Den misslyckade och svåra integrationspolitiken (2)

4. Den misslyckade integrationspolitiken är inte invandrarnas fel. I och med att vi alla samfällt borde erkänna integrationspolitiken som ett misslyckande, så är det lätt hänt att man lägger över ansvaret på invandrarna. Men de har bara kommit hit som individer och vi(svenskar, Sveriges riksdag valda av oss medborgare) har inte lyckats ge demförutsättningarna för en lyckad integration. Det är inte de kommandes fel att vi misslyckats det är faktiskt vårt ansvar. Sedan är det ju så att vi alla har ansvar för våra liv - även immigranterna. Att behandla dem efter deras behov innebär att ett ansvars läggs på dem precis som på alla människor i Sverige.

5. Vi måste lära oss hantera kulturbegreppet. När det gäller att hantera det mångkulturella samhället som immigrationen skapar, så måste vi lära oss hantera kulturbegreppet. Det finns ett antal diken att falla i. Det första är att faktiskt använda begreppet kultur rasistiskt: "Skärper man blicken upptäcker man att orden 'kultur' och 'etnisk' i dag faktiskt används på samma sätt som man i början av 1900-talet använde ordet 'ras'" (Maja Hagermann). Det är så lätt att man ser på alla andra kulturer som hot och det som inte stämmer överens med "den svenska kulturen" som något lägre stående. Denna tendens finns tydligt hos Sverigedemokraterna, men smyger sig lätt in även hos oss andra. Det vi inte håller med om i andra kulturer fördömer vi medvetet eller omedvetet som sämre eller längre stående eller som något mindre utvecklat.'

ett annat dike är att vara fullständigt okritisk till andra kulturer. Denna ståndpunkt hamnar lätt i det att olika kulturer alltid är lika bra, men det är tveksamt om vi bara exemplifierar det med t.ex. Nazitysklands kultur. Då blir det för oss självklart att den nazistiska kulturen inte alls var god eller bra. När det mångkulturella blir ett ideal i sig och pluralismen leder till en relativism, så blir helt plötsligt kulturbegreppet något som omöjliggör kritik. Kultur blir något i sig gott oavsett innehåll, vilket alltid är farligt.

Medelvägen (oftast eftersträvansvärd, men svår att hitta) skulle kunna vara att inte se det mångkulturella som ett hot. Inse att "kultur" är något ofrånkomligt: "Att tillhöra en civilisation eller kultur är, liksom att tillhöra en ras, inte någon valhandling utan något ofrånkomligt", konstaterar toppdiplomaten Ingmar arlsson med rätta. Andra kulturer är just annorlunda och detta är i sig något som ligger i begreppet "andra", men det är varken ett problem eller ett hot. Medvetenhet (återigen alltid efterstävansvärt, men ibland svårt) är en lösning på att hitta balansen. Medvetenhet om skilnadernas ofrånkomlighet, utan att låta rädslan ta över. Medvetenheten innebär också att man faktiskt kan bedöma både det goda och det dåliga eller onda som finns inbyggt i olika kulturer, både andras och den egna. Medvetenheten gör att mötet mellan det egna och de andra blir till ett kreativ möte. Problemet med mycket av integrationpolitikernas debatt inlägg inte har denna dimension av andra kulturer faktiskt också kan och bör påverka oss om de har något att bidra med. I den aktuella utgångspunkten i moderaternas framtidsförslag för intergrationen kan man sakna detta i det att i sitt hyllande av den svenska individualismen kan man inte se att den kan vara ett problem som faktikt skulle kunna korrigeras av en annan kulturs mer kollektiva hållning, utan för att därför bejaka hederskultur och andra avarter.

Från ett kristet perpektiv är inte mångkulturalismen något problem. Evangeliet har en fantastisk fömåga till inkarnation i de mest skilda kulturer (Passande att påminna sig i dessa juletider, som är inkarantionens högtid). Den kristna tron är inte bunden till en kultur (ofta felaktigt den västerländska), utan i varje mänsklig kultur och språkgrupp. Detta gör mångkulturen till en möjlighet utifrån ett kristet perspektiv och rent av något "gudsrikiskt":

Och de sjöng en ny sång:
Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk.

Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. (Upp 5:9, 7:9)

Den misslyckade och svåra integrationspolitiken

Den senaste veckan har moderaternas framtida invandringspoliik varit i centrum. Först presenterades ett utredningsförslag i början på veckan och sedan diskuterades och antogs detta på partiets framtidsdagar i Sollentuna under torsdagen och fredagen. För att slutligen partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt på en presskonferens säger att han inte alls är "säker på att konventets förslag blir vår politik", när det gäller att ta bort bidragen till de invandrare som bosätter sig i fel kommuner.

Att intergrationspolitiken är en oerhört svår och infekterad fråga är klart. Inte minst med Sverigedemokraterna balanserande på 4%-gränsen till riksdagen. Att det är svår visas inte minst av det faktum att den nog faktiskt hittills får ses som ett misslyckande. Sverige är på en del håll väldigt segregerat och utanförskapet är stort i en del invandrartäta områden, vilket bl.a. visar sig i en rapport från ungdomsstyrelsen av att i dessa områden står mer än 25% av ungdomarna i intervallet 20-25 år utanför både skola och arbetsmarknad. Här kommer några tankar kring detta ständigt aktuella ämne.

1. Misslyckandet behöver erkännas och inte användas för partitaktiska skäl. Att intergrationen är svår och faktiskt har misslyckats behöver erkännas av alla partier över hela skalan. Det handlar inte om att skylla på den ena eller andra regeringen. Det finns alltid risken att man söker göra populistiska vinster, men i och med detta skapar man inte förutsättningar för förändringar och lösningar. Det är faktiskt inte särskilt kreativt för att lösa problemen att peka ut vems fel det är, utan det räcker att konstatera att på denna punkt har samtliga regeringar misslyckats.

2. Utgångspunkten för en förändrad integrationspolitik måste vara människorna som kommer. I det moderata framtidsförslaget finns en god anstats till detta i och med formuleringen: "Politiken måste grundas i att de allra flesta som kommer till Sverige är självständiga individer som vill och kan försörja sig själva och sina familjer." Samtidigt smyger det sig in ett litet tvivel genom att man skjuter in "de allra flesta" och gör det hela till en ekonomisk fråga. Jag har i ett tidigare inlägg på den här bloggen behandlat just frågan om "Ekonomi eller empati" som grund för integrationspolitiken och -debatten. Det är faktiskt invandrarnas behov som skall mötas. Ekonomiska argument kommer aldrig att vinna debatten mot Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga grupper.

Om syftet med integrationspolitiken får något annat än de kommande i cemtrum, såsom att vinna kampen mot Sverigedemokraterna, så har man redan tappat fokus på vad som behöver göras. Då hamnar man lätt i massa ytliga populistiska förslag om än det ena än det andra utan att ta tag i de avgörande frågorna och systemfelen i det svenska integrationssystemet. Det blir märkligt när detta blir ett av skälen till förändringar av politiken, vilket vissa på konventet verkat öska: "Förhoppningar framfördes från talarstolen att den nya politiken skulle stoppa sverigedemokraterna."

Det är faktiskt lika problematiskt om man sätter Sverige före den kommande, även detta medför problem, vilket ju lätt hänt. Men det är individen som skall stå i centrum. Även här slirar förslaget litet, i och med att man betonar arbetslinjen så starkt, samtidigt så blir det märkligt när man säger att det finns vissa värderingar som invandrarna behöver lära sig såsom "en stark individualism, långt driven jämställdhet och att barn och kvinnor har rättigheter som står över familjens huvud" , så blir det litet märkligt.

3. Språkfrågan är nyckeln. Det märkligaste med den svenska intergrationspolitiken det senaste åren är att man inte insett att det faktiskt är språkfrågan som är nyckeln. Det är inte kulturfrågan eller att de kommande förstår de svenska värderingarna som är nyckeln till integration, utan frågan om man kan kommunicera och förstå. Utan språket blir man utanför och hävisad till dem som talar samma språk.

Det är förvånande att ingen, förutom Folkpartiet i form av sitt språktest, har insett detta. Och språktestet var ju ingen lösning för den kommande, det handlade ju om att kolla och inte hjälpa till integration och hemmahörande. Det borde vara självklart att så fort en person anlänt skall han eller hon erbjudas/ges svenskundervisning. Att lära sig ett nytt språk är bra oavsett om man har asylskäl eller inte. Kunskap är aldrig farlig att ha med sig även om man får återvända.

Språkstudier från "första dagen" innebär också att den passivitet som skapas av långa handläggningstider försvinner. De kommande har något vettigt att göra, något viktigt och meningsfullt.

Språkstudierna skulle också innebära att de väldigt många högutbildade som faktikst anländer till Sverige faktiskt skulle kunna ha användning av sin utbildning i Sverige. Här måste det också finnas en möjlighet att göra en översättning av akademiska betyg, så att folk inte behöver börja om från början, utan kan komma in i det som de faktiskt har en utbildning för och slipper köra taxi och baka pizza (Inget ont om dessa jobb. De är viktiga, men det är slöseri med utbildning och resurser). När man nu öppnar upp för arbetskraftsinvandring, måste man ju ta vara på de resurser som redan finns.

Språket är också grunden för förståelsen av den svenska kulturen de värden som finns och som vi inte kan kompromissa med. Här är nog inte ett kontrakt lösningen, utan faktiskt språkkunskaper som kan skapa förståelse för "det svenska".

Är man idiotförklarad för att man frivilligt avstår från något?

Radions P3 och SVT, drar under en vecka i december in en insamling till förmån för människor på flykt under temat Musikhjälpen. De tre programledarna Ehsan Noroozi, Kitty Jutbring och Henrik Torehammar skall unde en vecka bo i en glasstudio på Gustav Adolfs torg i Malmö och bara spela musik som människor har önskat genom att betala minst 50 kr/låt. Under perioden skall de tre programledarna bo "instängda" i glashuset, men med dsch, badrum och sovrum utan insyn. Under veckan skall de heller inte äta. De avstår frivilligt i någon sorts solidaritet med lidande människor i vår värld.

I programmet Nordegren i P1 tas frågan upp till behandling idag 2008-11-19. Det intresanta är att i programmet hakar Side-kicken Nina Lekander upp sig på att de under en vecka skall avstå från mat
och menar att det är överdrivet och konstigt. Det är inte det faktum att de skall leva en vecka i ett genomskinligt glashus som är det konstiga i hennes ögon, utna hon menar att det överdrivna är att avstå från mat i en vecka. Detta visar en tydlig trend i vår tid: Det dummaste man kan göra är att avstå från någonting frivillig. För Lekander är detta tydligen oerhört provocerande. Detta är konsumismen i ett nötskal: Skaffa dig allt och avstå inte från något!. Men konsumismen skapar också en attityd av brist på solidaritet och empati. En handling som sker i solidaritet med att mängder med människor i vår värld faktiskt lider, är på flykt och snaknar mat för dagen betecknas som extrem och idiotisk. (Liknande exempel finns när det gäller sexuell avhållsmahet som också kan upplevas dum och provocerande (se tidigare inlägg)

Och är det inte faktiskt så att lyckan och befrielsen kan ligga i just i att avstå, att känna med och att inte behöva ha allt.

"Den förståelsen var grunden till all moral. Om man visste hur en person kände det, om man kunde föreställa sig att man var i hennes situation, så skulle det väl ändå vara omöjligt att tilfoga henne ytterligare smärta. Att tillfoga någon smärta under de omständigheterna skulle vara att göra sig själv illa."
(Mma Ramotswe)

"Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgilitgheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande." (Stefan Einhorn)

Att kasta sten när man sitter i glashus, eller dålig självkännedom

Gudrun Schyman har tillsammans med FI-kollegan Kristi Kolthoff skrivit en debattartikel i Göteborgs Posten som refereras i Dagen. I debattartikeln går de till starkt angrepp mot fundamentalismen som hon menar växer inom EU. Problemet är bara att Gudrun Schyman själv är en feministisk fundamentalist. Den judiske författaren Amos Oz konstaterar om fanatismens väsen:

"Läs tidningarna eller se på nyheterna på teve hur lätt det är att människor utvecklas till anti-fanatiska fanatiker, anti-fundamentalistiska fundamentalister, anti-jihad korsfarare."

Schymans och Kolthoffs debatt artikel visar på dålig självkännedom, en brist på den egna livsåskådningens existens eller åtminstone att de deras resonemang styrs av en förutsättning. De verkar inte inse hur starka deras egna glasögon är. De inser inte att de egna hållningarna kännetecknas av ett fanatiskt synsätt. Att de själva är präglade av det som alla andra fundamentalister kännetecknas av: att "fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras" (Amos Oz). Viljan att med makt försöka förändra andra, därför att man själv och den egna åsikten är de rätta och rättfärdiga, "att fröet till fanatism alltid ligger i kompromisslös rättfärdighet, en farsot som hemsökt världen genom århundraden" (Amos Oz).

Det går inte att förneka en hel del av kritiken som feminismen frambär mot strukturer och maktförhållanden i vårt samhälle, men bristen på självinsikt hos dess företrädare gör att deras kritik faller platt, vilket är synd.