DEN OMÖJLIGA FÖRSAMLINGSTUKTEN

En debatt har blossat upp på om församlingstukt överhuvudtaget är relevant idag, om det är möjligt eller ens önskvärt. Det började med ett uttalande av Pelle Hörnmark i Dagen: där han menar att det funnits en föreställning om att församlingen på jorden är en kopia av den himmelska. Därför fanns förr en "församlingstukt", alltså att man kunde bli utesluten om man inte följde reglerna. På detta har Stefan Swärd reagerat på sin blogg och försvarat församlingstukten, dels utifrån ett logiskt resonemang att alla gemenskaper har riktlinjer för sin gemenskap, dels från några konkreta fall av övergrepp inom församlingen och framförallt utifrån Bibelns undervisning. Ett resonemang som är svårt att tillbakavisa om man vill vara trogen mot Bibeln. Man kan ju däremot tycka att Swärd är litet onödigt luddig eller otydlig när det gäller alla de övergrepp som faktiskt gjorts i församlingstuktens namn genom frikyrkohistorien: Det är möjligt och till och med troligt att församlingstukt har använts felaktigt i frikyrkans historia i Sverige. Det är ju inte endast möjligt och troligt, utan en självklarhet, ett understatement. Tidningen Dagen har återger delar av Swärds åsikter i en artikel och Carl-Henric Jaktlund kommenterar Swärd genom att konstatera att frågan inte är enkel och kommer med några viktiga iakttagelser, när det gäller nutidsmänniskan och nutidsförsamlingen, värda att ta på allvar och fundera kring. Men faktum kvarstår att det finns ganska kraftigt bibliskt stöd för församlingstukten. Hur skall vi förhålla oss, är den omöjlig, onödig, oönskad och omodern?

Svaret på frågan är väl ofta faktiskt ett ja. Det finns historiska problem, hur det har används i frikyrkohistorien, där det utan tvekan finns ett missbruk och massor av sår. Det ger oss negativa associationer bara vi nämner det, så får vi rysningar och känner att det vill vi inte vara med om igen.

Det finns också strukturella problem, vilka handlar om hur våra församlingar är uppbyggda. Våra församlingar har en föreningsstruktur, de är oftast byggda efter en hierarkisk ledarskapssyn och för stora för att ge den trygghet som är nödvändig för en fungerande process av tillväxt hos medlemmarna.

Det finns också problem relaterad till vår samtid, som handlar om hur vi ser på oss själva som individer. Individualismen är ett jätteproblem i relation till allt som rör kritik och påverkan. I vår tid blir man kränkt om någon påpekar något och detta gäller också oss i församlingarna. Skulle någon komma och säga något så är det väl sällan så att människor väntar till de blir uteslutna, utan de väljer att gå någon annanstans, där inte kritiserar (fast man skulle ju använda ordet dömer).

Och frågan är om det inte i grunden finns teologiska problem, vilket kanske främst handlar om frågan varför och vad synd faktiskt är, vad en församling egentligen är och vad ett kristet liv handklar om.

Och trots att svaret är ja, så måste vi utifrån Bibeln fundera på om det ändå inte är möjligt, där tror jag Stefan Swärd faktiskt har rätt. Utifrån texterna i Luk 17:3-4 och Matt 18:15-22 tror jag vi kan se mönster som är möjliga att tillämpa. Det finns vissa parametrar som vi måste vara beredda att acceptera för att få detta att fungera, vissa grundläggande saker som om vi inte förstår dem och relaterar församlingstukten till dem gör dem fullständigt omöjlig och onödig.

1. Det kristna livet handlar om lärjungaskap. I den väckelsekristna tradition som vi står i finns det en överbetoning på frälsningens ögonblick. Här har Hörnmark rätt i sin kritik när han pekar på människors processer, men det är ju just detta som borde leda till att det vi kallar församlingstukt blir nödvändig. Det är ju just i dessa processer som den kommer in. Den är inte ett hot utan en hjälp i en förändringsprocess och i en andlig tillväxt. När vi tror att det kristna livet handlar om att bli frälst och få någon sorts fribiljett till himlen, och bara det, så har vi ju missat poängen, att det handlar om ett liv i efterföljelse, lärjungaskap, tillväxt mot Kristuslikhet. Denna process kommer vi aldrig att klara själva. Vi behöver hjälp. Vi behöver människor runt omkring oss som vill hjälpa oss med positiv och negativ kritik, för att komma vidare. Om det är sant att det kristna livet handlar om lärjungaskap så blir konsekvensen att jag bjuder in andra att hjälpa mig och ge mig konstruktiv kritik när jag är på väg att hamna fel. Församlingstukten är på samma gång ofrånkomlig och frivillig.
   
2. Den kristna församlingen är relationell. Den kristna lokala församlingsgemenskapen är inte en institution och inte en förening. Detta är bra yttre strukturer. Det som konstituerar församlingen är dess relationer till Gud och medbrodern. Den är alltså inte hierarkisk till sin konstitution. Problemet blir när vi för in en sådan maktstruktur i det vi kallar församlingstukt, då blir det helt galet. I de nytestamentliga texterna så är det väldigt tydligt att det är på en brodersnivå som tillrättavisningen sker. Vi har överlämnat det till församlingsledningar och äldstebröder som kommer uppifrån med makt och auktoritet, men det är inte där det skall ske, utan mellan jämbördiga bröder (och systrar). Brodersbegreppet handlar om närhet, en närhet som inte finns i maktstrukturerade församlingar. Det handlar om en samhörighet som egentligen är ofrånkomlig. En broder är min broder utan min förskyllan, det går inte att sluta upp med att vara bröder, utan det är ett oupplösligtband, som skall kännetecknas av kärlek, närhet och omsorg. Församlingstuktens förutsättning är riven maktstruktur, rätt relation och decentralisering
   
3. Det kristna klimatet kännetecknas av den fullkomliga nåden. I relation till församlingstukten står alltid nådens totala omfång, dess obegränsning. Det är ett helt nytt klimat som beskrivs. Det är den 77-faldiga förlåtelsens klimat, i motsats till Lemeks 77-faldiga hämnd i 1 Mos 4. Det är den totalitära nådens gemenskap. Missar vi detta så blir ju kritik en kränkning. Inser vi detta så blir kritik en möjlighet till förändring. Utan nåden är allt omöjligt.
   
4. Det kristna målet är alltid upprättelse, inte församlingens renhet. Stefan Swärd har en poäng när han talar om att målet är upprättelse och förlåtelse. Det är faktiskt i det sammanhanget tukten finns. Däremot är hans andra motiv till tukten problematisk – församlingens renhet. Det är sant att synden är ologisk i relation till vad Jesus åstadkommit, men målet är inte en ren församling, därför att dett inte kommer att åstadkommas förrän vid Jesu återkomst. Renhetsmotivet leder nästan alltid till fariseism. När renheten blir ett självändamål frikopplat från individens upprättelse blir den farlig, för den skapar inte ett nådens klimat, utan ett skräckvälde, där man r ensar ut det orena. Men då kan ju ingen av oss bestå. Då måste vi hela tiden rensa vidare. Det finns ingen församling som kommer att vara nog ren. Resultatet blir fördömanden och sekterism. Renhetssträvandena blir lätt "religiöst rasistiska", för vi vill ju alltid vara litet bättre än de andra.
   
5. Den kristna församlingen får lov att vara tydlig. Ett av vår tids problem är rädslan för att tala om synden. Bibeln är tydlig på att synden är verklig. Och att den är en destruktiv kraft i våra liv. En av grundtextorden är ärr "missa målet". Denna blid blir relevant i församlingstuktssammanhanget. Det handlar om att vara vägledare, att peka på den rätta vägen. I och med att nådens klimat råder på ett fullständigt sätt kan vi vara trygga, då syndens väsen som lagbrott med påföljande straff på ett sätt är inaktuell för den kristne i och med Jesu försoning, så kan vi våga tala om synden. När texten i Matt 18 talar om att binda och lösa handlar den inte om makt över människor, utan om lov att tolka och avgöra vad som är rätt och fel. Det var så rabbinerna på Jesu tid använde begreppsparet. Församlingen har fått lov att tala tydligt om rätt och fel. Församlingen måste våga vara tydlig och ingen behöver vara rädd för tydligheten. Det handlar om att undvika synden med dess destruktiva konsekvenser.
   

Frågan om församlingstukten är mycket större och viktigare än vi anar. Den borde få oss att fundera på vad det är att vara kristen och vad det är att vara församling. Det borde leda till att vi funderar på våra strukturer som verkar omöjliggöra detta, och hur vi skall skapa församlingar som formar lärjungar och då behöver vi hjälpas åt. Måtte debatten inte leda bara till ett ventilerande av olika åsikter om församlingstuktens vara eller icke-vara, utan till en djupare reflektion över vad det är att vara församling 2011. Jag tror att det är det Hörnmark, Swärd och Jaktlund längtar efter. Det gör i vart fall jag.