Relationernas relevans

Pappor som tar ut föräldraledighet jobbar mindre och har därmed mer tid för sina barn, visar en studie som Försäkringskassan gjort(länk 1, 2). Dessa pappor jobbar mindre över tid och vid skilsmässa har de ett bättre umgänge med sina barn. Förhållandet skulle möjligtvis kunna förklaras med att dessa pappor redan från början brytt sig mer eftersom de tagit ut föräldraledighet, men troligare är ju att det skapas något unikt genom att nära band knyts mellan pappa-barn på ett tidigt stadium. Det verkar som de tidigt knutna banden, som genom pappaledigheten blir starkare, finns kvar och är svårare att upplösa. Banden skapar andra prioriteringar, vilka är självklara utifrån de etablerade nära känslomässiga banden. Relationen till barnen verkar bli viktigare och besluten att prioritera dem blir självklarare och mindre komplicerade.

Relationer är relevanta därför att de skapar band för framtiden. Föräldrakapet skapar förebilder och referenspunkter för barnets fortsatta liv. Frågan om pappaledighet är då inte bara en jämställdhetsfråga (vilket i sig gör frågan nog så viktigt), utan även en viktig samhällsfråga. Den frånvarande pappan i barn och ungdomars liv är något som påverkar negativt, eller i art fall ges möjlighet till den positiva process som närvaron ger. Detta gäller både om det handlar om brist på närvaro i form av arbete eller skilsmässa.

Med en Gud som själv är relation till sitt väsen (1 Joh 4:8, Joh 17) och som skapat människan till sin avbild (1 Mos 1:26-30) och vars relation till oss beskrivs just i termer av den ständigt närvarande Fadern är detta inte något att förundra sig över. Relationer är alltid relevanta (Gud beskrivs även i moderliga termer, så det handlar inte om att säga att fäderna är viktigare än mödrarna. Bara så att inga missförstånd uppstår) De skapar förmåga att fatta beslut och att inte dras in i den individualiserade konsumism och upplevelsehysteri som kännetecknar vårt samhälle.

Om nu pappaledigheten faktiskt får dessa positiva konsekvenser av en mernärvarande manlig förälder i barnens liv genom uppväxten, så kan man fundera på hur detta skall uppmuntras. Frågan om en ökad kvotering är svår. Det finns för och nackdelar. Ibland hjälper lagstiftningen faktiskt till att förändra attityder. Att de långsiktiga långvariga fördjupade relationerna är en viktig samhällsfråga i den fragmenterade individualismens värld är en sanning som i det närmaste är en truism.

Vi måste våga se föräldraskapet som något av det viktigaste, att se reltionsbyggande som en del av missionsuppdraget, som en dela i att manifestera Guds rike i den här världen. Det är att låta JEsus vara herre!

Ett omedvetet eller medvetet glidande?

Riksdagen har börjat ett nytt verksamhetsår. Det började som vanligt med pompa och ståt i och med riksdagens högtidliga öppnande, följt av bl.a. statsminister Fredrik Reinfeldts uppläsande av regeringsförklaringen. I denna fanns det en formulering som inte verkar väckt någon större uppmärksamhet angående Sveriges utrikes politik:

Vårt lands säkerhet och yttre trygghet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder. Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. (länk)

Det är möjligt att det råder en bred enighet bland det politiska etablissemanget om denna hållning, men den är ganska långt från den klassiska svenska: "Alliansfrihet i fred, neutralitet i krig". Det är möjligt att världen förändrats så mycket, men varför vågar ingen föra en debatt om detta ämne. Känslan blir att förändringen sker genom en förskjutning som är successiv och inte genom ett öppet och medvetet ställningstagande. Kanske är det så att den rädsla som finns för en EU-skeptiskt hållning som ändå fortfarande finns bland den svenska befolkningen, gör att man glider in i ett militärt allianstänkande, istället för att hävda att det är dags att förändra vår utrikespolitik så radikalt som detta påstående i regeringsförklaringen visar. Regeringens formulering innebär ju faktiskt att både alliansfriheten i fred och neutraliteten i krig förnekas. De må vara så att man tycker att de förändrade förhållandena kräver en sådan förändring, men varför vågar man inte öppet ta debatten. Man måste också ha så mycket historiekunskap så att man tar med frågan om att den klassiska hållningen faktiskt hållit Sverige utanför krig i 200 år, vilket är någon sorts världsrekord.

Glidningar i ställningstaganden i relation till svåra frågor är aldrig bra. Det är alltid bättre med en öppen debatt och medvetna beslut. Att låta omständigheterna påverka till den grad att man befinner sig i ett fullbordat faktum, leder till en ansvarslöshet och blir likvärdigt med ursäkten: "Vi lydde bara order". Även förändrade omständigheter kräver ett moraliskt ansvar för förändrade ståndpunkter. Medvetenhet är en dygd på utdöende, en utrotningshotad art i den politiska floran.

Rädslans retorik

George W. Bush (Länk 1, 2, 3) höll i natt ett stödtal för presidentkandidaten John McCain. Talet kännetecknades av den rädslans retorik som är utmärkande för Bush hållning i utrikespolitiska frågor - en rädslans retorik. Bush sa bl.a. "McCain förstår att för att skydda vårt land måste vi möta attackerna innan de inträffar." det handlar alltså inte bara om ett rättfärdigt försvarskrig, utan om att det alltid är bättre att slå till först enligt detta synsätt. Rädslan föder för andras våld rättfärdigar det egna våldet i förebyggande syfte, ett fllständigt förödande förhållningssätt.

Problemet är att detta att det inte är verkligheten som styr, utan den egna rädslan. Det är inte det verkliga hoitet, utan det upplevda som påverkar besluten. Känslan av hot gör att man får rätten att bruka våld. Bushs retorik vittnar om den nationella rädsla som finns i det amerikanska medvetandet - en rädlsa som skapar misstro och brist på förtroende. alla är potentiella fiender, omdömet, empatin och kärleken fördrivs av fruktans förskräckliga fraser. Rädslans retorik kanske gör att man vinner ett val, men man vinner inte förtroende.

Rädslans retorik fungerar i manipulativa situationer och vädjar till våra lägre drifter. Den kan användas i alla sammanhang, men är livsfarlig och skapar distans och otrygghet, istället för kärlek och fred - i det stora, men också i det lilla sammanhanget. "Rule by fear" må fungera, men det är förödande.

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.
(1 Joh 4:18, Bibel 2000)

Genetisk determinism - var tar ansvaret vägen?

Forskare har upptäckt en gen som gör att vissa män (ca 30%) är sämre på att relationer än andra och får oftare problem i äktenskapet (Länk 1, 2, 3). Den som har denna gen har dubbelt så ofta problem som övriga män i sina relationer.

I en tid när ord som plikt har förvanskats till att betyda kravfyllt och självdestruktivt, så kommer självklart budskapet att vi kan förflytta ansvaret till generna för vissa att som ett evangelium. Vi människor har så lätt att skylla på någpon annan eller annat, att transportera ansvar och skuld bort från oss själva. Det blir inte längre mitt fel, utan vi transportera vårt ansvar till något så opersonligt som vår arvsmassa. Men även om vissa har en gen som påverkar oss i en viss riktning, så betyder inte detta att vi är tvungna att handla så. Vår personlighet eller arvsmassa fråntar oss inte vårt ansvar lika lite som en freudiansk betoning på barndomen gör det. Varje form av determinism oavsett om den är genetisk (generna styr våra handlingar), astrologisk (stjärnorna styr personlighet och händelser), teologisk (Gud bestämmer i sin allmakt) är förödande för både individen och samhället. Individen degraderas till kemiska processer och genetiska drivkrafter och samhället kommer att sakna möjligheter att stifta lagar, då inte individen längre kan styra sina handlingar och än mindre ställas tillsvars för dem. Människan reduceras till något hon inte är tänkt att vara- Det är just ansvaret som ger människan en särställning i Universum. frånsäger vi oss det, vare sig det är med hjälp av generna, djävulen eller Gud, slutar vi upp att vara människor.