SANNING ELLER DIPLOMATI, ETT DEMOKRATISKT DILEMMA

!915 dödades 1, 5 miljoner armenier i något som inte går att kalla annat än ett folkmord av det Osmanska riket. Det nuvarande Turkiet förnekar dess omfattning och definitivt att det handlade folkmord. Idag tas frågan upp i Sveriges riksdag och det skall röstas om hur Sverige skall definiera händelserna 1915. Det verkar hänga på en skör tråd att det blir ett erkännande, vilket ju är mycket märkligt. Skälet att man inte vill erkänna det är diplomatiskt. Det handlar om relationer och framtida EU-inträde för Turkiet. Man vill inte störa demokratiserings- och anpassningsprocesser. Alltihop känns fullständigt absurt.

1. Demokratins brister – att försöka rösta bort sanningen. Winston Churchill sa något i stil med att demokratin är det bästa av alla dåliga styrelseskick. Och man får vara beredd att hålla med honom. Det finns nog inget bättre, men den har enorma brister. Demokratins budskap blir att majoriteten alltid har rätt. Tyvärr är ju inte detta alltid sant. Det visar sig inte minst i det aktuella fallet med folkmordet på armenier. Tycker 175 av ledamöterna att man inte skall kalla folkmordet för ett folkmord, så hävdar ju demokratin att det inte är det, i varje fal inte i Sverige. Men problemet är att det är ett folkmord likafullt. De 1,5 miljoner dödade 1915 mördades lika fullt. Hela förfarandet i Sveriges riksdag bli ju faktiskt en skam för inte bara de ledamöter som röstar mot erkännandet av folkmordet. Det blir faktiskt en black om foten för hela det demokratiska systemet. Varje tänkande människa inser att man inte kan rösta bort sanningen, men i Sveriges riksdag är det tydligen möjligt av diplomatiska och taktiska skäl.
   
2. Nationalismen faror -
   att sätta heder före sanning. Att Turkiet fortfarande efter nästan 100 år förnekar folkmordet är också mycket märkligt. Faktum är att hela denna process är ett uttryck för den mentalitet som i andra sammanhang kallas för hederskultur. Den kutur som gör att familjen eller gruppens heder går före allt annat. Den kultur som dödar för att den egna gruppens heder skall bevaras. De fäder och bröder som dödar döttrar och systrar för att bevara ett yttre abstrakt anseende – hedern. Men skall man stå med hedern i behåll så måste den ju stämma överens med sanningen. Verklig heder är inte knutet till yta, utan till trovärdighet, äkthet och sanning. En hederskultur ser inte detta, utan har gjort hur man själv presenterar sig och upplever sig upplevd till det högsta värdet, till sanningen med stort S.
   

   Det är just detta tänkesätt som kännetecknar den turkiska nationalismen. Det är bättre att förneka något som är en verklighet och säga att det aldrig har hänt för att bevara den nationella stoltheten och hedern, än att erkänna sanningen. I nationalismen blir nationens intressen och anseende viktigare än något annat. Passar inte historiens händelser in i den egna bilden av hur det borde vara, är det inte den egna bilden det är fel på utan historieskrivningen. Nationalismen sätter nationens intressen framför allt annat och det är en livsfarlig hållning. Det finns inte längre någon respekt vare sig för sanningen eller människorna. 1,5 miljoner människors död är mycket mindre värt än den turkiska statens heder och anseende. Mycket märkligt och fullständigt obegripligt.
   

3. Diplomatins överpris – att kompromissa med sanningen. Diplomati är väl att vandra på äggskal. Det är väl dess väsen och dess styrka. Den söker hela tiden att ha goda relationer och lösa problem. Men det blir problem när man ser detta som ett mål som måste upprätthållas till varje pris. Det blir lätt så att man bakbinder både sig själv och sanningen i diplomatins namn. Man väljer att inte kritisera vissa staters beteende på grund av diplomatiska hänsyn och nationella intressen. Men det måste finnas gränser för diplomatins anpassning till verkligheten. När diplomatin börjar förneka det uppenbara bara för att inte stöta sig, så är det dags att sluta vara diplomatisk. Självklart finns det lägen där det bästa är att vara diplomat (kanske oftast). Man skall inte söka konflikt för konfliktens skull, men det får heller inte leda till att man av en massa konstiga hänsyn förvränger eller förnekar sanningen, ändrar benämningar på något så fruktansvärt som ett folkmord. Det är ett för högt pris att betala, det är att betala överpris.
   

   Det är ju så att om man börjar förneka sanningen så har man snart förvandlat lögnen till vedertagen "sanning"
   

Länkar:

Dagen 1,
2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11

Newsmill 1, 2, 3, 4, 5

Aftonbladet 1, 2