Ni fariséer - Vi fariséer

Sedan några dagar tillbaka pågår ett öppetgräl mellan Evangeliska Frikyrkans (EFK) styrelseordförande Stefan Swärd och Pingströrelsens (PR)ledare Sten-Gunnar Hedin i tidningen Dagen (länk 1, 2, 3)och på Swärds blogg. Debatten handlar om att Stefan kritiserat karismatiker för att vara hycklare efter händelserna i Lakeland Florida och predikanten Todd Bentley, vilket fick Hedin att känna att det var den svenska pingströrelsen Swärd ville åt. Detta ledde till att Hedin kallade Swärd för farisé i ett inlägg.

De två samfundsledarna har ramlat i vars ett dike, som förvandlats till skyttegravar med beskyllningar om fariséism som båda sidors främsta vapen. Det finns två viktiga saker att notera här, som kunnat undvika denna konflikt som faktiskt känns litet som att den är på sandlådenivå.

1. Kritik måste alltid vara tillåten. Med en grundinställning att kritik faktiskt är något positivt och inte något hotande avväpnar man sina egna reaktioner. Det är sällan kritiken som är problemet utan vår rädsla för den. Vår rädsla skapar missförstånd och misstolkningar, för vi tror att den andra vill oss illa. Kritik är faktiskt detsamma som prövning och det uppmanar oss Paulus mycket tydligt till (1 Thess 5) och det är inget farligt. Den hjälper oss faktiskt att särskilja det goda från det onda. En kristen ledare och en kristen rörelse måste vara beredd på kritik, t.o.m. vara tacksam för den, utan att behöva gå i försvarsläge och svara med samma mynt. En kristen ledare och en kristen rörelse måste leva så att Janne Josefsson kan komma och knacka på dörren utan att utgöra ett hot, för att citera en kollega på Götabro. Kritik utifrån hjälper oss faktiskt att utröna sanningen om oss själva, hur jobbig den än är.

2. Ordet "vi" istället för "man" hindrar missförstånd. Hela denna konflikt hade kunnat undvikas om Stefan Swärd använt ordet "vi" istället för det obestämda "man". EFK är också en karismatisk rörelse och löper samma risker som alla andra. Hade Swärd använt det ödmjukt identifierande "vi", hade Hedin aldrig reagerat så starkt. Det är ju så att vi kristna sällam identifierar oss med fariséerna i evangeliernas berättelser, fastän de faktiskt är dessa som är mest lika oss evangelikaler, vilket Alan Hirsch visade tydligt vid sitt besök på Götabro i våras. Ett efter ett av de kännetecken som kännetecknade fariséerna som rörelse visade sig finnas också hos oss evangelikaler och karismatiker. Det är så konstigt att farisé är alltid någon annan. Varför har vi så svårt att se den tendensen hos oss själva. Det bor en liten (eller stor) farisé inom varje religiös människa, inte mins oss karismatiska evangelikaler.