Dags för dokusåpabojkott?

Idag finns ett intressant debattinlägg på Aftonbladet debatt, skrivet av Linda Broberg med anledning av att dokusåpan Paradise hotel just startat. Det intressanta är att linda själv varit med i dokusåpan Big Brother 2002. Hennes insikter om dokusåpan och vad det gör med människor bör tas på allvar, just därför att hon har varit med själv. Hennes fråga är värt att ta på största allvar:

Jag tänker på Jackie och på de andra som med största sannolikhet kommer att gå lite längre än nödvändigt och planerat i nationell tv, och undrar om de tar mer skada av den här tiden än vad man förstår?

När dokusåporna drog igång för tio femton år sedan talades det om förnedrings-TV. Sedan dess har nivån förändrats radikalt och det som då var upprörande är ingenting idag. Så fungerar ju TV-mediet. Man måste hela tiden bli litet värre och litet mer för att fortsätta kittla oss tittare. Och vi sitter där och tittar. Kanske förfasar vi oss, men vi följer med och mellan avsnittet är kvällstidningarna fulla av rubriker om vad som händer och skall hända härnäst och vid sidan om. Kanske är det dags att stänga av, att säga att nu räcker det. Det borde ju inte vara så svårt. Det finns en sådan knapp på fjärrkontrollen, om vi inte orkar släpa oss upp ur soffan fram till huvudströmbrytaren på själva TVn.

Man kan ju tycka att deltagarna får skylla sig själv som ställer upp i TV på både det ena och det andra. Men jag tror Linda Broberg slår huvudet på spiken när hon definierar det i termer av bekräftelsebehov och samtidigt konstaterar att det inte funkar:

Varför jag som 21-åring hade ett sådant bekräftelsebehov och en så stark önskan att höras och synas har jag fortfarande inget bra svar på. Vad jag däremot vet och genom erfarenhet har lärt mig är att 15 minuter i rampljuset inte räcker för någon som jag. Mycket vill ha mer och ärligt talat, för mig spelade det ingen roll hur hårt jag än försökte intala mig själv (men mest andra) att det var en kul grej och att alla snart har glömt mig: Det var ändå tråkigt när månaderna gick och jag inte längre blev igenkänd.

Jag tror det är dags att stänga av:

1. För de inblandades skull. Man kan som sagt tycka att de får skylla sig själva. Men det räcker inte som argument för att jag skall sitta och titta på något som inte är bra för de inblandade. Om ingen tittade skulle inte möjligheten finnas till dessa desperata försök att få bekräftelse och bli känd. Egentligen är man faktiskt delaktig i folks elände på samma sätt som pedofilen som sitter och tittar på barnporr. Njuter av andras dumheter och förnedring. Det är nog dags att stänga av.

I och med att TV-mediet kräver ständig stegring, så är det nog så att man väljer att utnyttja människors svagheter för att få tittare. Man använder människor för att få tittarsiffror och för att använda Big Broither-Lndas ord:

Att det är människor av speciell karaktär, och förmodligen med viss personlighetsstörning, som kommer med i den här typen av serier är enkelt att förstå. Impulsiva, spexiga och gränslösa individer gör bra tv och levererar de ändå inte som tänkt, släng in ett par vinare och saken är biff. Spritorgier och guppande täcken är nämligen inte bara fullt naturliga inslag i dagens såpor utan snarare ett krav.

Jag vil i varje fall inte vara en del av detta och därför stänger jag av. Inte för att vara bättre än någon annan, utan för att det räcker nu.

2. För min egen skull. Självklart borde jag stänga av också för min egen skull. Är detta något jag faktiskt mår bra av? Är det något jag egentligen vill se? Står dessa intriger, dubbelspel och guppande täcken för något som är "uppbyggligt" som den gamla kristna termen säger. Jag tror det är avtrubbande och destruktivt, därför att det objektifierar medmänniskorna som deltar. De är inte längre människor utan något man ser på TV. Det kan ju verka moralistiskt (detta så populära skällsord), men jag tror alltid vi borde vara medvetna om vad vi ser och gör, och vad det gör med oss. Det kittlar, men är det nyttigt? Personligen tror jag det är dags att stänga av.

Är det inte konstigt, t ex, att man automatiskt antar att det är någon slags ära att framträda i TV? (Richard Foster)

Om Jesus skulle frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV. (Malcolm Mudderidge)

Det finns en historia om en man som kommer till helvetet och glatt överraskad utbrister: "Å, jag visste inte att ni hade TV här!" Varpa jourhavande demon likgiltigt svarar: "Vi har bara TV här." (Magnus Malm)