Sedan några dagar tillbaka pågår ett öppetgräl mellan Evangeliska Frikyrkans (EFK) styrelseordförande Stefan Swärd och Pingströrelsens (PR)ledare Sten-Gunnar Hedin i tidningen Dagen (länk 1, 2, 3)och på Swärds blogg. Debatten handlar om att Stefan kritiserat karismatiker för att vara hycklare efter händelserna i Lakeland Florida och predikanten Todd Bentley, vilket fick Hedin att känna att det var den svenska pingströrelsen Swärd ville åt. Detta ledde till att Hedin kallade Swärd för farisé i ett inlägg.
De två samfundsledarna har ramlat i vars ett dike, som förvandlats till skyttegravar med beskyllningar om fariséism som båda sidors främsta vapen. Det finns två viktiga saker att notera här, som kunnat undvika denna konflikt som faktiskt känns litet som att den är på sandlådenivå.
1. Kritik måste alltid vara tillåten. Med en grundinställning att kritik faktiskt är något positivt och inte något hotande avväpnar man sina egna reaktioner. Det är sällan kritiken som är problemet utan vår rädsla för den. Vår rädsla skapar missförstånd och misstolkningar, för vi tror att den andra vill oss illa. Kritik är faktiskt detsamma som prövning och det uppmanar oss Paulus mycket tydligt till (1 Thess 5) och det är inget farligt. Den hjälper oss faktiskt att särskilja det goda från det onda. En kristen ledare och en kristen rörelse måste vara beredd på kritik, t.o.m. vara tacksam för den, utan att behöva gå i försvarsläge och svara med samma mynt. En kristen ledare och en kristen rörelse måste leva så att Janne Josefsson kan komma och knacka på dörren utan att utgöra ett hot, för att citera en kollega på Götabro. Kritik utifrån hjälper oss faktiskt att utröna sanningen om oss själva, hur jobbig den än är.
2. Ordet "vi" istället för "man" hindrar missförstånd. Hela denna konflikt hade kunnat undvikas om Stefan Swärd använt ordet "vi" istället för det obestämda "man". EFK är också en karismatisk rörelse och löper samma risker som alla andra. Hade Swärd använt det ödmjukt identifierande "vi", hade Hedin aldrig reagerat så starkt. Det är ju så att vi kristna sällam identifierar oss med fariséerna i evangeliernas berättelser, fastän de faktiskt är dessa som är mest lika oss evangelikaler, vilket Alan Hirsch visade tydligt vid sitt besök på Götabro i våras. Ett efter ett av de kännetecken som kännetecknade fariséerna som rörelse visade sig finnas också hos oss evangelikaler och karismatiker. Det är så konstigt att farisé är alltid någon annan. Varför har vi så svårt att se den tendensen hos oss själva. Det bor en liten (eller stor) farisé inom varje religiös människa, inte mins oss karismatiska evangelikaler.
tisdag 26 augusti 2008
söndag 17 augusti 2008
Krigets första offer... och andra...och....
Ett relgelrätt krig har blossat upp i Kaukasus mellan Ryssland och Georgien om utbrytarrepubliken Syd-Osetsien. Självklart hävdar båda sidor sin rätt, för så är det ju alltid. I alla konflikter hävdar alla sin rätt och att deras krig är rättfärdigt. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli verkar det som.
Teorier om det rättfärdiga kriget har funnits alltsedan romaren Cicero på 100-talet f.Kr., via både Augustinus (300-talet e.Kr.)och Thomas av Aquino (1300-talet e.Kr.), fram till tänkare, filosofer och teologer i vår egen tid (länk). Man har skapat kriterier för både rätten till att starta krig, såsom att man skall ha ett rättfärdigt syfte och orsak, rätta intentioner, vara den sista utvägen o.s.v., liksom hur kriget skall föras, samt hur det skall avslutas (länk). Och på pappret verkar dessa skrivbordsprodukter vettiga. Och det är kanske t.o.m. så att det är nödvändigt att det faktiskt finns kriterier i denna galna värld för annars kulle det inte finnas något som hette folkrätt, och bedömningar och ingripanden av världssamfundet skulle vara omöjliga (länk).
Men samtidigt är teorin om det rättfärdiga kriget just en teori, som faktiskt är verklighetsfrämmande, för det krig som uppfyller kriterierna finns inte i den verkliga världen, då kriterierna faktiskt strider mot krigets väsen.
I och med att det rättfärdiga kriget endast existerar i teorin och inte i verkligheten blir ett ställningstagande mot krig nödvändigt utifrån en kristen ståndpunkt Följande saker är värt att tänka på.
1. Krigets första offer är sanningen. Det kända talesättet är så sant. I varje krig spelar propaganda en avgörande roll. Sanningen får alltid stryka på foten, när man vill övertyga sitt eget folk, omvärlden och fienden. Iden pågående konflikten i Kaukasus har detta visat sig på en mängd sätt redan. Siffror på döda och skadade har friserats på båda sidor. Man använder oerhört värdeladdade ord som "etnisk rensning" om vad den andra sidan håller på med. Attacker har riktats mot myndigheters hemsidor för att undvika att information sprids. Falska filmsekvenser har släpps till media. Man förnekar närvaro av trupper o.s.v. (länk) Och trots att vapenvila har slutits fortsätter ordkriget och trupperna blir kvar under förevändning att den andra sidan inte gör sitt och så håller det på (länk)
Detta är bara några aktuella exempel på hur sanningen förvrids i varje krig. Detta innebär att möjligheten att fatta riktiga moraliska beslut i stort sett blir omöjligt, då presenterade fakta inte är fakta och hävdade sanningar lika gärna kan vara lögner. Den enda ursäkt man har kvar blir den klassiska: "Jag lydde bara order", och det känns farligt och fattigt.
Ur ett kristet perspektiv är allt som relaterat till Gud kännetecknat av sanning och ondskan och Djävulen med lögn. Jesus själv kallar sig Sanningen (Joh 14:8) och därför att lögnen är så intimt förknippad med krigets väsen blir en mer eller mindre pacifistisk hållning nödvändig.
2. Krigets andra offer är människovärdet och människovärdigheten. Det andra som händer i alla krig är att människan reduceras till fiende. Man objektifierar människan från att vara en individ som jag själv till ett objekt, något opersonligt, ofta i form av en numerär, ett antal soldater. Kriget är inhumant på många sätt, därför det tvingar deltagarna till att inte se på motståndarna som människor. Man avhumaniserar och demoniserar de människor som är skapade till Guds avbild och är älskade av Gud. De blir bara onda fiender. Kriget fungerar inte om man har empati. Att som i söndagens evangelietext behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad (Den gyllene regeln, Matt 7:12) är ju fullkomligt omöjligt i en krigssituation.
3. Krigets tredje offer är rättfärdigheten och godheten. Kriget är destruktivt till sitt väsen. Det handlar om att döda och förstöra. Återigen något som stämmer mycket bättre överens med Satan och ondksan än med de Skaparen (Joh 10:10). I den pågående konflikten i Kauasus (och i alla andra krig) är det ruiner och död som är resultatet. Nedbrända hus och förstörd egendom. Död och destruktivitet.
Krigets väsen gör att det inte i den verkliga världen kan bli rättfärdigt.
"Genom ett skickligt och ständigt bruk av propaganda kan ett folk bli övertygat om att himmel är helvete eller att det mest eländiga liv är ett paradis." (Stanley Jones)
Teorier om det rättfärdiga kriget har funnits alltsedan romaren Cicero på 100-talet f.Kr., via både Augustinus (300-talet e.Kr.)och Thomas av Aquino (1300-talet e.Kr.), fram till tänkare, filosofer och teologer i vår egen tid (länk). Man har skapat kriterier för både rätten till att starta krig, såsom att man skall ha ett rättfärdigt syfte och orsak, rätta intentioner, vara den sista utvägen o.s.v., liksom hur kriget skall föras, samt hur det skall avslutas (länk). Och på pappret verkar dessa skrivbordsprodukter vettiga. Och det är kanske t.o.m. så att det är nödvändigt att det faktiskt finns kriterier i denna galna värld för annars kulle det inte finnas något som hette folkrätt, och bedömningar och ingripanden av världssamfundet skulle vara omöjliga (länk).
Men samtidigt är teorin om det rättfärdiga kriget just en teori, som faktiskt är verklighetsfrämmande, för det krig som uppfyller kriterierna finns inte i den verkliga världen, då kriterierna faktiskt strider mot krigets väsen.
I och med att det rättfärdiga kriget endast existerar i teorin och inte i verkligheten blir ett ställningstagande mot krig nödvändigt utifrån en kristen ståndpunkt Följande saker är värt att tänka på.
1. Krigets första offer är sanningen. Det kända talesättet är så sant. I varje krig spelar propaganda en avgörande roll. Sanningen får alltid stryka på foten, när man vill övertyga sitt eget folk, omvärlden och fienden. Iden pågående konflikten i Kaukasus har detta visat sig på en mängd sätt redan. Siffror på döda och skadade har friserats på båda sidor. Man använder oerhört värdeladdade ord som "etnisk rensning" om vad den andra sidan håller på med. Attacker har riktats mot myndigheters hemsidor för att undvika att information sprids. Falska filmsekvenser har släpps till media. Man förnekar närvaro av trupper o.s.v. (länk) Och trots att vapenvila har slutits fortsätter ordkriget och trupperna blir kvar under förevändning att den andra sidan inte gör sitt och så håller det på (länk)
Detta är bara några aktuella exempel på hur sanningen förvrids i varje krig. Detta innebär att möjligheten att fatta riktiga moraliska beslut i stort sett blir omöjligt, då presenterade fakta inte är fakta och hävdade sanningar lika gärna kan vara lögner. Den enda ursäkt man har kvar blir den klassiska: "Jag lydde bara order", och det känns farligt och fattigt.
Ur ett kristet perspektiv är allt som relaterat till Gud kännetecknat av sanning och ondskan och Djävulen med lögn. Jesus själv kallar sig Sanningen (Joh 14:8) och därför att lögnen är så intimt förknippad med krigets väsen blir en mer eller mindre pacifistisk hållning nödvändig.
2. Krigets andra offer är människovärdet och människovärdigheten. Det andra som händer i alla krig är att människan reduceras till fiende. Man objektifierar människan från att vara en individ som jag själv till ett objekt, något opersonligt, ofta i form av en numerär, ett antal soldater. Kriget är inhumant på många sätt, därför det tvingar deltagarna till att inte se på motståndarna som människor. Man avhumaniserar och demoniserar de människor som är skapade till Guds avbild och är älskade av Gud. De blir bara onda fiender. Kriget fungerar inte om man har empati. Att som i söndagens evangelietext behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad (Den gyllene regeln, Matt 7:12) är ju fullkomligt omöjligt i en krigssituation.
3. Krigets tredje offer är rättfärdigheten och godheten. Kriget är destruktivt till sitt väsen. Det handlar om att döda och förstöra. Återigen något som stämmer mycket bättre överens med Satan och ondksan än med de Skaparen (Joh 10:10). I den pågående konflikten i Kauasus (och i alla andra krig) är det ruiner och död som är resultatet. Nedbrända hus och förstörd egendom. Död och destruktivitet.
Krigets väsen gör att det inte i den verkliga världen kan bli rättfärdigt.
"Genom ett skickligt och ständigt bruk av propaganda kan ett folk bli övertygat om att himmel är helvete eller att det mest eländiga liv är ett paradis." (Stanley Jones)
lördag 9 augusti 2008
En perfekt för(e)ställning
OS i Peking invigdes med en fantastisk uppvisning. Fyrverkerier och färgprakt. Mängder med människor som tränat i 10 månader för sin medverkan under dessa timmars uppvisning av perfektion. Alla vet precis vad de skall göra, allt är ytterligt vackert och välregisserat. Kina vill presentera sig från den bästa sidan. Påkostat och snyggt...
...men samtidigt skorrar just det perfekta och massregisserade illa. Perfektionismen är uttrycket för den kontroll som kännetecknar det kinesiska samhället. Det är bara en totalitär regim som strävar efter den totala kontrollen. Det perfekta står faktiskt emot det mänskliga Även om man väljer bort att hänvisa till den kommunistiska historien under 1900-talet, så är det just ett maktbärande kommunistparti som har den totala makten och kan så i detalj styra ett samhälle att det pekar mot det perfekta. Den perfekta föreställningens form pekar visar på den perfekta förställning, lögn och kontroll som är målet för den kinesiska regimen. Var man och kvinna skall göra det hon skall, men är som individer endast brickor i maktens spel. Det är kontroll och kontroll ger stabilitet. En stabilitet som Göran Persson som statsminister kunde lovprisa vid ett statsbesök för några år sedan.
Att Kina försöker presentera sig själva som rumsrena och mänskliga i är självklart. Förhoppningsvis genomskådar vi fasaden och ser att det är ett förtryck som möjliggör den vackra utanpåverket. Samma slags välregisserade utanpåverk soim fanns i Berlin 1936 och Moskva 1980, som döljer ett totalt förtryck och kontroll. Bilden av alla de olika kinesiksa folkslagen som gör en stram honör inför den kinesiska flaggan som bärs av besprattlande soldater blir otäck.
Men mitt i allt det välregisserade finns det en som bryter mönstret. Det femåriga barnet vid pianot bredvid den världsberömde pianisten, som hellre petar sig i näsan än spelar sina toner. Total konroll var inte möjlig. Var det inte som barn vi skaulle vara sa Jesus(Luk 18:17)?
Att IOK försökte villkora spelen i relation till förbättrade mänskliga rättigheter var naivt. Kombinationen av makt och ekonomiska intressen gör att ett sådant villkor måste uppfyllas innan man ger spelen till ett land, inte tro att det skall fungera som påtryckningsmedel.
Att idrott och politik hör ihop i vår värld är självklart. Därför att livet är faktiskt politiskt till sin karaktär. De tre svenska friidrottare som skrivit på uppropet för mänskliga rättigheter är värda en eloge. Protester är inte möjligt under själva tävlingarna, men Emma Gren, Alaji Jeng och Johan Wissman visar i alla fall att de inser problematiken med ett spel i ett sammanhang där mänskliga rättigheter inte accepteras. Andra såsom Carolina Klüft och Stefan Holm visar naivitet eller ointresse.
...men samtidigt skorrar just det perfekta och massregisserade illa. Perfektionismen är uttrycket för den kontroll som kännetecknar det kinesiska samhället. Det är bara en totalitär regim som strävar efter den totala kontrollen. Det perfekta står faktiskt emot det mänskliga Även om man väljer bort att hänvisa till den kommunistiska historien under 1900-talet, så är det just ett maktbärande kommunistparti som har den totala makten och kan så i detalj styra ett samhälle att det pekar mot det perfekta. Den perfekta föreställningens form pekar visar på den perfekta förställning, lögn och kontroll som är målet för den kinesiska regimen. Var man och kvinna skall göra det hon skall, men är som individer endast brickor i maktens spel. Det är kontroll och kontroll ger stabilitet. En stabilitet som Göran Persson som statsminister kunde lovprisa vid ett statsbesök för några år sedan.
Att Kina försöker presentera sig själva som rumsrena och mänskliga i är självklart. Förhoppningsvis genomskådar vi fasaden och ser att det är ett förtryck som möjliggör den vackra utanpåverket. Samma slags välregisserade utanpåverk soim fanns i Berlin 1936 och Moskva 1980, som döljer ett totalt förtryck och kontroll. Bilden av alla de olika kinesiksa folkslagen som gör en stram honör inför den kinesiska flaggan som bärs av besprattlande soldater blir otäck.
Men mitt i allt det välregisserade finns det en som bryter mönstret. Det femåriga barnet vid pianot bredvid den världsberömde pianisten, som hellre petar sig i näsan än spelar sina toner. Total konroll var inte möjlig. Var det inte som barn vi skaulle vara sa Jesus(Luk 18:17)?
Att IOK försökte villkora spelen i relation till förbättrade mänskliga rättigheter var naivt. Kombinationen av makt och ekonomiska intressen gör att ett sådant villkor måste uppfyllas innan man ger spelen till ett land, inte tro att det skall fungera som påtryckningsmedel.
Att idrott och politik hör ihop i vår värld är självklart. Därför att livet är faktiskt politiskt till sin karaktär. De tre svenska friidrottare som skrivit på uppropet för mänskliga rättigheter är värda en eloge. Protester är inte möjligt under själva tävlingarna, men Emma Gren, Alaji Jeng och Johan Wissman visar i alla fall att de inser problematiken med ett spel i ett sammanhang där mänskliga rättigheter inte accepteras. Andra såsom Carolina Klüft och Stefan Holm visar naivitet eller ointresse.
fredag 8 augusti 2008
Konferenskristendom (2)
3. Konferenser och festivaler kan och måste sättas in i ett missionellt och lärjungaskapande Gudsrikesperspektiv. Det är lätt hänt att man tänker på kristna konferenser och festivaler som underhållning, vilket skapar ett konsumistiskt mönster. Utbudet av samlingar, möten gudstjänster och konserter skall avnjutas för individens skull, men då blir det fel. Ett arrangemang av en konferens måste alltid sättas in i det större sammanhanget av Guds rike, för att inte gå i den individualistiska fällan. Men med ett medveten strategi bakom och ett större perspektiv kan festivalerna fungera inspirerande, utmanande och utrustande. Målet får dock aldrig bara vara individens upplevelse, utan måste vara Guds rikes utbredande i alla dess former. Risken med festivalen som en kristen subkultur är enormt och utan ett större perspektiv som också famnar världen utanför och har som må¨l att kärleken skall nå längre blir det lätt unket och bara kristen självbelåtenhet.
Jesu festlighet var alltid inriktad på de marginaliserade, de föraktade, skatteindrivarna och syndarna, hororna och de nedsvärtade samarierna. Visiionen var alltid större än den egna klubben för inbördes beundran:
Jesus svarade: "En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja, skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: 'Välkomna, allt är färdigt.' Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: 'Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.' En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.' En tredje sade: 'Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.' När tjänaren kom tillbaka och berättade detta, greps hans herre av vrede och sade: 'Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.' Och tjänaren sade: 'Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.' Då sade mannen till sin tjänare: 'Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.' (Luk 14:16-24)
Jesu festlighet var alltid inriktad på de marginaliserade, de föraktade, skatteindrivarna och syndarna, hororna och de nedsvärtade samarierna. Visiionen var alltid större än den egna klubben för inbördes beundran:
Jesus svarade: "En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja, skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: 'Välkomna, allt är färdigt.' Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: 'Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.' En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.' En tredje sade: 'Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.' När tjänaren kom tillbaka och berättade detta, greps hans herre av vrede och sade: 'Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.' Och tjänaren sade: 'Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.' Då sade mannen till sin tjänare: 'Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.' (Luk 14:16-24)
onsdag 6 augusti 2008
Konferenskristendom
Idag startar FRIZON-festivalen, Sveriges största kristna ungdomskonferens, på Torpområdet utanför Kumla. Ett fantastiskt arrangemang med konserter, bibelstudier, talk-shows, gudstjänster och mycket mera. Runt 4000 ungdomar samlas onsdag-söndag i ett evenemang som skapar obefintliga problem för polis och ordningsväsende. Festivalen är en samlings- och mötesplats för unga från olika samfund och traditioner
Ibland talas det litet föraktfullt om "konferenskristendom" (Jag har själv säkert också gjort det någongång). Man menar då att det är något negativt och att människor åker på konferenser bara för att få kickar och det blir oerhört självcentrerat och inåtvänt. Och visst finns den risken. Visst är det så att om det kristna livet bara handlar om att åka runt och göra häftiga andliga upplevelser, så är det både tragiskt och skadligt, men det finns ju faktiskt en annan sida av konferenskristendomen, vars betydelse inte skall föraktas eller ses ner på.
1. Konferenser och festivaler kan fungera livsavgörande. Även om risken för kickkristendom finns och är uppenbar, så går det inte att förneka att festivalerna och konferenserna faktiskt kan vara livsavgörande. Vittnesbörden om detta är för många för att inte tas på allvar och tas emot med glädje. Det handlar som alltid att se vad som är gott behålla och utveckla det och inte slänga ut barnet med badvattnet i någon form av övermoget övermod. Människor har ändrat livsinriktning och fått impulser, som förändrat och påverkat deras liv och som en konsekvens därav även andra och Guds rike har växt.
2. Konferenser och festivaler är fest och inte vardag. Vi människor är skapta för att leva ett vardagsliv. Det är det "normala" och det är där Guds rike måste levas ut. "Konferenskristendomens" baksida är att den ibland blandar ihop vardag och fest. Konferensens impulser, upplevelser och beslut måste självklart vara relaterade till vardaglivet. Det är där man älskar Gud av hela hjärtat och sin nästa som sig själv (Mark 12:33). Men det betyder inte att inte festen är viktig. Genom hela Gamla Testamentet samlades man till "högtider", till fester för hela folket, som avbrott i vardagen (t.ex. 3 Mos 23). Festen var en tid att vara tillsammans, att tillbe tillsammans och att manifestera enheten. Jesus levde sitt liv med dessa fester (Luk 2:42ff, joh 4:45ff, 7:8ff + passionshistorien). Högtider och fester är viktiga i Guds rike. Men de är just undantagen och inte vardagen. Sammanblandningen skapar problem, när man gör det speciella till normalt, det unika till generellt. Gör man det skapar man missnöjda, passiva och besvikna kristna, men om man lyckas se festens glädje som en inspiration till radikalt liv i vardagen. Vardagen kan inte ersätta festen, men heller inte festen vardagen. Fest och vardag måste höra ihop, men skall inte blandas ihop.
"Vår Gud är en festande gudomlighet. Han älskar fester." (Tony Campolo)
"Gud vill inte har vår ´tro´. Gud vill ha hela oss, hjärta, själ, grytor och kastruller, ja hela härligheten...Israels och kyrkans Gud har i alla fall helt klart en mängd åsikter om kroppar och kroppsliga handlingar, om grytor, kanstruller och kön." (Stnley Hauerwas)
Ibland talas det litet föraktfullt om "konferenskristendom" (Jag har själv säkert också gjort det någongång). Man menar då att det är något negativt och att människor åker på konferenser bara för att få kickar och det blir oerhört självcentrerat och inåtvänt. Och visst finns den risken. Visst är det så att om det kristna livet bara handlar om att åka runt och göra häftiga andliga upplevelser, så är det både tragiskt och skadligt, men det finns ju faktiskt en annan sida av konferenskristendomen, vars betydelse inte skall föraktas eller ses ner på.
1. Konferenser och festivaler kan fungera livsavgörande. Även om risken för kickkristendom finns och är uppenbar, så går det inte att förneka att festivalerna och konferenserna faktiskt kan vara livsavgörande. Vittnesbörden om detta är för många för att inte tas på allvar och tas emot med glädje. Det handlar som alltid att se vad som är gott behålla och utveckla det och inte slänga ut barnet med badvattnet i någon form av övermoget övermod. Människor har ändrat livsinriktning och fått impulser, som förändrat och påverkat deras liv och som en konsekvens därav även andra och Guds rike har växt.
2. Konferenser och festivaler är fest och inte vardag. Vi människor är skapta för att leva ett vardagsliv. Det är det "normala" och det är där Guds rike måste levas ut. "Konferenskristendomens" baksida är att den ibland blandar ihop vardag och fest. Konferensens impulser, upplevelser och beslut måste självklart vara relaterade till vardaglivet. Det är där man älskar Gud av hela hjärtat och sin nästa som sig själv (Mark 12:33). Men det betyder inte att inte festen är viktig. Genom hela Gamla Testamentet samlades man till "högtider", till fester för hela folket, som avbrott i vardagen (t.ex. 3 Mos 23). Festen var en tid att vara tillsammans, att tillbe tillsammans och att manifestera enheten. Jesus levde sitt liv med dessa fester (Luk 2:42ff, joh 4:45ff, 7:8ff + passionshistorien). Högtider och fester är viktiga i Guds rike. Men de är just undantagen och inte vardagen. Sammanblandningen skapar problem, när man gör det speciella till normalt, det unika till generellt. Gör man det skapar man missnöjda, passiva och besvikna kristna, men om man lyckas se festens glädje som en inspiration till radikalt liv i vardagen. Vardagen kan inte ersätta festen, men heller inte festen vardagen. Fest och vardag måste höra ihop, men skall inte blandas ihop.
"Vår Gud är en festande gudomlighet. Han älskar fester." (Tony Campolo)
"Gud vill inte har vår ´tro´. Gud vill ha hela oss, hjärta, själ, grytor och kastruller, ja hela härligheten...Israels och kyrkans Gud har i alla fall helt klart en mängd åsikter om kroppar och kroppsliga handlingar, om grytor, kanstruller och kön." (Stnley Hauerwas)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
