Sjuksköterskestrejken har pågått en vecka. Vården är det område där flest kvinnor arbetar och ett område där övervikten av kvinnor är mycket stor. Det fungerar bra som symbolområde för den lönediskriminering som faktiskt finns i världens mest jämställda land. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ligger någonstans mellan 10-15% och skulle man räkna bort en del faktorer så som utbildning, anställningsår, ansvars o.s.v., så är det fortfarande ungefär hälften av löneskillnaderna som finns kvar och som inte har några andra orsaker än kön. Det är märkligt att det efter alla dessa år (åtminstone de sista 40 åen) av tal om lika lön och jämställdhet fortfarande inte gjorts mer för att få bort detta märkliga fenomen. Frågan är om viljan finns. Några tankar kring detta.
1. En patriarkal maktstruktur. Man kan tycka vad man vill om feminismen (vilket är ett oerhört mångfacetterat begrepp och på intet sätt enhetligt) och rubriken kan kännas provocerande, men feminismens kritik av att det finns pariarkala maktstrukturer i vårt samhälle är svåra att förneka (därmed inte sagt att deras metoder eller lösningar är de bästa). Från ett kristet perspektiv är detta inget att förvåna sig över. Direkt efter syndafallet konstatrar Gud att detta är en av konsekvenserna. Kampen mellan könen kommer att finnas och männen kommer att dominera (1 Mos 3:16b). Könskampen är en direkt följd av människans synd och skall därför betecknas som sådan och bekämpas som sådan. I och med Jesu ankomst poängtras den ursprungliga likställigheten och likvärdigheten mellan man och kvinna: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:28). Från ett kristet perspektiv måste man stödja kvinnornas rätt till lika lön och motarbeta de syndiga destruktiva maktstrukturerna.
2. De kvinnodominerade yrkesområdena. Det är inte bara sjuksköterskorna som är underbetalada i jämförelse med mansdominerande yrken. Det gäller i stort sett alla områden där majoriteten av de arbetande är kvinnor. Det verkar som om förhållandet mellan procenttalet kvinnor och lönenivån är på något sätt propertionellt. Vårdkonflikten måste få peka på ett större perspektiv. Argumenten mot att tillmötesgå kraven är att det är lönenivån på den privata sektorn som skall styra löneutvecklingen på den offentliga (där mest kvinnor jobbar), men med ett sådant resonemang kommer man ju aldrig att förändra något. Klyftorna kommer procentuellt att vara lika stora och i kronor och ören hela tiden öka. Det gäller helt enkelt att se att det är ett orättfärdigt system som måste förändras och då måste det också få kosta (kanske t.o.m. i form av höjd skatt om det är nödvändigt). Det innebär ju också att de som har "för mycket" måste hålla igen för att de som faktiskt har förlitet skall få det som är rättvist. Inte populärt kanske, men rätt och rättfärdigt. Det borde oskå innebära att vi män som ju genom strukturerna har mer makt börjar tala för kvinnornas sak. Löneförhandlingar blir så lätt medel för vår egen egoism, istället för solidariskt rättvisa.
3. Tala klarspråk. Ett av de största problemen i språkbruket när det gäller löneförhandlingar och nivåer på löneförhöjningar är att man hela tiden talar i procent. LÖneökningarna beskrivs i si eller så många procent, men detta blir vilseledande, när det gäller att utjämna löneskillnader. Om en person som tjänar 15 000 kr/mån får 3% lönelyft, så innebär det 450 kr/mån, men om en person som tjänar 25 000 kr/mån får 2%, så får han (för det är väl ofta en han) 500 kr mer per månad. Trots att den ena får mer i procent, så ökar ju den faktiska löneskillnaden. Skall vi få till en utjämning och få bort lönediskrimineringen måste vi tala klarspråk och reda pengar, annars kommer vi att lura oss och gömma oss bakam snygga procentsatser.
lördag 26 april 2008
fredag 18 april 2008
Kritiskt tänkande och sann tro
Kritiskt tänkande
Är det inte detsamma som gnäll och sureri?
Som att peka finger och söka flisor?
Som att söka fel och brister?
Som negativism och svartmåleri?
Är inte världen nog mörk detta förutan?
Kritiskt tänkande
Egentligen handlar det om granskning,
Om att med öppna ögon våga se,
Om att väga för och emot, rätt eller fel, sant eller falskt.
Egentligen handlar det om bedömning,
Om att vrida, vända och kunna förstå,
Om att kunna sila både mygg och kameler.
Egentligen handlar det om utröna,
Om att komma litet tillrätta med tillvarons mysterier,
Om att pröva och behålla det goda.
Egentligen handlar det om auktoritet,
Om vad, vem och varför,
Om vad du kan lita och leva på.
Kritiskt tänkande
Kritiskt tänkande, men också självkritiskt,
Betraktare, men också betraktad,
Seende, men också synad,
Belysande, men också genomlyst,
Förståelse, men också förförståelse,
Granskande, men också granskad,
Ifrågasättande, men också ifrågasatt,
Bedömande, men också berörd,
Distanserad, men ändå nära,
Utifrån, men ändå mitt i.
Kritiskt tänkande
En kritisk punkt, något avgörande,
Det avgörande, den avgörande skillnaden.
Skillnaden mellan att vara turist och att leva,
Skillnaden mellan att titta och att se,
Skillnaden mellan stagnation och förändring,
Skillnaden mellan ett museum och kreativitet,
Skillnaden mellan likgiltighet och kärlek.
Skillnaden mellan att tycka och att tro.
Är det inte detsamma som gnäll och sureri?
Som att peka finger och söka flisor?
Som att söka fel och brister?
Som negativism och svartmåleri?
Är inte världen nog mörk detta förutan?
Kritiskt tänkande
Egentligen handlar det om granskning,
Om att med öppna ögon våga se,
Om att väga för och emot, rätt eller fel, sant eller falskt.
Egentligen handlar det om bedömning,
Om att vrida, vända och kunna förstå,
Om att kunna sila både mygg och kameler.
Egentligen handlar det om utröna,
Om att komma litet tillrätta med tillvarons mysterier,
Om att pröva och behålla det goda.
Egentligen handlar det om auktoritet,
Om vad, vem och varför,
Om vad du kan lita och leva på.
Kritiskt tänkande
Kritiskt tänkande, men också självkritiskt,
Betraktare, men också betraktad,
Seende, men också synad,
Belysande, men också genomlyst,
Förståelse, men också förförståelse,
Granskande, men också granskad,
Ifrågasättande, men också ifrågasatt,
Bedömande, men också berörd,
Distanserad, men ändå nära,
Utifrån, men ändå mitt i.
Kritiskt tänkande
En kritisk punkt, något avgörande,
Det avgörande, den avgörande skillnaden.
Skillnaden mellan att vara turist och att leva,
Skillnaden mellan att titta och att se,
Skillnaden mellan stagnation och förändring,
Skillnaden mellan ett museum och kreativitet,
Skillnaden mellan likgiltighet och kärlek.
Skillnaden mellan att tycka och att tro.
onsdag 16 april 2008
DNA-register och rättsstaten
Efter mordet på Engla har krav rest på ett allmänt DNA-register, bl.a. av f.d. partiledaren Alf Svensson och professorn i straffrätt Madeleine Leijonhuvud. Flera kritiska röster höjs mot kravet, bl.a på Dagens ledarsida, av vänsterpartisten Lena Olsson och från företrädare för Statens kriminaltekninska laberatorium (SKL), främst av integritetsskäl.
Självklart är den personliga integriteten viktig, men frågan är om ett DNA-register är särskilt kränkande för den personliga integriteten. Och i ett samhälle där allmänhetens känsla för polisen och rättsväsendets förmåga att klara ut brott minskar kanske ett DNA-register skulle kunna vara till hjälp. Det är inte allena saliggörande och får inte göras till det heller. Men tillsammans med andra bevis och indicer skulle det kunna hjälpa polisen att lösa fler brott och förtorendet för rättsväsendet skulle öka, vilkjet är en förutsättning för en fungerande stat. När medborgarna förlorar förtroendet för maktens förmåga att lösa brott skapas en rättsröta som är farlig för varje nation.
Argumenten att det skulle vara omöjligt att ha ett så stort register blir löjeväckande i ljuset av att man i Storbritannien håller på och bygger upp ett som idag har ca 5 miljoner individers DNA samlade och det byggs ständigt på.
När det gäller integritetskränkningen så är den mycket större i och med polisens möjlighet och rätt till avlyssning och buggning. Likaså är övervakningskamerorna ett större intrång i vår personliga vardag. Att jämföra detta med att alla skulle ha en radiosändare, så att vi kan lokaliseras blir absurt (Och ändå kan vi ju faktiskt redan spåras genom vår användning av mobiltelefonerna). När Lena Olsson säger att detta är som att registrera våra politiska åsikter eller vår sexuella läggning blir även det ett slag i luften, då det inte har något med DNA att göra.
Frågan är vad som händer med ett samhälle som inte klarar av att skydda medborgarna? Självklart är det ingen som vill ha en stat där vi är ständigt övervakade, men detta är ju inte övervakning, utan en hjälp för polisen att lösa allvarliga brott och även förhindra sådana. Självklart måste det finnas mycket tydliga regler för vilka brott detta register skall kunna användas för, men i en tid där allt fler känner osäkerhet att vittna inför domstol skulle detta kunna hjälpa till att öka rättsäkerheten.
Kritiken av förslaget styrs av rädsla för missbruket. Den finns alltid med alla former av informationssamlande. Men ett DNA-registr är faktiskt inte särskilt mycket värre än att våra fingeravtryck snart kommer att finnas på våra pass. Det är också sant att inte ett hur ömkansvärt och fruktansvärt tragiskt fall skall få styra lagstiftningen, men det kan i vart fall sätta våra tankar i rörelse, så att vi vågar tänka och se behov och verkliga konsekvenser.
Och för att slutligen citera Alf Svensson: "Har man rent mjöl i påsen så behöver man inte vara rädd."
Självklart är den personliga integriteten viktig, men frågan är om ett DNA-register är särskilt kränkande för den personliga integriteten. Och i ett samhälle där allmänhetens känsla för polisen och rättsväsendets förmåga att klara ut brott minskar kanske ett DNA-register skulle kunna vara till hjälp. Det är inte allena saliggörande och får inte göras till det heller. Men tillsammans med andra bevis och indicer skulle det kunna hjälpa polisen att lösa fler brott och förtorendet för rättsväsendet skulle öka, vilkjet är en förutsättning för en fungerande stat. När medborgarna förlorar förtroendet för maktens förmåga att lösa brott skapas en rättsröta som är farlig för varje nation.
Argumenten att det skulle vara omöjligt att ha ett så stort register blir löjeväckande i ljuset av att man i Storbritannien håller på och bygger upp ett som idag har ca 5 miljoner individers DNA samlade och det byggs ständigt på.
När det gäller integritetskränkningen så är den mycket större i och med polisens möjlighet och rätt till avlyssning och buggning. Likaså är övervakningskamerorna ett större intrång i vår personliga vardag. Att jämföra detta med att alla skulle ha en radiosändare, så att vi kan lokaliseras blir absurt (Och ändå kan vi ju faktiskt redan spåras genom vår användning av mobiltelefonerna). När Lena Olsson säger att detta är som att registrera våra politiska åsikter eller vår sexuella läggning blir även det ett slag i luften, då det inte har något med DNA att göra.
Frågan är vad som händer med ett samhälle som inte klarar av att skydda medborgarna? Självklart är det ingen som vill ha en stat där vi är ständigt övervakade, men detta är ju inte övervakning, utan en hjälp för polisen att lösa allvarliga brott och även förhindra sådana. Självklart måste det finnas mycket tydliga regler för vilka brott detta register skall kunna användas för, men i en tid där allt fler känner osäkerhet att vittna inför domstol skulle detta kunna hjälpa till att öka rättsäkerheten.
Kritiken av förslaget styrs av rädsla för missbruket. Den finns alltid med alla former av informationssamlande. Men ett DNA-registr är faktiskt inte särskilt mycket värre än att våra fingeravtryck snart kommer att finnas på våra pass. Det är också sant att inte ett hur ömkansvärt och fruktansvärt tragiskt fall skall få styra lagstiftningen, men det kan i vart fall sätta våra tankar i rörelse, så att vi vågar tänka och se behov och verkliga konsekvenser.
Och för att slutligen citera Alf Svensson: "Har man rent mjöl i påsen så behöver man inte vara rädd."
lördag 12 april 2008
Våldtäkter, alkoholen och sexualiseringen
Antalet anmälda våldtäkter har under det senaste året ökat med 44% enligt Brottsförebygganderådets (BRÅ) senaste statistik. Huvudorsaken anses vara att fler kvinnor vågar anmäla övergreppen och att fler övergrepp klassas om våldtäkt, efter den ändrade lagen om vålttäkt 2005, men detta förklarar inte hela ökningen, därför att ökning har fortsatt i flera års tid. Att fler kvinnor vågar anmäla anmäla övergrepp är i sanning något positivt. I en intervju i radion Eko, som återges i Dagen konstaterar Klara Selin Hradilova, utredar på BRÅ att den ändrade lagen inte förklarar hela ökningen: "Men man kan anta att även vissa typer av faktiska våldtäkter har ökat sedan mitten av 1990-talet". Och detta är en oroande utveckling. Varje form av övergrepp måste fördömas och aanlyseras.
Det intressanta är att Hradilova vågar sig på en analys till orsakerna till ökningen av antalet faktiska våldtäkter. Hon anger två företeelser som troliga orsaker till denna tragiska trend. För det första den ökade alkoholkonsumtionen. Och för det andra förändrade levandsvanor: "Nöjeslivsutbudet har också blivit större och det är en plattform där man kan knyta kontakter i sexuella syften bland annat. Internet är ytterligare en faktor som kan bidra till sådana kontakter. Det kan leda till vissa typer av våldtäkter." Hennes slutsatser är intressanta, inte därför att de är sensationella. De är ju snarare ganska självklara, men att hon vågar tala klarspråk om orsakerna.
De områden hon pekar på som förklaringar är inte tänkta att fungera som ursäkter för våldtäkterna. Det får de aldrig göra. Det får aldrig bli så att skuld läggs på offrens beteenden, eller klädsel eller dylikt, men beteendemönstren skapar ett antal nya situationer, där svårigheten med att dra gränser är större. I situationer med hög alkoholförtäring minskar omdömet och hämningar. Man tappar förmågan att både vara tydlig i kommunikationen och framförallt förstå signaler på ett rätt sätt. Hämningar försvinner och man tror att man förstått signaler och budskap som inte finns. Alkoholen är det största problemet när det gäller våldsbrott och kränkningar i vårt samhäle överhuvudtaget. Brottsstatisitken visar det men all klar tydlighet. Det intressanta är att detta för en gångs skull sägs rent ut. Frågan är varför det sägs så sällan, inte minst i politiska sammanhang. Den politiska viljan att vinna röster leder så lätt till att man inte vill stöta sig med de breda folklagren, men att kritisera alkoholkonsumtionen i samhället är inte ett uttryck för moralpanik, utan för att våga säga sanningen. Utan detta sanningssägande från de styrandes sida kan man aldrig hantera detta samhällsproblem.
Samma resonemang kan sägas gälla även den livstil som kännetecknas av "sexuell frihet". Sexualiteten har i mångt och mycket blivit vår tids gud och ledstjärna för vår tids människor. Ett bra sexliv är nyckeln till lycka är budskapet som trupetas ut från alla möjliga håll. Och sexualiteten är något vackert, något gudagivet (se t.ex. 1 Mos 1-2 och Höga Visan). Men den livsstil som sätter de sexuella kontakterna i centrum skapar situationer, där gränsdragningarna och budskapen blir svårare att se för de inblandade. När det är underförstått i nöjeslivet att man är ute efter en sexuell partner och en sexuell relation först och främst, för natten eller för ett längre förhållande, blir det svårare att för de inblandade både att säga nej och att acceptera ett nej. Återigen är det ingen ursäkt för sexuellt tvång överhuvudtaget, då sexualtitet alltid skall vara ömsesidigt och kräva villighet och ett ja, men klimatet och livstilen skapar oerhörda problem med gränsdragningar och förväntnngar. Det är intressant att detta sägs rakt ut av Hradilova.
Idag är det ett oerhört behov av att våga diskutera dessa två frågor/områden i en ärlig samhällsdebatt. Alkoholen och den sexuella livsstilen har behandlats som privat och kännetecknats av tabun. Syftet är inte att skapa moralism, utan moral och våga se sanningen, samtala om den och se vilka konsekvenser saker och ting faktiskt får. Måtte någon av våra samhällsföreträdare och politiker våga ta den debatten, för att den behövs och inte för att den är politiskt korrekt.
"Ingen blir sjuk av att höra sanningen. Man kan gråta, sörja och lida, man kan bli rasande och vråla som ett skadeskjutet djur. Men sanningen löser upp skuggorna och fakta gör tillvaron möjlig att greppa - fast därför inte alltid acceptabel." (Helena Henschen)
"Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria." (Jesus i Joh 8:32)
Det intressanta är att Hradilova vågar sig på en analys till orsakerna till ökningen av antalet faktiska våldtäkter. Hon anger två företeelser som troliga orsaker till denna tragiska trend. För det första den ökade alkoholkonsumtionen. Och för det andra förändrade levandsvanor: "Nöjeslivsutbudet har också blivit större och det är en plattform där man kan knyta kontakter i sexuella syften bland annat. Internet är ytterligare en faktor som kan bidra till sådana kontakter. Det kan leda till vissa typer av våldtäkter." Hennes slutsatser är intressanta, inte därför att de är sensationella. De är ju snarare ganska självklara, men att hon vågar tala klarspråk om orsakerna.
De områden hon pekar på som förklaringar är inte tänkta att fungera som ursäkter för våldtäkterna. Det får de aldrig göra. Det får aldrig bli så att skuld läggs på offrens beteenden, eller klädsel eller dylikt, men beteendemönstren skapar ett antal nya situationer, där svårigheten med att dra gränser är större. I situationer med hög alkoholförtäring minskar omdömet och hämningar. Man tappar förmågan att både vara tydlig i kommunikationen och framförallt förstå signaler på ett rätt sätt. Hämningar försvinner och man tror att man förstått signaler och budskap som inte finns. Alkoholen är det största problemet när det gäller våldsbrott och kränkningar i vårt samhäle överhuvudtaget. Brottsstatisitken visar det men all klar tydlighet. Det intressanta är att detta för en gångs skull sägs rent ut. Frågan är varför det sägs så sällan, inte minst i politiska sammanhang. Den politiska viljan att vinna röster leder så lätt till att man inte vill stöta sig med de breda folklagren, men att kritisera alkoholkonsumtionen i samhället är inte ett uttryck för moralpanik, utan för att våga säga sanningen. Utan detta sanningssägande från de styrandes sida kan man aldrig hantera detta samhällsproblem.
Samma resonemang kan sägas gälla även den livstil som kännetecknas av "sexuell frihet". Sexualiteten har i mångt och mycket blivit vår tids gud och ledstjärna för vår tids människor. Ett bra sexliv är nyckeln till lycka är budskapet som trupetas ut från alla möjliga håll. Och sexualiteten är något vackert, något gudagivet (se t.ex. 1 Mos 1-2 och Höga Visan). Men den livsstil som sätter de sexuella kontakterna i centrum skapar situationer, där gränsdragningarna och budskapen blir svårare att se för de inblandade. När det är underförstått i nöjeslivet att man är ute efter en sexuell partner och en sexuell relation först och främst, för natten eller för ett längre förhållande, blir det svårare att för de inblandade både att säga nej och att acceptera ett nej. Återigen är det ingen ursäkt för sexuellt tvång överhuvudtaget, då sexualtitet alltid skall vara ömsesidigt och kräva villighet och ett ja, men klimatet och livstilen skapar oerhörda problem med gränsdragningar och förväntnngar. Det är intressant att detta sägs rakt ut av Hradilova.
Idag är det ett oerhört behov av att våga diskutera dessa två frågor/områden i en ärlig samhällsdebatt. Alkoholen och den sexuella livsstilen har behandlats som privat och kännetecknats av tabun. Syftet är inte att skapa moralism, utan moral och våga se sanningen, samtala om den och se vilka konsekvenser saker och ting faktiskt får. Måtte någon av våra samhällsföreträdare och politiker våga ta den debatten, för att den behövs och inte för att den är politiskt korrekt.
"Ingen blir sjuk av att höra sanningen. Man kan gråta, sörja och lida, man kan bli rasande och vråla som ett skadeskjutet djur. Men sanningen löser upp skuggorna och fakta gör tillvaron möjlig att greppa - fast därför inte alltid acceptabel." (Helena Henschen)
"Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria." (Jesus i Joh 8:32)
tisdag 8 april 2008
Nya församlingar - förnyade församlingar - förnyat engagemang
I helgen som gått hölls en pionjärkonferens i församlingen New Life i Stockholm. Bl.a. presenterades en kartläggning av utvecklingen bland kristna i Sverige, vilken visade på en tydlig negativ utveckling för den svenska frikyrkan. Behovet av förändring är stort. Före konferensen gick också de frikyrkliga samfundsledarna ut i ett gemensamt uttalande där de pekade på behovet av plantering av nya församlingar. Att greppet tas ekumeniskt är mycket positivt. Det torde innebära att en hel del missförstånd och misstänksamhet undviks. Att behovet av förändring är stort måste man inse. Det hjälper inte att blunda för verkligheten. Sverige behöver många många fler församlingar. men här finns det flera saker att fundera kring.
1. Församlingar i hela landet. Samfundsledarna betonar att det behövs församlingar i hela landet. Vissa områden mer än andra. Särskilt i storstäderna behövs det församlingar . Och det är sant men egentligen behövs församlingar på en mängd platser. Varje ort eller upptagningsområde med mer än 1000-1500 invånare skulle kunna ha en församling. Från samfundsledningar måste man kanske prioritera områden där det finns flest människor, men behovet finns i hela landet.
2. Församlingsförankrad plantering. Att nya församlingar skall startas är nödvändigt. Men frågan är om detta är samfundens sak. Det är bättre om det är lokala församlingar somstartar nya församlingar. Samfundens roll är att stötta, ge inspiration o.s.v. Men initiativen blir bättre om de är lokalt förankrade. Man slipper massa missförstånd och misstänksamhet. Man kan hjälpas åt och använda gemensamma resurser. Man skapar också ett engagemang och förståelse hos fler, och församlingsplantering blir inte ett uppdrag för specielister, utan för vanliga församlingar med vanliga människor. Ett församlingsförankrat sätt skapar också förtroende, då det finns något etablerat och känt att hänvisa till.
3. Lokala församlingar. Församlingen är framförallt en lokal gemenskap. I den tid och det samhälle vi lever i, med miljöhot är det oförsvarligt att så många kristna reser så långt för att vara med i den församling som man tycker passar. Här finns det ett enormt behov av trovärdighet. Församlingsledare måste våga börja tala om att församlingen är i första hand för dem som som bor i dess närhet. Det är där som upptagningsområdet är och engagemanget bör vara. Resandet är inte bara problematiskt ur etisk miljösympunkt, utan är även ett uttryck för en märklig syn på det kristna livet. Det kristna livet handlar inte i förswta hand om konsumtion av den rätta gudstjänsten, inte om vilken kyrka som ger mig mest, utan för att travestera John F. Kennedy: "Fråga inte vad din församling kan göra för dig, utan vad du kan göra för din församling!" Avståndet till det lokala sammanhnaget ökar risken för konsumtionskristendom och brist på engagemang. Det skulle behövas en demografisk genomgång av församlingarnas sammansättning, vilket skule visa att det redan fanns underlag för planteringar på ett antal platser om, mani stället för att resa från olika församlingar slöt sig samman och bildade en lokal gemenskap. Församlingen behöver en vision och vilja att inte bara själva bli fler, utan att våga släppa människor in i ett verkligt lokalt engagemang.
4. Mångkulturella församlingar. En av de svåraste frågorna när det gäller församlingsplantering är frågan om man skall ha nischade församlingar. Skall man har olika församlingar för olika grupper av människor; olika ålder, språk, kultur, nationalitet, musiksmak o.s.v. Det kan verka frestande att tänka så för att nå så många som möjligt. Men frågan är vad som händer med evangeliet budskap om att i församlingen är gränsöverskridande. Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla (Kol 3:11). Visionen om himmelriket är densamma: Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer (Upp 7:9). Är det inte just så att evangeliet måste få vara mångkulturellt. Kankse går det att lösa med olika mötesplatser inom en större gemenskap, men evangeliet måste få sudda ut gränser. Som någon sa till mig när jag kände att jag inte passade in i en församlingsgemenskap: "JUst det faktum att du inte passar in, betyder att du behövs och passar in". Skall inte församlingen i ett segregerat samhälle vara en motpol. Blir församlingen lokal så återspglar den den lokala mångkulturen och tar sig de uttryck som finns där. Det behöver inte vara begränsande, utan kan vara berikande. Blir inte nischen lätt ett uttryck för konsumtionsmentaliteten? Frågorna är inte lätta, men vi måste reflektera över dem, för att fylla de vita fläckar som finns på kartan men levande församlingar.
"En kyrkas hälsa mäts i dess kapacitet att sända, inte i dess kapacitet att samla människor." (Rick Warren)
1. Församlingar i hela landet. Samfundsledarna betonar att det behövs församlingar i hela landet. Vissa områden mer än andra. Särskilt i storstäderna behövs det församlingar . Och det är sant men egentligen behövs församlingar på en mängd platser. Varje ort eller upptagningsområde med mer än 1000-1500 invånare skulle kunna ha en församling. Från samfundsledningar måste man kanske prioritera områden där det finns flest människor, men behovet finns i hela landet.
2. Församlingsförankrad plantering. Att nya församlingar skall startas är nödvändigt. Men frågan är om detta är samfundens sak. Det är bättre om det är lokala församlingar somstartar nya församlingar. Samfundens roll är att stötta, ge inspiration o.s.v. Men initiativen blir bättre om de är lokalt förankrade. Man slipper massa missförstånd och misstänksamhet. Man kan hjälpas åt och använda gemensamma resurser. Man skapar också ett engagemang och förståelse hos fler, och församlingsplantering blir inte ett uppdrag för specielister, utan för vanliga församlingar med vanliga människor. Ett församlingsförankrat sätt skapar också förtroende, då det finns något etablerat och känt att hänvisa till.
3. Lokala församlingar. Församlingen är framförallt en lokal gemenskap. I den tid och det samhälle vi lever i, med miljöhot är det oförsvarligt att så många kristna reser så långt för att vara med i den församling som man tycker passar. Här finns det ett enormt behov av trovärdighet. Församlingsledare måste våga börja tala om att församlingen är i första hand för dem som som bor i dess närhet. Det är där som upptagningsområdet är och engagemanget bör vara. Resandet är inte bara problematiskt ur etisk miljösympunkt, utan är även ett uttryck för en märklig syn på det kristna livet. Det kristna livet handlar inte i förswta hand om konsumtion av den rätta gudstjänsten, inte om vilken kyrka som ger mig mest, utan för att travestera John F. Kennedy: "Fråga inte vad din församling kan göra för dig, utan vad du kan göra för din församling!" Avståndet till det lokala sammanhnaget ökar risken för konsumtionskristendom och brist på engagemang. Det skulle behövas en demografisk genomgång av församlingarnas sammansättning, vilket skule visa att det redan fanns underlag för planteringar på ett antal platser om, mani stället för att resa från olika församlingar slöt sig samman och bildade en lokal gemenskap. Församlingen behöver en vision och vilja att inte bara själva bli fler, utan att våga släppa människor in i ett verkligt lokalt engagemang.
4. Mångkulturella församlingar. En av de svåraste frågorna när det gäller församlingsplantering är frågan om man skall ha nischade församlingar. Skall man har olika församlingar för olika grupper av människor; olika ålder, språk, kultur, nationalitet, musiksmak o.s.v. Det kan verka frestande att tänka så för att nå så många som möjligt. Men frågan är vad som händer med evangeliet budskap om att i församlingen är gränsöverskridande. Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla (Kol 3:11). Visionen om himmelriket är densamma: Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer (Upp 7:9). Är det inte just så att evangeliet måste få vara mångkulturellt. Kankse går det att lösa med olika mötesplatser inom en större gemenskap, men evangeliet måste få sudda ut gränser. Som någon sa till mig när jag kände att jag inte passade in i en församlingsgemenskap: "JUst det faktum att du inte passar in, betyder att du behövs och passar in". Skall inte församlingen i ett segregerat samhälle vara en motpol. Blir församlingen lokal så återspglar den den lokala mångkulturen och tar sig de uttryck som finns där. Det behöver inte vara begränsande, utan kan vara berikande. Blir inte nischen lätt ett uttryck för konsumtionsmentaliteten? Frågorna är inte lätta, men vi måste reflektera över dem, för att fylla de vita fläckar som finns på kartan men levande församlingar.
"En kyrkas hälsa mäts i dess kapacitet att sända, inte i dess kapacitet att samla människor." (Rick Warren)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
