En perfekt för(e)ställning

OS i Peking invigdes med en fantastisk uppvisning. Fyrverkerier och färgprakt. Mängder med människor som tränat i 10 månader för sin medverkan under dessa timmars uppvisning av perfektion. Alla vet precis vad de skall göra, allt är ytterligt vackert och välregisserat. Kina vill presentera sig från den bästa sidan. Påkostat och snyggt...

...men samtidigt skorrar just det perfekta och massregisserade illa. Perfektionismen är uttrycket för den kontroll som kännetecknar det kinesiska samhället. Det är bara en totalitär regim som strävar efter den totala kontrollen. Det perfekta står faktiskt emot det mänskliga Även om man väljer bort att hänvisa till den kommunistiska historien under 1900-talet, så är det just ett maktbärande kommunistparti som har den totala makten och kan så i detalj styra ett samhälle att det pekar mot det perfekta. Den perfekta föreställningens form pekar visar på den perfekta förställning, lögn och kontroll som är målet för den kinesiska regimen. Var man och kvinna skall göra det hon skall, men är som individer endast brickor i maktens spel. Det är kontroll och kontroll ger stabilitet. En stabilitet som Göran Persson som statsminister kunde lovprisa vid ett statsbesök för några år sedan.

Att Kina försöker presentera sig själva som rumsrena och mänskliga i är självklart. Förhoppningsvis genomskådar vi fasaden och ser att det är ett förtryck som möjliggör den vackra utanpåverket. Samma slags välregisserade utanpåverk soim fanns i Berlin 1936 och Moskva 1980, som döljer ett totalt förtryck och kontroll. Bilden av alla de olika kinesiksa folkslagen som gör en stram honör inför den kinesiska flaggan som bärs av besprattlande soldater blir otäck.

Men mitt i allt det välregisserade finns det en som bryter mönstret. Det femåriga barnet vid pianot bredvid den världsberömde pianisten, som hellre petar sig i näsan än spelar sina toner. Total konroll var inte möjlig. Var det inte som barn vi skaulle vara sa Jesus(Luk 18:17)?

Att IOK försökte villkora spelen i relation till förbättrade mänskliga rättigheter var naivt. Kombinationen av makt och ekonomiska intressen gör att ett sådant villkor måste uppfyllas innan man ger spelen till ett land, inte tro att det skall fungera som påtryckningsmedel.

Att idrott och politik hör ihop i vår värld är självklart. Därför att livet är faktiskt politiskt till sin karaktär. De tre svenska friidrottare som skrivit på uppropet för mänskliga rättigheter är värda en eloge. Protester är inte möjligt under själva tävlingarna, men Emma Gren, Alaji Jeng och Johan Wissman visar i alla fall att de inser problematiken med ett spel i ett sammanhang där mänskliga rättigheter inte accepteras. Andra såsom Carolina Klüft och Stefan Holm visar naivitet eller ointresse.