APOSTLAGÄRNINGARNAS TID OCH VÅR

Anders Sjöberg, tidigare missionsföreståndare inom EFS och NT-exeget, skriver en debattartikel i Dagen med titeln I dag liknar kyrkan mer fornkyrkan om att vår tids kyrkliga klimat alltmer liknar den situation som finns beskriven i Apostlagärningarna. Det här är en viktig iakttagelse. Många har påpekat det tidigare men det verkar ännu inte fått genomslag på gräsrotsnivå inom våra kyrkor. Sjöberg pekar ut Svenska Kyrkans ledning, men det gäller nog i lika hög grad majoriteten av oss frikyrkliga. Vi vill så ofta att Sverige skall förbli, eller åter bli ett "kristet" land. Men det är ju just detta som har varit problemet sedan 300-talets statskyrkofiering.

1. Apostlagärningarna måste vara ett ständigt korrektiv och inte bara en bekräftelse på vår egen förträfflighet. Problemet är att vi inte låtit Apostlagärningarna varit det korrektiv som det alltid borde vara. Vi behöver bygga församlingen utifrån Apg, inte slaviskt, utan låta de nytestamentliga texterna faktiskt ge oss vägledning i sin helhet. Ofta betonar vi en sida av den bibliska uppenbarelsen. Den sida som stämmer överens med vår eget sätt att vara kyrka. Vi låter inte texterna vara profetiska tilltal som formar oss, utan istället indentitetsmarkerande och som därigenom förstärker synen på oss själva som de förträffligt bibliska. Apostlagärningarna borde vara en ständig utmaning för oss. Inte för att trycka ner oss, utan för att få oss att längta och våga leva i ständig reformation (ekklesia semper reformanda)

2. Apostlagärningarnas inkluderande missionella gemenskap måste tas på allvar. Anders Sjöberg skriver: Det är intressant att följa berättelsen, se hur de hela tiden drar in de människor som kommer till tro i uppdraget. De nya lärjungarna blir inte bara konsumenter, inte bara beroende av de missionärer som kommer till dem. De får snabbt eget ansvar och del i det gemensamma uppdraget. Församlingen definieras dels av sin tillhörighet till Jesus, dels av sitt uppdrag att föra budskapet om Honom och manifestera Hans rike i den här världen. Den medvetenheten var ständigt påtaglig i den första församlingen och behöver vara det i dagens församling. När församlingen förvandlades till statskyrka tappades denna aspekt, i hög grad, liksom den gemenskapsaspekt som också präglade den första församlingen.

3. Apostlagärningarnas församlingar var mångkulturella, vilket var en manifestation av evangeliets budskap och sanning, och måste utmana församlingen idag. Anders Sjöberg igen:

Därför blir också mycket snart församlingen en mångkulturell gemenskap. Ett sällskap av människor från många olika länder, kulturer och skilda sociala sammanhang, som är kallade att vittna om evangelium - Guds harmoni, eller den nya skapelsen, där alla olika delar samspelar i en helhet. Min rannsakande fråga är: Ser vi detta i svensk kristenhet i dag?

Den avslutande frågan är i högsta grad relevbant och viktig att ställa i en tid då segregeringen i det svenska samhället ökar. Evangeliet är en gränsöverskridare och dess budskap är ett budskap om en gemenskap i harmoni som inte består i de egna intressena, den egna bakgrunden, den egna kulturen osv, utan sträcker sig över detta in i i det som kallas Guds rike. Församlingen är mångkulturell till sitt väsen. Det är den både i kraft av ett teologiskt perspektiv som tar sin utgångspunkt i skapelse, frälsning eller eskatologisk fullbordan. Den är det därför att det är det som är Guds tanke och dröm.

4. Apostlagärningarnas församling är inte perfekt, vilket vi behöver inse. Anders Sjöberg konstaterar i sin avslutning att det finns en annan likhet. Inte allt i Apostlagärningarna är perfekt. Här finns skildringar av missförstånd, besvikelser, motsättningar och mänskliga felsteg. Det fantastiska är dock att även detta blir ett vittnesbörd om hur Gud låter sitt evangelium bli synligt, bli hörbart och mottaget i situationer som karaktäriseras av mänsklig svaghet och tillkortakommanden. Kyrkan har genom historien eftersträvat det perfekta, eller i vart fall velat ge sken av att det perfekta är det nödvändiga. Men denna perfektionism har snarare stöt bort mäniskor och hindrat dem från att komma till Jesus, än varit något som främjat hans rike. Historiskt så är det så att när strävan efter en "ren" församling blivit för stark (detta är inte samma sak som att man vill få människor in i en läjunga och helgelseprocess), så har man som ett brev på posten fått fariseism och hyckleri på köpet. Tron på förändring och Guds möjligheter att förvandla får vi aldrig tappa bort i vår gemenskap, men vi får heller aldrig tro att det perfekta är viktigare än människiorna.

Apostlagärningarna borde vara en utmaning för oss inom svensk kristenhet idag, elelr hur?