Vad är egentligen en gudstjänst?

Under rubriken "Skiljer sig gudstänsten från Melodifestivalen?" skriver Sten-Gunnar Hedin om gudstjänsten i sin gästkrönika i Dagen. In inledningen ställer han en massa retoriska frågor:

Har gudstjänsten blivit ett möte mellan producent och konsument? Är församlingen mer än brukshundsklubben? Hennes sammankomster av annat slag än Melodifestivalen? Är inte prästens roll en annan än auktionsutroparens? Har inte pastorn en uppgift större än programledarens? Utför inte sångare och musiker en insats som skiljer sig från framträdande i Melodifestivalen?

Liknande frågor kom till mig när jag i söndags tittade på TV-gudstjänsten från pingstkyrkan i Skellefteå. Detta är ingen kritik av TV-gudstjänster som sådana, eller av Pingstkyrkan i Skellefteå, utan tankar kring vad som hände där i TV-gudstjänsten. Det var inte innehållet som det var fel på, utan just produktionen av innehållet. Det blev så tydligt att det som annonserats som en gudstjänst, bara blivit en TV-produktion. Det som presenterades som en gudstjänst var inte en inspelad eller livesänd gudstjänst från en av Sveriges kyrkor, utan något som klipps ihop och arrangerats. Det blev så tydligt att den unisona församlingssången leddes av en dirigent och att den var inspelad separat. Vittnesbörden och predikan var hållna inte i en gudstjänst utan framför en kamera, förmodligen helt skilt från en gudstjänstfirande gemenskap. Det var ett antal inslag vilka helt klart var inspelade var för sig och sedan producerade och sammansatta till något som skulle föreställa en gudstjänst, men inte blev det. Det blev en produktion och inget mer. I och med att man plockade bort de olika delarna från dess naturliga församlingens och gudstjänstsammanhang när man spelade in dem, så blev det heller inte bra när man försökte sätta ihop dem till en gudstjänst.

Varför går det inte att göra så. allt fanns ju där, som man ville ha med i en gudstjänst? Jag tror att svaret ligger i det som den gamla frikyrkliga beteckningen "möte" uttrycker. Det blir inget möte. Gudstjänsten är något i högsta grad relationellt. Det handlar om relationen till Gud, men också mellan de medverkande i gudstjänsten. Det måste till detta dubbla möte för att det skall bli en gudstjänst. Utan detta blir det bara en platt produktion. De som agerar i en gudstjänst är beroende av mötet med den gudstjänstfirande församlingen. Finns den inte där förvandlas predikan till ett föredrag till en opersonlig åhörarskara, vittnesbörden ord utan adressat. Gudstjänsten måste bli ett möte, annars blir den ingen gudstjänst med den Gud som själv är relation.

Ett andra skäl till att det inte går att göra så här och kalla det gudstjänst är att i och med att man kopplar isär de olika delarna från varandra så blir det inget av den process som en verklig gudstjänst är. Denna process rullar fram och är inte möjlig att fullt ut förutsäga, ens i den bäst planerade gudstjänst. Om man då bara fogar ihop en massa bitar utan att se till det gudomliga skeende som möjliggörs just genom att bitarna verkligen följer på varandra, utan är helt separata och dit redigerade i efterhand, missar man hela den dynamik som en gudstjänst måste vara. En gudstjänst är ett skeende, inte bara en massa kristna inslag. I den processen kan vi inte fullkomligt ha kontrollen på det sätt som en TV-producent önskar. Man kan inte klocka allt och redigera som man vill.

Kritiken blev övertydlig i den s.k. TV-gudstjänsten, men riskerna finns även i våra vanliga gudstjänster. Vi kan vara med i samlingar som aldrig blir möten och vi kan producera en samling inslag, som inte skapar en skapande gudomlig process.

Gudstjänster är faktiskt viktiga. Alldeles för viktiga för att produceras sönder. Min önskan är att Sveriges Television skall sända verkliga gudstjänster, som förmedlar möten både mellan Gud och människor. SVT måste våga släppa kontrollen och inte överproducera perfekta gudstjänster. En verklig gudstjänst kan inte helt kontrolleras, det måste SVT inse och våga bejaka. För gudstjänster behövs också i TV.