FÖRSAMLINGSPEDAGOGIK, LÄRJUNGAFOSTRAN, KONSTRUKTIV KRITIK, FÖRANDRINGSSAMTAL, FÖRSAMLINGSTUKT ELLER VAD VI NU SKA KALLA DET

Efter att kommenterat debatten om församlingstukt som började i tidningen Dagen, så har det ju kommit en del intressanta kommentarer, som jag vill kommentera i detta nya inlägg.

1. Benämningen församlingstukt. Redan i mitt förra inlägg uttryckte jag precis som några kommentatorer tveksamhet (Karin, anonym 3) inför begreppet och benämningen. Det är ju det vi har kallat det, men frågan är om det är bra. Det ger både fel och begränsade associationer. Tukt kan i och för sig förstås som synonymt med fostran och då är det ju inget problem, för fostran behöver vi för att bli det vi är kallade till lärjungar. Men det har också så tydliga kopplingar till att skära bort, vilket ju inte är varken dess mål eller första prioritet, utan ett sorgligt nödvändigt ont och absolut sista utväg för att upprättelse skall kunna ske. Så vad skall vi kalla det. Några förslag finns ju i rubriken. Men kom gärna med kreativa förslag.
   
2. Respekten för medmänniskan. Karin uttrycker att församlingstukt skulle med nödvändighet vara något som inte innebär respekt för medmänniskan. Men konstruktiv kritik från de som står mig nära och bryr sig om mig behöver inte alls betyda respektlöshet, utan faktiskt visa både på respekt och omsorg. Syndakataloger tror jag inte heller vi behöver för de blir alltid begränsande och ofullständiga. De graderar synder och skapar väldigt lätt hyckleri. Det är frikyrkohistorien full av. Det finns "modesynder" i alla rörelser. Så det måste vi undvika, men att faktiskt våga visa på områden i varandras liv och beteenden som vi behöver förändra och jobba med, det är nödvändigt. Vi får inte låta individualismen så ta överhanden att vi gör oss oåtkomliga för kritik. Det är ett lika farligt andra dike. Jag tror på att frivillig inbjuda till vägledning och konstruktiv kritik för de som står mig nära.
   
3. Renhetssträvandena. Det går ju som S-E Sköld rada upp några bibelord och sedan lämna saken där, men det är ju inte särskilt konstruktivt. Simons kommentarer om renheten känns mer öppet frågande och intressanta att kommentera. Det är ju inte så att jag förnekar att Bibeln talar om renheten som en bild på vad församlingen skall vara. Men här vill jag lyfta fram två viktiga saker. För det första är det att vi måste lära oss att handskas med den klassiska tanken på redan nu och ännu inte. Församlingen är i Kristus redan nu ren, församlingen kommer också slutgiltigt att bli renad och helgad vid Jesu återkomst, men samtidigt är vi reellt ännu inte i det fullkomliga tillståndet. Församlingen kommer inte på den här sidan av Jesu återkomst att vara absolut ren. Den församlingen finns inte och kommer inte att finnas. Vi är alltså på en resa mot renhet och helgelse. Men detta är en process. Det är ju detta som är lärjungaskap. Det gäller oss både som individer och som kollektiv. Vi är mitt i processer som förhoppningsvis går åt rätt håll. Men jag vill fortsätta att hävda att om vi hävdar att den rena församlingen är möjlig, måste vi utesluta alla, därför att ingen är ren. Det blir ingen bra motivation, utan bara en hycklande teaterspelande gemenskap där vi undviker att visa vårt behov av hjälp och förändring, och förändringen blir en omöjlighet. Renhetssträvandena som grund för församlingstukten (där har vi ordet igen) blir inte konstruktiva utan destruktiva.
   

   Det andra jag tror är viktigt att komma ihåg när det gäller renhetstänkandet är att det inte är människor som vi skall befria oss ifrån, utan de destruktiva beteenden som Bibeln benämner synd. Renheten innebär inte att bara de fullkomliga får plats och alla andra ställs utanför, utan att vi tillsammans strävar efter att vara en församling som återspeglar Jesu liv i dess helhet. Det innebär att vi måste tala om synden för att kunna veta vad vi behöver hjälpas åt med att avlägsna, inte att vi skall börja tala om vilka människor vi behöver avlägsna.
   

4. Församlingsstrukturerna, individualismen och lärjungaskapet. Jag tror att det viktigaste den här debatten kan leda fram till är att vi måste fråga oss om de strukturer vi idag har skapat med mer än hundra år på nacken faktiskt är lärjungaskapande, eller faktiskt förhindrande för det som är målet med våra liv. Om det är så att mycket av de hierarkiska och distanserande strukturerna gör att den broderliga konstruktiva kritiken inte möjliggörs, så bör vi inom varje församling fundera på hur vi skapar nya strukturer som hjälper oss att göra det Jesus sa åt oss att göra. Dessa strukturer måste också vara något som hjälper oss att handskas med de krafter som starkas står i motsats till det Jesus står för bl.a. individualismen som så genomsyrar den västerländska kulturen och även den frikyrkliga delen av den. Bonhoeffer som Wemanuel så bra citerar sa:
   Det finns ingen kristendom utan efterföljelse, och jag tror detta är ett viktigt konstaterande
   
5. Att se debattfrågan i ett större perspektiv. Jag vill tacka Wemanuel för att du lyfter in Bonhoeffer i samtalet. För det är ju så att det vi talar om inte kan isoleras från vad en församling är och skall åstadkomma. Det gäller att se den som ett redskap för något större. Den är inget mål i sig, utan är bara meningsfull och användbar i ett större Gudsrikesperspektiv. Det är ju helt rätt att den inte är tänkt att den skall vara något vi skall vara rädda för, utan något som faktiskt kan vara oss till hjälp.
   

Länkar

Dagen 1.
2.
3. 4