Hur manifesterar vi Jesus bäst? Utan att säga att manifestationen i Stockholm inte kan spela en viss roll, så måste man ändå fråga sig om detta är det bästa sättet att manifestera Jesus på. Den verkliga manifestationen av Jesus idag sker inte uppifrån, utan nerifrån. Det handlar om lärjungaskap, att formas efter evangeliernas Jesus. Det är det sätt Bibeln framförallt presenterar Jesusmanifestationen i världen. Förvandlade människor som följer Jesus av Nasareth och är fyllda av hans kärlek och kraft, och som betjänar världen är den största Jesusmanifestationen. Glömmer vi detta och förlitar oss på något storslaget missar vi helt poängen.
2. Vilken Jesus är det vi presenterar? Alan Hirsch ställer den utmanande frågan i sin undervisning. Vilken Jesus är det vi följer, tror på och presenterar. Är det evangeliernas Jesus, eller är det en anpassad Jesus, där allt utmanande och anstötligt tagits bort?
3. På vilket sätt skall vi vara provocerande? Under Jesus manifestationen kommer det att hållas ett antal mindre manifestationer runt om i Stockholm. Man kommer t.ex att utanför en moské tala om Jesus, som Guds son och utanför Kungliga Tekniska Högskolan tala skapelsetron. Detta måste tolkas som att man vill vara radikal och provokativ. Även om man menar att man inte vänder sig mot någon, så gör man det ju genom sin placering av mötena. Är det detta sätt som man skall provocera på? För vems skull gör man detta. För muslimernas, för Jesus, eller för att det känns bra och radikalt som kristen? Motiven är säkerligen mixade, men varje provokation måste noggrant övervägas. Varför och på vilket sätt skall man vara provocerande. Jesus var och är helt klart provocerande i sitt levnadssätt och i sina anspråk. Hur är vi provocerande i hans efterföljd och med vilka motiv?
4. Vem behöver provoceras av Jesus? I sitt seminarium på Götabro pekade Alan Hirsch oerhört tydligt på att det är den evangelikala (religiösa) kyrkan som löper störst risk idag att bli fariséernas efterträdare i vår tid. Därför är det faktiskt framförallt vi som bibeltroende kristna som behehöver provoceras av Jesus. Det är så lätt att man alltid lägger problemet utanför sig själv och det egna sammanhanget, så lätt att det blir de andra (i olika former, i det här fallet det ickekristna svenska samhället) som behöver provoceras och utmanas, trots att problemet ligger hos oss, i vår Jesusbild och i vår brist på efterföljelse av den provocerande Jesus.
"'Låt Gud vara Gud' - den principen leder oss in på lärjungaskapets väg. Men de snävare gudsbilderna tillfredställer oss och tränger ut honom och därmed är vi tillbaka på den lättare väg som leder till billig nåd och formell tro." (Oz Guiness)
"En kristendom utan lärjungaskap är alltid en kristendom utan Kristus." (Dietrich Bonhoeffer)
"Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom." (Kol 3:17)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
