Relationernas relevans

Pappor som tar ut föräldraledighet jobbar mindre och har därmed mer tid för sina barn, visar en studie som Försäkringskassan gjort(länk 1, 2). Dessa pappor jobbar mindre över tid och vid skilsmässa har de ett bättre umgänge med sina barn. Förhållandet skulle möjligtvis kunna förklaras med att dessa pappor redan från början brytt sig mer eftersom de tagit ut föräldraledighet, men troligare är ju att det skapas något unikt genom att nära band knyts mellan pappa-barn på ett tidigt stadium. Det verkar som de tidigt knutna banden, som genom pappaledigheten blir starkare, finns kvar och är svårare att upplösa. Banden skapar andra prioriteringar, vilka är självklara utifrån de etablerade nära känslomässiga banden. Relationen till barnen verkar bli viktigare och besluten att prioritera dem blir självklarare och mindre komplicerade.

Relationer är relevanta därför att de skapar band för framtiden. Föräldrakapet skapar förebilder och referenspunkter för barnets fortsatta liv. Frågan om pappaledighet är då inte bara en jämställdhetsfråga (vilket i sig gör frågan nog så viktigt), utan även en viktig samhällsfråga. Den frånvarande pappan i barn och ungdomars liv är något som påverkar negativt, eller i art fall ges möjlighet till den positiva process som närvaron ger. Detta gäller både om det handlar om brist på närvaro i form av arbete eller skilsmässa.

Med en Gud som själv är relation till sitt väsen (1 Joh 4:8, Joh 17) och som skapat människan till sin avbild (1 Mos 1:26-30) och vars relation till oss beskrivs just i termer av den ständigt närvarande Fadern är detta inte något att förundra sig över. Relationer är alltid relevanta (Gud beskrivs även i moderliga termer, så det handlar inte om att säga att fäderna är viktigare än mödrarna. Bara så att inga missförstånd uppstår) De skapar förmåga att fatta beslut och att inte dras in i den individualiserade konsumism och upplevelsehysteri som kännetecknar vårt samhälle.

Om nu pappaledigheten faktiskt får dessa positiva konsekvenser av en mernärvarande manlig förälder i barnens liv genom uppväxten, så kan man fundera på hur detta skall uppmuntras. Frågan om en ökad kvotering är svår. Det finns för och nackdelar. Ibland hjälper lagstiftningen faktiskt till att förändra attityder. Att de långsiktiga långvariga fördjupade relationerna är en viktig samhällsfråga i den fragmenterade individualismens värld är en sanning som i det närmaste är en truism.

Vi måste våga se föräldraskapet som något av det viktigaste, att se reltionsbyggande som en del av missionsuppdraget, som en dela i att manifestera Guds rike i den här världen. Det är att låta JEsus vara herre!