Vem är extremist och vem bestämmer det?

I en debattartikel i dagens Dagen talar den socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg om vikten att hålla extremister borta från inflytande i de politiska partierna. Det visar sig att hon först och främst är rädd för de som hon definierar som religiösa extremister. Hon menar att det finns religiösa extremister både inom muslimska och kristna samfund. Hon plockar fram ett antal saker som är exempel på det hon menar är extremism; Uppfattningar som att mannen är kvinnans överhuvud, motstånd mot abort och sexualundervisning samt obehagliga utfall mot hbt-personer. Och sedan kallar hon dem som har dessa åsikter för högerkristna och högermuslimer. Oavsett vad man tycker om debattartikelns innehåll, så är själva ordvalet intressant och värt att fundera litet över. Vem är extremist och vem definierar det?

1. Att tala om extremism förutsätter normalitet. När man använder begreppet extremism, så förutsätter man att det finns något som är självklart normalt. Det måste finnas något som är normalt eller lagom, eller rätt, från vilket man kan göra bedömningen. Frågan blir då vad är normen, utgångspunkten?

2. Talet om extremism utgår alltid från den egna positionen. Det intressanta med den typ av retorik som Hägg använder är att man alltid definierar andra som extremister. Det är väldigt få som definierar sig själva som extremister. När man gör definitionen så är det alltid den egna uppfattningen som är normal och rätt. Och utifrån denna ståndpunkt definierar man vad som är extremt. Man sätter alltså sig själv och sina egna åsikter i centrum och ju längre ifrån den egna åsikten någon kommer, ju mer extrem är han, hon eller de.

3. Att definiera andra som extremister gör att man inte behöver lyssna eller försöka förstå. Att kalla någon extremist är det samma som att säga att den personens åsikter inte skall tas på allvar, att den personen inte har fog för sina åsikter. Man slipper både lyssna och försöka förstå varför personen tycker som den gör, utan kan bortdefiniera dem på ett mycket enkelt sätt.

4. Destruktiva rörelser med destruktiva åsikter bekämpas inte genom generaliserande retorik. Ofta anklagar man extremismen för att bygga på fördomar och förutfattade meningar, men problemet är att just när man väljer att definiera andra som extrema, så göt man ju precis det. Man odlar fördomarna och man slipper försöka förstå deras hållning och position. Man argumenterar ju just från sina egna förutfattade meningar. Att tala om extremism blir alltid egocentriskt till sin natur, därför att det är den egna ståndpunkten som är normen och utgångspunkten. Att tala om extremism leder till att man inte behöver ta sakdebatten, utan är ett lätt sätt att bortdefiniera det man inte tycker om. Det handlar om att förstå för att kunna avslöja och kunna bemöta. Det rabiata förlöjligandet av oliktänkande leder faktiskt inte till någonting. Det krävs en annan strategi; empati, humor och sanning.

Ett boktips. Amos Oz Hur man botar en fanatiker är väl värd att läsa.