ETT HEMLIGT NAMN

Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat, och jag skall ge honom en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det. (Upp 2:17)

Vem är jag egentligen? Och vem är du? Handlar livet om levande charader? Hur skall jag veta vem jag egentligen är? Hur skall jag förstå vad som är arv och miljö? Skapat eller format? Illusion eller verklighet? Påtaget eller skapelsegivet? Sannt eller spelat? Vilka är vi egentligen? Finns det någon som verkligen vet?

Kanske, för jag har ett hemligt namn som ingen känner. Inte ens jag själv vet riktigt hur det skall stavas. Här är alla dyslektiker och analfabeter. Ja, alla är kanske en överdrift, den som har gett mig det känner det, därför att han känner mig. Men ingen annan än han kan skriva det helt rätt.

Han har gett mig ett namn som bara han känner och jag nu endast kan ana. Det liknar inget annat namn och ingen annans heller. Det finns ingen annan som har samma, alla andra har sina. Det är bara mitt och ingen annans. Det är det namn som beskriver den jag verkligen är. Den jag innerst innerst inne är. När lagren har skalats bort ett efter ett. När man gått valv efter valv och kommit till det innersta rummet. Det är det som beskriver mitt hjärta, min längtan, min kropp och min själ. Mitt jag och mitt mig. Det är det namn som säger vad jag är och vad jag var tänkt att vara. Som uttrycker det jag slutligen kommer att bli – mig själv. Men kanske annorlunda och ändå lik. Förhoppningsvis annorlunda och ändå mig själv.

Det finns rum i mig som ingen får gå in i, som ingen kan nå. Det finns utrymmen i min själ som ingen får utforska. Det finns saker som nog ingen kan förstå. I viss mån är vi alla obegripliga för varandra. I någon grad är vi så unika att kommunikation är omöjlig. En existentiell ensamhet hos oss alla. Det finns utrymmen, skrymslen och vrår dit ingen når, eller dit vi inte släpper in någon alls, inte ens de människor som står oss allra närmast. Kanske känner vi inte till dem själva. Kanske har vi inte nycklarna kvar och ingen annan heller. Ja, ingen är ju inte riktigt sant, den som känner mitt verkliga namn har ju nycklarna.

Har han det verkliga namnet har han också nycklarna. Det kan kännas som om ingen riktigt kan förstå. Som om vår unicitet gjort oss onåbara, obegripliga och allena. Det kan verka som om det inte är någon idé att försöka inse eller låta någon tolka oss, läsa oss, för alla är ju analfabeter och dyslektiker, också jag. Ja, inte alla förstås, han som vet mitt riktiga namn kan ju läsa mig som en öppen bok. Och Han vänder blad försiktigt. Inga hundöron här inte. Så försiktigt, så försiktigt läser han mig.

Mitt sanna namn, mitt nya och ändå det äldsta, som fanns från början, som Han uttalat över mitt liv, är skrivet i sten. Så säkert, så djupt ristat, så noggrant karvat, så outplånligt i en evig hällristning. Det går inte att sudda, det är hugget i sten. Det går inte att stryka över, för fårorna går så djupt. Det är ristat i sten av Honom som uttalat det från begynnelsen och som skall uppenbara det och ge mig det, och lära mig skriva det själv, så jag verkligen ser vem jag verkligen är. Lära mig att rista det.

Det är ristat i sten och kan inte suddas ut, ristat i en vit sten som är äkthetens och sanningens färg, renheten och det oskadades färg. Du ger mig den outplånliga sanningen om mig själv. Den oskadade själen och det ursprungliga jaget. Det som ytterst är jag, det som täckt av lager av lager av smuts, så ingen kan se dess skönhet. Ja, ingen är ju för mycket sagt, för Han som gör svart till vitt, fläckat till rent, ärgat till blankt, ser ju förbi och igenom skitighetens patina och skådar renhetens möjlighet och möjligheternas strålglans.

Han har ristat mitt verkliga namn i en vit sten som han ska räcka mig, men det är också ristat i Hans händer, så att Han inte kan glömma mig. Han som sa:

Jag glömmer aldrig dig.

Nej, ditt namn är skrivet i mina händer,

(Jes 49:15-16)

Du har skrivit namnet, mitt sanna och rena namn i dina handflator, så du kan inte tappa bort mig. Jag tror Du gjort det med ditt blod. Inte bara i sten, utan också i kött och blod. När Dina händer genomborrades av spikar skrev Du mitt namn, mitt verkliga namn, som jag inte känner ännu till fullo. Namnet som ger genklang i mitt inre, ordet om vem jag sannerligen är. När Du viskar det så hör jag att det är jag, verkligen mig Du talar om. Den mig som ingen verkligen känner. Ja, ingen är ju fel. Han som har skrivit, viskat och ristat det, Han känner mig och vet vem jag i realiteten är.

Herre, viska det redan nu i mitt öra, så att jag får se vem jag är. Herre, låt mig få läsa i dina händer, så jag kan bli den du tänkt. Hjälp mig stava, så mitt liv blir som du tänkt. Möjligt att läsa inte bara för mig själv, utan också för andra.