Den misslyckade och svåra integrationspolitiken (2)

4. Den misslyckade integrationspolitiken är inte invandrarnas fel. I och med att vi alla samfällt borde erkänna integrationspolitiken som ett misslyckande, så är det lätt hänt att man lägger över ansvaret på invandrarna. Men de har bara kommit hit som individer och vi(svenskar, Sveriges riksdag valda av oss medborgare) har inte lyckats ge demförutsättningarna för en lyckad integration. Det är inte de kommandes fel att vi misslyckats det är faktiskt vårt ansvar. Sedan är det ju så att vi alla har ansvar för våra liv - även immigranterna. Att behandla dem efter deras behov innebär att ett ansvars läggs på dem precis som på alla människor i Sverige.

5. Vi måste lära oss hantera kulturbegreppet. När det gäller att hantera det mångkulturella samhället som immigrationen skapar, så måste vi lära oss hantera kulturbegreppet. Det finns ett antal diken att falla i. Det första är att faktiskt använda begreppet kultur rasistiskt: "Skärper man blicken upptäcker man att orden 'kultur' och 'etnisk' i dag faktiskt används på samma sätt som man i början av 1900-talet använde ordet 'ras'" (Maja Hagermann). Det är så lätt att man ser på alla andra kulturer som hot och det som inte stämmer överens med "den svenska kulturen" som något lägre stående. Denna tendens finns tydligt hos Sverigedemokraterna, men smyger sig lätt in även hos oss andra. Det vi inte håller med om i andra kulturer fördömer vi medvetet eller omedvetet som sämre eller längre stående eller som något mindre utvecklat.'

ett annat dike är att vara fullständigt okritisk till andra kulturer. Denna ståndpunkt hamnar lätt i det att olika kulturer alltid är lika bra, men det är tveksamt om vi bara exemplifierar det med t.ex. Nazitysklands kultur. Då blir det för oss självklart att den nazistiska kulturen inte alls var god eller bra. När det mångkulturella blir ett ideal i sig och pluralismen leder till en relativism, så blir helt plötsligt kulturbegreppet något som omöjliggör kritik. Kultur blir något i sig gott oavsett innehåll, vilket alltid är farligt.

Medelvägen (oftast eftersträvansvärd, men svår att hitta) skulle kunna vara att inte se det mångkulturella som ett hot. Inse att "kultur" är något ofrånkomligt: "Att tillhöra en civilisation eller kultur är, liksom att tillhöra en ras, inte någon valhandling utan något ofrånkomligt", konstaterar toppdiplomaten Ingmar arlsson med rätta. Andra kulturer är just annorlunda och detta är i sig något som ligger i begreppet "andra", men det är varken ett problem eller ett hot. Medvetenhet (återigen alltid efterstävansvärt, men ibland svårt) är en lösning på att hitta balansen. Medvetenhet om skilnadernas ofrånkomlighet, utan att låta rädslan ta över. Medvetenheten innebär också att man faktiskt kan bedöma både det goda och det dåliga eller onda som finns inbyggt i olika kulturer, både andras och den egna. Medvetenheten gör att mötet mellan det egna och de andra blir till ett kreativ möte. Problemet med mycket av integrationpolitikernas debatt inlägg inte har denna dimension av andra kulturer faktiskt också kan och bör påverka oss om de har något att bidra med. I den aktuella utgångspunkten i moderaternas framtidsförslag för intergrationen kan man sakna detta i det att i sitt hyllande av den svenska individualismen kan man inte se att den kan vara ett problem som faktikt skulle kunna korrigeras av en annan kulturs mer kollektiva hållning, utan för att därför bejaka hederskultur och andra avarter.

Från ett kristet perpektiv är inte mångkulturalismen något problem. Evangeliet har en fantastisk fömåga till inkarnation i de mest skilda kulturer (Passande att påminna sig i dessa juletider, som är inkarantionens högtid). Den kristna tron är inte bunden till en kultur (ofta felaktigt den västerländska), utan i varje mänsklig kultur och språkgrupp. Detta gör mångkulturen till en möjlighet utifrån ett kristet perspektiv och rent av något "gudsrikiskt":

Och de sjöng en ny sång:
Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk.

Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. (Upp 5:9, 7:9)