En lättnadens suck och sedan forstätta som förut!

Finansmarknaden är fortfarande svajig och börserna går upp och ned, men det värsta scenariot värkar ha undvikits genom alla regeringars krispaket. Vi drar en lättnadens suck och kan fortsätta med vår konsumtion Men detta är inte hållbart. Dagen rapporterar om Världsnaturfondens (WWF)senaste rapport Living Planet Report 2008,i vilken det konstaterar att vi överkonsumerar med 30% och att vi lämnar ett enormt ekologiskt fotavtryck. Vi lever ett icke-hållbart liv på den här planeten.

Det är inte krisen i den finansiella ekonomin som är problemet, utan i den globala ekologiska ekonomin som bristerna och problemen sitter. Vi åker kundvagn på väg mot undergången.

Konsumismen som finns i hela den västvärldsliga kulturen är ohållbar och skadlig, rent utav ond. Lösningen på den krisen är inte mer konsumtion De tär inte att sätta skygglappar och fortsätta som förut. Det krävs förändring, radikal förändring och ändrade levandsvanor och ändrad livsstil.

"Världens regeringar övervärderar ekonomin och sätter en alldeles för billig prislapp på våra livsnödvändiga ekosystemtjänster. Förlusten av biologisk mångfald är mycket värre än finanskrisen. Bara skövlingen av skogar kostar miljardtals kronor varje år. Att bli föregångare på klimat- och energiområdet genom hållbara transporter och energilösningar är en av de viktigaste utmaningarna inför det svenska ordförandeskapet i EU och förhandlingarna om ett nytt globalt klimatavtal 2009." (Lasse Gustavsson, generalsekreterare, WWF)

Det kunsumistiska beteendet är så sammanvävt med oss att vi inte märker att detta är den kraft som binder oss mest, även som kristna. Konsumismen är den andemakt som är viktigast att vi lär oss att hantera. Det största problemet är inte Islam, New Age eller homoäktenskap, utan vår bundenhet i ett konsumistiskt mönster. Vi konsumerar för att känna oss lyckliga. Vi konsumerar TV, prylar... och gudstjänster! Även här krävs det ett förändrat beteende. Det gäller oss alla - även mig.

"Att tro på ständig tillväxt gör bara någon som är galen... eller ekonom"

Var ligger den verkliga utmaningen?

Pingströrelsens FFS har valt en ny ledare - Pelle Hörnmark. I Dagen listar Carl-Henrik Jaktlund de fem viktigaste frågorna som den nye ledare måste klara av. De fem frågorna är enligt jaktlund:

1. Kommer Pelle Hörnmark klara av att hålla ihop bredden till en enhet?
2. Kommer Pelle Hörnmark klara av att samla till ökad samordning?
3. Kommer Pelle Hörnmark klara av att förändra och föryngra?
4. Kommer Pelle Hörnmark klara av att axla rollen i offentligheten?
5. Kommer Pelle Hörnmark klara av att gå i spetsen utåt?

Visst är alla frågorna intressanta, men det är faktiskt inte mer än den tredje frågan som är livsavgörande. Där pekar Jaktlund på att trenden måste vändas och det är faktiskt det som är det avgörande. Kan Pelle Hörnmark förändra synen på vad en församling är och hur man når människor idag?. Kan han få med sig pingströrelsen på en ny väg bort från attraktions och upplevelsekristendom till en misionell karismatik.

Här handlar det om att våga omdefiniera församlingen till vad den egentligen är - en misonell gemenskap av Jesus lärjungar. Skall pingströrelsen vara med och vända trenden inte bara för sig själv som rörelse, utan för kristenheten i Sverige i stort, så krävs det ett tydligt nytänkande. Den gamla pingstteologin om en församling på varje ort måste överges och församlingarna måste våga starta ny spännande typer av församlingar. Skall trenden vändas får inte församlingen tvunget ha en kyrkobyggnad för att räknas som församling. I sin kommentar till Jaktlunds frågor skriver Barnabasbloggen att det handlar om att första prioritet måste vara att starta nya församlingar. Det är en oerhört viktig poäng, samtidigt så måste också de etablerade församlingarna prioritera lärjungaskapsträning som det enda sättet att mobilisera medlemmarna.

När det gäller frågorna om att vara en röst i samhället och ansiktet utåt i offentligheten, så måste dessa frågor få underordnad betydelse. De utgör ett feltänk och en önskan att synas och få en stauts och plattform i samhället, vilket inte är församlingens uppdrag. Församlingens uppdrag är att sprida Guds rike - och det sker underifrån, inte från samhällstoppen i första hand. Denna missriktade längtan efter ett kristet land gör att energin missriktas och vi går på myten om att bara den som syns i media finns. Måtte Pelle Hörnmark inte falla för den frestelsen.

"Om Jesus skule frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV." (Malcolm Mudderidge)

Nya strukturer - en ny definition behövs även för frikyrkan

Inom Svenska kyrkan motioneras det om att människor skall få välja vilken församling de skall tillhöra och att det inte skall styras av den gamla folkbokföringen. Man vill ge möjlighet att tillhöra och ge sin kyrkoavgift till den församling där man känner sig hemma, engagerar sig och firar gudstjänst. Detta kan man tycka borde vara en självklar möjlighet. Problematiken är en del av folkkyrkoproblematiken, där man föds in i och inte väljer sin tro och tillhörighet.

När den gamla lutherska statskyrkan blivit en frikyrka skapar den gamla folkkyrkotanken problem i ett allt mer sekulariserat samhälle, men även frikyrkans föreningsstyrda församlingssyn är begränsande. Skall trenden vändas när det gäller antalet människor som bekänner Jesus som Herre i det här landet så måste nog både strukturer och definitionen av vad församlingen är omprövas och funderas kring.

Ett av de stora problemen idag är att i vårt tänkande blir församlingen så lätt identifierad med kyrkobyggnaden, eller i bästa fall människorna som samlas i en viss byggnad. Detta skapar problem i relation till vårt uppdrag och vad en församling är. Undermedvetet tror vi att det behövs en byggnad och allt det som hör till för att det skall finnas en församling, men en församling är församling utan relation till byggnad och en viss speciell organisation, såsom föreningsmodellen. Jag skulle vilja föreslå följande definition av vad en församling är komprimerat till en mening:

En församling är en missionell gemenskap av lärjungar till Jesus.

Linna, Leijonborg och förståelsen av reliogiofobin i det svenska samhället

Nya Diskrimineringsombudsmannen (DO) Katri Linna konstaterar att det finns en bristande förståelse för religionernas roll i människors liv i det svenska samhället: "Det finns för dålig förståelse för att religionen är en väldigt viktig del av människors liv." Hon fortsätter med att konstatera att vi har "en starkt sekulariserad, nästan antireligiös, strömning. Den syns i väldigt öppna och kränkande former i samhällsdiskussionen där man ifrågasätter religionens roll och religiösa människors rätt att aktivt utöva sin religion, som om det vore någon diskutabel egenhet som man kan lägga åt sidan när den inte passar." Hon menar också att mycket av det som sägs i debatten om religionen om religiösa människor inte skulle tolereras när det gäller någon annan minoritet: "Det sker en del salongskonforma övergrepp i debatten. Man kan säga ganska många fientliga saker om religiösa grupper som man aldrig skulle drömma om att säga om en folkgrupp."

Det är ju så att en religiös uppfattning är djupt rotad och skall vara djupt rotad. Den är vad man inom sociologin kallar en "comprehensive identity", en sammanhållen identitet, vilket innebär att den till sitt väsen vill genomsyra och påverka hela livet. Den är inget som man bara kan lägga bort hur som helst. Det är mycket glädjande att DO vågar artikulera detta: "Folk förstår inte hur många aktivt troende det finns och att både svenskar och invandrare ingår i den gruppen. Man förstår heller inte vad tron betyder för individen." Katri Linna känns trovärdig och påläst som DO. Hon har en insikt som hon med rätta påpekar saknas i den svenska debatten. Att Linna genomskådar den sekulariserade synens neutralitets- och objektivitetsanspråk känns också välgörande: "Vi tror ibland att alla andra uppfostringsmetoder är helt neutrala. Vi tror att vi inte överför någonting vid frukostbordet så länge vi inte pratar om Gud, men det är fullkomligt nonsens." Det är ju faktiskt så att alla människor har en mer eller mindre artikulerad och medvetet utformad livsåskådning, vare sig man är medveten om det eller ej.

I samma nummer av tidningen Dagen finns en artikel om Lars Leijonborg, som uppvaktats angående den behandlingen den nye rektorn Per eriksson fått från vissa forskare p.g.a. hans frikyrkliga tillhörighet. Den medvetenhet som finns hos Linna, verkar tyvärr saknas hos Lejonborg, något som man borde kunna kräva av en minister med rötter i frikyrkligheten.

"Det har visat sig vara en myt att vetenskapen är värderingsfri." (Owe Wikström)

Ändamål och medel

Den 16 oktober tog sig ett antal fredsaktivister sig in på BEA systems i Karlskoga och Saab Bofors dynamics i Eskilstuna. I Karlskoga förstördes krigsmateriel för en halv miljon kronor och i Eskilstuna ett antal granatgevär för ett okänt belopp. Aktivisterna tillhörde den nybildade organisationen/nätverket OFOG, bl.a. deltog den kristne författaren och fredsaktivisten Pelle Strindlund. Motivationen till attackerna beskrivs i Dagen med följande ord:

"Sveriges regering och svenska företag skickar vapen till människorättskränkare och länder som bedriver folkrättsvidriga anfallskrig. Därigenom stöder man aktivt förbrytare. Den goda nyheten är att vi medborgare inte behöver delta. Motstånd är möjligt. Dessutom är det enkelt. Vi kan bege oss till de orter där vapnen tillverkas för att där fredlig och handgripligt avbryta produktionen. Jag är glad och stolt över att få vara en del av detta viktiga arbete."

Det inns flera aspekter av handlandet som är värda attreflektera över.

1. Värda respekt för sina övertygelser. Fredsaktivisternas radikala pacifistiska hållning är värd att respektera. Deras strävan efter fred i världen är i överensstämmelse med Bergspredikans ideal (Matt 5-7) och speciellt med saligprisningen: "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner." (Matt 5:9). Det är också värt att notera att ett av Jesu namn i Jesajas "julevangelium är "Fridsfurste" (Jes 9:6). Övertygelsen och viljan till att motarbete krig i alla dess former är värd all respekt.

2. Värda respekt för sin radikalitet. Aven när det gäller radikaliteten är de värda aktning och respekt. I en tid när likgiltighet och blasémentalitet är något av det gängse attityderna, är det uppfriskande med radikal handling i enlighet med den egna övertygelsen.

3. Värda respekt för att de är beredda att ta sitt ansvar också för handlingarnas konsekvenser. Motivationen och tillvägagångssättet finns i ett tänkande om Civil olydnad. Den civila olydnaden innebär inte bara att man utför vissa handlingar tvärs emot lagar som man anser vara fel, utan man gör det offentligt och står för sitt handlande och är t.o.m. beredda att ta sitt straff. Även här är det en skön motpol till den minsta motståndets mentalitet som finns i vår kultur. Här handlar det inte om att vara en anonym stenkastande aktivist med svart huva, utan en medveten människa som ser sin handling så rätt att den är värd att ta risker för och stå för inför domstol om så krävs.

MEN...

Kan ändamålen helga medlen? Det finns mycket att respektera och t.o.m. att ta efter, men det finns ett problem när man faktiskt gör åverkan och förstör saker som inte är ens egna tillhörigheter, hur destruktiva man än tycker att de är. Problemet är att även om man inte använder fysiskt våld mot människor (vilket ju är mycket värre och den skada vapnen åstadkommer är fruktansvärd), så använder man destruktivitet som ett vapen, vilket blir problematiskt. Att förstöra för andra är svårligen förenligt med en kärlekstanke. Handlar det om att kedja fast sig, eller på andra sätt protestera så vore det inget problem, men att handgripligen bryta sig in och förstöra blir märkligt. Handlade det om att vara personliga sköldar vore det begripligt, men destruktiviten kan inte besegra det destruktiva. Övertygelserna, radikaliteten och viljan att ta ansvar är värda att ta efter och se som föredömliga, men ändåmålen kan inte helga medlen. Vi får aldrig ge upp kampen mot ondskan, men måste använda kreativa istället för destruktiva vapen, använda Guds rikes vapen i stället för världens:

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Rom 12:21)

Jag lever i världen men strider inte med världsliga vapen. (2 Kor 10:3)

Är Jesus höger eller vänster?

De kristna socialdemokraterna i Broderskapsrörelsen har formulerat ett vänsterkristet manifest, vilket är spännande. Det finns på idag på Svenska Dagbladets debattsida (och återges i Dagen). Man vänder sig mot den kristna högern i USA, men också mot det man definierar som den kristna högern i Sverige i form av bl.a. Claphaminstitutet och kristdemokraterna. Definitionen av de svenska företrädarna för den kristna högern görs utifrån synen på samkönade äktenskap (som vanligt), vilket är tragiskt och lättvindigt. Det som definieras som kristen höger i USA är inte jämförbart med det som man definierar som kristen höger i Sverige. Man gör misstaget att man blandar ihop äpplen och päron och inser inte att man själv styrs väldigt mycket av partipolitiska hänsyn i sina ställningstagande. Problemet med detta är att man har en auktoritet utöver Bibeln. Manifestet leder till några viktiga ställningstaganden:

1. Jesus är politisk. Det intressanta är att man hävdar att kristen tro faktiskt är politisk. Den är radikal och har saker att säga in i vårt samhälle.

2. Jesus är inte höger eller vänster. Genom att så tydligt begränsa Jesus till vänsterskalan inom politiken så begränsar man Jesus. Detta är samma misstag som den kristna högern gör. Jesus står faktiskt över frågorna om höger och vänster. Det är sant att alltför ofta har Jesus blivit samma sak som borgerlig eller höger, men han är inte det, men han är lika litet bara vänster. Han är inte heller bara mitten. Han är allt detta i olika frågor. Att begränsa Jesus till höger eller vänster blir ju faktiskt i det närmaste till avguderi. Man omskapar till Jesus efter sin politiska färg och låter honom inte komma till tals i de frågor som inte stämmer med den egna övertygelsen. På sätt och vis blir Jesus ofarlig, för han tycker alltid som en själv. Jesus utmanar alltid våra vedertagna synsätt och går utanför våra uppsatta ramar.

3. Jesus är radikalt annorlunda. Den kristna tron hävdar att Jesus är radikalt annorlunda. Att hans rike är ett alternativt sätt att leva. Denna utmaning till efterföljelse innebär faktiskt att det är möjligt att hävda moral på det privatmoraliska området utan att bara bli fördömande och moralistisk. Den kräver att för att t.ex. hävda en striktare abortlagstiftning, så måste man vara beredd att ställa upp till 100% för varje kvinna som överväger abort, att öppna sitt hem och ge ett alternativ. Jesus kombinerar nåd och sanning (Joh 1:14) på ett som gör att han möter och umgås med syndarna, utan att rättfärdiga det felaktiga beteendet (se t.ex Joh 8:1-11). Jesus skräder inte orden när det gäller rikedom och förtryck. ONdskan kan vara på individuell och kollektiv. Han ställer sig på den svages sida fullt ut. Det handlar inte om höger eller vänster. Det handlar om nåd och sanning. Det handlar om att manifestera det radikalt annorlunda och det är något generöst, en generös radikalitet.

Det är dags för en Jesuscentrerad kristen tro bortom höger och vänster som är trogen mot sanningen, men också mot nåden, som inkarnerar och förkroppsligar Jesus Kristus i den här världen.

(Joh 1:14)Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.