Götabrobloggen: JÄMSTÄLLDHETEN ÄR INGEN KVINNOFRÅGA

Den internationella kvinnodagen fyller 100 år i år idag den 8 mars. En dag som uppmärksammas på olika sätt i olika media. Man kan ju fråga sig om det finns ett behov av en särskild kvinnodag, men gör man en global översikt så är det ju ingen tvekan. Kvinnors situation i världen behöver lyftas fram och belysas. Kvinnors situation är på många håll i vår värld fruktansvärd. Men även i Sverige finns det faktiskt fortfarande behov av lyfta fram frågan om jämställdhet. Konkret tar det sig uttryck i löneskillnader mellan män och kvinnor och maktfördelning i allt från familj till näringsliv och politik. Och mitt emellan finns frågan om våld mot kvinnor, både i form av hedersvåld i andra kulturer och hustrumisshandel i vår. Frågan om jämställdhet är faktiskt en viktig fråga. Den handlar inte bara om ekonomi och makt. Den handlar i grunden väldigt mycket om attityder och relationer. Dessa verkar finnas lika mycket företrädda bland kristna som utanför dess sammanhang. Det finns flera frågor värda att fundera kring.

Jämställdhet som teologisk fråga. Ur ett kristet perspektiv är jämställdheten inte en fråga vilken som helst, utan är faktiskt en teologisk fråga. Mycket förtryck har motiverats och stötts av kyrkan under århundradena. Förtrycket har motiverats teologiskt, men egentligen handlat om en missförstådd syn på makten. Man har använt Gud som argument för egen maktfullkomlighet. Man har hänvisat till Guds ordningar (ofta skapelseordningar), men argumenterat utifrån situationen efter syndafallet. Synen på jämställdhet ur ett kristet perspektiv måste hämta från dels skapelsen så som den beskrivs, dels utifrån frälsningen och dess konsekvenser. Bibelns två första kapitel beskriver en mänsklighet i harmoni. Människan skapas till man och kvinna, det är ömsesidighet, öppenhet och gemenskap som kännetecknar relationerna. Kampen mellan könen om makt och position kommer i kap tre (3:16). Det är där disharmonin och maktkampen kommer. Feminismens begrepp "könsmaktsordning" kommer alltså in som ett resultat av synden och disharmonin i skapelsen. Den ordningen är inte ursprunglig eller skapelsegiven, utan syndafallsgiven.

I och med frälsningen i Kristus så börjar den ursprungliga harmonin återställas. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus (Gal 3:27-28). De syndiga strukturer och gränser som blivit ett resultat av syndafallet börjar nu upplösas. Detta gör att frågan om jämställdhet ur ett kristet perspektiv inte är en kvinnofråga utan en teologisk fråga.
Jämställdhet som en maktfråga. Problemet med den rådande jämställdhetsdebatten är att den uteslutande ses som en maktfråga. Det handlar om makt, vilket de feministiska tänkarna tydligt visat, men problemet är att lösningen på maktfrågor inte är maktspråk, liksom lösningen på våld inte heter våld. Rättviseetiken är bra när den engagerar oss för andra, men blir lätt till något hårt när vi hävdar millimeterrättvisa för egen del. Problemet är att det finns ingen möjlighet till försoning när alla kräver rättvisa och talar maktspråk. Det bibliska svaret är inte makt utan kärlek och underordnande för alla (Ef 5:21). Det gäller man liksom kvinna, fattig liksom rik, svensk liksom invandrare. Jämställdhet handlar om makt, men lösningen heter inte makt, utan är något större.
Jämställdhet som mansfråga. Ur det kristna perspektivet blir jämställdhet inte bara, eller ens först och främst, en kvinnofråga, utan en mansfråga. Problemet ligger ju hos oss. Om kvinnorna tvingas kämpa för sina rättigheter (deras fullt legitima rättigheter som människor) och det är vi som hindrar dem och tvingar dem in i att använda maktmetoder som inte är bra, så är det vårt fel som män. Det är så därför att vi inte är beredda att inse att det faktiskt är vi som har maktprivilegierna, att det är hos oss de felaktiga attityderna sitter, att det faktiskt är vi som borde stå upp för kvinnas rättmätliga krav. Vår synd blir tredubbel då vi både utnyttjar situationen och drar fördel av det rådande, inte gör något åt den utan ofta faktiskt i attityder befrämjar den, och att vi tvingar kvinnorna till att använda dåliga metoder. Gång på gång möter man män som i olika sammanhang raljerar över kvinnor. Detta sker både i kristna och andra sammanhang. När kvinnor påtalat något kan man tala om "kärringmaffia" eller "tanterna" osv. i nedsättande syfte för att bortförklara och bortdefiniera deras åsikter. Det sker ofta och denna "manliga" (den är ju inte egentligen manlig utan något helt annat) måste vi män sätta stopp för. Vi har så lätt att skratta med istället för att konfrontera människor. Men det är ju faktiskt inte roligt. Det gäller självklart i ännu högre grad när det gäller frågan om våld mot kvinnor. Här måste vi män visa att det är totalt oacceptabelt och skapa ett sätt att förhålla oss till det som visar det för andra män.
Jämställdhet som likhetsfråga. Jämställdhet behöver inte betyda likhet. Personligen tror jag att det finns både fysiska psykiska skillnader mellan könen – på ett generaliserande plan. Män och kvinnor är nog litet olika konstruerade och hormonerna ger olika signaler för vårt beteende. Men detta är faktiskt fullständigt ointressant på ett individuellt plan. Inom kategorierna "män" respektive "kvinnor" är skillnaderna stora och måste få vara stora. På det individuella planet får vi inte likrikta folk. Det finns personliga variationer och vi får inte släta ut dem vare sig i jämställdhetens namn eller generaliseringar kring manligt och kvinnligt. Det hjälper ingen att få en mall som man inte passar in i.