Alexander Bard och friheten

Det började med att Alexander Bard och tre andra folkpartister i nätverket Liberati i förra veckan publicerade en debattartikel i DN där de argumenterade för fri sprutor till natkomaner i Stockholm (En artikel som idag besvaras på DN debatt av andra folkpartister). Han fick genast mothugg av andra folkpartister, som ifrågasätter Bards agenda. I förra veckan beslutade sig ockspå den kristne artisten och politikern Roland Utbult att lämna Folkpartiet för Kristdemokraterna (Dagen 1, vilket ledde till att Bard uttryckte att fler kristna borde lämna folkpartiet (Dagen), 2, 3, 4) Han uppmanade tillexempel prästen Cecilia Wikström att lämna partiet och hon svarade att Bard är en patetisk kristofob (Dagen). Frågan har även kommenterats på Dagens ledarsida och i dess ledarblogg

Den cirkus som Bard satt igång inom Folkpartiet är intressant, därför att Bard företräder något som han kallar pragmatiskt liberalism, till skillnad från kallsisk liberalism, social liberalsim och nyliberalism. Som jag förstår Bard så är han mot begrepp som moral och moralism blir för honom det värsta tänkbara. Han använder ofta orden synonymt. Han drar individens frihet till sin yttersta gräns (också ordet gränser, liksom ordet norm är negativit laddat för Bard). Det är inte så konstigt att det blir en krick för Bard med en kristen syn på liberalism och frihet. Och om det är denna definition av liberalism som kommer att käneteckna Folkpartiet liberalerna, så blir det problematiskt om itne omöjligt att vara folkpartist och kristen. Frågan är om det är en sådan föskjutning på gång, men Jan Björklund verkar ju stå för mer normer och värderingar, åtminstone i skolan.

Man kan ju alltid fundera kring vad Alexander Bards uppväxt inom frikyrkan har spelat för roll. Hur begränsande var den för honom och varför är hans avståndstagande så starkt. Det var ju så starkt att han under en tid på 1980-talet kallade sig satanist, vilket faktiskt är intressant fortfarande om man tänker sig satanismen i form av den materiella satanismen som Anton LaVey presenterade i Satansbibeln, där huvudbudskapet är "Gör vad du vill". Det finns faktiskt en del som jämställer ultraliberalismen med satanism (googla gärna).

Några tankar kring frihetsbegreppet:

1. Frihet som inte påverkar och berör andra är inte möjligt. Vi hamnar så lätt i en utopisk bild av friheten, som är så individualistiskt präglad att vi inte tror att våra val och beteenden inte påverkar andra. Vi tror att det finns en privatsfär, där våra val bara gäller oss. Detta är ju en myt, då våra val och handlingar faktiskt påverkar oss själva och i och med att vi påverkats, så påverkar det våra relationer till andra.

2. Frihet måste vara en frihet till det goda, inte till vad som helst. Den andra bilden av utopiska friheten är att vi skall kunna göra precis vad vi vill, utan några etiska eller moraliska betänkligheter. Men inte helelr detta är möjligt. Sann frihet måste vara moralisk. En frihet som är så obegränsad, att den inte medför ansvar för godheten är inte varken sann eller god. Den bibliska friheten beskrivs i de paradoxala termerna av ett slaveri för Gud, det goda och det rättfärdiga (t.ex. Rom 6:15-22, Gal 5:13-26).

3. Friheten begränsas av naturliga normer. När vår samtid basunerar ut budskap om att vi sakll spränga våra gränser, så är det sant ur ett perspektiv. Vi skall spränga de gränser som är destruktiva, men det finns faktiskt gränser som är positiva, de skapelsegivna. När gränslösheten soch gränsöverskridandet blir något gott i sig, så skapas både stress och ohälsa. Den dygd som heter förnöjsamhet, som alltid måste finnas som motpol till våra strävanden framåt och vidare, blir bortglömd och föraktad. Att förverkliga sig sjäklv innebär inte bara att spränga begränsningar, det handlar faktiskt också om att accdeptera sina gränser. Utan ett sådant accepterande blir både individen och samhället sjukt. Som Magnus Malm konstaterar:

Det ligger i djävulens världsbild att gränsen isig är ett hån mot den egna självkänslan, ett underkännande av det egna världet, och därför måste den till varje pris bekämpas. Det är otänkbart att självförverkligandet skulle kunna ligga på insidan av en gräns.

Det gränslösa livet är inte möjligt, för vi finns här i tid och rum, begränsade av vår kropp, vilket visar på att gränserna finns och faktiskt är bra för oss. Vi är skapade med begränsingar, vilket kan kännas frustrerande, men är också förutsättningen för beroende och närhet. Utan begränsningen gör vi oss själva till Gud och det blir både jobbigt och ensamt för oss.