Makten korrumperar, förblindar, kontrollerar och dödar kärlekens frihet

Robert Mugabe har valts till Zimbawes president i en andra valomgång, där den rättmätlige vinnaren Morgan Tsvangirai valde att dra sig ur för att rädda sitt eget liv och undvika ett blodbad (länk 1, 2, 3, 4. Mugabe har styrt landet från maktövertagandet på slutet av 70-talet. Han har från att ha varit en frihetshjälte, som faktiskt vid maktövertagandet intog en försonlig attityd till sina forna motståndare de vita, utvecklats till en despot av sällan skådat slag. Han har allt mer kännetecknats av med alla medel behålla sin makt. Hans havmilitära, halvprivata milisgrupper har trakasserat varje politisk motståndare och han har kört det rika landet i botten. Och han verkar inte se det. Makten har förblindat honom fullständigt. Maktens väsen är ju just detta vilja kontrollera och i och med det förblindar den och dödar kärleken. "Absolut makt korrumperar absolut", är ett sant påstående, men lika sant är att absolut makt önskar kontrollera absolut. Och kontroll är faktiskt motsatsen till kärlekens frihet. En välvillig tolkning av Mugabe är att han faktiskt slogs för sitt folks bästa under befrielsen under det rasistiska frörtrycket i dåtidens Rhodesia, men idag har förlorat all empati och kärlek till sitt eget folk och endast älskar sin egen makt, position och person. Och därmed hatar varje person som han inte kan kontrollera. Makten har förblindat honom och kan förblida vem som helst! Det är inte underligt att Bibeln faktiskt fördömer eller använder envåldshärskare som avskräckande exempel från Nimrod i 1 Moseboken till Antikrist i Uppenbarelseboken.

FRA-debatten (länk 1, 2, 3, 4, 5, 6) har fyllt både bloggar (inget ämne har i veckan varit så frekvent på svenska bloggar som detta, t.o.m. vanligare än ordet sex!!!)och nyhets media. Debatten har både gällt sakfrågan, riksdagsdebatten och det politiska spelet. Sakfrågan är ytterst komplicerad, men ett ökat kontrollsamhälle är aldrig eftersträvansvärt, även om vissa kontrollmekanismer behövs för att förhindra brott. Kontroll som från början var avsedd för folkets bästa och stiftats p.g.a. en omsorg om folkets bästa och kärlek till landets invånare kan så lätt användas och missbrukas i maktens tjänst. Inbyggd i makten ligger frestelsen och längtan att kontrollera (ofta förklätt i skepnad av ord om folkets bästa gentemot yttre fiender). Och återigen är det inte att ta miste på¨att Bibeln varnar för detta (utan att förakta staten som sådan och dess maktbefogenheter) med dess yttersta bild av kontrollsamhället i antikrists rike i Uppenbarelseboken 13.

Sakfrågan är som sagt komplicerad, men partipiskans vinande i framförallt Folkpartiet och Centerpartiet är skrämmande och visar på att rubrikens påstående om makten är korrekt. De påtryckningar som skett ledande medlemmar mot de oliktänkande är obehagligt. Frågan är inget man gått till val på. Det handlar inte om svikna valloften, utan det handlar om personers samvetsbetänkligheter i en svår etisk fråga. Att i ett sådant sammanhang komma och tvinga in dem i ledet visar på både okänslighet, förblindat perspektiv och maktfullkomlighet. Önskan att få igenom förslaget går före människors samveten och etiska övertygelse. Att kontrollera så att alla röstar rätt och tycker rätt och inte äventyrar den egna maktpositionen går före allt annat, vilket är djupt tragiskt (Även om FRA-frågan gäller C och FP innebär det inte att andra partier i andra frågor har gjort samma sak, men här är exemplet tydligt och offentligt).

Irlands nej till den nya EU-författningen visar också på vad makten gör med människan. Ett folk väljer i demokratiska val att säga nej till något som de har rätt att besluta om och då börjar man tala om att de röstat fel. I en demokrati har inte folket fel, men när folket inte följer maktelitens önskningar är de dumma eller har inte förstått. Liknande språkbruk användes även i Sverige efter EMU-omröstningen. Makten ser inte att någon annan faktiskt kan ha rätt. Egentligen har man inte rätt att ha fel, för makten har alltid rätt.

På en massa andra plan är rubrikens påstående lika sanna. Det gäller alltifrån de stora sammanhangen till de allra minsta. Varje form av makt har i sig den inneboende tendensen att förblindas, vilja kontrollera och bevaka sin makt. Det gäller även i våra privata liv, så som familjer Även här finns risken att vilja att kontrollera dödar den verkliga kärlekens frihet. På samma sätt gäller det i föreningar och församlingar att maktens frestelser alltid finns och maktmänniskor kan de bästa bli. I den första delen av trilogin om "Sagan om ringen (härskarringen heter den ju faktiskt), så visar just detta maktperspektiv väldigt tydligt. När goda människor får tag i ringen så förvandlas de till oigenkännlighet. Det gäller de godmodigá Bilbo och Frodo, liksom alvdrottningen. Makten förvandlar de vackraste ansikten till fula trynen.

Jesus är i högsta grad medveten om denna risk och avväpnar makten genom sin utgivande kärlek och han säger att vi befrias på samma sätt:

Jesus kallade till sig dem och sade: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. [45] Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många."
Mark 10:42-45

Makten måste styras av kärleken, annars dör kärleken!!!

"Tanken att människor kan vara fria är nämligen ytterst skrämmande för alla med makt" (Noam Chomskey)

"Det enda botemelet mot kärleken till makten är kärlekens makt." (Shem McAdam)

Tro och politik - i USA och i Sverige

För svenska frikyrkokristna framstår USA lätt som ett drömland. 70% räknar sig som troende och 58% ber varje dag (länk). Det borde ju innebära ett idealsamhälle, vilket ju inre riktigt är fallet - enorm brottslighet, 2% av den manliga amerikanska befolkningen sitter i fängelse, stora klyftor mellan rika och fattiga, väldigt många är faktiskt fattiga i världens rikaste land. Så något idealsamhälle är det inte, även om det också finns en massa gott - självklart! Utifrån den starka ställningen den kristna tron har i det amerikanska samhället och hos medborgarna, så är det självklart så att den också påverkar politiken och den offentliga debatten p ett sätt som inte sker i Sverige - på gott och ont. I Sverige har det ju blivit omöjligt att argumentera utifrån en kristen ideologisk ståndpunkt utan att förlöjligas som "dum i huvet". Några reflektioner kring tro och politik:

1. Kristen tro är politisk, men inte partipolitisk. I USA är det självklart att den kristna tron skall påverka politik och värderingar, vilket det borde vara i Sverige också. Kristen tro är politisk, måste vara politisk, om vi tror att den påverkar hela livet. Men, och detta är ett mycket viktigt men, den är inte partipolitisk. Kristen tro passar inte in på höger-vänsterskalan. Guds rike står över sådana indelningar och här finns det ett problem, för i USA blir lätt bibeltro lika med högerkristen med vissa värderingar som ofta är mer byggda på konservatism och liberalism än på kristen tro. Samma risk finns i Sverige i och med att vår frikyrka hämtar så mycket impulser från det stora landet i väster, att vi går i samma fälla. Kristen tro måste vara politisk och ha saker att säga i politiska frågor, men det handlar inte om att stödja ett visst parti eller ett visst block. Man blirtvungen att se på varje sakfråga för sig. Man kan vara höger i en fråga och långt ut till vänster i en annan. Det är inget problem - det är ett måste.

2. Kristen tro får inte sammanblandas med nationalism, rasism eller patriotism. Historien är full av exempel på att när den kristna tron sammanblandas med staten och allierar sig med makten så slutar den att vara sann mot sin Herre. Alltifrån kejsar Konstantins och hans efterträdares upphöjande av den kristna tron till statsreligion i Romarriket har Guds församling gång på gång frestats till att ställa sig på maktens eller den egna nationens sida i konflikter och krig. Om man skall lyssna till propagandan så är alltid Gud på den egna sidan. Den amerikanska mentaliteten kännetecknas av en kristet civilreligion, där USA ses som "det utlovade landet" med en speciell plats i Guds plan för världen. Retoriken är att de amerikanska värderingarna måste spridas över världen och detta är en sorts gudomligt uppdrag. De amerikanska kristna kan inte hålla isär Amerika och Guds rike, vilket inte minst dokumentären "Guds vänner i USA" visade för ett par veckor sedan på SVT. Evangeliet är tydligt på att nationsskillnaderna är av rent praktisk natur (Se tex Rom 13 och Apg 15) och skillnaderna i Guds rike är utraderade:

Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla. (Kol 3:11)

3. Kristen tro påverkar underifrån. Även om kristen tro är i högsta grad politisk till sitt väsen, så är dess påverkan alltid främst underifrån. Det är genom att göra rättfärdiga gärningar, genom att radikalt följa Jesus Kristus, genom ett kärleksutgivande alternativ, som styrs av herren och hans värderingar som påverkan sker. Orden utan handling blir bara skadliga och avfärdas (ofta med rätta)som skenhelighet och dubbelmoral. Jesus sände oss ut i världen med ett uppdrag att vara lärjungar som gör lärjungar i kärelekstjänst för människorna, utan denna dimension är det bättre att vara tyst.

4. Kristen samhällspåverkan är inte för att skydda egenintresset, utan för människornas skull. Mycket av de försök som görs både i USA och Sverige har som mål att skydda de kristnas egenintresse. De är försök att som alla grupper söka bevara sina särintressen genom olika lobbyingansträngningar. Men frågan är om detta är kyrkans uppgift. Att skydda sig själv är inte rätt perspektiv, det är grundat i ett makttänkande, som är historielöst och som gör att kyrkan löper risken att förlora sin själv, som är Guds rike.

Det amerikanska idealet gör också att vi så lätt hamnar i en annan form av historielöshet. Vi idealiserar den svenska historien med en tanke att det var bättre förr, när Sverige var "ett kristet land". Denna romantisering av historien visar bara hur litet kontakt vi har med den verklighet som är fiikyrkans historia. Det var när Sverige var ett kristet land som frikyrkan bröt fram och faktiskt förföljdes, med både tvångsdop, kyrkgorådsförbud, reseförbud, passtvång, fängelsestraff och t.o.m. landsförvisning.

En ”skriande frustration”

Ännu ett läsår är avslutat på Götabro. Vi har oerhört nöjda deltagare. Utvärderingarna ger utbildningarna toppbetyg. Vi är jättetacksamma för våra underbara studenter. Församlingarna där praktikanterna från Bibelskola Tjänst är oerhört nöjda med både utbildningen och eleverna som har hjälp dem och som de har tagit hand om på ett utmärkt sätt. Bibelskola Tjänst är en fantastiskt bra fungerande ungdomsledarutbildning, kanske Sveriges bästa. Samtidigt är det så att vi flera gånger i veckan får påringningar från församlingar som söker ungdomsledare. Vi har en vägg ”tapetserad” med lediga ungdomsledarplatser runt om i Sverige från alla samfund. Samtidigt presenteras just i dagarna en internationellt jämförande undersökning att väldigt få svenska ungdomar ens tror på Gud. Behovet av ungdomsledare är skriande. Och då kan man känna en viss frustration att vi har så få att erbjuda. Så känner du någon som skulle passa som ungdomsledare, så uppmuntra honom eller henne att söka Bibelskola Tjänst på Götabro.

"Ett motkulturellt ungdomsarbete inriktar sig främst på att visa unga kristna och blivande sådana hur man lever för Kristus i världen. Ett motkulturellt ungdomsarbete formar en bibelbaserad urskiljningsförmåga,ledd av den helige Ande, hos sina medlemmar. Förmodligen kräver deta att någon (ungdomsledare, inte föräldrar) är med ungdomarna på fester, filmer, konserter - inte som förkläden utan som följeslagare (och ibland som elever - be dem visa dig sin värld). Ungdomar behöver lära sig handskas med sina val utifrån principer... Var tillsammans med dem och hjälp dem upptäcka hur de kan ´leva ut evangeliet i sin omvärld." (Graham Cray)

Frikyrklig högskoleutbildning

En utredning presenterar förslag till ett gemensamt framtida teologiskt seminarium för de tre samfunden Pingströrelsen (PR), Evangeliska Frikyrkan (EFK) och Alliansmissionen (SAM). Samtal har förts under en längre tid (Se). Inom vissa delar av rörelserna har det historiskt funnits motstånd mot akademiska studier, främst inom PR (Se), men tidigare även inom EFK och SAM. Det har setts i ett motsatsförhållande till den Helige Andes verk. Idag är inte de teologiska skillnaderna särskilt stora mellan samfunden, så utvecklingen är väl naturlig och positiv. Ett frikyrkligt teologiskt seminarium, vid sidan av Universitetens teologiska fakulteter och Baptistsamfundets (SB) och Missionskyrkans (MK)Teologiska Högskola i Stockholm, samt Evangeliska Fosterlandsstiftelsens (EFS) Johannelund i Uppsala skulle kunna blir något riktigt bra.Det finns dock några förutsättningar för att rättfärdiga dess existens, vilka inte är av ekonomisk art.

1. Ett väckelsekristet teologiskt alternativ. Poängen med en sammanslagning måste vara att tydliggöra och förnya den teologi som är samfundens. EFK har nyckelorden: evangelikal (ordet börjar bli problematiskt då det i dagsläget börjar användas liktydligt med fundamentalistiskt, jag återkommer till det i ett senare inlägg), baptistisk, karismatisk och missionsinriktad. Dessa kanske kan sammanfattas med ordet väckelsekristet, och det är kanske inte så svårt för de andra två att ställa upp på dem (utom möjligen baptistisk för vissa inom SAM). En gemensam frikyrklig teologisk högskoleutbildning måste fokusera på detta. Och till det måste läggas en lärjungaaspekt, som är ofrånkomlig i ett kristet tänkande. En frikyrklig höskola utan fokus på uppdraget (missionen) att göra lärjungar har faktiskt inget berättigande. En teologisk högskola måste ha som syfte och mål att bistå församlingarna med hjälp till ett förnyat teologiskt tänkande i överensstämmelse med den egna traditionen. Poängen med en frikyrklig teologisk högskola måste vara att vara ett alternativ, att i positiv mening vara annorlunda.

2. Ett väckelsekristet pedagogiskt alternativ. Hand i hand med teologin måste pedagogiken gå. I utarbetandet av en gemensam teologisk högskola borde man ställa frågan: Vad är en frikyrklig pedagogik? Även på denna punkt har frikyrkan ett unikt arv att förvalta. Man skulle kunna skapa ett nytt sätt att tänka pedagogiskt. Pedagogiken skulle vara teologiskt motiverad, men även historiskt. Det finns i det frikyrkliga arvet som sagt en skepsis mot akademin, både befogad och obefogad. Den befogaqde skepcisen har mycket att göra med pedagogiken. En frikyrklig pedagogik säger att kunskapen i sig inte är målet, utan det den åstadkommer i individens och kollektivets liv. Kunskapen är alltså aldrig ett självändamål, utan kopplat till uppdraget att göra lärjungar. Detta innebär att studierna mycket tydligt måste inkludera studentens hela liv i utbildningen, man kan inte nöja sig med mindre än förändring på ett personligt och andligt plan. Detta måste tänkas in mycket konkret och hävdas mycket energiskt för att en fikyrklig teologisk högskola överhuvudtaget skall ha berättigande. Den måste vara annorlunda, i positiv mening också pedagogiskt annorlunda.

Läsaren må inte tro att det räcker med läsning utan Andens smörjelse, spekulation utan fromhet, forskning utan häpnad, kringsyn utan jubel, flit utan vördnad, vetenskap utan kärlek, intelligens utan ödmjukhet, studium utan Guds nåd, att spegla världen utan den gudomligt ingjutna visheten. (Bonaventura)

ÄNTLIGEN!

Äntligen har EFK skapat ett forum, där de viktiga samtalen kan föras - Mötesplats EFK. Tanken är att vara ett ställe där det skall finnas möjlighet "att samtala om tankar och åsikter som är relevanta för rörelsen." Måtte det bli så. Och måtte många engagera sig. Jag hoppas att det blir ett ställe där många, inte bara pastorer och teologer, även om deras engagemang också är viktigt, vill vara med och samtala. Jag hoppas också att samtalen kan kännetecknas av ärlighet, öppenhet och respekt, att det skall vara högt i tak - även de tillsynes tokigaste åsikterna kan få oss att tänka nytt och rätt i ett andra steg. Jag tror detta kan bli viktigt av flera skäl:

1. Det skulle kunna ge rörelsen vitalitet. Att samtalet hålls levande skapar vitalitet i den typ av rörelse som ett frikyrkosamfund är. Det är konservativt till sin karaktär på gott och ont. Sanningsanspråk, erfarenhetskristendom (jag hittade inget bättre ord och menar det som något positivt) och lång tradition skapar alltid risk för konservatism och förändringsobenägenhet. Ett forum där åsikter kan ventileras på ett bra sätt kan hjälpa till att hålla rörelsen vital. Det är ju så att det är "tillsammans med alla de heliga [vi] förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er/[oss]." Ef 3:18-19

Det finns en ruta för att ge förslag på ämnen som bör tas upp. Jag hoppas att den används.

2. Det skulle kunna hjälpa till att överbrygga klyftan mellan Sverigekontor och församlingar. Det är ett ofrånkomligt problem att det uppstår en viss distans mellan den centrala administrationen och ledningen och "gräsrötterna". Ett samtalsforum på jämbördig nivå i ett samtal med ömsesidigt lyssnad skulle kunna hjälpa till att minska den klyftan. Jag hoppas att många som inte har något att skriva ändå går in och läser samtalen.

Det finns en ruta för att ge förslag på ämnen som bör tas upp. Jag hoppas att den används av människor i våra församlingar och att ämnena inte bara föreslås centralt.

"Med undantag för bikten ges det intet, varigenom själen blottas så fullständigt som i det religiöst-intellektuella samtalet. Man kan vara böjd i bön tillsammans med andra utan att ge sig själv, även om man beder högt. Man kan ligga på knä vid nattvardsbordet utan att ge någonting av sig själv åt den själ, som böjer knä vid ens sida. Man kan sjunga ur samma sångbok som andra och arbeta för samma organisation som d utan att ge sig själv åt den fullkomliga gemenskapen. men att vara verkligt aktiv i ett andligt samtal utan att ge sig själv är omöjligt." (Frank Mangs)