Varför förknippas kyrkan inte med solidaritet?

Dagen berättar idag om en amerikansk undersökning, som visar att amerikanerna förknippar nedanstående bibelordet "Försvara dem som hjälplösa. Var rättvis och ge rättvisa åt de fattiga och hemlösa." (Ord´31:8-9) mer med Barak Obama än med Bibeln. Bara 13% av det mycket mer "kristna" USA förknippade ordet med Bibeln, medan 18 med Obama, 9 med Dalai i Lama, 8 med Martin Luther King Jr, 4 med Oprah Winfrey och 3 med U2-sångaren Bono. Frågan är hur det skulle varit i Sverige. Förmodligen inte fler som förknippade ett sådant Bibelord med just Bibeln.

Undersökningen visade också att amerikanerna menade att Bibeln handlar "mest om himmel, helvete, äktenskapsbrott, stolthet och svartsjuka." Det amerikanska bibelsällskapet planerar att ge ut en "The Poverty och Justice Bible" där man lyfter fram 2100 versar som talar om fattigdom och rättvisa.

Det är ju märkligt hur dåligt kyrkan i USA, men även i Sverige, misslyckats med att betona den här sidan. Det är tragiskt att människor inte ser att Bibeln och den kristna tron är så nära kopplad till solidaritet och hjälp till de fattiga. Jag tror att det finns flera orsaker till detta. Här följer några som jag ser:'

1. Kyrkan har ofta varit lierad med makten. I Sverige är det ju så historiskt att den kristna kyrkan historiskt varit en del av statsapparaten och makthavarnas förlängda arm. Det är sant att man faktiskt haft ansvaret för mycket av det sociala arbetet i socknarna fram till 1900-talet, med kyrkoherden som ordförande i fattigvårdsnämnder osv. Men ofta blev han mer myndighetsutövare än ett uttryck för Jesu empatiska förhållningingssätt med de fattiga. När det gällde rättvisefrågor har kyrkan alltför ofta ställt sig på statens sida och betonat stabiliteten på bekostnad av rättvisa och rättfärdighet.

2. Kyrkan har betonat den personliga frälsningen på bekostnad av de sociala och universella aspekterna. I mycket av väckelsekristendom och evangelikalism har utgångspunkten varit individens frälsning. Som ju är viktig och biblisk. Detta är ett tydligt arv från upplysningen och det moderna, där individen hamnat i centrum. I traditionellt evangelikalt tänkande går vi från individen utåt till den kristna gemenskapen och ut i världen. Frågan är om inte denna rörelse skapat de problem som kyrkan har när det gäller trovärdigheten. Hade vi vänt på perspektivet och sett Guds stora tanke och vision om en förnyad skapelse och ett Guds rike först och sedan gått inåt mot ett nytt sätt och leva i vilket individen frälses för att passa in i hade säkert betoningarna varit annorlunda. Vi hade sluppit att kyrkan understött den individualistiska trenden som vuxit sig starkare och starkare.

3. Kyrkans selektiva bibelanvändning. Om nu det finns över 2100 bibelverser som handlar om fattigdomsbekämpning och rättvisa i Bibeln och detta inte har präglat oss som kristen kyrka, så visar det hur selektiv vi läser vår Bibel. Det är summan av Guds ord som är sanning (Ps 119:160). Ibland betonar vi olika delar så mycket på bekostnad av andra att man kan fundera på sanningshalten.

4. Kyrkan betoning har varit väldigt andlig på bekostnad av det materiella. När kyrkan växte fram i den hellenistiska miljön påverkades den en hel del av dess dualistiska syn på ande och materia. Det andliga blev bättre på bekostnad av det materiella verkligheterna. Detta är inte Bibliskt Bibeln håller ihop dessa båda utan att rangordna. Gud bryr sig både om det yttre och det inre, både kropp och själ. Om vi talar om själens eviga frälsning blir lätt fattigdom och rättvisa ett underordnat problem, som ses som mindre viktigt.''

5. Kyrkan har inte tänkt missionellt och inkarnerande. I och med kyrkans betoning på byggnader och verksamhet utifrån dessa uppfattas lätt dess dess budskap som att man skall komma dit, istället för att den finns närvarande inkarnerad och missionellt engagerad i den omvärld i vilken den finns. Om kyrkan ser sin uppgift som att inkarnera Jesus i den här världen hamnar betoningen på vad det innebär att efterfölja Jesus, vad han skulle göra och hur man manifesterar Jeusnärvaro i olika sammanhang i den här världen, istället för hur man skall få människor att komma till den egna kyrkan. Det blir ingen skillnad på evangelisation och diakoni, allt blir mission. Allt det som är gott står för Gud, allt det som är ont är vår uppgift att bekämpa. Orättvisor, fattigdom, orättfärdighet osv. blir en del av missionuppdraget, liksom att föra människor in i en levande relation till Jesus Kristus.

6. Kyrkan har alltid hållt frågorna om pengar ifrån sig. Trots att Bibeln är full av texter som behandlar rättvisa och fattigdom, och att Jesus talar mer om pengar än om både bön och evangelisation, så har vi svårt att tala om detta i kyrkan Vi vrider på oss så fort ekonomiska frågor kommer upp. Det är för närgånget. Synder och orättfärdighet av ekonomisk art håller vi gärna ifrån oss och lägger oss inte gärna i andras hanhavande av pengar. Vi har separerat ekonomin från det kristna livet och förpassat det till en privat svär. Ger vi bara vårt tionde eller vad det nu ska kalla det så har kyrkan inget att säga. Vi har hamnat i ett mycket märkligt förhållande till pengar. Ganska långt från den egendomsgemenskap som präglade den första församlingen.

Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgilitgheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande. (Stefan Einhorn)

Dagen

Dags för dokusåpabojkott?

Idag finns ett intressant debattinlägg på Aftonbladet debatt, skrivet av Linda Broberg med anledning av att dokusåpan Paradise hotel just startat. Det intressanta är att linda själv varit med i dokusåpan Big Brother 2002. Hennes insikter om dokusåpan och vad det gör med människor bör tas på allvar, just därför att hon har varit med själv. Hennes fråga är värt att ta på största allvar:

Jag tänker på Jackie och på de andra som med största sannolikhet kommer att gå lite längre än nödvändigt och planerat i nationell tv, och undrar om de tar mer skada av den här tiden än vad man förstår?

När dokusåporna drog igång för tio femton år sedan talades det om förnedrings-TV. Sedan dess har nivån förändrats radikalt och det som då var upprörande är ingenting idag. Så fungerar ju TV-mediet. Man måste hela tiden bli litet värre och litet mer för att fortsätta kittla oss tittare. Och vi sitter där och tittar. Kanske förfasar vi oss, men vi följer med och mellan avsnittet är kvällstidningarna fulla av rubriker om vad som händer och skall hända härnäst och vid sidan om. Kanske är det dags att stänga av, att säga att nu räcker det. Det borde ju inte vara så svårt. Det finns en sådan knapp på fjärrkontrollen, om vi inte orkar släpa oss upp ur soffan fram till huvudströmbrytaren på själva TVn.

Man kan ju tycka att deltagarna får skylla sig själv som ställer upp i TV på både det ena och det andra. Men jag tror Linda Broberg slår huvudet på spiken när hon definierar det i termer av bekräftelsebehov och samtidigt konstaterar att det inte funkar:

Varför jag som 21-åring hade ett sådant bekräftelsebehov och en så stark önskan att höras och synas har jag fortfarande inget bra svar på. Vad jag däremot vet och genom erfarenhet har lärt mig är att 15 minuter i rampljuset inte räcker för någon som jag. Mycket vill ha mer och ärligt talat, för mig spelade det ingen roll hur hårt jag än försökte intala mig själv (men mest andra) att det var en kul grej och att alla snart har glömt mig: Det var ändå tråkigt när månaderna gick och jag inte längre blev igenkänd.

Jag tror det är dags att stänga av:

1. För de inblandades skull. Man kan som sagt tycka att de får skylla sig själva. Men det räcker inte som argument för att jag skall sitta och titta på något som inte är bra för de inblandade. Om ingen tittade skulle inte möjligheten finnas till dessa desperata försök att få bekräftelse och bli känd. Egentligen är man faktiskt delaktig i folks elände på samma sätt som pedofilen som sitter och tittar på barnporr. Njuter av andras dumheter och förnedring. Det är nog dags att stänga av.

I och med att TV-mediet kräver ständig stegring, så är det nog så att man väljer att utnyttja människors svagheter för att få tittare. Man använder människor för att få tittarsiffror och för att använda Big Broither-Lndas ord:

Att det är människor av speciell karaktär, och förmodligen med viss personlighetsstörning, som kommer med i den här typen av serier är enkelt att förstå. Impulsiva, spexiga och gränslösa individer gör bra tv och levererar de ändå inte som tänkt, släng in ett par vinare och saken är biff. Spritorgier och guppande täcken är nämligen inte bara fullt naturliga inslag i dagens såpor utan snarare ett krav.

Jag vil i varje fall inte vara en del av detta och därför stänger jag av. Inte för att vara bättre än någon annan, utan för att det räcker nu.

2. För min egen skull. Självklart borde jag stänga av också för min egen skull. Är detta något jag faktiskt mår bra av? Är det något jag egentligen vill se? Står dessa intriger, dubbelspel och guppande täcken för något som är "uppbyggligt" som den gamla kristna termen säger. Jag tror det är avtrubbande och destruktivt, därför att det objektifierar medmänniskorna som deltar. De är inte längre människor utan något man ser på TV. Det kan ju verka moralistiskt (detta så populära skällsord), men jag tror alltid vi borde vara medvetna om vad vi ser och gör, och vad det gör med oss. Det kittlar, men är det nyttigt? Personligen tror jag det är dags att stänga av.

Är det inte konstigt, t ex, att man automatiskt antar att det är någon slags ära att framträda i TV? (Richard Foster)

Om Jesus skulle frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV. (Malcolm Mudderidge)

Det finns en historia om en man som kommer till helvetet och glatt överraskad utbrister: "Å, jag visste inte att ni hade TV här!" Varpa jourhavande demon likgiltigt svarar: "Vi har bara TV här." (Magnus Malm)

Vad har hänt med Mohammed Omar?

I radioprogrammet Kaliber i P1 och i Ekot i helgen presenterar Mohammed Omar planer på att starta ett nytt politiskt parti (läs 1, 2, 3, lyssna 1, 2 3. Även tidningen Dagen rapporterar om det, liksom en del andra medier. Det är inte så länge sedan Omar var en respekterad kulturpersonlighet, känd föreläsare, respekterad poet och en förespråkare för dialog och samförstånd mellan religionerna. Han och den kristne författaren gav tillsammans ut boken Vem är du? på bokförlaget Cordia som var ett försök till förståelse över religions gränserna. Han berättade ofta om sina kontakter och sina positiva erfarenheter från kyrkan. Nu står han på Sergels torg och skriker "Död åt Israel!". Nu vill ha bilda ett politiskt parti med enda syftet att vara mot Israel och det han benämner som sionismen. Han vill inte vara en snäll muslim längre, utan bjuder in alla som är emot Israel till att vara med i partiet. Det spelar ingen roll var man finns på den politiska skalan, eller ens om man finns på den. Han bjuder in både höger- och vänsterextremister, liksom muslimer och nazister bara man hatar Israel och judar. Han bjuder in alla bara man hatar judar. Det är förintelseförnekare och antisemiter som välkomnas. Hans språkbruk är varken poetiskt eller politiskt. Det är bara hatets retorik kvar. Hur kunde det bli så?

HAT!

Jag skulle säga att svaret på frågan hur det kunde gå så är hatet. Muhammed Omars resa från moderat resonabel muslim till agiterande islamist beskriver han själv som ett resultat av Israels Gazakrig i vintras. Om detta är den utlösande faktorn, så är det som det skapat hos Omar hat, (o)rent och ogrumlat hat. Och hatet är fruktansvärt och får förödande konsekvenser för den människa, som låter det få sig i sina klor av stål, vilka kramar ur medmänskligheten ur hennes hjärta.

1. Hatet förblindar. HAtet är en oerhört stark känsla. När det får grepp om oss, så blir vi blinda. Vi ser inte längre klart, utan hela vårt seende färgas av hatets svarta färger. Man tycker sig se klart, men den fantastiska mänskliga förmågan att se nyanser och färgskiftningar försvinner och allt förvandlas till svart eller vitt. Hatet skapar hämndbegär, vill skada, fördriva förstöra. Och man tror att det är rätt och rättfärdigt. Man inse inte att man förespråkar samma mynt som det man hatar. Man ser inte att man blir som det man hatar - omänsklig!

2. Hatet demoniserar. I och med hatets svart-vita förblindande karaktär, så demoniserar det motståndarna. De förvandlas från medmänniskor till motståndare, från individer till idioter, från någon som är som jag till någon som är perverterat annorlunda. Hatet tvingar oss ut på krigståg, en som man tycker rättfärdig och nödvändig strid. Fienden måste besegras, förgöras, utplånas. Och då helgar ändamålen medlen. Då är varje allians mot fienden helig och rätt. Inget får hindra, för man slåss ju mot den ondska som hatet definierat. Man har helgat kriget, kriget mot den man demoniserat och opersonliggjort. Det är ondskan man slåss mot, den yttersta ondskan som man rättfärdigt måste hata. Och man tror man skall uppnå tillfredsställelse.

3. Hatet är ingen framkomlig väg. Hat gör oss omänskliga och omöjliggör dialog och därmed lösning på mellanmänskliga problem. Det leder till hämnd och omöjliggör försoning. Varje försök att lösa ett mänskligt problem med hjälp av hat och hämnd är dömt att misslyckas. Det är bara genom förlåtelse, förståelse och försoning som förändring är möjlig. Att ta rätten i egna händer är att göra sig till Gud, göra sig själv ofelbar och allvetande. Låt Gud ta hand om det som är hans "jobb", det som endast han utifrån sitt fullkomligt nådiga och rättfärdiga väsen kan göra, men som vi inte har kapacitet eller auktoritet att handskas med. Låt oss inte gripas av hatets enkla lösningar på de svåraste av problem. Och måtte Mohammed Omar hitta en annan drivkraft än hatets.

Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. (Rom 12:14-19)

Uthärdar man inte beröring tar man till terror, det "heliga" kriget. Inga krig är heliga.Krig innebär alltid ett vanhelgande av alla värden. (Anders Piltz)

Hämnden ger sällan den tillfredställelse som man kan föreställa sig. (Ann Heberlein)

Läs även gärna följande krönika från den 2 oktober i Nerikes Allehanda.