Bibliskt dop och medlemskap?!

Tidningen Dagen har i ett några artiklar tagit upp frågan om dop och medlemskap (länk 1, 2, 3, 4). Man konstaterar att troendedopet på intet sätt är ett självklart krav för medlemskap bland ledare inom Pingströrelsens församlingar. Starkast stöd för kopplingen mellan troendedop och medlemskap finns inom pastorskåren och svagare stöd bland andra medaretare. Det är bra att diskussionen kommer upp, därför att det är lätt att tro at man är mer biblisk än man faktiskt är. Frågan är stor och måste relateras både till läran om frälsningen (soteriologin) och till församlingsynen (ecclesiologin). Vad säger egentligen Bibeln i frågan? Går det att finna en biblisk syn på frågorna? Frågan behöver belysas ur ett antal perspektiv och inte styras av förutfattade meningar (Det är så lätt att styras av den egna traditionen i sitt närmande till bibeltexterna, vilket förmodligen även detta försök i viss mån innebär).

1. I Bibeln hör tro, dop, helig Ande och medlemskap intimt och oskiljaktligt samman. Den isärplockning som vi gör av begrepp som frälsning, dop i vatten, dop i Ande och intagning i församlingen är inte biblisk. För de bibliska författarna är det självklart att är man en kristen, så är man frälst genom tron och genast döpt i vatten (t.ex. Apg 2:38-41, 8:36-38). Även kopplingen mellan att vara troende och vara döpt i Ande är självklar (t.ex. Apg 2:38-41, 1 Kor 12:12), liksom att en troende är en del av församlingen och dess gemenskap(t.ex. Apg 2:38-47, 1 Kor 12 och alla texter som handlar om de troendes totala och oskiljaktiga enhet.)

När vi börjar separera saker så skapar vi något som egentlgien inte blir bibliskt och vi försvarar vårt sätt att göra en sak som bibliskt fastän det inte är det. Det är möjligt att det baptistiska dopet är mer bibliskt än barndopet (Sm baptistisk är jag övertygad om det), men vår praxis är sällan särskilt biblisk i det att vi väntar så läge med dopet efter tron (Detta misstag är gammalt och går tillbakak till de första århundradena när man införde prövoår och katekumenat, dopskolor för nykristna). Så egentligen handlar det om två obibliska förfaringsätt.

2. I Bibeln är tro, dop och medlemskap ett fritt val. Tro dop och medlemskap är också synomymt med användningen av ordet omvändelse. Omvändelse är den handling som följer av det personliga valet. Bibeln tar gång på gång människans fria val på allvar och manar just till ett personligt ställningstagande. Utan denna betoning på människans fria val blir allt en teater och det blir probelm även när det gäller ondska och teodicéproblematik. Om det personliga valet är viktigt, så blir allt annat än en baptistisk ståndpunkt märklig (Spädbarn kan ju inte välja, och om valet är personligt kan väl ingen välja i ens ställe). Frånvaron av bibliska exempel på en annan praxis än troendedop är också slående.

3. I Bibeln är det tron som frälser, inte gärningar, inte ens de mest bibliska. Trots en baptistisk syn på dopet så går det ju inte att komma ifrån att Bibeln rakt igenom hävdar att det är tron som frälser och inte gärningar (t.ex. Ef 2:1-10)och att gärningarna är en naturlig följd av tron (Jak 2). Att göra dopet till något mer än en bekrftelse på tron och Guds handlande i den troende, som t.ex. ett krav för medlemskap innebär att man gör en mänsklig aktivitet frälsande. I så fall gör aman samma misstag som den lutherska ortodoxins hävdande, i linje med Augustinus, att dopet i sig renar från synd och befriar från Djävulens våld, och därmed gör dopet nödvändigt för frälsning. Tron frälser och dopet är tecknet, som man egentligen inte kan vara utan, men det är fortfarande tron som frälser och förenar med Kristus. Den och inget annat, inte ens ett bibliskt dop.

4. I Bibeln handlar medlemskap om föreningen med Kristus. Att vbara kristen och frälst innebär att vara förenad med Kristus och en del av hans kropp. Det är ju därifrån själva orden medlem kommer. Man är en med-lem, en kroppsdel tillsammans med andra i kroppen. Detta innebär ett helt annat medlemsbegrepp än det föreningsmässiga som kännetecknar svensk frikyrkohistoria. Föreningsmodellen må vara funktionell, men vi får inte ge den teologisk auktoritet. Vad Bibeln säger är att varje troende på Jesus Kristus är en medlem. Med detta bibliska medlemsbegrepp måste vi förmodligen börja diskutera vår församlingssyn, vår ecclesiologi.

Slutsats Denna korta genomgång gör at slutsatsen måste vara att det blir omöjligt att stänga människor ute trots att de har fel doppraxis, det har vi nog nästan alla. Är människor förenade med Kristus, så är de våra medlemmar i Kristi kropp. Vi kommer inte ifrån dem och om vår matrikels och stadgars gränser är snävare än Jesu, så är vi farligt ute. Vi får ine styras av vare sig vår tradition, oavsett om den är baptistisk pentakostal eller luthersk, och genom detta stänga trossyskon ute. Vi får heller ine styras av vår rädsla för en mer obiblisk påraxis än vår egen. Med ett biblsikt församlings- och medlemsbegrepp så kan vi inte behålla vårt troendedopkrav för "föreningsmedlemsskap". Vad vi däremot kan göra är att förkunna och praktisera så biblsikt som vi kan.

"Ty Nya Testamentet vet inte av något dop, som skedde tio eller tjugo år innan någon medvetet och personligt tog emot Kristus som sin Frälsare, och vet inte heller av något dop, som skedde några år efteråt. Utan när syndaren var färdig med sitt syndaliv och var villig att lämna de gamla vägarna, att bryta de gamla förbindelserna och överlämna sitt liv åt Jesus, då blev han döpt...

...Vi har placerat botbänken, bönerummet och eftermötet, där dopgraven stod i den apostoliska tiden. Att diskutera dopsätt och doptider, när praktiskt taget ingenav oss följer den urkristna mönsterbilden är bara oförstånd." (Frank Mangs)