Den misslyckade och svåra integrationspolitiken

Den senaste veckan har moderaternas framtida invandringspoliik varit i centrum. Först presenterades ett utredningsförslag i början på veckan och sedan diskuterades och antogs detta på partiets framtidsdagar i Sollentuna under torsdagen och fredagen. För att slutligen partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt på en presskonferens säger att han inte alls är "säker på att konventets förslag blir vår politik", när det gäller att ta bort bidragen till de invandrare som bosätter sig i fel kommuner.

Att intergrationspolitiken är en oerhört svår och infekterad fråga är klart. Inte minst med Sverigedemokraterna balanserande på 4%-gränsen till riksdagen. Att det är svår visas inte minst av det faktum att den nog faktiskt hittills får ses som ett misslyckande. Sverige är på en del håll väldigt segregerat och utanförskapet är stort i en del invandrartäta områden, vilket bl.a. visar sig i en rapport från ungdomsstyrelsen av att i dessa områden står mer än 25% av ungdomarna i intervallet 20-25 år utanför både skola och arbetsmarknad. Här kommer några tankar kring detta ständigt aktuella ämne.

1. Misslyckandet behöver erkännas och inte användas för partitaktiska skäl. Att intergrationen är svår och faktiskt har misslyckats behöver erkännas av alla partier över hela skalan. Det handlar inte om att skylla på den ena eller andra regeringen. Det finns alltid risken att man söker göra populistiska vinster, men i och med detta skapar man inte förutsättningar för förändringar och lösningar. Det är faktiskt inte särskilt kreativt för att lösa problemen att peka ut vems fel det är, utan det räcker att konstatera att på denna punkt har samtliga regeringar misslyckats.

2. Utgångspunkten för en förändrad integrationspolitik måste vara människorna som kommer. I det moderata framtidsförslaget finns en god anstats till detta i och med formuleringen: "Politiken måste grundas i att de allra flesta som kommer till Sverige är självständiga individer som vill och kan försörja sig själva och sina familjer." Samtidigt smyger det sig in ett litet tvivel genom att man skjuter in "de allra flesta" och gör det hela till en ekonomisk fråga. Jag har i ett tidigare inlägg på den här bloggen behandlat just frågan om "Ekonomi eller empati" som grund för integrationspolitiken och -debatten. Det är faktiskt invandrarnas behov som skall mötas. Ekonomiska argument kommer aldrig att vinna debatten mot Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga grupper.

Om syftet med integrationspolitiken får något annat än de kommande i cemtrum, såsom att vinna kampen mot Sverigedemokraterna, så har man redan tappat fokus på vad som behöver göras. Då hamnar man lätt i massa ytliga populistiska förslag om än det ena än det andra utan att ta tag i de avgörande frågorna och systemfelen i det svenska integrationssystemet. Det blir märkligt när detta blir ett av skälen till förändringar av politiken, vilket vissa på konventet verkat öska: "Förhoppningar framfördes från talarstolen att den nya politiken skulle stoppa sverigedemokraterna."

Det är faktiskt lika problematiskt om man sätter Sverige före den kommande, även detta medför problem, vilket ju lätt hänt. Men det är individen som skall stå i centrum. Även här slirar förslaget litet, i och med att man betonar arbetslinjen så starkt, samtidigt så blir det märkligt när man säger att det finns vissa värderingar som invandrarna behöver lära sig såsom "en stark individualism, långt driven jämställdhet och att barn och kvinnor har rättigheter som står över familjens huvud" , så blir det litet märkligt.

3. Språkfrågan är nyckeln. Det märkligaste med den svenska intergrationspolitiken det senaste åren är att man inte insett att det faktiskt är språkfrågan som är nyckeln. Det är inte kulturfrågan eller att de kommande förstår de svenska värderingarna som är nyckeln till integration, utan frågan om man kan kommunicera och förstå. Utan språket blir man utanför och hävisad till dem som talar samma språk.

Det är förvånande att ingen, förutom Folkpartiet i form av sitt språktest, har insett detta. Och språktestet var ju ingen lösning för den kommande, det handlade ju om att kolla och inte hjälpa till integration och hemmahörande. Det borde vara självklart att så fort en person anlänt skall han eller hon erbjudas/ges svenskundervisning. Att lära sig ett nytt språk är bra oavsett om man har asylskäl eller inte. Kunskap är aldrig farlig att ha med sig även om man får återvända.

Språkstudier från "första dagen" innebär också att den passivitet som skapas av långa handläggningstider försvinner. De kommande har något vettigt att göra, något viktigt och meningsfullt.

Språkstudierna skulle också innebära att de väldigt många högutbildade som faktikst anländer till Sverige faktiskt skulle kunna ha användning av sin utbildning i Sverige. Här måste det också finnas en möjlighet att göra en översättning av akademiska betyg, så att folk inte behöver börja om från början, utan kan komma in i det som de faktiskt har en utbildning för och slipper köra taxi och baka pizza (Inget ont om dessa jobb. De är viktiga, men det är slöseri med utbildning och resurser). När man nu öppnar upp för arbetskraftsinvandring, måste man ju ta vara på de resurser som redan finns.

Språket är också grunden för förståelsen av den svenska kulturen de värden som finns och som vi inte kan kompromissa med. Här är nog inte ett kontrakt lösningen, utan faktiskt språkkunskaper som kan skapa förståelse för "det svenska".