Gudrun Schyman har tillsammans med FI-kollegan Kristi Kolthoff skrivit en debattartikel i Göteborgs Posten som refereras i Dagen. I debattartikeln går de till starkt angrepp mot fundamentalismen som hon menar växer inom EU. Problemet är bara att Gudrun Schyman själv är en feministisk fundamentalist. Den judiske författaren Amos Oz konstaterar om fanatismens väsen:
"Läs tidningarna eller se på nyheterna på teve hur lätt det är att människor utvecklas till anti-fanatiska fanatiker, anti-fundamentalistiska fundamentalister, anti-jihad korsfarare."
Schymans och Kolthoffs debatt artikel visar på dålig självkännedom, en brist på den egna livsåskådningens existens eller åtminstone att de deras resonemang styrs av en förutsättning. De verkar inte inse hur starka deras egna glasögon är. De inser inte att de egna hållningarna kännetecknas av ett fanatiskt synsätt. Att de själva är präglade av det som alla andra fundamentalister kännetecknas av: att "fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras" (Amos Oz). Viljan att med makt försöka förändra andra, därför att man själv och den egna åsikten är de rätta och rättfärdiga, "att fröet till fanatism alltid ligger i kompromisslös rättfärdighet, en farsot som hemsökt världen genom århundraden" (Amos Oz).
Det går inte att förneka en hel del av kritiken som feminismen frambär mot strukturer och maktförhållanden i vårt samhälle, men bristen på självinsikt hos dess företrädare gör att deras kritik faller platt, vilket är synd.
måndag 17 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Var går gränsen mellan engagemang och fanatism? Ligger det inte i alla partiers och intressegruppers intresse att övertyga andra, annars har de ju inget berättigande och då dör de ju ut...
Tack, Mats, för dina kloka ord! Men jag skulle vilja ge frågan en annan aspekt.
I artikeln drar Gudrun Schyman uppenbarligen likhetstecken mellan kristendom och islam, vilket visar på en skrämmande okunnighet och/eller lika skrämmande politisk korrekthet.
Visst är den här debattretoriken ganska typisk för ateisterna i vårt land? Grova generaliseringar och förenklingar mellan väsensskilda religioner verkar vara satt i system hos de här debattörerna. Det är väl sådana retoriker som bäddar för ytterligare diskriminering och förtal av kristna bekännare i Sverige och renodlad förföljelse i slutänden. Eller hur ser du på saken?
Egentligen verkar hon bara kritisera en sorts fundamentalism. Det framgår ju av det här stycket:
”- Kvinnor utesluts från politiska arenor, fråntas rätten att själv rösta, förhindras lika rätt till ekonomiskt oberoende, utsätts för könsstympning, tvingas till oönskade äktenskap, förnekas rätt till skilsmässa, förnekas arvsrätt och förvägras självständighet i fråga om sexuella och reproduktiva val och hälsa, skriver Gudrun Schyman tillsammans med en annan EU-kandidat för Fi, Kristi Kolthoff.”
Alla de uppräknade punkterna är ju i alla fall i Sverige förknippade med enbart islam och muslimer. Men det vågar tydligen inte Gudrun Schyman skriva rakt ut.
Ja, så typiskt för den svenska politiska korrektheten i frågor om religion. Debattörer och politiker slår in öppna dörrar utifrån kristen tro men drar samtidigt kristendomen i smutsen genom att lämpa all urskiljningsförmåga överbord. Som sagt: okunnigt och politiskt korrekt.
Varifrån har självsäkerheten hos socialisterna (läs kommunisterna) kommit?
Ingenstans har förtrycket varit större än i de ateistiska och kommunistiska staterna, Sovjet, Kina, Kambodja (kmererna), Kuba, Nordkorea etc.
Det är de kristna värderingarna som har skänkt väst demokrati.
JAg skulle säga att gränsen mellan engagemang och fanatism går i bl a det jag försökte säga om självinsikt. Utan självreflektion, humor och litet distans till sig själv och sina åsikter blir man fanatiker. JAg har inget emot övertygelser, inte ens starka vertygelser. En andra skillnd är om man lyssnar på andra överhuvudtaget. Fanatikern lyssnar inte.
Gunnar i Stockholm. Visst är kunskapen och bristen på nyanseringar i fråga om religion enorm i Sverige. Man tar de värsta avartern och gör dem som det generella. Samtidigt behöver vi som kristna, övertygade bibeltrogna kristna också våga se de problem som faktiskt finns även inom våra led. Vi måste våga stå för de misstag som begått och de frestelser som alltid ligger på lur också för oss i form av stel dogmatiskt kärlekslöshet, i stället för kärleksfullt engagemang för Jesus och medmännikan i världen.
OCh visst är det sant att ateismen åstadkommit en hel del lidande. De största mänskliga katastroferna har faktiskt åstadkommits av ickereligiösa regime. Samtidigt kan vi inte förneka att en massa elände gjorts också i Jesu namn, tyvärr.
Skicka en kommentar